Wow, det där låter inte som min kopp av te alls. Men kul att det finns!View attachment 14701
Mutants & Heretics
Den här boken har ingen motsvarighet, vad jag vet, i första eller andra utgåvan. Och den är… den är a hell of a ride, det är den. Jag vet inte om det här var den metaplot jag ville ha till Mutant Chronicles, men jag kan inte riktigt protestera – om maximalism är mutantkrönikornas varumärke så kan man inte riktigt säga annat än att den här boken levererar.
Precis allting här är feta spoilers, btw.
The True History
OK, så… Ancient Aliens, va. Fyrarmade, stora greys som typ var telepatiska och levde i fred. De utforskade galaxen psioniskt och fysiskt med rymdflotta, och stötte på Nero. Nero åkte då till deras hemsystem, och störde först ut deras empatiska nätverk. Ancients byggde vapen och rustningar, och så blev det krig. Till slut tog sig den Mörka Själen till ancients’ hemvärld och tog över den, men ancients hade utposter och grejer.
Åh, och förresten, deras hemvärld var en stor planet i vårt solsystem som inte finns längre.
The Seeds of Rebirth
OK, så ancients använde genetisk modifiering för att bygga Guardians, en ny version av sig själva. Och så hittade de "a planet in the galaxy, a small blue planet". Vilket är ett märkligt sätt att beskriva en planet som ligger i ens hemvärlds solsystem, men okej.
Av mycket oklara skäl tycker Guardians att den ovanligt aggressiva mänskligheten verkar vara en bra art att genmodda för att, när tiden är rätt, mutera till ancients’ soldater. Så man gömmer bitar av DNA i mänskligheten, som ska triggas av… terraformnings… kemikalier. Det här kallas "the genetic pilgrimage".
Man skapar ett antal sigill runtom i solsystemet, och lyckas låsa in den mörka symmetrin, den mörka själen och den mörka legionen bakom dem. Tavlan på Pluto håller Symmetrin och de fem apostlarnas mönster borta, sigillet på Nero håller Legionen borta och sigillet på jorden håller den Mörka Själen borta.
En handfull guardians stannar på jorden och ger sig själva människolika utseenden.
Genom historien råkar en del människors ancient-dna aktiveras, tydligen. Och de flesta guardians dör av olika orsaker, så ganska lite information om vad alltihop handlar om överlever.
Jag tror ingen är förvånad över att ancient aliens också infiltrerar specifikt den rysk-ortodoxa kyrkan och ser till så att det grävs ryska underjordiska baser för att skydda jord-sigillet. Good Guy Russia™, alltså…
Men ja, exodus kommer tidigare än guardians trodde, folk som är kvar i Dark Eden muteras och grejer.
The Age of Mutation
Så, de tre bröderna som grundade Brödraskapet, va. De är Guardians. Det är Tsarinan också.
Så, mutationer började dyka upop "för tidigt" eftersom mänskligheten började joxa med terraformning.
Här får vi också en "secret history"-tidslinje från 0 YC till 1350 YC. Viktigast är nog att 53 YC genomförs vad som definitivt verkar vara någons episka metaplotdrivna rollspelskampanj i form av venusianska korståget.
Peter och Alexander turas om att vara Kardinal, men det passar ganska dåligt ihop med tronföljden i Brödraskapsboken. Oh well. De blir fiender över hur Legionen ska bekämpas, och Alexander hittar en odödlig cyborg och grundar med dennes hjälp Cybertronic.
Mutationer blir vanligare bland människor. Nathaniel klonas, och han och Peter försöker prata med Brödraskapet om att mutanter nog inte egentligen är så dumma. Brödraskapet tror att de är Legion-kättare, men egentligen är de ju ancients’ bio-vapen.
Mutants Among Us
Det är jobbigt att spela mutant, för både brödraskapet och legionen är emot en. Man får balla krafter men också alltmer omänskligt utseende och grejer. Och när man väl börjat mutera så går det inte att stoppa – man kommer att få mentala och fysiska mutationer/superkrafter tills man metamorfar helt och blir en guardian.
Här finns listor med fysiska mutationer.
The Legacy of the Ancients
Här finns listor med psykiska motationer.
Enhanced Technology
Givetvis en massa tech, med stats.
The Darkness Within
Nu handlar det om kättare, och det här kapitlet har ett gäng kategorier och motivationer för sådana. ingen av dem är, helt ärligt, särskilt intressanta
The Darkness Unchained
Onda, onda ritualer. Antagligen det mest användbara i mina ögon – de här skulle man kunna låta resultera i ledtrådar till exempel.
Seeds of Darkness
Onda, onda reliker. Lite intressanta, men alldeles för få.
The Vault of Infamy
Jag har fortfarande svårt att använda mig av färdiga SLP:er. Här: mestadels onda, onda kättare.
Mitt sammanfattade intryck
Så… Det finns mutanter, och de är i själva verket resultatet av att människors gömda ancient aliens-DNA aktiveras av att ha varit nära terraformnings-kemikalier, och good guy russia-Tsarinan jobbar med ancient aliens-kardinalerna för att försöka få brödraskapet att inse att mutanterna är ett bra vapen mot Mörka Legionen. Ooooooookej.
Det här är inte en dålig bok, och jag tycker verkligen om att de gör någonting med mutanterna i mutantkrönikorna. Jag tycker om idén. Det hedrar också Modiphius att de plockar upp de små smulor av ledtrådar kring ancient aliens som trots allt fanns i 1e, och väver något kring dem. Jag tycker däremot inte att det nödvändigtvis är jättevälskrivet i alla delar, eller att jag valt just den här metaplotten (ffa det här med "terraformningskemikalier" känns minst sagt krystat).
Det sagt är jag inte helt osugen på att vara spelare i en mutant-kampanj i Chronicles. Även om jag ju hellre gjort det utan att ha läst den här boken. Det vore mycket ballare att få upptäcka det här i spel. Men jaja, så går det.
View attachment 14702
RECENSION Krank läser Mutant Chronicles
- Thread starter krank
- Start date
Wow, det där låter inte som min kopp av te alls. Men kul att det finns!
Nä, jag köper 100% att det inte är allas kopp té. Jag vet egentligen inte om det är min heller. Jag är otroligt mycket on-the-fence om hela grejen känner jag. Jag respekterar det, och skulle gärna spela det, men jag är absolut 100% ointresserad av att tänka mig att det har något med "mitt" MC att göra (och då menar jag 1e mer än LCB).
Turligt nog går det ganska lätt att tänka sig det här som två eller tre helt separata tidslinjer, och sedan är jag ju också ett stort fan av att headcanon > canon. Man får mixa och matcha som man vill, framför allt i rollspel. Det SL bestämmer är sant, är sant – resten är det inte =)
Du, det kan ju faktiskt vara så att det ÄR olika tidslinjer. När sigillet bröts fragmenterades tiden.
Inte allas kopp av the, håller helt med och är inte helt säker på vad jag själv står i frågan.
Det jag däremot gillar som fasen är att det finns en solid och väl utvecklad tanke bakom allt. Alla böckerna som finns till 3:e har en övergripande sammanhållning och kontinuitet som jag uppskattar som konsument. Oavsett om jag önskat andra val eller ej.
De motsägelsefulla delarna som finns verkar mer vara tryckfelsnisse än något annat.
Det jag däremot gillar som fasen är att det finns en solid och väl utvecklad tanke bakom allt. Alla böckerna som finns till 3:e har en övergripande sammanhållning och kontinuitet som jag uppskattar som konsument. Oavsett om jag önskat andra val eller ej.
De motsägelsefulla delarna som finns verkar mer vara tryckfelsnisse än något annat.
Bauhaus – Traditionens makt
Konstruktion Bill King, översättning Henrik Nilsson, redigering Matt Forbeck, Henrik Strandberg, formgivning Stefan Thulin, Nils Gulliksson
Boken inleds traditionsenligt med ett utdrag ur en av Brödraskapets Krönikor. Bauhaus beskrivs som "hembyggare" och "den äldsta och mest ärofulla" korporationen. Tydligen började man som en ganska splittrad samling aktiebolag, som sedan smiddes samman när det militära kastet tog makten.
Här beskrivs det som att de tänkande maskinerna bara "slutade fungera". Det är intressant, för tidigare har jag fått intrycket att de mer aktivt vände sig emot mänskligheten. Mer Butlerian Jihad. Men jaja. Tydligen så innebar Mörkrets ankomst att Bauhaus folk glömde att de någonsin haft andra herrar än sina ädlingar.
Nathaniel Durand föddes som bauhausier, och det är man nästan lika stolt över som man är över att man producerar så högkvalitetiva produkter.
Inledning
Det här kapitlet är sex sidor långt, men MYCKET matnyttigt för den som – likt mig – vill få grepp om korporationen.
"Capitol är en korporation. Imperial är en armé. Mishima är en konspiration. Bauhaus är ett folk" är det första citatet här. Bauhaus balanserar… eh, väldigt nära att helt enkelt rakt av vara nazister, med hur mycket det pratas om blod, jord och folk. Men det ger också konspirationen en ganska tydlig identitet, som samtidigt inte är helt bara tyskland rakt av. Man är nybyggare, och lite rysk/tysk adel, och lite DDR, med nordiska sociala skyddsnät…
Nå. Öh, första underrubriken är "Det utvalda folket". Mmmhm. Bauhaus beskrivs som en traditionsbunden korporation som är stolta över att producera solsystemets bästa varor. Man står nära Brödraskapet, och är misstänksamma mot utomstående.
De enda sätten att gå med i korporationen är att födas eller gifta in sig, och såna giftemål blir alltmer sällsynta. Man för noggrann bok över släktled etc för att undvika inavel, tydligen.
Korporationen styrs av fyra Ätter, som styrs av Kurfurstar. Sedan finns ett gäng adelsfamiljer som inte är riktigt lika ädla som de fyra, och adelsfamiljerna har i sin tur vasallfamiljer som de styr över.
Och därunder har vi de Ofrälse, som är "vanligt folk". Och längst ner har vi Trälarna. Typ livegna.
Ädlingar har stora ägor och tvingas antagligen jobba som tjänsteman fastän de helst skulle vilja vara krigare. Familjelojaliteten är viktig. Man har baler och sånt. Jagar. Är religiös. "Gudfruktig", står det rentav – en av ganska få hänvisningar till faktisk religion; Brödraskapet är ju inte explicit en kristen organisation i vanliga fall.
Ofrälse har hög levnadsstandard men har väldigt lite omvärldskunskap. Bauhaus har propagandaministerium som ser till så medborgarna bara nås av godkänd information. Ofrälse mår i allmänhet bra, men är oroliga över anarkister och mörka legionen. "Av och till antastas du på gatan av folk som agiterar för revolt och social rättvisa, men sådana anarkister rapporterar du omedelbart till polisen. I hemlighet sympatiserar du med de apokalyptiska kulterna." Det är… intressant, det här. Med ett indoktrinerat folk som har närmare till att tro på apokalypskulter än socialister. En vanlig åsikt är också att de trälar som lockas av anarkisternas budskap borde förstå att det "är svåra tider just nu" och att vi inte har råd med bråk och social rättvisa. En… inte helt ovanlig fascistisk tanke. Det här med att vi "inte har råd med" mänskliga rättigheter eller demokrati, för nu har vi ju faktiskt gängskjutningar… Nåja.
(Det här är den bok där det hittills är svårast att hålla tankarna på modern politik borta. Kanske för att Bauhaus är… well. Fascister. Typ.)
Trälar sliter hårt och är fattiga, och lockas av anarkister – men kan lika gärna luras in i kättarkulter.
"Bauhaus är en tätt sammanhållen och strängt hållen korporation, och dess folk uppskattar ordning och reda". Man ska göra sin plikt, försvara sin korporation och vara lojal med sin familj. Äventyrare, rollpersoner, är därmed sannolikt antingen vanärade eller pilgrimer. Inte, tydligen, Trälar som tröttnat på sitt skitliv eller så. Men alright.
Man bygger i trappsteg med massor av gotiska pråligheter och detaljer.
Bauhausisk massmedia är solsystemets hårdast censurerade. Tro fan det. Följer man inte Sanningsministeriets påbud så blir man som journalist inte långlivad.
Nya regler
Nya regler för att skapa rollperson, mestadels.
Här hittar jag en kort passus om att "megakorporationens program för genetisk förbättring har dessutom inneburit att folkstammen generation för generation har förbättrats". Eeeeh… Lite skön rashygien/eugenik alltså. Sköna typer, det här.
Man är också i stort sett fast i den socialklass man föds i. Framför allt kan en Ofrälse aldrig nå högre än socialnivå 7 utan att få ett adelsbrev, och sådana delas nästan aldrig ut. Och det finns en hemlig orden av ädlingar som lönnmördar folk som försöker.
Men man blir aldrig riktigt arbetslös, utan kan alltid välja att bli student. Så… alltid något.
Bauhaus yrken
Precis vad det låter som.
Jag noterar att man överhuvudtaget inte har juryrättegångar utan istället har "magistrater". "Justitieministeriet utbildar istället särskilda undersökande åklagare(poliser, Magistrater, som tjänar som domare, jury och i förekommande fall som bödlar". Så… Judge Dredd, alltså. Bauhaus fortsätter vara… ja, inte helt o-fascistiska.
"När en magistrat dömt någon till döden måste han eller hon själv utmäta straffet, så det är inte ett jobb för blödiga". Det här borgar säkert för ett VÄLDIGT rättssäkert samhälle, känner jag.
Adeln
Adeln är, enligt boken, "till övervägande del inte en parasiterande klass" eftersom man "tar sina plikter på allvar". Okej. Adeln styrs av heder och plikt, och följer man inte hederskodexen kan man "frysas ut av sina likar" (buhu). Familjerna är stora – liten kärnfamilj och sedan hundratals hanbgaround-släktingar.
Här beskrivs sedan de fyra kurfurstesläkterna (Romanov, Richthausen, Bernheim och Saglielli). Romanov är ärofyllda militärer, Richthausen är i byggbranschen och den tunga industrin, Bernheim sköter livsmedel och media, och Saglielli är administratörer och kätteribekämpare. Jag noterar att åtminstone sett till namntraditionerna här så kan man till den Bauhausiska kultursfären koppla inte bara Tyskland utan också Ryssland och Italien. Fascistvibbarna blir inte svagare – Bernheims mediaimperium känns som en blandning av 1984 och Berlusconi.
Under kursfurstarna finns tio högadliga ätter, och under dem finns 2694 (!) lågadliga. Några beskrivs här. Mest utifrån vilken sorts industri eller annan verksamhet de pysslar med, några andra kännetecken får de liksom inte. Inte mycket att spela på, tyvärr. Till skillnad från inom Imperial så verkar det vara ganska lite bråk mellan de olika ätterna, eller i vart fall väldigt lite liksom ideologiska skillnader eller historiska oförrätter att ruva på.
Här beskrivs också skillnaden mellan ofrälset (utbildade arbetare) och trälarna (outbildade arbetare). Inom ofrälset finns också en massa nivåer och grader, som adeln såklart skiter i eftersom det bara är ett system som finns till för att hålla ofrälset under kontroll. Ofrälset är "tacksamma och stolta". Det här är en sån där del av boken som jag verkligen måste tänka mig är skriven iaf delvis som ett inifrån-världen-perspektiv, av någon som mer gör propaganda än en ren beskrivning. Ofrälset vet att de kan kallas in som soldater när som helst, "och de välkomnar denna möjlighet att visa prov på sin lojalitet gentemot den korporation som behandlat dem så väl" joråserru.
Bauhaus händelser
Uppväxthändelser, särskilda händelser. Man kan bli vanärad, men kan få stämpel i id-handlingarna som visar att man begått någon ungdomsförsyndelse, man kan bli skickad på pilgrimsfärd.
Ordnar
Förutom systemet med adel och ofrälse finns också en massa mer eller mindre hemliga ordnar och hemliga sällskap, och för att avancera i det bauhausiska samhället måste man vara med i rätt sådana. En del ordnar är knutna till yrken, andra är tempelriddarordnar. Bland de hemliga ordnarna finns då bland annat "Blodets och ärans anrika orden", ett gäng lågadliga som arbetar för att hindra ofrälse från att bli adliga.
Blod och ära, ja. Och jord. Och folk.
Här… ser jag en intressant grej. Om jag minns rätt så är kanon i 1e att de tre Brödraskapsgrundarna hittade en formel för evigt liv, och att det är på det viset de kunnat rotera kardinalskapet mellan sig. Här finns en hemlig orden, "Det urgamla ljusets ockulta orden", som grundats av en Konstens Väktare som tvingades lämna Brödraskapet som Avfälling för 20 generationer sedan (så typ… 4–500 år sedan?) efter att han påstått att han hittat exakt en sådan formel, och att Ljuset i själva verket bara var ett nytt slags psykiskt fenomen som kunde studeras som en vetenskap. Tydligen heter ordens ledare fortfarande samma sak, så… Kan man betrakta det som hyfsat kanon att Ljuset i 1e är just "bara" psykiska krafter, och att Brödraskapets mysticism mest är teater?
Nya färdigheter
Kommandoträning, Jakt, Sjökunnighet, Djungelöverlevnad – och kunskap om [megakorporation] och [korporations-]etikett! Som vi har längtat! Fram till nu KUNDE rollpersoner inte veta hur man använder salladsgaffeln i finare Imperialsällskap…
(Eller möjligen: Fram tills nu kunde alla använda salladsgaffeln, men nu kan bara de som har färdigheten…)
Nya regler för strid
Jag har verkligen längtat efter regler för att skjuta smådjur. Men nåja, jag ska inte klaga. Det finns faktiskt också exempel på hur man snabbar upp stridssystemet. Så fair enough.
Däremot vet jag inte om jag tycker det är så kul med regler för värmeslag och djungelfeber, men jag vet att det finns spelgrupper som typ inte kan tänka sig göra nånting alls om det inte finns regler för det…
Venus’ flora och fauna
Fyra ynka sidor med totalt tre växter och fyra djur. Inget av dem är speciellt spännande. Eller OK, mördarkrusen och fångarträden är väl lite skojjiga.
Megakorporationen Bauhaus
Så Bauhaus styrs av fyra överministerier, vart och ett styrt av en kurfurste. Bauhaus har, får vi också veta, ingen författningslagstiftning – men där Mishima har påbud från överheten har Bauhaus traditioner. En ganska trögrörlig korporation, med andra ord. "Megakoroporationen Bauhaus är mycket framgångsrik, och merparten av dess medborgare är så tillfreds det överhuvudtaget är möjligt att vara i dessa mörka tider. Ingen vågar därför riskera en förändring, eftersom man löper risk att det är en förändring till det sämre."
Men ja, okej, Kurfurstarnas råd är högst upp, och sedan har vi överministerierna – Krigsöverministeriet, Industrins överministerium, Folköverministeriet och Trons överministerium. Det stör mig lite att namnen inte är konsekventa, men okej. Under varje överministerium finns ett gäng mindre ministerium – höjdpunkte inkluderar Standardiseringskontoret, Sanningsministeriet och Skräckministeriet (hemliga polisen). Klart det finns ett Heraldikministerium också.
Över huvud taget är känslan av 1984/Brazil/DDR ganska stark här. Det är som att man tagit tsarryssland och typ Kejsardömet Tyskland och slagit ihop dem med nazistyskland, DDR och italiensk både fascism och mediepopulism till en enda röra. Som för all del passar ganska bra ihop, som koncept, men jag har nog aldrig tidigare slagits av i hur hög grad Bauhaus är skurkarna bland megakorporationerna. Jag menar, de är ju alla skurkar i någon mån, men det finns bara så mycket öststat-adel-fascism-rasbiologi jag kan ta innan jag hissar vit flagg och deklarerar en vinnare. Det känns plötsligt helt OK att ha fruktansvärt förtryck inom Mishima till exempel, även om jag nog fortfarande vill tona ner samurajdelen när jag skriver om dem.
Upprätthållande av lagen
Poliskåren är såklart också helt fruktansvärd. Även bortsett från Judge Dredd-magistraterna så är det rätt vansinnigt. Mycket övervåld, poliser som slår civila med kolven istället för att utreda och fängsla, och sådär.
Det finns bara tre straff: Döden, straffarbete, vanära. Jahopp.
Är jag förvånad över att fasciststatens polis inte har några problem att ta in militären mot civila när de bråkar? Nä.
Ädlingar och officerer får duellera. Såklart.
Det finns anarkister som revolterar mot de sociala orättvisorna… genom att vara onda terrorister, såklart. Svåra att ipptäcka och utrota, decentraliserade terrorceller som spränger fabriker. Och är lätta att rekrytera för kättare. (Jag… hade gärna sett en lite mer nyanserad bild av de som kämpar emot fasciststaten, men okej)
Bauhaus krigsmaskin
Jag är inte så intresserad av krig och sånt, men de använder mycket pansar, det är väl det viktigaste. Pansarvagnar och så, alltså.
Specialstyrkor
Ja, jo, såna finns ju här också, såklart. Venusian rangers och sånt.
Bauhaus’ domäner
Här beskrivs Venus’ klimatzoner och städer och så. Väldigt lite har ju med verkliga Venus att göra såklart – här är Venus bara som en lite vildare Jord.
Förutom på Venus är man nästan ingenstans – lite på Luna, lite på Mars. På merkurius har man bara enstaka butiker och så.
Domänerna
Bauhaus strävar efter kvalitet och perfektion. Bauhauskugghjulet sätter man bara på det finaste av det finaste.
I det här kapitlet beskrivs också kortfattat relationen till de andra megakorparna. Jag gillar att man får se både hur affärsrelationen ser ut och vad det bauhausiska folket tror utifrån propagandasändningarna. Capitol är man affärspartners med men ser som dekadenta, Mishima trivs man bra med när man inte är i krig vilket man oftast är, Imperial delar man lite hederskodex med, Cybertronic är man neutrala mot och har kopplingar till.
Ny utrustning
Ja, vi behövde väl ett sånt här kapitel också. Pang-pang.
Nya fordon
Brum, brum.
Last edited:
Man måste nog bestämma sig för i vilken grad böckerna beskriver en objektiv sanning kontra är en subjektiv in-world-skildring.
Mitt minne av böckerna lutar att det är mer det senare än det förra, om så bara för att alla korporationer beskriv som ”den bästa”.
Men det går ju i alla fall att konstatera att åsikten ”Ljuset är bara psionics” finns i världen.
Fast den första staten som införde moderna sociala skyddsnät på stor skala var väl Kejsardömet Tyskland på Otto von Bismarcks initiativ?
Så är det säkert. Vilket ju då passar utmärkt, såklart. Jag tänkte mest att idag 2023 så skulle jag säga att sociala skyddsnät av det här slaget – gratis utbildning och så vidare – oftare associeras med norden än med Bismarck. Skulle jag säga.
En bisak: Jag skummade just Mutant RYMD, och noterar att de har sju apostlar (här kallade Pretorer):
- Ilian, ledare. Manlig i den här inkarnationen. "Förintelsens herre, mästaren över allt levande och dött".
- Demogonis, utan n vid m:et. Kvinnlig i den här inkarnationen. "Plågornas mästarinna och den svarta dödens budbärare".
- Muawijhe (och precis nu inser jag att jag stavat det här namnet fel hela mitt liv – jh, inte hj. "Drömmarnas och sömnens furste". Mardrömmar, inte vansinne.
- Chidriel, "njutningarnas pretor". Inget pronomen, vad jag kan se. "Det är inte säkert att den som blir utsatt njuter, men Chidriel njuter ständigt".
- Alegroth (Har inte blivit "algeroth" ännu), "Den onda teknologins demon och tekronernas skapare".
- Mohdes "Maskarnas herre", sprider "förruttnelse, både moralisk och fysisk".
- Semaj, med j istället för i. Uppvigling, olydnad och uppror.
Mishima
Skriven av Tom McGrenery, Nathan Dowdell
Det var ett tag sedan jag läste den här också; jag jobbar ikapp mig en bok i taget. Jag har fräschat upp minnet lite men om jag missar nåt viktigt… Sorry?
Introduction
Mishima är "the original outsider", innan Cybertronic kom så var det Mishima som var the odd man out. Korporationen valde sin egen väg, nekade Brödraskapets hjälp och höll sitt avstånd. Utifrån verkar korporationen vara en blank enhetlig monolit, där alla medborgare är identiska etc. Nothing but po-faced, suicidally dedicated samurai and faceless, obedient workers. Men såklart är allt mer komplicerat under ytan; alla keiretsu är olika och samma sak med individerna. Efter 1e-grundboken är det ärligt talat ganska befriande att se den delen utskriven, men okej Onwards.
Andra megakorpar tycker att de är väldigt individualistiska, men i Mishima tycker man att en individ bara kan göra skillnad, och spela roll som människa, om man tar ansvar för sina handlingar och deras konsekvenser. "Other corporations strive for profit. Mishima strives for prosperity". Vi får väl se.
Mishima overview
OK, så Mishima är typ en samling av konglomerat kallade "keiretsu", som i sin tur består av subsidiaries och delägda företag, alla knutna via tradition och kontrakt till Mishima Systems Holdings Group. Jag gillar ändå det här med old-earth företagsnamn.
Högst upp har vi the Overlord och hand Lord Heirs. De senare är barn till den förre, med olika mödrar. Under dem har vi en adel av samurajer. De högsta samurajerna, "daimyos", styr keiretsus, och lägre samurajer styr företagen under dem. Det är väldigt pyramidalt. Till skillnad från inom Imperial är varje keiretsu ganska självförsörjande och sköter typ allt; väldigt lite specialisering här alltså. Det är ständig tävlan och konkurrens inom och mellan keiretsu.
Var och en av de tre arvsfurstarna har makten över en av de tre planeterna där Mishima agerar, medan Overlorden styr från palatset på Luna. På sistone har nuvarande Overlorden blivit av med en massa makt, och den ligger nu mycket mer hos hans barn. Som också såklart hatar varandra. Sammantaget är alltså Mishima typ… Jag vet inte. Jag har inte sett vare sig Succession eller Fall of the House of Usher, men jag tänker att det inte borde vara helt knäppa inspirationskällor. Snorrik supermäktig familj i toppen som alla hatar varandra och intrigerar och så, helt enkelt.
Arvsfurste Moya är en tyrann som styr Merkurius med järnhand och törst efter makt, men på sistone har han blivit paranoid eremit som bara pratar med sina närmaste underlydande. Hans storvesir styr i hans ställe. Japp. Storvesir. Har en storvesir någonsin haft rent mjöl i påsen? Jag lovar att bli superförvånad om det visar sig att han är typ en Semai-nefarit. Mörka legionens kulter är tydligen on the rise, quelle surprise.
Arvsfurste Maru styr på Venus. Kompetent, balanserad militär med moderna idéer. Arg för att någon av hans halvsyskon mördat hans helbror.
Arvsfurste Mariko, kvinnan i familjen (jag säger inte att Chronicles är mansdominerat, men… eh, ok, Chronicles är mansdominerat. Kvinnor får ofta vara med enligt Turtlesprincipen, eller vad man ska kalla den – det är någons jobb att vara den smarte, nån annan är den starke, och så är det en persons jobb att vara tjejen)… Hon styr iaf på Mars, där korporationen är som svagast. Så hon är den mest sociala, den som bygger allianser och stödjer Brödraskapet. Klart att hon är den som bygger allianser. Hon är ju kvinnan.
Kort historieskrivning: Mishima Heavy Industries byggde rymdskepp och kunde därmed låsa in folk i evighetskontrakt mot att de skeppades från jorden. De ombildades därmed till Mishima Systems Holdings Group.
Under en period blev Mishimaklanen av med kontrollen i korporationens styrelserum, och i samband med det hade de också en femtonårig tjej som overlord. Hon tog hjälp av en äldre manlig släkting och startade inbördeskrig för att återta tronen från Fujiwaraklanen. När hon gjorde det så fixade de så att Overlord-positionen svetsades ihop med president och chairman of the board till att bli en enda megamaktposition. Det var så man skapade arvsfurste-systemet också. Så med andra ord gick man från att vara ett aktiebolag med en familj som främsta aktieägare, till att bli ett renodlat familjeföretag där familjen äger en absolut majoritet av aktierna och inte riktigt kan rubbas.
Det har såklart varit krig sen dess också, mellan klaner och keiretsu och så. Det gör att de generellt, i likhet med Imperials klaner, har egna privata arméer. Mishimaklanen har inte jättemycket till direkt egen armé tydligen.
Creating a character
Typ vad det låter som. Nya saker inkluderar:
Man är antingen commoner eller samurai, och det är rätt klurigt att gå från den första till den andra gruppen. Man kan också vara herrelös ronin (vanärad samurai utan familj/klan) och Ansiktslös (utstött).
Som inom Bauhaus gör man tydlig skillnad på trasproletariat/outbildad arbetarklass, utbildad arbetarklass och adel. De heter lite olika saker bara.
Man får olika utbildning beroende på om man är samurai eller ej.
Uppväxthändelse-tabellen inkluderar saker som "Family Obliterated" och "Accursed Bloodline" och "Hikikomori" och "Owed a Debt of Honour". Och såklart kampsportsträning. Bakgrundshändelserna är lite likadana, men kanske lite mindre stereotypa. Men ok, "someone close to you committed seppuku" finns med.
Man kan bland annat bli demonjägare med fyrarmad cybernetisk rustning eller "void wasp", som stridspiloterna kallas. Man kan också bli Hatamoto (livvakt till daimyo eller arvsfurste), gillesmästare eller ronin. Ronin-bilden visar en snubbe med bakhuvudsknut, cyberpunksolbrillor och goatee.
Även här finns, liksom inom Bauhaus, magistrater som "are empowered to act as police, judge, jury, and – when necessary – executioner". Är inte det precis den formulering som används om Bauhaus’ motsvarigheter? Jag tror det.
The way of the seven sages
OK, så lite filosofi då: Fyra grundprinciper, sju visa mästare, en himla massa skolor och ki-krafter. Första principen är lojalitet, först till ens lord och sedan till sin keiretsu och korporation. Den andra är ära – att upprätthålla ett gott rykte för sig själv, sin lord och sin familj. Inte visa någon svaghet, att reagera kraftfullt på varje förolämpning elle utmaning mot hedern. Den tredje är lydnad. Det enda sättet att behålla sin heder om man får en order man tycker är orimlig är att be om tillåtelse att begå rituellt självmord. Den fjärde principen är att respektera traditionen och förfäderna.
Kring neronian heresy (när nu det var – in the "age of the six cardinals") kom sju visa mästare och visade att brödraskapet inte hade monopol på visdom. Så Mishima-adeln vände Brödraskapet ryggen och lät mästarna träna folk i att använda ki-krafter istället för att låta Konsten vara försvaret mot Legionen.
De sju mästarna har varsin inriktning. Yurogi, Kanji, Yorama, Nomura är män; Yizo, Marama och Toronaga är kvinnor. Yizo står för visdom och lydnad, Marama "harmony within the home" och Toronaga är… OK, Toronaga är en krigare, det är hon. Den första demonjägaren. Det är såklart lite typiskt med fyra vs tre, och att två av de tre har passiva "kvinnoroller" men… okej.
För att lära sig kikrafter måste man gå i skola hos en mästare. Det finns många skolor som lär ut olika kikrafter. Som vanligt är det här i formen av "talent trees", för det är trots allt MC 3e. Varje skola har förutom krafter också requirements, entry test, kostnad och framför allt begränsningar i hur man får agera – "Strictures". Det gillar jag, för det ger lite liv och rollspels-grund åt spelarna.
Kikrafterna känns bekanta. Det är grejer som "The monkey's foot" och "The toad's great leap". En del har mer prosaiska namn, typ "Teleport".
Society and culture
OK, så även om Mishimas kultur är ganska mångfaldig så finns det vissa touchstones – ära/skam, familjefokuset och lojaliteten mot överheten. Ära handlar om att vara pålitlig, vara bra inom sitt fält och att tjäna sitt företag på ett bra sätt. Det är alltså helt knutet till agerande – vem du innerst inne är som person är helt irrelevant; du är en bra person, en ärorik person, om du är en bra kugga i samhällsmaskineriet. Ära delas med familj och omedelbara arbetsgrupp, framför allt när det gäller vanära. Fokuset på handlingar gör också att man inom Mishima egentligen inte i första hand undviker att göra fel, utan mest att folk får reda på att man gör fel. Det ska inte synas. Sen är väl enklaste sättet att inte bli sedd medan man gör fel att inte göra fel, men…
Familjefokuset ger en stark respekt för äldre och för traditioner. "Disobedience may be punished by death, but that death brings no dishonor if it comes about in the defense of your family". Familjen är alltså egentligen viktigare än lojaliteten mot överheten.
Man agerar enligt "the principle of right action", som enligt vishetens Mästare Yizo handlar om att man ska agera i enlighet med sin plats i världen – "so that the reality of things accords with the implications given by their names". En krigare ska vara en så bra och ren krigare som möjligt, en manager ska vara en så bra manager, etc. Återigen, väldigt knutet till ens roll i samhällsmaskineriet. (Passar också bra med vad jag tänkt sedan tidigare).
Här beskrivs också Mishimasamhällets nivåer: Eliten som består av overlorden, arvsfurstarna och de daimyos som leder respektive keiretsu. Samurajerna, som är adeln – krigare och administrayörer, mest. Och så "commoners". Samurajerna har väldigt stora rättigheter mot folk under dem, de får typ döda commoners helt willy-nilly till exempel. "For any insult, real or imagined". Möjligen kan man få skit om man dödade nån som tillhörde en annan samuraj, då kan det räknas som felanvändning av företagsresurser…
Commoners är antingen guildsmen eller arbetare. Man tilldelas en "work unit" när man föds, ofta samma som sina föräldrar. Det finns typ ingen vertikal rörelse, åtminstone inte uppåt.
Det finns också Mästare, som står lite bredvid hela pyramiden.
Tydligen pratas det en massa olika språk inom olika kairetsu, men "mishimaspråket" är lingua franca inom kroporationen. Intressant.
Det är bara adeln som läser nyheter. Arbetare är bara läs- och skrivkunniga i den utsträckning som krävs för sina arbeten. Guildsmen kan läsa om de skulle få tag på en tidning, men de har begränsat vokabulär och horisont överlag. De flesta får nyheter via (väldigt kontrollerade) TV- och radiokanaler. En vanlig genre är "model workers", där kameran typ följer en God Arbetare. De utger sig för att vara dokumentära men är såklart väldigt hårt regisserade. "This is, of course, incredibly dull propaganda".
Man äter ris, kyckling, fisk. Man gillar gallerior med tätt packade butiker. Man uppskattar ordnad trevlighet.
Business strategies
OK, så Mishima har blivit rika genom hänsynslöshet och industrispionage. Och genom folkets strävan att bli "de bästa på vad de gör". Mishima är kända för att hålla sig till en deal när de väl ingått den, men vara väldigt smarta vad gäller utformningen av deals till att börja med.
Man skiljer på hantverk och (mass-)produktion. Båda är viktiga, men i första fallet är fokus på enskilde skaparens specifika kompetens, i det andra det producerade föremålets kvaliteter, typ. Det är viktigt med fin design, men man producerar också massvis med billiga knock-offs.
Outsiders
Jag gillar att det finns ett helt kapitel om olika organisationer och grupper som bryter av mot Mishimas hårt traditionsbundna samhälle. Här finns "skuggkorporationer" som bland annat består av spioner och lönnmördare och som inte spelar enligt de vanliga reglerna med lojaliteter etc. Men jag uppfattar också ett utrymme här för korporationer som agerar i hemlighet men inte nödvändigtvis fokuserar på just ninjastuff. Men såklart finns det ninjor av olika slag överlag; som "skuggvandrarkulten" till exempel.
Utanför samhället finns också "ansiktslösa", dvs utlänningar och mishimaner som gjort sig örolösa. Föga förvånande finns det en del att vinna på att organisera de ansiktslösa, så det finns det folk som gör.
Liksom inom Bauhaus finns också ett gäng sällskap. Här är de mer hemliga än bauhaus-ordnarna är, men de fyller lite samma funktion som parallell maktstruktur. Här finns såklart bl.a triader och kulter av olika slag.
Och så ronin, herrelösa samurajer. Alltså, företagsledare/samurajer vars chef dött eller som fått sparken.
External relations
Mishima har kulturell respekt för Bauhaus, men industrispionerar extra hårt på dem för att de gör så bra grejer.
Relationerna med Capitol är dugliga. Mishima föraktar Capitols dekadenta kultur dock, och deras kassa sociala skyddsnät.
Man är ganska nära allierad med Cybertronic, för att båda gillar tech och är outsiders.
Imperial bråkar olika mycket med olika arvsfurstar, så relationen är lite komplicerad. Men hyfsat stabil.
Whitestar har man knappt nån relation till. Kartellen bryr man sig inte så mycket om. Brödraskapet är man ganska fientliga till och vill helst inte ge något fotfäste på ens domäner. Brödraskapet ser Mishimas hela samhälle som ganska kätterskt, och Mishima ogillar hur Brödraskapet använder religion som vapen och sådär.
Police and military
Precis som i originalet saknas organiserad polis helt och hållet, liksom enhetlig lagstiftning. Varje keiretsu gör som de vill, och i de flesta fall är lösningen bara att man har samurajer med svärd som "upprätthåller ordningen" och bara hugger ner folk som bråkar helt enkelt. Det är extremt vanligt med "white-collar crime".
Samtidigt står det i ett stycke längre ner om "health and safety codes" och sånt, så jag antar att… de flesta daimyos ändå skapar någon form av faktiskt regelverk/lagbok?
Lokala managers använder bland annat triaderna för att inhämta information om vad som pågår inom deras domän, för att stävja oordning. Det är generellt ganska säkert på Mishimas gator. Triaderna kackar inte i eget bo, utan använder främst Mishimaområden som högkvarter och utgångspunkt.
Mishima har ingen formell militär struktur; det är mer som Imperial där varje klan har sin egen militär typ. Varje keiretsu har soldater, som den ställer till korporationens förfogande. Allt är ganska decentraliserat, man har jämförelsevis få soldater, och det finns väldigt lite enhetlighet. Man har länge klarat sig med bara samurajer – en armé helt utan vanligt fotfolk alltså? – men har nyligen börjat låta även pöbeln bli soldater.
Man har… mechas, som kallas "meka". Fair enough‚ めか antar jag att de tänker sig. Även power suits av olika slag.
Och rymdskepp. Som får en massa stats… Är det tänkt att man ska köra rymdstrider i Modiphius’ Chronicles?
Och cybernetik. För i Modiphius’ tappning är det inte bara cybertronic som har cyber; Mishimas är bara lite sämre.
Mishima and the darkness
Mishima möter Legionen lite varstans. Det finns underjordiska citadell och så på Merkurius, där Legionen tatt över tunnlar och underjordiska städer. Man har Demon Hunters, en särskild orden vars specialitet är att jaga kättare och annat. De grundades av en avhoppad brödraskaps-inkvisitor.
Mercury
…är varmt, isolerat och bebyggelsen är mestadels under jord. Imperial leasar även i denna version Fukido. Avtalet löper över 99 år, men jag kan inte se något om när det slöts (eller tar slut).
Tydligen var det svårt att terraforma planeten (men inte att terraforma Venus…). Det finns tunnlar och järnvägar mellan befästa städer. Regenten Moya bor i Longshore, en stad nära ekvatorn och längst ner i en ravin, under en sköld. Boken beskriver ett gäng olika intressanta platser, alla ganska lättanvända i äventyrssammanhang.
Venus
Livet är mycket lättare för de venusianska mishimanerna än för de som bor på Merkurius. Mindre förtryck. Men å andra sedan mer Legion.
Sex av de sju keiretsu som finns på Venus kontrolleras av Maru; den sista av Moya.
Här ser vi också en bild på en dinosaurie på Venus. Jahopp.
Det finns djungelpirater också, som bor på en hemlig ö.
Mars
Här är det ännu mindre förtryck, och mer beblandning med framför allt capitolier. Mariko har ett palats i Hosokawa, annars har man mest ett gäng befästa städer i söder, till exempel Nakijima City som beskrivs med ett antal platser typ verkstäder och så. Och av någon anledning stats för de som arbetar där?
Luna
Här bor framför allt overlorden, men åtminstone Mariko har också viss närvaro här. Det finns ett fint palats där overlorden bor. Och ett tehus.
Mitt sammanfattade intryck
Min generella upplevelse här är att det är en lite mindre exotifierande bild av Mishima. Det poängteras mer att det finns stora olikheter, och jag gillar fokuset inte bara på macho-krigarkultur a’ samurajfilmer utan också på vad som liksom funkar i vardagen. Överlag får jag en tydligare bild av korporationen och dess medborgare än jag upplever att jag fick av Target Games’ bok om korporationen.
Jag är fortfarande personligen inte superförtjust i det här med att man inte har några riktiga lagar eller egentlig poliskår, men det är ju i så fall en ganska lätt grej att justera. Om inte annat verkar ju de flesta keiretsu ändå i praktiken ha lagar och regler…
Last edited:
MELLANSPEL
Jag upplever det för övrigt väldigt hjälpsamt att skriva de här grejerna; de innebär ju att jag i princip läser (eller skummar) böckerna två gånger och dessutom gör sammanfattandet att saker fastnar mer. Så det blir lättare för mig att hålla reda på allt. Nu när jag skrivit om båda Mishimaböckerna ska jag t.ex. försöka sätta mig och revidera min punktlista om Mishima till Luna City Blues…
Jag har skapat ett google sheets-dokument för att bättre hålla reda på det här läsarprojektet. Jag måste nog sätta lite fart både vad gäller läsande och skrivande, tror jag. Om jag skulle läsa en bok i veckan och bara skulle ta de böcker som jag inte redan läst eller läser nu, så skulle jag bli färdig i slutet av januari. Det vet jag inte om det håller, riktigt. Jag skulle vilja bli klar innan året är slut, och revidera punktlistan allt eftersom. Så att jag sedan börjar skriva text till Luna City Blues direkt i januari 2024. 6 veckor, 9 böcker. Så typ 1.5 bok per vecka.
Om jag räknat rätt så är det alltså 1000 sidor, nästan exakt (1009 säger google sheets). Jag räknar med att kanske hälften av de sidorna kommer att kunna skummas förbi för att de är typ… regelmekanik, stats, ointressanta personporträtt etc. Men jag tänker ändå räkna på 1000 sidor. Om jag räknat rätt borde jag ha 44 dagar på mig till nyår.
1000/44 = 22, så för att nå målet bör jag tugga mig igenom minst 22 sidor per dag, i genomsnitt.
Det borde vara görbart.
Fär själva skrivandet: Jag har skrivit docs-dokument på 3–7 sidor per bok jag läst. Jag har 13 böcker jag inte skrivit om ännu, i prio 1-listan. Det blir typ 65 sidor som jag vill försöka ha skrivna typ… låt oss säga mitten av januari, så får jag lite tid på mig att skriva om den bok jag läser där på slutet. Det ger mig 58 dagar att skriva 65 sidor, och då klarar jag mig rätt bra om jag får ur mig i medeltal 1.2 sidor om dagen.
Så… Läsa 22 sidor per dag och skriva 1.2. Det känns fortfarande som något som borde vara rätt görbart. Och nu har jag iaf något slags siffror att ha i åtanke. Sen får vi se hur det blir i praktiken…
Jag upplever det för övrigt väldigt hjälpsamt att skriva de här grejerna; de innebär ju att jag i princip läser (eller skummar) böckerna två gånger och dessutom gör sammanfattandet att saker fastnar mer. Så det blir lättare för mig att hålla reda på allt. Nu när jag skrivit om båda Mishimaböckerna ska jag t.ex. försöka sätta mig och revidera min punktlista om Mishima till Luna City Blues…
Jag har skapat ett google sheets-dokument för att bättre hålla reda på det här läsarprojektet. Jag måste nog sätta lite fart både vad gäller läsande och skrivande, tror jag. Om jag skulle läsa en bok i veckan och bara skulle ta de böcker som jag inte redan läst eller läser nu, så skulle jag bli färdig i slutet av januari. Det vet jag inte om det håller, riktigt. Jag skulle vilja bli klar innan året är slut, och revidera punktlistan allt eftersom. Så att jag sedan börjar skriva text till Luna City Blues direkt i januari 2024. 6 veckor, 9 böcker. Så typ 1.5 bok per vecka.
Om jag räknat rätt så är det alltså 1000 sidor, nästan exakt (1009 säger google sheets). Jag räknar med att kanske hälften av de sidorna kommer att kunna skummas förbi för att de är typ… regelmekanik, stats, ointressanta personporträtt etc. Men jag tänker ändå räkna på 1000 sidor. Om jag räknat rätt borde jag ha 44 dagar på mig till nyår.
1000/44 = 22, så för att nå målet bör jag tugga mig igenom minst 22 sidor per dag, i genomsnitt.
Det borde vara görbart.
Fär själva skrivandet: Jag har skrivit docs-dokument på 3–7 sidor per bok jag läst. Jag har 13 böcker jag inte skrivit om ännu, i prio 1-listan. Det blir typ 65 sidor som jag vill försöka ha skrivna typ… låt oss säga mitten av januari, så får jag lite tid på mig att skriva om den bok jag läser där på slutet. Det ger mig 58 dagar att skriva 65 sidor, och då klarar jag mig rätt bra om jag får ur mig i medeltal 1.2 sidor om dagen.
Så… Läsa 22 sidor per dag och skriva 1.2. Det känns fortfarande som något som borde vara rätt görbart. Och nu har jag iaf något slags siffror att ha i åtanke. Sen får vi se hur det blir i praktiken…
Min bild av Mishima har nog mest varit att det är en megakorp som en västerlänning som verkligen gillar samurajfilmer och ghost in the shell skapar. Dock; jämfört med Cybertronic så känns megakorpen åtminstone som att den någorlunda passar in bland de andra… =)
(Nu låter det som att jag dumpar på cybertronic, och det kanske jag gör litegrann, och ibland känns det som att Cybertronic mest finns med för att den i spelgruppen som absolut envisas med att spela cyborg ska ha en megakorp att komma från, men… Korvtårta är å andra sidan lite MCs signum, och saker som inte riktigt alltid 100% passar ihop med varandra känns ganska on-brand)
EDIT: Och jag måste nog säga att jag genom den här läsningen blivit lite mer hype på Mishima. Kanske för att Modiphus ger mer kött på benen, kanske för att det köttet ändå passar dugligt ihop med den japankunskap jag fått i mig sedan hela kutulu-i-japangrejen började…
Last edited:
Capitol – Det rätta virket
Boken inleds som vanligt med ett utdrag ur en brödraskaps-krönika. Capitol var först ut i rymden, de var störst och eftersträvade "fred, lönsamhet, tillväxt och största möjliga lycka för största möjliga antal". Fria och jämlika medborgare (jo tjena), starka ledare etc.
Sen följde andra ut i rymd, och så blev det bråk, och i bråkens klimax slutade de "urgamla tänkande maskinerna" att fungera. Då kom Brödraskapet, och Capitol var bland de första att se deras visdom. Tyvärr var Imperial dumma och förrådde Capitol vilket ledde till att Mars’ månar märktes med Muawihjes och Semais tecken, och Algeroth-nefariten Saladin skapade ett citadell på planeten.
Introduktion
Capitol påstår sig vara "den meat demokratiska, jämlika och öppna" av megakorparna. Det är väldigt amerikanskt. "Vem som helst kan lyckas", "personligt ansvar" och andra liknande livslögner. Men de har ingen riktig adel, bara snorrika familjer där makten och rikedomarna går i arv. Tekniskt sett finns inga juridiska hinder för fattiga att bli rika, and technically correct is the best kind of correct. Capitol är inte militärt expansionistiska utan är mest kapitalister. De växer genom att köpa upp frilansarfirmor och sådär. En ständig hollywoodsk hjörntvätt övertygar medborgarna om "dem capitolska drömmen" och sådär. Givetvis har man enorma klasskillnader och stora problem med ökande våldsbrottslighet.
Capitolrollpersoner har alla ett värde i Berömmelse. Det här kapitlet har regler kring det och nya uppväxthändelser och särskilda händelser.
Nya rollpersonstyper
Man kan spela agent, politiker, stjärna eller specialstyrkesoldat. Förutom grejerna i grundboken, då.
Nya färdigheter
Ja, lite nya våldsfärdigheter., juridik, segling, "överlevnad" och lite annat. MCs färdighetsinflation fortsätter enligt klassisk 90-talsmodell.
Nya regler
Biljakter, flygstrid.
Ny utrustning
Precis vad det låter som. Granater, ammo, nya vapen, rustningar.
Att spela en Capitolfigur
Capitolier är idealister (jag hade blivit mycket förvånad om de var materialister…) som tror på sitt "demokratiska" system och sådär. De är toleranta och flexibla, påstås det. Patriotiska, såklart. På något sätt har man både stark individualism och samtidigt god laganda. Capitolier är helt enkelt något slags övermänniskor som är bäst på både samarbeta och framåtanda. Det kan finnas skäl att läsa de här texterna lite skeptiskt…
Jag har nog inte sett ordet "ärketyp" i skrift någon annanstans, får jag säga, men det finns ett antal såna man kan spela om man vill ha liksom en färdig mall med motivationer och sådär klara. Ärrad stridis, cybnisk veteran, pensionerad hjälte, desillusionerad lagman… De flesta är på ett eller annat sätt våldsverkare, och det är inte mycket man inte kunnat hitta på själv (de är ganska karikatyrartade) men samtidigt gillar jag att de finns utskrivna. Att lite snabbt kunna välja en arke… eller jag menar, "ärketyp" känns ändå som ett enkelt sätt att ge rollpersoner lite mer kött på benen för den som är ovan vid liksom gestaltande-delen. Vilket vi väl alla var en gång i tiden tänker jag.
Mars: En turistguide
Här beskrivs då olika intressanta platser på Mars, som Capitol är störst megakorporation på. Största staden är San Dorado. Alla har rätt att bära vapen där, och gör det. Det finns omfattande gängbrottslighet, demonstrationer och upplopp. Arkitetoniskt gillar Capitol rena linjer och stiliserade örnar, men allt är typ täckt av reklam och neonskyltar. Det finns en massa sevärdheter, som Bauhaus’ "Venusgarten" och Capitol Corporate Museum (som säkert visar en helt neutral bild av korporationens historia).
Slummen utanför San Dorado kallas fantasifullt nog för "Området".
Utanför San Dorado finns den transmarsianska järnvägen, den stora Kirkwoodbunkern dit presidenten förs i krigstid, lite diverse anläggningar och kanaler och grejer. Vi har också Freedom Lands, som typ är cowboy country. Vega som absolut inte är Las Vegas. Rostöknar och "stålstaden" Valley Forge.
De tusen stenarnas stad fascinerade mig alltid som ung. Tusentals hexagonformadce pelare, inristade med hieroglyfer, mer än fem miljoner år gamla. Inga spår av mörk symmetri.
Det finns också områden kontrollerade av andra korporationer och av Legionen.
På Luna har man framför allt en skyskrapa kallad Skrapan (de fantasifulla namnen fortsätter) och området därikring. På Venus har man ett capitoldistrikt i Heimburg och så har man kontrollen över ett gäng öar, Gravetonarkipelagen. I de där venusianska haven som är så rimliga givet hur lätt det är att terraforma planeten… Men jag ska inte ge mig in i den diskussionen igen. =)
På merkurius finns man knappt alls.
Livet i den capitolska världen
Capitol har som sagt en enorm mediaproduktion, huvudsakligen glättig, actionbetonad underhållning av hollywoodsk modell. Man producerar såklart också bilar, mat etc.
Megakorporationen Capitol
Capitol är den enda megakorp som faktiskt är en korporation i ursprungsbetdelse. Det finns en "Capitolian CHarter" som helt enkelt är deras variant av declaration of intependence. Enligt det har capitols anställda, som kallas medborga, vissa oomkullrunkeliga rättigheter. Jag gillar att ordet "oomkullrunkeliga" används. Tanken är iaf att det är företagets skyldighet att se till att medborgarna är fria, trygga och lyckliga och som motprestation ska medborgarna vara lojala och visa engagemang gentemot företaget. I praktiken är det såklart en helt fruktansvärt dystopisk kapitalistmardröm vi har att göra med.,
Alla medborgare är aktieägare. En aktie, en röst. Man får en aktie när man föds, antingen från föräldrarna eller, om de inte har att ge, direkt från företaget. Man får sälja sina aktier och skaffa fler. Med sina aktier röstar man i val av representanter var fjärde år. Det finns 690 valdistrikt. Representanterna ges makt i förhållande till hur många aktier som ligger bakom dem, så att säga. I teorin kan vem som helst bli vald. I teorin. Sedan väljs en President av styrelsens medlemmar.
Kan man sälja sin sista aktie? Ja. Då slutar man vara Capitolsk medborgare. Det finns verkligen inga sociala skyddsnät här, och att kalla Capitol "demokratiskt" är verkligen att överdriva kraftigt.
Hur som helst finns såklart en struktur – man har 679 Departement av olika storlek, med förkortningar såsom DEDE och DELEJ. 90% av Capitols affärer sköts av DEDE, DELEJ, DEFEI eller DEPICOR, som sysslar med försvar/expansion, utbildning/polisväsende, ekonomi/industri och PR/diplomati respektive.
Capitol har störst omsättning av alla 20% högre än närmaste rivalen Mishima. Man kör mycket med marknadsundersökningar och målgruppsanpassning.
Relationen med andra är överlag rätt OK – man är i luven på Imperial av historiska skäl, men det är typ allt. Man var en av initiativtagarna till Kartellen och går all in där.
Upprätthållande av lagen
Capitol har en poliskår med tydligt utmärkta distrikt som de saknar befogenheter utanför. Det finns specialavdelningar för lite av varje, också. Bland annat "aporna", Armed Interdiction Police, som är ett slags SWATs – supervåldsamma jävlar som sätts in mot det hårdaste buset och typ mot uppity demonstranter och så. "Mer soldater än poliser". "Aporna hatas av i stort sett alla, men i dessa mörka tider måste man dessvärre ta deras tjänster i anspråk". Mmm, jo, det här med att prata om det degenererade nuet i vilket man inte har råd med detaljer som rättssäkerhet eller att inte behöva få spö av militärpolisen är ju lite bekant, det är det.
Den vanliga polisen får självklart inte undersöka korporationsörenden, utan det sköts av andra avdelningar.
Förutom poliskåren finns det lite olika byråer, framför allt CBI, den som typ är FBI. Den består av underavdelningar – den mot organiserad brottslighet, "särskilda brott", internal affairs och sådär. Avdelningen som jobbar specifikt mot bilstölder är typ lika stor som de andra här, vilket väl är lite intressant men vad jag vet inte görs något med egentligen. Man säger att det är för att det finns så många bilar inom Capitol, men när en "statlig" byråavdelning är oproportionerligt stor och välfinansierad så blir åtminstone jag lite misstänksam.
Det finns såklart också regelrätt militärpolis och en "extern underrättelsetjänst" i form av EIA som inte alls är CIA (eller jo). De är kända bland annat "för att använda ytterst skickliga lönnmördare" mot andra megakorpar och "för att ha förlorat hela grupper av agenter som istället gått över till de laglösas skara för att driva knark- och vapensmugglarligor eller lönnmördarföretag". Så… Jo. CIA.
Domare är utsedda av generaldepartementet och varje valdistrikt har sina egna. Man har en "Supreme court of appeals". Man skiljer på civilrätt och straffrätt. Man har rätt till en rättvis rättegång, har man inte råd med en advokat kommer en utses att försvara en, etc. Ja, ni fattar. Amerikanskt. Domstolsdrama. Jag utgår från att systemet är precis lika rättvist och rättssäkert som det amerikanska också.
Straffskalan känns också igen. Böter, fängelse, dödsstraff. Det finns regelmekanik för att sköta rättegångar. "Självfallet kan du också undgå att ställas inför rätta överhuvudtaget – om du har vänner på de rätta positionerna". Såklart.
Det här är nog också enda stället i boken där det talas väldigt klarspråk om att systemet genomsyras av korruption och organiserad brottslighet. Knarksyndikat, köpta politiker, rubbet. Företaget har en "ovanligt stor sårbarhet" på den fronten. Capitol är därmed också extra sårbara mot kättare, såklart. Dessutom verkar det som att knarken "thionite" och "anaihiline" som syndikaten säljer gör folk mer mottagliga för Mörkret.
Sidenote: "Thionite" är alltså knark som ursprungligen var med i Lensman-bokserien, och sedan dess letat sig in i allt möjligt. Snygg referens. "Anaihiline" däremot hittar jag spontant ingen förlaga till.
Armed Forces of Capitol
Så.. Capitol har den "största och mäktigaste" militärmakten, säger åtminstone den här boken. AFC är en frivilligstyrka med "mycket god moral", ett sätt att betala tillbaka allt det fina man får av det capitolska samhället (som fattigdom och brottslighet och klasskillnader… eller jag menar, "frihet"). Soldaterna "vet att de kämpar för att bevara en livsstil". Det här känns såklart igen; det är ju samma förljugna nationalistiska propaganda som USA använder. Såklart. Det framgår dock att armén också är en väg ut ur fattigdom och att de flesta soldater kommer från fattig bakgrund. "Frivilligarmé" jo tjena. "Svält eller dö för capitol!"
Det finns också en kort intressant grej om att många högre positioner i samhället kräver att man gjort militärtjänst. Ett slags "service guarantees citizenship" light, om man så vill. Att ha mördat för korporationen är finare och bättre än en akademiska examen i många fall. Mysigt.
"Capitols mediamaskin är särskilt bra på att piska medborgarna till nationalistisk hänryckning, vilket innebär att moralen är ytterst god", är texten ärlig nog att också skriva.
AFC jobbar med avskräckning och vedergällning som huvudprinciper. "Capitol måste motstå som en så mäktig motståndare att rivaliserande megakorporationerna inte bedömer det värt att anfalla". När någon väl anfaller ser man till att slå tillbaka HÅRT. Jag nickar igenkännande.
Resten av kapitlet är typ listor med uniformer, medaljer och olika sorters specialstyrkor som helt ärligt inte intresserar mig så mycket. Har man hört om nån del av amerikanska militären så kan man hitta en motsvarighet här – armén, luftvärnet, flottan, olika special forces-förband.
Äventyr i Capitols värld
Det här kapitlet är i mina ögon en riktigt bra ansats, och något jag saknat i, tror jag, typ alla andra Chroniclesböcker. Rollspel överlag är ganska dåligt på det, och även om det här kapitlet kanske inte är perfekt så är det åtminstone NÅGOT. Och något är bättre än inget.
Så, det här är alltså kapitlet om hur man spelar rollspel med Capitol. Alltså: Lite om olika rollpersonstyper inom capitol och hur kampanjens utformning förändras beroende på ifall rollpersonerna är capitolier, frilansare eller fientliga agenter (t.ex. för en annan megakorp). Fyra olika kampanjtyper ges en översiktlig beskrivning – militära kampanjer, undersökande kampanjer, imperiebyggande kampanjer och dynastiska epos. Beskrivningarna är just väldigt översiktliga och det är väl min huvudsakliga kritik här – jag hade gärna sett boken gräva ner sig lite mer i hur man faktiskt konstruerar ett undersökande äventyr eller ett militäruppdrag på ett sätt som gör det roligt att spela. Men ja, det som finns här är bra – för undersökande kampanjer beskrivs t.ex. kort lite olika utgångspunkter för mysterierna, olika sorters skurkar och hur (eller åtminstone att) man kan använda skräck i sitt undersökande.
Fordon
Flygplan, stridsvagnar och bilar. Om man gillar sånt.
Fruktan och skräck i San Dorado
Ett extremt linjärt äventyr. Rollpersonerna för ett kuvert av en snubbe. Snubben dödas. Rollpersonerna får inbrott av folk som vill åt kuvertet, och hotas eventuellt också. Om/när de öppnar kuvertet ringer skurken till dem och säger åt dem att komma till hotell Grand. Där erbjuds de 100k av skurken för att de ska ge tillbaka kuvertets innehåll och ytterligare 100k om de håller tyst om innehållet. Vägrar de så blir det strid.
Skurkens plan är att utpressa en stridshökig capitolsk general till att typ starta krig mot Imperial.
Den del av äventyret som är hyfsat öppen är slutet – vad RP tar sig till när de lurat ut alltihop. Framför allt då ifall de tog dealen på Grand eller ifall skurken av andra skäl tog sig därifrån.
Ledtrådarna i äventyret hänger ihop någorlunda. Eftersom SL kommer att bombardera spelarna med upplästa nyhetstexter om att det är spänt läge mellan Imperial och Capitol lär de kunna uppfatta detta. I de sammanhangen nämns också Sherman, capitolgeneralen. I kuvertet finns research som typ kopplar ihop Sherman med skurken, som beskrivs som att han eventuellt har samröre med Legionen. Så det går absolut att räkna ut att kättar-skurken försöker piska upp krig mellan korporationerna.
Men ja, äventyret känns kort och till strukturen väldigt enkelt. Som de flesta köpeäventyr jag läst alltså.
Mitt sammanfattade intryck
Alltså jag vet att man ska se alla korporationsböcker som delvis något slags egen-PR för korporationen ifråga, men det är nog framför allt Capitols bok som verkligen står mig upp i halsen. Alltså, på ett ganska bra sätt – om man utgår från att alla fattar att Capitol är ett dystopiskt kapitalistiskt hellscape med enorma problem med kriminalitet och varken sjukvård eller rättvisa för fattiga, och med enorma klasskillnader… och att det "demokratiska" systemet är helt vansinnigt, och givetvis totalt stängt för alla som inte redan har en förmögenhet… så är det här ju ett stycke trevlig in-game glättig propaganda.
Så jag hoppas att ingen läser den här boken och liksom… får för sig att Capitol skulle vara några good guys.
(Jag har känt människor som åtminstone sade sig vara av den uppfattningen. To be fair var det människor som var ganska USA-okritiska och kapitalismgillande, och min ingång är självklart att kapitalism är skit vilket påverkar min ingång i läsningen. Det kan också vara så att de människorna bara trollade mig, såklart.)
Men boken är på det hela taget hyfsat matnyttig ändå. Det finns en hel del att greppa tag i, och även om kampanjtyper-kapitlet är lite anemiskt så uppskattar jag ansatsen.
Man måste ju se böckerna som propaganda, eller i alla fall ”skriven av ett fan”. Settingen blir ju helt tokig annars.
Edit: eller så är det ren satir såklart.
Last edited:
Well, det är ju nästan omöjligt att skriva ett rollspel överhuvudtaget utan att det blir något slags kommentar på vårt nuvarande samhälle… Jag har absolut en del samhällskritik inbakat i det jag skriver i Luna City Blues, i liksom världsbygget. Skulle jag säga vilka de huvudsakliga måltavlorna är så skulle det väl kanske vara kapitalismen och nationalismen? Det är ju rätt svårt att skriva om megaföretag som svept in sig i nationalistiska symbolvärldar utan att förhålla sig till det på något sätt liksom, och det känns dessutom som att det ändå passar in rätt hyfsat idag.
Jag vet inte om jag skulle kalla det "satir"; det är min samhällskritik nog lite för plump för. Men sånt kommer sannolikt att smyga sig in när jag skriver specifika scenarier sen. Där brukar det vara tacksamt att låna in löjliga personer från vår värld och snurra till dem något steg. Eller företeelser; jag ser absolut fram emot att skriva något scenario där Demnogonis ligger bakom ett new age-flummigt och pseudovetenskapligt wellness-center t.ex.
Hela den här historien känns som ett upplägg för något sånt. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/...der-svts-granskning-av-ameliekliniken--zoxwen
Jag tänker överlag att man kan låta sig inspireras ganska mycket av real-world sekter och sektliknande organisationer. En svaghet i tidigare MC, upplever jag, är hur endimensionellt onda kättarkulterna var. I 3e finns det en del ingånger till dem som kan tolkas välvilligt, typ man går med i kulten för att man behöver dess krafter för att hjälpa en sjuk släkting… men det finns egentligen mycket lite lockande i kulterna i sig. De är liksom bara onda. Så jag gillar tanken på att istället kolla på vad som lockar i faktiska sekter IRL, och göra kättarkulterna till organisationer som faktiskt har något att erbjuda och som folk kan bli lojala med, känna positiva känslor för. "Ingen av megakorparna ville ha mig till nånting, i deras ögon var jag meningslös och ingen ville ligga med mig men nu har jag gått en 100-dagarskurs hos Blordan J Beeperson och köpt hans jättebra självhjälpsbok och nu vet jag hur jag ska ta tag i mitt liv och inte vara ett offer, och hur jag ska använda social manipulation för att ta mig till toppen!" Eller "Sjukvården hade ingen aning om vad de skulle göra, men jag gick på ett möte hos Helande Händer och jag vet inte vad de gjorde men min avancerade cancer har blivit märkbart mindre och jag mår bättre!"
Huruvida det blir ett äventyr om en Capitolsk presidentkandidat som har "de bästa planerna"… time will tell.
(Det här är ju en av de grejer jag verkligen ser som en av de stora poängerna med att göra Luna City Blues…)