Kort bara...
en diskussion mellan en vuxen man och en grupp 16-åringar är det kanske ett giltigt argument
Jag tycker inte ens det. För - om den vuxna mannen nu vet hur det var att vara sexton år - då skall han också veta att en klapp på huvudet och argumentet "kom igen om XX år" inte är något som sextonåringar lyssnar på.
Och varför deltar den vuxne då i debatten, om inte ens han själv har skäl att tro att hans argument kan göra någon skillnad? Bara för att höra sin egen röst (läsa sina egna bokstäver)?
Jag tycker alltså att hela argumentationskonsten i sig är lite skum. Jag föredrar den metod som min nya idol
Sven-Bertil Taube berättade att hans fader använde: Han behandlade barn som intellektuella varelser; och tog deras åsikter på högsta allvar. "Deras synpunkter är ju lika mycket värda som alla andras," som han förklarade det.
Haja innebörden i den attityden, alltså! Det betyder alltså att det är helt omöjligt att säga "kom igen om XX år", för det är alltså lika sant att "jag kanske skulle ha förstått det där för XX år sedan"... Ålder ger en alltså ingen auktoritet. Detsamma gäller (inbillad) bildning, erkännande och olika typer av erfarenheter.
(Jag tänker inte ranta något om vem det är på forumet som stöder all sin argumentation på sin egen inbillade auktoritet utifrån dessa punkter; men om något har det övertygat mig om riktigheten i Taubes humanistiska människosyn där alla människors åsikter är lika värda från början, och där man inte kan vinna någon auktoritet genom att bara vara gammal eller liknande. Särskilt vacker framstår Taubes människosyn för mig när den kommer från just honom: Taube var ju tillräckligt stor, kompetent och erkänt duktig att han skulle ha kunnat bete sig som ett riktigt as om han hade velat. Så när
han inte gör det... Tja, då verkar det för mig som om han minsann kommit på något riktigt på spåren...)