krank said:
Vitulv said:
agreed, folk som vill 'leka' ångest har inte upplevt ångest.
Det där tycker jag låter som en oerhörd generalisering, faktiskt. Det finns gott om folk som varit med om fruktansvärda saker som ändå "leker" samma sak. Att man vill "leka ångest" har inget nämnvärt att göra med huruvida man känt ångest eller inte, utan har mer med att göra hur man väljer att hantera det man upplevt etc.
För vissa är bearbetning en ytterst privat grej.
För andra är det det inte.
Fast det är klart, du kan ju alltid säga att de som vill rollspela ångest tydligen bara inte känt
tillräckligt mycket ångest för att det ska "räknas". Det de känt är inte
riktig ångest?
Räcker det om man till exempel varit nära att bli inlagd på mentalsjukhus pga depressioner? Duger panikångest?
Räcker det om ens morfar eller farfar dött, för att man ska räknas med, eller måste hela ens familj ha strukit med?
Allt det ovanstående gäller inte mig, btw, utan är grejer jag hittat hos rollspelare jag spelat med -
som varit intresserade av att spela ut tragedier/ångest/hemskheter.
Jag har pluggat stressreaktioner, och då menar jag inte "åh vad jag har mycket på jobbet" utan akut stress och posttraumatisk stress. Jag har dessutom haft den tvivelaktiga förmånen att se det teoretiska utspela sig i verkligheten. Alldeles för många gånger. Lyckligtvis har jag också grundläggande utbildning i hur man inledningsvis kan hantera situationerna, genom t.ex. kamratstöd och avlastningssamtal.
Att vilja uppleva eller återuppleva ångest handlar om;
1. Det är något man är nyfiken på, för att man inte upplevt det själv (se "fjortisar" (i alla åldrar))
2. Att bearbeta något man råkat ut för
3. Att uppvisa stressymptom
Förklaring;
1. Att vara nyfiken på något man inte upplevt är naturligt, särskilt bland unga människor. Mobbning är ganska naturligt, eftersom alla vill prova maktpositioner. Alla vill förr eller senare pröva att såra, bryta ner eller fysiskt misshandla någon. Vissa barn bränner myror med förstoringsglas, andra toadoppar den korta killen i klassen och garvar i grupp åt när han grinar. Nördar i allmänhet, inklusive många rollspelare, har inte ett fullt utvecklat känsloliv. De är inte psykiskt vuxna*, och kan därför dras till sådana här lekar, trots att de passerat långt över myndig ålder.
2. Folk som blandar ihop bearbetning med sin hobby är folk som borde ha bearbetat sina problem under bättre former. Det är inte vidare nyttigt att bearbeta sina problem tillsammans med folk som för det första kanske inte vet vilka problem det är man bearbetar, eller ens att det sker en bearbetning. De nyfikna i sammanhanget hamnar i en väldigt bekymmersam ställning hur som helst då de blir (medvetande eller omedvetande) ett verktyg för den som tagit sig rätten att hantera sitt tillstånd genom andra människor som inte har kunskapen/förmågan att hjälpa någon med psykisk bearbetning.
3. Att avsiktligen eller oavsiktligen återuppleva en traumatisk situation är ett av de vanligaste tecknen på PTSD. Det visar att man inte fullt ut har hanterat sin situation och att man borde göra det på ett eller annat vis. Lämpligen inte genom att kalla det hobby och blanda ihop det med nöjesrollspel. Återigen, sök professionell hjälp.
För att lägga hard facts åt sidan så kan jag dock kosta på mig lite spekulerande; nämligen att det i nittionio procent av fallen handlar om kategori ett - (psykiskt)ungdomlig nyfikenhet med den urgamla viljan att få provocera (se t.ex. ditt eget inlägg i tråden där du förklarar att du skulle vilja göra det här bara för att reta andra, ett ganska klassiskt uttryck för dålig självkänsla).
* Kolla runt på vilket konvent som helst
