Och hur undviker man det? (Att en hel del så klart är övning fattar jag - men principiellt är ju det ointressant.) Vem ska ha företräde? Är lösningen att hela tiden vara öppen med sina idéer? Blir inte det stämningsdödande pga för mycket planering helt enkelt?
Det här måste nog vara något av en perspektivfråga. Jag tycker att väldigt många scenarion handlar om att klura på var man skall gå och där hitta information som leder en vidare endera på en rak linje eller att man får information som hjälper bygga en större bild.
Ok, bra. Om jag i stället sår frön om att Fröken Borgstedt inte är vad hon verkar vara i förväg då?
Jag håller med men tycker samtidigt att när man skall avslöja dold information så är det i praktiken åtminstone till viss del ett mysterium.
Ok, då är vi på samma spår. Sen kan nog ett Christie-scenario aldrig vara annat än ett mysterium medan Raiders kan spelas som ett men också inte göra det.
Om jag hittar på något som inte stämmer med dina planer så får du ändra dina planer, helt enkelt. Planer har aldrig företräde, för de finns inte.
Nå, det är ju en gradfråga, lite grann. Om jag snappar upp dina antydningar så kan jag ju spela på dem. Om jag inte gör det och etablerar något som strider mot det så kanske det blir konstigt. En del av det roliga i rollspel är ju att bolla med dessa frågor och bygga en berättelse allteftersom vi hittar på saker. Det blir lite upp till oss som spelare att behandla detta skickligt.
Jag har stött på motsatsen till detta flera gånger. En deltagare har superspecifika förväntningar på en scen, men förmedlar inte dessa. Sedan tar scenen en annan riktning och deltagaren blir besviken.
Kan man säga att andras chans att säga "nej" gör att det strider mot din improviserade idé?
Den stora skillnaden, för mig, är att det märks. Jag har inget emot att improvisera, som @Genesis även om jag själv inte föredrar den typen av Director Stance som spelare, men jag vill, precis som Genesis, känna till förutsättningarna. Jag vill veta vilka ramar som finns och hur jag ska förhålla mig till dem. Det gäller ju allt från story till regler m.m. Sedan är ju rollspelande många gånger att dessa ramar inte är fasta, och att vi måste känna av varandra. Det är, som jag ser det, där erfarenheten kommer in i bilden. Eller skicklighet om man så vill.
Helt klart varför jag inte heller klickar med blorben eller det ofta återkommande idealet om att saker behöver vara "äkta", som en form av neutral definition. Dock är "Enklast möjliga blorb"-tråden den enda jag har lagt som bokmärke. Fascineras av det, även om jag kan acceptera att det inte är min kopp te.
Blorben är ju även motsats till det som @Rickard pratar om. När blir informationen sann? Blroben säger att den blir sann när SL preppar den/författaren skriver ned den, medan andra menar att den blir sann först när det sägs. Inget av det är naturligtvis mer "äkta" eftersom vi, oavsett våra intentioner, pratar om fantasier.Helt klart varför jag inte heller klickar med blorben eller det ofta återkommande idealet om att saker behöver vara "äkta", som en form av neutral definition. Dock är "Enklast möjliga blorb"-tråden den enda jag har lagt som bokmärke. Fascineras av det, även om jag kan acceptera att det inte är min kopp te.
Det här verkar dock vara en ganska central pelare för mångas upplevelse, även om jag håller med om den här slutsatsen personligen. Men just att saker kan vara mer eller mindre äkta baserat på om de bestäms i förväg eller ej verkar helt klart vara en "grej".
Ja, och den springande är väl inte att jag får ändra mina planer utan att den etablering min medspelare gjorde i mina ögon helt enkelt är dålig och okänslig för setting/berättelse/karaktär? Vad är vägen för att komma förbi det?
Det är ju en konflikt, så konfliktresolution?
Ja alltså, man kan ju dra en direkt parallell till vilken verklighetsbaserad setting som helst. Finns Eiffeltornet? Ja. Finns Eiffeltornet i vår gemensamma fantasi om den utspelar sig i vår värld?
Det är klart att det är så. Och kanske ännu viktigare vem som bestämmer nåt, på vilka grunder och på vilket sätt det kommuniceras.
En annan lösning är ju att nyttja system där detta är klart och tydligt vem som får säga vad vid vilket tillfälle. Att säga vem mördaren är i ett spel där det är spelledaren som planerar det är ju lika problematiskt som att sitta och vänta på att det ska avslöjas i ett spel där det är mitt ansvar att hitta på ledtrådar så att det tillslut är dags att någon av oss avslöjar vem det är. Slår jag ett slag och lyckas, får jag berätta hur den misstänkte bryter samman och berättar vem mördaren är? Eller får jag säga att hen bryter samman och berättar vad hen vet (men någon annan sitter inne med vilken info som individen vem om)? Eller går jag berätta hur hen bryter ihop och berättar att greven är mördaren? Är inte detta klart skulle jag vägra spela öht. Något genomgående i vad jag gillar är nog dock att en för tydlig plan för vad jag vill är ett par spikar i kistan för ett dött spel. Sure planera eller tänk framåt men se det som förhoppningar och inga garantier gör något.
