Nekromanti Kan rollspel vara destruktivt?

[Sodivra]

Låt oss prata lite om vår barndom.

Vaccination och överdeterminerad kris
Petter42 och Sapient berör idén att man kan bli starkare av lagom stress. I utvecklingspsykologi kallas detta för vaccination och överdeterminerad kris: När du möter något svårt men "överlever det" (inte konkret överlever, men känner att du tog dig ut hel ur det) så blir du starkare, känner dig mer kompetent, lär dig strategier. När du möter en stress som du inte kan hantera däremot, så lär du dig att undvika och frukta den situationen, (vilket naturligtvis är adaptivt) och istället för att bli starkare och kompetentare så blir du mindre rustad att möta och hantera den senare livet.

I en välfungerande familj så hjälper dina föräldrar dig att smälta skrämmande stimuli och visar att de går att hantera. Du vaccineras. Men, om till exempel din gråt eller din vilja gör din förälder skrämd eller förbannad så lär du dig att det är något farligt, något du måste undvika. Detta blir en överdeterminerad kris, och din sorg eller ilska är något som är svårt för dig att förhålla dig till och hantera i livet. Till exempel.

Kan rollspel vara en övermäktig stressor?
Så, precis som Vitulv skriver så ska man inte utsätta barn för vilka upplevelser som helst, speciellt inte om man kan hjälpa dem att förstå och hantera dem!

Att en rollspelsupplevelse skulle vara traumatisk för en vuxen är inte så troligt. Visst, det kan vara stressigt och obehagligt för en vuxen om upplevelsen berör en tidigare överdeterminerad kris. Om jag till exempel sätter spotlighten på en timid spelare och hetsar denne att delta aktivt och kreativt (något som nästan alla vuxna människor tycker är obehagligt) så kommer det att väcka tidigare känslor av otillräcklighet och obehag, även om det inte kommer förvärra dessa överdeterminerade kriser.

Genombrott
Fobier har ofta en utlösande händelse, där en underliggande sårbarhet bryter igenom till en tydlig patologi. Det blir en kris som är så smärtsam att man för alltid väljer att hålla sig undan från det, en reaktion som kan bli mer och mer komplicerad med tiden. En åskfobi kan börja gro i och med en fruktansvärd och farlig situation i ett oväder, och en social fobi kan bryta ut som ett resultat av mobbing, eller slå igenom den där gången man fick hålla det där hemska föredraget. Jag tror att detta bara sker i tvångssituationer, dock. Skulle ett rollspel vara så olidligt pressande så skulle nog personen ge sig därifrån.

Psykossjukdomar kan ha en episod där "världen rämnar" så att säga, och det finns även akut psykos där man tillfälligt går in i en psykos som kanske inte återkommer senare i livet. Men sådana händelser kan vara vad som helst, och det är inte alltid lätt att förstå varför genombrottet följde just den här händelsen, det behöver inte te sig traumatiskt för andra människor.

Nedbrytande
Nej, om jag skulle säga att rollspel är dåligt för någon så är det mer om det skulle vara ett missbruk (Som TheSods vän) eller maktsituation (Jag umgås med andra genom att vara en maktfullkomlig spelledare eller manipulativ spelare, en situation som kan vara svår att ta sig ur för andra) vilket i praktiken är ett sätt hantera tidigare trauman. Men då rör det sig inte om traumatiska upplevelser i spelet i sig, utan om att man hamnat i en dåligt mönster som kan behöva brytas, och det finns massor av sätt som sådana mönster kan uttrycka sig. Alla aktiviteter och substanser kan det bli för mycket av (nästan). Alla sociala sammanhang kan perverteras av makt och sadism.


Så, rollspel kan vara otäckt och provocerande, men inte nödvändigtvis nedbrytande. Det kan bli ett uttryck för något destruktivt, och då kan det behöva brytas. Det kanske rent av kan bli ett genombrott för någonting. Inget av detta är speciellt för rollspel, dock. Spela på, bara!

Överlag så tror människor att det är betydligt lättare att fastna i något, tappa kontrollen och bli knäpp än vad det egentligen är. Det kan vara uttryck för våra egna obearbetade kriser, som tänder extra starka varningslampor för vissa situationer, som egentligen inte är så farliga, iaf inte i vuxen ålder.

 

[Tsianphiel]

Rollspelskulturen är ofta en mer förlåtande miljö och det är jag fan stolt över; i inga andra sociala sammanhang har jag upplevt att folk varit så accepterande mot människors egenheter som när jag t.ex. varit på konvent.

Om man inte till exempel är tjej. Eller invandrare. Eller tillhör fel sorts subkultur inom rollspel. Eller spelar Magic... Skall jag fortsätta? De flesta subkulturer är välkomnande, så länge man håller sig till de oskrivna reglerna. Kliver man utanför är vi precis lika protektionistiska och upprätthållande av normer genom social bestraffning som vilken annan subkultur som helst.

 

[Tsianphiel]

Men liksom, det finns folk som skär sig själva som menar att det inte är skadligt heller (själva skärandet behöver såklart inte vara skadligt, men det är en del i, och ett symtom av, en skadlig process). Jag tror* att jag som har ett utifrån-perspektiv är bättre lämpad att avgöra det, än den som redan är inne i ett skadligt beteende.

* notera ordvalet "tror"

Självskadebeteende är en coping mechanism. Det innebär att det är en strategi som tas till för att hantera exempelvis depression.

Jag har använt mig av självskadebeteende för att undvika att ta livet av mig. Det ser inte jag som ett skadligt beteende, utan som en överlevnadsstrategi. Med andra ord ser jag väldigt få paralleller mellan att spela ångesrollspel och självskadebeteende, om inte tanken bakom ditt uttalande var att även rollspel kan användas som en strategi för att undvika större skada, men då handlar det i mina ögon om något positivt snarare än om något negativt.

Om jag utgår från mina egna erfarenheter och det jag har läst om självskadebeteende (ex vis Marilee Strongs A Bright Red Scream), så tror du med andra ord fel. Åtminstone i många av fallen.

 

[Vitulv]

Men liksom, det finns folk som skär sig själva som menar att det inte är skadligt heller (själva skärandet behöver såklart inte vara skadligt, men det är en del i, och ett symtom av, en skadlig process). Jag tror* att jag som har ett utifrån-perspektiv är bättre lämpad att avgöra det, än den som redan är inne i ett skadligt beteende.

* notera ordvalet "tror"

Självskadebeteende är en coping mechanism. Det innebär att det är en strategi som tas till för att hantera exempelvis depression.

Jag har använt mig av självskadebeteende för att undvika att ta livet av mig. Det ser inte jag som ett skadligt beteende, utan som en överlevnadsstrategi. Med andra ord ser jag väldigt få paralleller mellan att spela ångesrollspel och självskadebeteende, om inte tanken bakom ditt uttalande var att även rollspel kan användas som en strategi för att undvika större skada, men då handlar det i mina ögon om något positivt snarare än om något negativt.

Om jag utgår från mina egna erfarenheter och det jag har läst om självskadebeteende (ex vis Marilee Strongs A Bright Red Scream), så tror du med andra ord fel. Åtminstone i många av fallen.

Tja, halva grejen med självskadebeteende är just att den som tar till det tror att den räddar sig själv, genom att t.ex. skära eller svälta sig. Ditt inlägg bekräftar mer eller mindre det jag skrev om att den som är fast i beteendet har svårt att bedöma det på ett nyktert vis.

 

[Tsianphiel]

Och det enda ditt uttalande bekräftar ur mitt perspektiv är att du inte har särskilt stor insikt i självskadebeteende, så vi kan lämna det där.

 

[w176]

• Mobbing. Behöver inte förklaras närmare men skulle lika gjärna kunnat förkomme i vilken annan social miljö. Men ibland har fiktionen används för att "maskera" beteendet.
• Sexuella trakasserier. Kan också förkomma i många miljöer, men specifiskt inom rollspelskretsar är att ibland används fiktionen som ett rättfärdande och kan skapa situationer där det man har svårt att öppet bemöta det.
• Triggade fobier. Jag har varit med lajv där en tjej som inte medvetet visste att hon had klastorofobi blev instängd och fick sån panik, att hon inte kom på att använda safewprds för att bryta situationen, varpå det tog ett par minuter an onödig panik innan folk begrep det var fara å färde.
• Uttryckande av självskadebeteenden med hjälp av spel. Erm. Jag tror inte som vitulv att allt utfskade av negativa känslor var självskadebeteenden. Det jag varot med om är mer konkret. Jag har sett en person med ätstörningar använda fiktionen som ett medel för att inte äta någon mat på en hel helg. (Men där gick folk emellan och sa ifrån off.) Inte heller här kan jag se att liksom spelformen hade något med det att göra. Liksom någon med ätstörningar kan ta vilken situation till helst tillvara.
• Folk som mått väldigt dåligt över något hänt ingame. Vet någon som grät och vara nere i veckor för att hans karaktärs flickv'n i wow gjort slut. Det här måste jag faktiskt erkänna är ett rollspelsspecifik problem. Fast jag vet inte om det här EGENTLIGEN är sp annorlunda över att vara nere i veckor en misslyckad gradering inom kampsport till exempel. Om man bortser från bleed-elementet. Som jag tar up i nästa post.
• Bleed-relaterade relationsproblem. Folk som gjort slut med flickvännen pga någon de träffade och spelade en romans med på ett lajv.... Men relationer är alltid uppfuckade och skitknepiga. Man blir attraherade av folk i alla möjliga situationer.

 

[w176]

Jag tycker det är irrelevant att diskutera om rollspel hypotetisk kan vara skadligt för människors mentala hälsa. Hypotetisk skulle nog en sked kunna vara farligt för människors mentala hälsa.

Jag tycker den enda relavanta diskussionen är "Är rollspel signifikant farligare jämfört med andra aktivitered för människors mentala hälsa?"

Och så vitt jag och vad jag kan hitta på internet finns det inga studier på pekar på det.

Ett stort antal studier har just gjort kring psykoser och rollspel, depressing och rollspel, och självmord och rollspel, utan att finna någon länk. Vi ligger lika bra till som referensgrupperna. Eller för den delen nurotiska tendenser, eller kriminalitet men det finns det färre studier kring.

Refernser: Tex här finns en samling med länkar till studer och en länk till en tysk sida med ännu fler studier.

http://www.darkshire.net/jhkim/rpg/whatis/psychology.html

 

[Vitulv]

Och det enda ditt uttalande bekräftar ur mitt perspektiv är att du inte har särskilt stor insikt i självskadebeteende, så vi kan lämna det där.

Om du menar att jag inte aktivt skadat mig själv så har du uppfattat det helt rätt. Snygg icke-argumentation *applåder*

 

[solvebring]

Nej, inte om det inte finns något fel där sedan innan. Jag tror inte att musik, film, TV-spel, rollspel och dylika är skadligt om det inte är något fel på personen sedan innan. En normalt funtad person har trots allt en klar uppfattning om vad som är verklighet och inte.

Ibland drar folk kommentarer som att "... är farligt för barn!", men nej. Jag har äldre syskon så jag upplevde väl videovåld, videosex och dylika väldigt tidigt, men jag har inte tagit någon skada av det. Man förstod även när man var lite att man inte kan bli skjuten axeln, så femton smällar av basebollträn och sedan knalla vidare. Man har en trots allt en verklighetsuppfattning, en känsla för vad som är rimligt och inte.

Nu är jag ingen psykolog eller så men jag vill ändå inte hävda annat. Folk som tar sig till av videovåld, händelser i rollspel och utför olika sorters dåd eller uppvisar ett skadligt beteende av det är helt enkelt vrickade sedan innan. Om det fiktiva vore skadligt skulle romanen ha förbjudits innan den ens hunnit bli till. Konstigt nog är det bara populärkulturella medier och nyare hobbys som får ta stryk...

Edit: Per definition, naturligtvis. För det som Vitulv beskriver, att man kan bli rädd och känna olust - ja, det uppstår trots när man blir starkt berörd, oavsett hur man upplevelser det. Det är ju precis som att bli glad eller uppspelt av en bra film eller god bok.

Nå, den definition jag utgått från ovan är scenariot att man skulle kunna bli störd och till exempel våldsam eller destruktiv mot sina medmänniskor och gör åverkan på sig själv eller andra. ... Sådant tror jag helt enkelt inte på om man inte är knas allaredan.

Så ja, allting kan väl vara känslomässigt destruktivt genom att det påverkar känslosvallet, speciellt när man redan är i ett visst mood. Jag tror däremot inte att det är skadligt i den mån att man tar några permanenta eller direkt allvarliga skador av det.

 

[solvebring]

Är det någon som har upplevelser av personer som har mått dåligt av rollspel?

jag har hört om folk som spelat väldigt tunga spel som berört djupt och ibland kunnat drappats av ångest och olust. Så på det sättet ja, mått dåligt. Jag har själv aldrig upplevt det och heller aldrig delat en spelsession där det hänt.

Jag har dock varit med och spelat - spellett - då en spelare slog en annan spelare på käften. Det hade dock inte så mycket mer spelet i sig att göra, snarare kass kemi mellan just de två och en del sömnbrist och sådant.

 

[Doomhamster]

Tja, halva grejen med självskadebeteende är just att den som tar till det tror att den räddar sig själv, genom att t.ex. skära eller svälta sig. Ditt inlägg bekräftar mer eller mindre det jag skrev om att den som är fast i beteendet har svårt att bedöma det på ett nyktert vis.

Jag tyckte bestämt att Tsianphiel skrev att hon HAR skurit sig, inte att hon GÖR det i nuläget. Nån som själv har genomgått en fas med självskadebeteende har nog faktiskt insikter i det som du inte har, eftersom du är noga med att påpeka att du aldrig gjort det själv, och mig veterligen inte är psykolog heller?

Men om du nu tror att hon fortfarande skär sig eller ägnar sig åt andra destruktiva beteenden, så kanske det vore på sin plats med lite mer vänlighet.

 

[Vitulv]

Nån som själv har genomgått en fas med självskadebeteende har nog faktiskt insikter i det som du inte har

Tja, det är som att före detta nynazister automatiskt skulle ha bättre insikt i verkligheten bakom judeutrotningen...

Nä du, bättre argument än så får du nog komma med om jag ska ta dig på åtminstone hyffsat allvar.

 

[Magnus Seter]

OBS! Ta det lugnt.

Hej allihopa!

Detta är ett allmänt modererande inlägg, och inte riktat till någon användare specifikt.

Men ...

Innan ni fortsätter posta i den här diskussionen ska ni alla ta några djupa andetag, fundera på vart ni vill komma med ert nästa inlägg, fundera lite på vad tråden egentligen handlar om, och sedan posta på ett sätt som INTE leder till problem eller upprörda känslor.

Notera särskilt FRÅGAN i ursprungsinlägget, vilket inte så många svarat på, och fokusera gärna mindre på inläggets titel.

Det håll den här tråden går åt i nuläget är inte rätt håll, så hjälp till att hålla stämningen uppe på rollspel.nu!

Annars blir det fler gula inlägg i den här tråden.

Vänliga hälsningar

/Magnus

 

[Tsianphiel]

Nej, det jag menar är att du har använt samma argument mer än en gång i tråden, det vill säga att jag som har använt mig av självskadebeteende inte har någon insikt i vad det innebär.

Jag uppfattar det som att du redan bestämt dig för att mina argument är utan vikt, därför att jag - genom att medge att jag ägnat mig åt självskadebeteende - i princip redan har diskvalificerat mig från att uttala mig.

Om vi fortsätter den här debatten på de grunderna har du alltid en anledning till varför du aldrig behöver ta mig på allvar eller lyssna på mig.

Jag har givit dig min teori. Jag har också givit dig en källa (jag har fler) som stöttar min teori. Jag upplever att du har valt att bortse ifrån den källan. Hur kan jag på något sätt stötta min argumentation i en sådan debatt? Svaret för mig är uppenbart. Det kan jag inte.

 

[Ymir]

Alltså, rimligen kan väl precis allting vara destruktivt under rätt förutsättningar. Allting kan missbrukas.

Har rollspel med detta sagt större potential att vara destruktivt än andra fenomen? Well, kanske, vi pratar om en kombination av kulturproduktion/konsumtion och immersion, vilket möjliggör att få djupa och laddade upplevelser. Men, att rollspelsmediet har unika förutsättningar att vara givande fungerar åt båda hållen; lika mycket som det potentiellt kan vara destruktivt/negativt kan det vara väldigt konstruktivt/positivt , och jag skulle tro att egenskapen hos rollspel att det blir vad man gör det till borgar för att en förkrossande majoritet av alla djupa rollspelsupplevelser är konstruktiva/positiva sådana, även om man spelar Gang Rape och Fat Man Down (though fokus på 'konstruktiva' snarare än 'positiva' där).

Den primära risk jag tror finns med rollspel (som är more or less unik för formen, jag räknar inte mobbing och andra såna saker som kunnat hända också i alla andra sociala sammanhang) är verklighetsflykt-aspekten. En hel del rollspelare är nog redan från början människor som känner sig utanför i mainstream-sociala sammanhang och flyr dem på olika sätt genom sina hobbies, och rollspel kan medföra en risk att förstärka sådant beteende eftersom det är en hobby det är väldigt lätt att ägna massor av tid åt om man är kreativ. Men är det egentligen så farligt? Well, det beror på. Mainstream-sociala sammanhang är ändå inget att ha, och rollspelande förutsätter fortfarande att man är social och odlar social kompetens/sociala erfarenheter i en annan kontext; hikkikomoris spelar inte rollspel liksom. Det potentiella problemet är snarare att rollspelandet förstärker ens kopplingar till en smalare icke-mainstreamig social sfär som man kan inskränka sig till eller försjunka i, varvid det finns risk att det uppstår en känsla av utanförskap och alienation med mainstream-sfären och dess människor och normer. Jag kanske inte lyckas förklara särskilt tydligt vad jag menar här, så låt mig pröva i andra ordalag:

Jag får panik av tanken på att behöva jobba i ett svenssonjobb med vanliga människor utan nördiga intressen. Kärnfamiljer, villor, fasta parförhållanden, tråkiga jobb (vuxenpoäng, helt enkelt) etc hos folk i min egen ålder gör mig smått illa till mods. Jag vill tillbringa mitt liv med att bara umgås med akademiker, bohemer, queerfolk och nördar, och medan det i sig väl inte är hela världen, det finns plenty of sådana människor, så återstår frågan: hade jag varit mer välanpassad om jag aldrig spelat rollspel? Hade jag haft mindre ångest och mindervärdeskomplex? Hade jag haft en flickvän vid det här laget, och rentav varit en lyckligare, om än mer andefattig, människa?

Ja, det tror jag.

 

[Xhakhal]

Jag tycker det är irrelevant att diskutera om rollspel hypotetisk kan vara skadligt för människors mentala hälsa. Hypotetisk skulle nog en sked kunna vara farligt för människors mentala hälsa.

Det finns anledningar till att jag älskar dig, Elin, och när du säger sådant här påminner du mig om ett par stycken samtidigt.

+1

 

[Ymir]

Är det någon som har varit med om att någon i spelgruppen blivit uppriktigt störd och tror att rollspel har varit anledningen till detta?

As for den här frågan; ja, flera gånger, men det beror på vad man menar med "uppriktigt".

Jag vet några spelare som vill att man undviker vissa element i rollspel, och blir obekväma om man har med dessa element.

Jag har haft en spelare som blev väldigt illa till mods när jag beskrev ett ruttet lik i en bäck, och bad mig sluta. Han var inte en särskilt van rollspelare.

Jag har haft en spelare som bröt ihop och flydde rummet sedan en annan rollperson ätit hennes rollpersons ansikte (hon dog inte av det, vi pratar Vampire här). Hon var ganska väldigt ung och nybörjare på rollspel, och hon hade konsekvent problem att inte ta rollspelet på för stort allvar, och slutade omsider spela rollspel just därför.

Jag har sett en scen som innehöll sexuellt utnyttjande slå riktigt riktigt fel därför att den involverade spelaren nyss drabbats av nåt liknande irl.

Det är alla exempel jag kommer på på rak arm. Men här är grejen: jag tycker ingen av de här grejerna varslar särskilt illa om rollspel som fenomen, eller ens sättet vi spelar på. Det är nämnligen inte konstigare än att A Serbian Film inte är för alla, att folk kräks av våldtäktsscenen i Irreversible eller blir illa till mods av Seven. Gör det att sådana filmer är destruktiva och inte bör produceras? Absolut inte. Men kulturproduktioner som utforskar mer extrema element kan inte vara för alla, och människor som är känsliga måste ju på något plan själva ta ansvar för vad de utsätter sig för. Och medan en ptsd-flashback må vara horribel; lika mycket som rollspel kan råka trigga den kan film, radio, böcker, vardagslivet eller whatnot göra det. Om rollspel har någon särskild potential att vara skadligt eller destruktivt i högre grad än andra kulturformer ligger den inte i hur besvärade folk potentiellt kan bli av dess stårys och teman, utan snarare i faktorerna jag tar upp i mitt första inlägg i den här tråden.

 

[Doomhamster]

Men kulturproduktioner som utforskar mer extrema element kan inte vara för alla, och människor som är känsliga måste ju på något plan själva ta ansvar för vad de utsätter sig för.

Ymir, då uppstår ju frågan - visste den där tjejen att folk skulle äta hennes karaktärs ansikte i spelet? Visste den där killen att det skulle ingå detaljerade beskrivningar av ruttnande lik?

Det är ganska svårt att "ta ansvar" i omständigheter när man inte vet eller kan veta vad som ska komma, och det är inte alltid möjligt att veta vad som kommer äckla/skrämma en över bristningsgränsen - eller att våga säga till, särskilt om man är ny.

Innebär det att man aldrig borde rollspela horror, eller övergrepp, eller whatever? Nej. Men när vi nu ändå är inne på hur man kan bli "störd" av rollspel, så är det en sak jag skulle önska från alltför många jag spelat med - lite större ödmjukhet inför att folk kan behöva bryta ibland, och att detta inte nödvändigtvis gör en svag. Lite större medvetenhet så att man märker om nån börjar bli grön när man brer ut sig över vilka tortyrmetoder man använder. I rollspel kan man inte trycka på stopknappen eller slänga det ifrån sig, och då ligger mer ansvar på medspelarna/SL också.

Förtydligande: jag tycker inte det går att jämföra rollspel med film i det här fallet, för är man osäker på att man fixar innehållet i en film (bok, serie, rollspelsbok) kan man alltid be en polare att kolla igenom den först. Eller kolla recensioner, eller nånting. Det funkar icke med rollspel.

 

[Ymir]

Förtydligande: jag tycker inte det går att jämföra rollspel med film i det här fallet, för är man osäker på att man fixar innehållet i en film (bok, serie, rollspelsbok) kan man alltid be en polare att kolla igenom den först. Eller kolla recensioner, eller nånting. Det funkar icke med rollspel.

Det finns ett socialt kontrakt i rollspel, som innebär en kommunikation mellan aktörerna bland annat rörande vilka element som kan tänkas förekomma. Detta kontrakt failade onekligen för oss under ansiktsätar-incidenten; vi hade slagit samman spelare från tre olika håll och resultatet blev att det fanns extremt dålig kommunikation om var gränserna gick, med ett psykbryt som följd.

Som jämförelse, jag ansträngde mig verkligen för att göra övergreppsscenen i det här spelmötet obehaglig, men här var vi en spelgrupp med -bra- kommunikation och ett fungerande socialt kontrakt, så jag behövde knappt vara orolig att någon skulle tycka jag gick för långt. (Also det är aldrig riktigt lika känsligt om rollpersonerna bara är åskådare).

 

[Gurgeh]

Stopp i deltråden

Eftersom den här deltråden inte längre handlar om rollspel, och eftersom stämningen i den börjar ligga på fel sida gränsen föreslår jag att vi gör stopp här, och återgår till att diskutera det ursprungliga ämnet.

/tobias