Låt oss prata lite om vår barndom.
Vaccination och överdeterminerad kris
Petter42 och Sapient berör idén att man kan bli starkare av lagom stress. I utvecklingspsykologi kallas detta för vaccination och överdeterminerad kris: När du möter något svårt men "överlever det" (inte konkret överlever, men känner att du tog dig ut hel ur det) så blir du starkare, känner dig mer kompetent, lär dig strategier. När du möter en stress som du inte kan hantera däremot, så lär du dig att undvika och frukta den situationen, (vilket naturligtvis är adaptivt) och istället för att bli starkare och kompetentare så blir du mindre rustad att möta och hantera den senare livet.
I en välfungerande familj så hjälper dina föräldrar dig att smälta skrämmande stimuli och visar att de går att hantera. Du vaccineras. Men, om till exempel din gråt eller din vilja gör din förälder skrämd eller förbannad så lär du dig att det är något farligt, något du måste undvika. Detta blir en överdeterminerad kris, och din sorg eller ilska är något som är svårt för dig att förhålla dig till och hantera i livet. Till exempel.
Kan rollspel vara en övermäktig stressor?
Så, precis som Vitulv skriver så ska man inte utsätta barn för vilka upplevelser som helst, speciellt inte om man kan hjälpa dem att förstå och hantera dem!
Att en rollspelsupplevelse skulle vara traumatisk för en vuxen är inte så troligt. Visst, det kan vara stressigt och obehagligt för en vuxen om upplevelsen berör en tidigare överdeterminerad kris. Om jag till exempel sätter spotlighten på en timid spelare och hetsar denne att delta aktivt och kreativt (något som nästan alla vuxna människor tycker är obehagligt) så kommer det att väcka tidigare känslor av otillräcklighet och obehag, även om det inte kommer förvärra dessa överdeterminerade kriser.
Genombrott
Fobier har ofta en utlösande händelse, där en underliggande sårbarhet bryter igenom till en tydlig patologi. Det blir en kris som är så smärtsam att man för alltid väljer att hålla sig undan från det, en reaktion som kan bli mer och mer komplicerad med tiden. En åskfobi kan börja gro i och med en fruktansvärd och farlig situation i ett oväder, och en social fobi kan bryta ut som ett resultat av mobbing, eller slå igenom den där gången man fick hålla det där hemska föredraget. Jag tror att detta bara sker i tvångssituationer, dock. Skulle ett rollspel vara så olidligt pressande så skulle nog personen ge sig därifrån.
Psykossjukdomar kan ha en episod där "världen rämnar" så att säga, och det finns även akut psykos där man tillfälligt går in i en psykos som kanske inte återkommer senare i livet. Men sådana händelser kan vara vad som helst, och det är inte alltid lätt att förstå varför genombrottet följde just den här händelsen, det behöver inte te sig traumatiskt för andra människor.
Nedbrytande
Nej, om jag skulle säga att rollspel är dåligt för någon så är det mer om det skulle vara ett missbruk (Som TheSods vän) eller maktsituation (Jag umgås med andra genom att vara en maktfullkomlig spelledare eller manipulativ spelare, en situation som kan vara svår att ta sig ur för andra) vilket i praktiken är ett sätt hantera tidigare trauman. Men då rör det sig inte om traumatiska upplevelser i spelet i sig, utan om att man hamnat i en dåligt mönster som kan behöva brytas, och det finns massor av sätt som sådana mönster kan uttrycka sig. Alla aktiviteter och substanser kan det bli för mycket av (nästan). Alla sociala sammanhang kan perverteras av makt och sadism.
Så, rollspel kan vara otäckt och provocerande, men inte nödvändigtvis nedbrytande. Det kan bli ett uttryck för något destruktivt, och då kan det behöva brytas. Det kanske rent av kan bli ett genombrott för någonting. Inget av detta är speciellt för rollspel, dock. Spela på, bara!
Överlag så tror människor att det är betydligt lättare att fastna i något, tappa kontrollen och bli knäpp än vad det egentligen är. Det kan vara uttryck för våra egna obearbetade kriser, som tänder extra starka varningslampor för vissa situationer, som egentligen inte är så farliga, iaf inte i vuxen ålder.
Vaccination och överdeterminerad kris
Petter42 och Sapient berör idén att man kan bli starkare av lagom stress. I utvecklingspsykologi kallas detta för vaccination och överdeterminerad kris: När du möter något svårt men "överlever det" (inte konkret överlever, men känner att du tog dig ut hel ur det) så blir du starkare, känner dig mer kompetent, lär dig strategier. När du möter en stress som du inte kan hantera däremot, så lär du dig att undvika och frukta den situationen, (vilket naturligtvis är adaptivt) och istället för att bli starkare och kompetentare så blir du mindre rustad att möta och hantera den senare livet.
I en välfungerande familj så hjälper dina föräldrar dig att smälta skrämmande stimuli och visar att de går att hantera. Du vaccineras. Men, om till exempel din gråt eller din vilja gör din förälder skrämd eller förbannad så lär du dig att det är något farligt, något du måste undvika. Detta blir en överdeterminerad kris, och din sorg eller ilska är något som är svårt för dig att förhålla dig till och hantera i livet. Till exempel.
Kan rollspel vara en övermäktig stressor?
Så, precis som Vitulv skriver så ska man inte utsätta barn för vilka upplevelser som helst, speciellt inte om man kan hjälpa dem att förstå och hantera dem!
Att en rollspelsupplevelse skulle vara traumatisk för en vuxen är inte så troligt. Visst, det kan vara stressigt och obehagligt för en vuxen om upplevelsen berör en tidigare överdeterminerad kris. Om jag till exempel sätter spotlighten på en timid spelare och hetsar denne att delta aktivt och kreativt (något som nästan alla vuxna människor tycker är obehagligt) så kommer det att väcka tidigare känslor av otillräcklighet och obehag, även om det inte kommer förvärra dessa överdeterminerade kriser.
Genombrott
Fobier har ofta en utlösande händelse, där en underliggande sårbarhet bryter igenom till en tydlig patologi. Det blir en kris som är så smärtsam att man för alltid väljer att hålla sig undan från det, en reaktion som kan bli mer och mer komplicerad med tiden. En åskfobi kan börja gro i och med en fruktansvärd och farlig situation i ett oväder, och en social fobi kan bryta ut som ett resultat av mobbing, eller slå igenom den där gången man fick hålla det där hemska föredraget. Jag tror att detta bara sker i tvångssituationer, dock. Skulle ett rollspel vara så olidligt pressande så skulle nog personen ge sig därifrån.
Psykossjukdomar kan ha en episod där "världen rämnar" så att säga, och det finns även akut psykos där man tillfälligt går in i en psykos som kanske inte återkommer senare i livet. Men sådana händelser kan vara vad som helst, och det är inte alltid lätt att förstå varför genombrottet följde just den här händelsen, det behöver inte te sig traumatiskt för andra människor.
Nedbrytande
Nej, om jag skulle säga att rollspel är dåligt för någon så är det mer om det skulle vara ett missbruk (Som TheSods vän) eller maktsituation (Jag umgås med andra genom att vara en maktfullkomlig spelledare eller manipulativ spelare, en situation som kan vara svår att ta sig ur för andra) vilket i praktiken är ett sätt hantera tidigare trauman. Men då rör det sig inte om traumatiska upplevelser i spelet i sig, utan om att man hamnat i en dåligt mönster som kan behöva brytas, och det finns massor av sätt som sådana mönster kan uttrycka sig. Alla aktiviteter och substanser kan det bli för mycket av (nästan). Alla sociala sammanhang kan perverteras av makt och sadism.
Så, rollspel kan vara otäckt och provocerande, men inte nödvändigtvis nedbrytande. Det kan bli ett uttryck för något destruktivt, och då kan det behöva brytas. Det kanske rent av kan bli ett genombrott för någonting. Inget av detta är speciellt för rollspel, dock. Spela på, bara!
Överlag så tror människor att det är betydligt lättare att fastna i något, tappa kontrollen och bli knäpp än vad det egentligen är. Det kan vara uttryck för våra egna obearbetade kriser, som tänder extra starka varningslampor för vissa situationer, som egentligen inte är så farliga, iaf inte i vuxen ålder.