[Kuf] Rechnoygorods alla universitet

[wilper]

Scen 51 - Dag
De väcks av Olga som ropar att de skall komma och se. De ställer sig upp, båda är helt svartfläckiga efter alla slag de tog emot igår, kropparna ömmar. Men vad de ser skänker tröst. En vit linje formar en horisont, avbruten av siluetter av en annan byggnad och några träd. De står andäktigt och ser den vita linjen växa sig bredare och börja fylla himlen. En soluppgång i en annan värld.

De söker genom närområdet. På ett av träden kryper det små myror, det första livstecknet. Men det är väldigt tyst. Ingen fågelsång. Inget avlägset trafikbuller.

Zhenya hittar en brunn. Men det luktar illa ur den och de vågar inte dricka av vattnet.

Den andra byggnaden är en bastu precis som där hemma. Det ligger kläder på golvet. De söker genom dem, torra, slitna, ansatta av förfall. Olga tar ett par strumpor och några skor som torkat så de är hårda som träskor. Bättre än att vara barfota. Hon hittar en klänning som går att dra utanpå tröjan. En klocka i en kedja, men den går inte och bakom vad som måste vara glaset är det bara svart. Dimi räknar till inte mindre än fyra små fällknivar med skrovliga blad. Bättre än inget så de tar var sin.

De kikar in i tvättrummet, men går inte in, för på golvet ligger den lilla gårdens innevånare döda, halvt mumifierade. De kan inte med att gå in och undersöka närmare.

De tar sin tillflykt till gårdsplanen. Inte riktigt vad de hoppades på, men ändå svaret på frågan vad som hänt med de som bodde här menar Dimi, och frågar sedan Olga om Demyan aldrig pratade om andra världar. Nej, det gjorde han inte.

De funderar lite på hans droger och de konstiga tavlorna. Zhenya undrar om Olga vet varför han gjorde det här mot dem. Hon berättar att han blev jättearg när de hotade att gå till myndigheterna, men hon kunde inte varna dem för han tog hennes telefon.

Dimi blir lite glad, skönt att veta att han inte vill att myndigheterna skall känna till datschan, ännu ett sätt att hämnas när de kommer hem. Vidare menar hon att om nu datschan liknar den där hemma så mycket ... fast den inte har något växthus påpekar Zhenya ... det stämmer, inte exakt, men nära nog för att de kanske skall försöka gå in till stan, det kan inte vara så jättelångt att gå. Och kanske bättre än att bara traska i en slumpmässig riktning. Zhenya och Olga håller med. Zhenya menar att hon helst skulle vilja hitta vatten. En flod, en brunn, något. Dimi håller med om att det är en prioritet, så de tar farväl av den lilla datschan och börjar promenera åt vad de tror är rätt håll.

De går i någon timme. Inga möten. Inga betande djur på fälten. Inga rykande skorstenar. Men de känner en tilltagande värme från det vita ovanför, solen värmer även här.

Zhenya föreslår att de skall undersöka någon av gårdarna närmare. Kanske kan de lära sig mer om vad som skett här, och kanske hitta en brunn. Dimi håller med, bra plan. Så de viker av från vägen och genar över ett svart fält där enstaka buskar och mindre träd börjat inkräkta på spannmålsodlingen.

Gården består av ett större boningshus, en lada, och flera uthus. Det håller på att förfalla, ett av uthusen har till och med rasat redan.

De undersöker boningshuset först. Ytterdörren har stått öppen och skräp och löv har blåst in. Men här är det bättre ordning är i datschan även om köket är plundrat här med, ingen mat. Olga passar på att byta sina sönderfallande, illaluktande och stela kläder mot sådana i bättre skick ur ett skåp. Svart klänning, vitt förkläde med praktisk ficka på magen. Rena strumpor, och skor som passar bättre, men de är hårda.

På gården hittar de en brunn med pump. Först händer inget när Zhenya pumpar, sedan kommer det illaluktande lera, men när hon stått där en bra stund kommer det kallt och friskt vatten. Det ser ut som svarta och vita spikar som slår ner i hinken, men blir snart djupsvart. Dimi smakar, det känns som helt vanligt vatten. De dricker sig otörstiga och fyller sina flaskor.

I den stora ladugården finner de gårdens innevånare. Döda och torkade, beniga rester av kor eller hästar ligger i spiltorna. Dimi har ju studerat juridik och vet därför en del om brottsplatsundersökningar, de ser ut att ha dött våldsamma dödar, kanske. Svårt att säga. De hittar lite verktyg i ett hörn, och beväpnar sig för säkerhetsskull med yxor, Olga tar en hammare och stoppar i fickan på förklädet.

Dimi tar mod till sig och undersöker några av kropparna närmare, hon tänker att om hon kan hitta värdesaker blev de inte rånade i alla fall. Hon hittar en börs med sedlar. Varken text eller siffror ser ut som något de sett förr, men ändå, inget rån.

De spekulerar lite om denna världs natur. Kanske är det en kopia av deras hemvärld, gjord av någon som sett pengar, men inte förstått vad de är till för, eller hur bokstäver fungerar. Dimi menar att om det är en divergerande tidslinje från jorden så är något lurt, det kan inte både vara så att det finns en exakt likadan datscha (utan växthus) samtidigt som alfabetet ser så annorlunda ut. Zhenya vet inte så noga.

Det är dags att fortsätta, men de tar ett svep till genom bostadshuset, hittar några väskor som gör det lättare att bära vattenflaskorna, och Dimi tar en bok, den är tryckt och full med konstiga krumelurer.

De är redo att fortsätta sin vandring.

 

[wilper]

Scen 52 - Den tysta staden
De fortsätter med antagandet att det finns en stad där Rechnoygorod ligger där hemma.

Dimi håller utkik, hon ser skarpa skuggor från dem själva och träd, så kanske inga moln där uppe i det varmstrålande vita, och skuggorna faller så som hon tänker sig att de borde göra om väderstrecken stämmer mellan de båda världarna. Bra att veta.

Zhenya gör en checkin med Olga, som verkar mer sammanhängande nu än under natten, men hon håller sig väldigt nära antingen Zhenya själv eller Dimi. På en direkt fråga om hur hon mår medger hon att hon börjar bli hungrig. Zhenya håller med, hon börjar också bli hungrig. Hon hade velat hitta mat, men i nödfall kanske de kan äta myror? Dimi tänker att de kanske kan hitta svampar eller något, men hon vet inte vilka som skulle kunna vara ätliga. De nickar instämmande. Men bedömmer att de har större möjligheter att hitta mat i staden, om den nu finns där alls.

Efter ytterligare någon eller några timmar av lunkande börjar de se kantiga mönster vid horisonten, det är byggnader! Någon sorts stad fanns det i alla fall. Och efter ännu en stund börjar de stöta på lägre bebyggelse. De har inte varit så mycket i den här delen av Rechnoygorod så det är oklart om husen är likana, men det är hus i alla fall.

De tar ett på måfå och undersöker närmare. Det är ett mindre enplanshus, de knackar på men får inget svar. De går ett varv runt huset och kollar fönstren, på skuggsidan är det bara svart, men på solsidan ser de lite möbler av den sort man kunde förvänta sig i ett hus. Bord, stolar, någon hylla.

Efter en kort diskussion bestämmer de sig för att vänta med inbrottet och se om de kan hitta någon butik eller något längre in i staden. De hittade ju lite papperspengar i ladan, de kanske kan köpa sig mat?

 

[wilper]

Scen 53 - Som krossat glas
Med något vag uppfattning om var de skulle vara om de var hemma så försöker de ändå styra mot studentkvarteren, för att enklare kunna avgöra vad som är samma och vad som är olika. Det känns inte riktigt som det Rechnoygorod de kommer från, men ändå.

Över de andra hustaken sträcker sig ett svart torn mot den vita skyn, ett landmärke som de genast sätter kurs mot, och det ligger ändå ungefär åt det håll som de ändå hade tänkt gå. Det känns bekant på något vis, och Zhenya grubblar var hon sett det förut. Samtidigt som de kommer fram till ett väldigt torg och kan se byggnaden i sin helhet minns hon: Det är katedralen från Yuris tavla. Tavlan som han ville veta mer om, som gjorde att de sökte upp Demyan och hans konstnärer. Ytterst tavlan som gjorde att de är här nu.

Hon blir upprymd, kanske är det en möjlighet att ta sig hem? Tavlan tog ju sig in i deras hemvärld på något vis. Hon ropar åt Dimi att det är Yuris tavla. Dimi stannar upp och rannsakar sitt minne, jo kanske det. Den svarta katedralen ligger nog ungefär där St Nicholas kyrka ligger där hemma. Men området runtomkring ser helt annorlunda ut, de omgivande kvarteren saknas och i deras ställe ligger ett väldigt kullerstensbelagt torg. Församlingshemmet finns inte här.

Zhenya får en känsla av att det är knutet till Den Vita Damen. [ Anm: Den Blinda Damen som de träffade tillsammans med Anastasia har förmågan "Bortglömd" och mötet med henne är ett ganska suddigt minne för alla som var där. Så när Zhenya pratar om DVD är det DBD som åsyftas, den minnesbild som Zhenya fabricerat utifrån slöjor av minnen och fantasi.] Olga förstår inte. Zhenya berättar entusiastiskt att Den Vita Damen är deras vän och hon bor i en väldig katedral där tiden går baklänges och ljus växer när de brinner. Olga förstår fortfarande inte. Dimi lägger sordin på stämningen med observationen att de fortfarande inte vet om det är samma katedral. Dimi sneglar mot katedralens tak, i en spira står det trebalkade korset, bekant från kyrkan där hemma, svart mot en himmel vit.

Men Zhenya som går främst skyndar på stegen mot den svarta katedralen, och de övriga tvingas halvspringa för att hålla takten.

Zhenya tar den breda trappan i tre språng och drar upp den väldiga porten lagom till att de andra kommer i kapp. Där inne är det svart, vita fönster sänder in nog med ljus för att avslöja att de inte är ensamma. Församlingen vänder sig om som en person vid intrånget. Vita ansikten, vita händer, vita skjortbröst, vita förkläden, allt i det kompakta mörkret. Katedralen är mer tätpackad än de någonsin sett kyrkan där hemma. Men inte mer än att de skulle kunna tränga sig fram.

Dimi säger att de är ledsna för avbrottet, och undrar om någon förstår vad hon säger. Församlingen tittar tomt på henne. Hon börjar röra sig framåt, tränger sig fram i folkmassan, Zhenya följer efter, och Olga tar Zhenyas hand och håller hårt för att inte bli lämnad ensam. Församlingen hindrar dem inte, men betraktar dem med vad som de närmast betraktar som misstänksamhet. När Dimi dragit dem tillräckligt långt fram ser hon vad som måste vara en präst, klädd i vit skrud. Han öppnar munnen och ut kommer ljud som djurläten blandat med krossat glas, och hela församlingen stämmer upp med honom, oljudet blir öronbedövande, skrämmande, Zhenya misslyckas med sitt KAR-slag och tar trauma men Olgas hand ger henne trygghet. Efter vad som känns som en evighet börjar församlingen troppa av, och prästen betraktar dem från sin plats på den upphöjda plattformen.

Snart är det bara Zhenya, Dimi och Olga kvar. Prästen står kvar, och mellan honom och gruppen står några församlingsmedlemmar, tre kvinnor och två män, alla klädda i svart. Det är svårt att säga något om snittet på deras kläder, för de smälter in i svärtan omring dem. Dimi tar några steg mot prästen, men hindras från att komma fram av kvinnorna som ställer sig som en mänsklig mur i hennes väg. Dimi inser att hon närmat sig någon sorts tabu och stannar, ber om ursäkt, och hennes röst dröjer kvar mellan de kala väggarna. Hon fortsätter att prata, och gestikulerar att de har blivit överfallna, är mycket hungriga och visar hur hon vill äta, och att hon vill ha något att skriva på. Prästen lämnar dem.

De fem församlingsmedlemmarna tittar på dem, kanske lite avståndstagande, de har inte sagt ett ord. Olga menar att det är lite läskigt, de kanske borde bege sig av? Men så återvänder prästen med en säck, och ger den till Dimi. Däri finner de två svarta klumpar som visar sig vara bröd. De bryter ett i tre delar och provsmakar, det smakar som massivt rågbröd, ganska torrt, men ätligt, och med hungern som krydda nästan gott. De tackar alla prästen och äter sina bröd. Någonstans ur mörkret tar prästen fram en griffeltavla och en bit vit krita.

Dimi försöker förklara att de kommer från en annan värld genom att rita två jordklot och pilar, men hon misslyckas med sitt VIS-slag församlingen ser bara frågande på hennes skisser.

Prästen talar till dem, djurskrik och krossat glas, de förstår inte. Men en av kvinnorna tar några steg fram och sträcker långsamt fram sin ena hand, greppar Dimi om armen och börjar leda henne ut. Dimi gör inte motstånd. Zhenya och Olga följer efter, eskorterade av de kvarvarande församlingsmedlemmarna. Dimi meddelar de andra att hon tror att de är störmoment som nu vänligt men bestämt skall avvisas, men de kan inte klaga, de fick ju ändå två bröd. Olga är orolig.

Den lilla gruppen kommer ut på trappan utanför katedralen. Torget är tomt. Kvinnan som håller i Dimi fortsätter, fortfarande med ett fast grepp om Dimis arm. Dimi låter sig ledas över de svarta kullerstenarna. Zhenya, Olga och församlingsmedlemmarna följer efter tills Zhenya bestämmer sig för att prova hur de reagerar om hon bara stannar. Församlingsmedlemmarna stannar med henne och ropar något till kvinnan som leder Dimi så även hon stannar, de tittar på Zhenya. Zhenya börjar gå och då fortsätter också de andra.

I ljuset betraktar de församlingsmedlemmarna, deras kläder är gammeldags, kostymer och långa klänningar. Husen som de ser är av sten, trä och tegel, inte den typ av snabbproducerade betonghus som började byggas i stor mängd under Stalintiden, och som helt dominerar Rechnoygorods stadsbild.

På andra sidan torget leds de in i en två våningar hög byggnad av svart tegel. Där inne i är det mörkt, men i skenet av några ljus leds de till ett lite större rum med två långbord med bänkar. De bjuds att sitta. En av kvinnorna ur eskorten fortsätter in i ett inre rum och det hörs röster av djur och krossat glas genom den öppna dörren.

Gruppen sätter sig ner, församlingsmedlemmarna sätter sig med dem. Efter en stund kommer en kvinna med en bricka med tre vita tallrikar, skedar och muggar. Hon har en kanna vatten och en gryta med vad som visar sig vara svart soppa.

Dimi tackar och provsmakar soppan. Den är förmodligen gjord på grönsaker och någon sorts kött, okryddad och smaklös, men den smakar inte illa på något vis. Hon berättar för de andra att den verkar OK, och de äter. Församlingsmedlemmarna betraktar dem äta under tystnad.

 

[wilper]

Scen 54 - Vägarna hem
Dimi och Zhenya har tömt sina tallrikar, Olga äter fortfarande. Dimi konstaterar att deras akuta problem är lösta, de har fått både mat och vatten, men de har fortfarande kvar frågan om hur de skall kunna ta sig hem. Och dessutom har de inget sätt att kommunicera med de som bor här.
Zhenya har tänkt och hon meddelar att hon ser tre möjliga vägar hem, Dimi spetsar öronen.

Zhenyas första plan: Kontakta Den Vita Damen och be henne att skicka hem dem.
Zhenyas andra plan: Fixa mer droger, men hon medger att hon inte riktigt vet var de skulle leta efter dem i den här världen.
Zhenyas tredje plan: Göra familjens ritual om och om igen tills en port öppnas till deras hemvärld.
Zhenyas fjärde plan: Använda familjebandet på något vis för att kontakta Anastasia och de andra, så att de får rädda dem.
Zhenyas femte plan: Stressa kropparna med tex omväxlande värme och kyla för att på så vis återskapa konstnärernas ritual.

Dimi låter sig inte störas över att Zhenyas tre planer egentligen var fem, det är alla bra planer och hon medger det. De diskuterar möjligheterna att stressa kropparna genom att dricka saltvatten eller att försaka sömn och arbeta hårt. Dimi funderar på vad deras värdar skulle tycka om sådant uppförande, de verkar ju mena väl när de bjöd på soppa och så. Det kanske skulle vara bättre att börja med att testa första planen, att be i en kyrka torde inte verka så främmande för deras värdar.

Zhenya undrar om de behöver vara troende för att det skall gå att kontakta Den Vita Damen, Anastasia är ju i högsta grad troende. Dimi spekulerar att det borde räcka att vara i ett troende sinnestillstånd i ögonblicket då ritualen utförs. Zhenya nickar. De frågar Olga vad hon tror, men Olga vet inget om ritualer, hon vill bara inte bli lämnad ensam här, så allt de andra tänker göra gör hon också.

Dimi försöker lugna henne genom att berätta om när de råkade slarva bort Sonya under en ritual men att de inte gav upp innan de hade räddat henne. Olga verkar mer skrämd av faktumet att folk drabbas av olyckor när Dimi och Zhenya ägnar sig åt magi, än tröstad av att de försöker ställa saker till rätta. Men hon sveper en brödkant i sin tallrik för att suga upp det sista av buljongen.

Zhenya försöker rädda situationen och påminner Olga om att hon är deras vän, och att de inte vill göra något mot Olgas vilja, om hon känner sig obekväm behöver hon bara säga till så provar de en annan väg. Olga nickar, hon är nog inte riktigt övertygad.

Dimi funderar på fjärde alternativet, men hon kan bara känna närheten till Zhenya, och inte till de andra. Kanske har resten av familjen märkt att de försvunnit redan? Men varken hon eller Zhenya vet säkert. Men om de vet att Dimi och Zhenya försvunnit så kommer de helt säkert att leta efter dem.

Nu när även Olga har tömt sin tallrik beslutar de sig för att testa att kontakta Den Vita Damen, så de tackar sina värdar så gott de kan. Dimi gestikulerar att de vill återvända till kyrkan för att be. Kvinnorna verkar inte förstå men hindrar dem inte när de går ut, utan följer bara efter.

 

[wilper]

Scen 55 - Två ljuspunkter
De spatserar iväg mot den svarta katedralen. De tre kvinnorna och två männen följer efter ut, och när de inser vart besökarna är på väg så skyndar en av kvinnorna bort över torget till bebyggelsen. Ljudet av hennes klackar mot kullerstenarna ekar.

Zhenya undrar vad som är på gång, men har inget sätt att fråga. När de närmar sig trappan till katedralen så skyndar de båda andra kvinnorna förbi och formar en mänsklig mur. Dimi medger att hon hade väntat sig något sådant här. Zhenya testtar lite försiktigt att gå förbi men blixtsnabbt flyttar en av kvinnorna sig i hennes väg och håller ut armarna. Ljudet av klackar återkommer, och de ser kvinnan som lämnade dem återvända med en korg i handen.

Väl framme tar hon upp tyg stycken, det är svarta schalar av den sort som de tre kvinnorna bär. Dimi och Zhenya minns att de alltid bär schal i kyrkan där hemma, Dimi noterar det som ännu en likhet mellan de båda världarna. De tar tacksamt emot de svarta schalarna och knyter dem kring sina huvuden, och kvinnorna som stod i deras väg makar på sig medan männen drar upp de tunga dörrarna.

Kyrkorummet står övergivet. Precis innanför dörrarna finns en kandelaber med ett ensamt brinnande ljus, en likadan står borta vid altaret. Uppe under taket finns det det flera fönster, alla massivt vita. De kastar tillräckligt med ljus för att texturen i pelare och golv skall framträda som vita streck. Dimi tar täten och leder sina vänner till en plats rätt nära den markering i golvet som markerar gränsen mellan församlingens del och det heliga.

De skall försöka sig på att göra ritualen som Anastasia använde för att öppna en väg till Den Vita Damen, och diskuterar vad som egentligen hände och vad de gjorde. Olga lyssnar med förvirrat intresse. Dimi förklarar för Olga att hon skall föreställa sig Den Vita Damen för sin inre syn, inte som en människa, men som en ikon. De skall ha en gemensam bön "Dam, hör oss och hjälp oss." det skall framföras med ett underdånigt sinnelag, och inte som ett krav, de ber om hennes nåd. Zhenya har inget att tillföra, de har inte lett ritualer förr.
Dimi har en utmaning, hon tror fortfarande inte på magi. Hon kan omöjligt påverka verkligheten, men hon kanske kan påverka sitt sinne, och det i sin tur öppnar vägen? Zhenya är inte så säker. Olga nickar, och de positionerar henne mellan sig.

De ställer sig på en linje vända mot altaret. Och faller sedan på knä utan att korsa linjen i golvet. Sedan börjar de be, halvviskande så att de kan höra varandra och hålla rytmen, medan de fokuserar på damen och känslan av att passera till hennes värld, att möta henne och tala med henne.

(Dimi är ritualledare, slaget görs i underläge och misslyckas.)

De vet inte hur länge de suttit där på golvet, men efter ett tag inser Dimi att inte ens hon själv tror att det skall fungera längre. De avbryter sina försök. Under tiden har fönstren gått från vitt till svart,och alla konturer i katedralen har försvunnit, det enda de kan se är ett ljus vid altaret och ett vid porten, de två ljusen de såg när de kom in. Det måste ha blivit natt därutanför.

Dimi erkänner misslyckandet för de övriga. Zhenya menar att de borde försöka igen senare. Dimi håller med, hon funderar på om de skulle kunna göra mer, kanske någon sorts offer. Blodsoffer. Olga skruvar oroligt på sig. Dimi föreslår att de skall bränna henne med ljusen så att hennes smärta blir ett offer och tecken på deras hängivenhet. Zhenya är emot förslaget, ingen av ritualerna de deltagit i har haft något med smärta att göra. Och dessutom verkade inte Den Vita Damen vara någon som uppskattade andras lidande.

Dimi håller med, dessutom kanske de inte vill komma i kontakt med någon varelse som lockas av deras smärta. Kanske är de i fel kyrka? Zhenya vet inte, det funkade bra i deras kyrka där hemma. Dimi associerar Den Vita Damen med tröst och nåd, kan de vädja till det på något vis? Zhenya tycker att det är något de redan gör.

Var det kanske något mer som Anastasia gjorde? Zhenya påminner om att de faktiskt gjorde ritualen när kyrkan var full av folk, och de bad tillsammans.

Dimi håller med, och eftersom familjen lägger sådan vikt vid samhörighet kanske de skall göra det med? Olga är ju inte familj, men hon är bunden till dem av deras vilja att hjälpa henne, ett band lika starkt som det med familjen. Olga är inte dum, hon inser därmed att anledningen till att alla tre är i den här skrämmande världen alls är för att hon gjort något fel. Olga börjar gråta, och ber de andra om ursäkt.
Dimi och Zhenya försöker trösta henne, nej, bandet var där redan innan de fördes hit. Dimi ber henne att fokusera på tacksamheten att hon har vänner som vill hjälpa henne, och att de skall tänka på Den Vita Damen som redan varandes bland dem. En del av deras gemenskap.

Zhenya menar att de borde vara i en cirkel i ställer för i en rad, och Dimi lägger till att de borde hålla hand. Fokusera på tacksamhet och minnas allt som de andra gjort för dem. De tar några ögonblick för att fokusera och finna denna känsla av tacksamhet och skall precis göra ett nytt försök när en dörr öppnas och från altaret börjar någon gå runt rummet, och tänder det ena ljuset efter det andra. De pausar.

Folk börjar strömma in.

De bestämmer sig för att göra nästa försök i församlingens sällskap, dra nytta av deras bön och gemenskap, att vara en del av församlingen, men ändå vara något avskilt bara de tre och tanken på Den Vita Damen.

Det är fullt, inte så att folk trängs, men fullt. Prästen börjar tala. Ljudet av krossat glas och djurläten.

De formerar sig i cirkeln. De öppnar sina sinnen för gemenskapen, men fokuserar på damen som är med dem. De håller varandras händer i folksamlingen och ber.

(Dimi slår på nytt med nackdel, misslyckat.)

När hela församlingen ger ljud ifrån sig samtidigt blir de skämda och deras bön bryts. Tårar rinner för Zhenyas kinder av hopplöshet.

 

[wilper]

Scen 56 - Nattkvarter
Efter mässan leder deras värdar dem tillbaka till huset där de åt soppa tidigare. De visas var det finns hygienmöjligheter, och på övervåningen finns det en sovsal med bäddar avgränsade med skynken. De verkar vara de enda som använder den, så när de bytt om till de utlånade nattsärkarna och deras värdar har gått ner en trappa, skjuter de samman tre av de smala sängarna till en bred och lägger sig tillsammans. Zhenya närmast dörren, sedan Olga och längst bort Dimi. Olga tackar dem för att de hjälper henne, hon menar att hon inte hade klarat det här ensam. De säger detsamma till varandra.

Det har varit en lång dag, och till ljudet av stilla stökande på bottenvåningen somnar de strax.

 

[wilper]

Scen 57 - Att vilja resa hem
Morgonen gryr. Vita linjer målas på rummets väggar av den uppåtgående solen som måste finnas där någonstans i det vita bandet vid horisonten. Vännerna vaknar och Zhenya är först ur sängen. Hon rusar omedelbart till fönstret för att se på den vaknande staden.

Dimi undrar vad de tycker att de skall göra härnäst. Olga tar sig upp även hon, och häller vatten ur en tillbringare ner i ett fat och tvättar sig innan hon börjar trassla på sig sina kläder igen. Zhenya funderar på om de skall tvingas vänja sig vid den här platsen. Dimi menar att det kan få vara "plan b". De vet fortfarande inte vad som är i Demyans piller, och även om de gjorde det skulle de aldrig kunna förklara för människorna här vad de behöver för att framställa den. Att studera i bibliotek skulle inte hjälpa dem heller eftersom de inte kan läsa språket. Ritualen kanske är bästa chansen de har fortfarande. Zhenya menar att magi är svårt, man ser inte vad som händer bakom skalet bara resultatet. Dimi undrar om Olga har något förslag. Olga föreslår frukost, och de finner att det är ett bra förslag. De andra klär sig också och de går ner till matsalen.

De serveras gröt, trist och utan sälta, men dock mat. En av kvinnorna betraktar dem med uttryckslöst ansikte medan de äter.

Olga har kastat i sig gröten och trummar otåligt med fingrarna på bordet, medan hon förstrött fingrar på medaljongen hon har runt halsen med den andra handen.

Både Zhenya och Dimi stannar mitt i tuggan. Var kom den där medaljongen från? De kan inte minnas att Olga hade någon medaljong tidigare, och tittar menande på varandra.

Dimi berömmer Olga för den fina medaljongen och frågar om hon kan få se närmare på den. Olga tvekar först, men lutar sig sedan framåt så att Dimi kan se närmare. En blankslipad sten sitter i en metallinfattning. Inga utsmyckningar som Dimi kan urskilja i det här ljuset. Men Dimi låter sig inte nöja där utan börjar pressa Olga om medaljongen. Var kom den från? Vem fick hon den av? Hur länge har hon haft den?

Olga blir rejält sur och fräser mot Dimi att det minsan är hennes medaljong och att Dimi inte får den. Sedan stoppar hon den innanför halslinningen på sin klänning och håller fast den genom tyget, tryggt dold från Dimi.

Dimi försöker lugna ner diskussionen lite och medger att det är Olgas medaljong och att hon inte behöver dela den med någon. Samtidigt är de i en konstig situation, den skulle kunna vara en viktig ledtråd. Olga utropar att hon vill åka hem, stampar med foten och ställer sig upp, redo att gå. Dimi funderar på om de borde ha gjort familjens ritual med Olga lite tidigare, att göra den nu när hon beter sig som ett truligt barn känns inte riktigt lämpligt. Och om de ändå skall göra den borde de nog vara i lugn och ro någonstans, deras värdar kanske inte skulle uppskatta vad de såg.

De diskuterar gårdagens misslyckade försök till att göra ritualer i kyrkan. Kanske är det själva platsen det är fel på, att den har fel symboler? Zhenya undrar vart de skulle prova i stället. Dimi spekulerar att en park kanske skulle vara bättre? De ställer sig upp. Dimi frågar om den fortfarande sura Olga vill följa med. Olga deklarerar att hon vill åka hem nu.

 

[wilper]

Scen 58 - Magi i parken
Utanför huset väntar två kvinnor och en man. Rollpersonerna hälsar artigt, och när de börjar vandra stadens gator på jakt efter en park följer sällskapet efter, inte dolt på något vis alls, inte påstridigt, de bara är där, en bit bort, som av en slump alltid på väg åt det hållet som rollpersonerna går.

De hittar ett grönområde, inte en ordnad park men i alla fall buskar och träd inne i staden. Zhenya menar att den nog är så nära som de kommer en park, så de går in och letar upp en platt plätt där de kan sitta i en cirkel och hålla varandras händer. Zhenya undrar om de skall ändra sina tankar? Kanske fokusera på att komma hem, och inte tänka på den vita damen som de gjorde sist. Dimi håller med, på den varma känslan av familjen, på vinden där de brukar mötas. På frågan om vart Olga önskar sig så konstaterar hon att hon skulle vilja komma hem tack.

De försöker sig på en ritual, Dimi är deras ledare. [Fummel. Hon får en kritisk SP, men lyckas undvika en bestående effekt.]
I sitt periferiseende börjar det blixtra visioner av platser som inte borde ses av någon. Zhenya tar det först med relativ ro, men när Dimi faller bakåt i kramper blir hon orolig. Olga sitter still som om hon var en saltstod. Zhenya vet inte riktigt vad hon skall göra, synerna är borta men Dimi är fast i sina ryckningar fortfarande. Hon hasar närmare och försöker skydda Dimis huvud från att skadas då det studsar mot marken.

Efter en stund blir Dimi stilla och slår upp ögonen. Bakom Zhenya ser hon de tre som följde dem från härbärget. Vita ansikten, svarta kläder, uttryckslösa ansikten. Hon undrar om de faktiskt kommer närmare att ta sig hem, det känns inte så. Kan deras strupar ens forma det besynnerliga talet som de som bor här använder? Zhenya tror inte det, de kanske har några andra sätt att kommunicera också, men de borde inte ge upp än. Dimi är frustread att de prövar saker på måfå och hoppas på positiva resultat, och än så länge är det bästa resultatet de fått "ingenting", för att inte tala om vad som hände när det gick fel.

Zhenya medger att hon inte vet vem de skall prata med. Dimi låtsas som om Olga inte är där och påpekar att Olga blev som förbytt samtidigt som det där halsbandet dök upp, men om de försöker ta det från henne kanske hon börjar motarbeta dem aktivt. Zhenya tror att Olga bara vill komma hem, men att hon inte riktigt förstår att de inte vet hur. Dimi håller med men Olga har blivit odräglig och krävande. Dessutom har hon fått ett fint halsband, hon är den som det gått bäst för än så länge.

De tittar på Olga. Olga tittar på dem, hon verkar inte stött. Dimi ber om ursäkt, hon är lite uppjagad efter de mardrömslika synerna. Kanske borde hon ta en paus och fundera lite själv i lugn och ro.

[Dimi ber om ett INT-slag för att få en ledtråd, det är inte riktigt rätt stil för Kuf, men låt gå. 18, lyckat. De får ledtråden att när Anastasia gjorde ritualen så fördes från en kyrka till den fantastiska katedralen, de båda platserna delade någon egenskap på ett djupare plan.]

Dimi kommer tillbaka från en kort promenad. Hon meddelar att de borde gå tillbaka till bastun. Zhenya frågar om hon menar bastun som var full av döda människor. Precis den, datschan i deras egen värld och den lilla gården i den här ligger på samma ställe, och boningshuset är väldigt likt. Och Dimi tänker kanalisera allt sitt hat mot Demyan som bränsle till ritualen. Zhenya är skeptisk, sluta tänka på kärlek och följa vreden? Dimi menar att mörka känslor är mer lättillgängliga och starka. Zhenya menar att hon inte är arg, bara desperat. Dimi muntrar upp henne med att det är lättare att vända desperationen till hat än till kärlek. Zhenya menar att hon nog inte kan göra det, men hon skall försöka. Dimi har en plan, hon har förstått att hon kan gå folk på nerverna, hon skall nog kunna göra Zhenya rosenrasande. Zhenya ber henne att inte avslöja hur det skulle gå till i förväg. Dimi nickar och vänder sig sedan mot Olga och meddelar att de skall bege sig hem igen, de skall bara stanna till och ta lite mat från härbärget. Zhenya påminner om pengarna de hittade, de kan ju betala för maten med dem. Dimi håller med, det är en bra plan.

 

[wilper]

Scen 59 - Mellanakt
De går tillbaka mot härbärget och småpratar på vägen. Skall de bege sig tillbaka till den lilla gården med bastun direkt? Zhenya funderar på saken, med tanke på hur lång tid det tog att gå därifrån och hit så om de går nu skulle de komma fram efter mörkrets inbrott. Dimi föreställer sig att irra runt i absolut mörker för att hitta rätt. Nej, de blir kvar här en natt till. De andra nickar instämmande.

Tillbaka vid härbärget möts de av någon sorts lunch, femtiotalet gäster verkar precis ha avslutat sin måltid. De tre vännerna kastar sig in i avdukningen och diskandet med liv och lust. En chans att ge något tillbaka till de här människorna som har hjälpt dem så mycket, och kanske går det att lära sig något genom att jobba tillsammans med dem. Till exempel var de förvarar sin mat? Under taket i köket hänger stänger med runda bröd och torkade korvar. De lägger den informationen på minnet.

Dimi frågar Olga vad hon tänker göra när hon kommer hem? Olga funderar noga och konstaterar sedan att hon vill åka hem. Dimi låter sig inte nöja med det utan ger ett exempel, hon själv vill gärna gå på föreläsningar igen, och hänga i biblioteket, men vad vill Olga göra? Olga funderar lite, men jo, hon vill åka hem så hon kan gå på föreläsningar och hänga i biblioteket. Dimi börjar bli sur, det här leder ju ingenstans, själv gillar hon böcker om lag och rätt, vilka böcker gillar Olga? Olga vill åka hem till där det finns böcker, hon gillar böcker.

Zhenya följer samtalet med intresse. Det är bara här i den monokroma världen som hon har sett Olga utan en kärleksroman inom räckhåll, och på vinden i datschan låg det staplar med gamla tummade kärleksromaner.

Dimi gör ett försök till, hur tjänade Olga pengar, bortsett från att sitta modell för konstnärer då? Olga tänker länge men konstaterar att hon satt modell och lite av varje. Dimi ger upp och berättar för Zhenya att hon undrar om Olga ens vet vad hem är. Kanske håller hon på att glömma? Olga bryter in i deras samtal, hon vill åka hem. Dimi nickar, jo, de ska, det tar bara lite tid.

De tillbringar resten av eftermiddagen var för sig, Zhenya försöker läsa boken som Dimi tog med från bondgården, det går inge vidare hon förstår inte ens bokstäverna. Dimi fokuserar på att försöka komma ihåg detaljer av bastun vid Demyans datscha, så hon skall kunna visualisera den bättre nästa gång de försöker göra magi.

På kvällen går de på gudstjänsten med församlingen, och de lägger sig tidigt för att komma iväg i gryningen.

När de vaknar är huset ännu tyst och stilla. De klär sig snabbt, och smyger sedan ner i köket där de tar korv och bröd för tre dagar, fyller sina vattenflaskor och lämnar sedlarna de hittade i stallet på en bänk med en av de trasiga klockorna som brevvikt.

Sedan vandrar de ut i den ännu morgontrötta staden, de ser ingen och ingen försöker hindra dem.

 

[wilper]

(En not:

Vi är nu 20 spelmöten in i kampanjen och en av de saker jag gillar mest med Kuf är hur rollpersonerna sugs fast i malströmmen som bara snurrar dem allt snabbare mot deras undergång.

I första scenen mötte vi den optimistiske unge Yuri som ville gå till en bibelstudiegrupp för att få en chans att träffa den söta Gala. I scen 60 får vi ... ja ... vi får vad som nu skedde i scen 60.

Krönikan fortsätter härnäst med scen 60 och malströmmen visar sig allt tydligare även för spelarna. Saker håller på att bli rätt obehagliga.
Det som är skoj för oss är inte nödvändigtvis samma som är skoj för dig. Det som är acceptabelt vid vårt bord är inte nödvändigtvis samma som är acceptabelt vid ditt bord.

Vi är alla vuxna vid vårt bord och vi spelar med fyra nivåer av samverkande säkerhetsmekanismer för att vi skall kunna ta upp sådana teman som vår berättelse ändå har.)

 

[God45]

(En not:

Vi är nu 20 spelmöten in i kampanjen och en av de saker jag gillar mest med Kuf är hur rollpersonerna sugs fast i malströmmen som bara snurrar dem allt snabbare mot deras undergång.

I första scenen mötte vi den optimistiske unge Yuri som ville gå till en bibelstudiegrupp för att få en chans att träffa den söta Gala. I scen 60 får vi ... ja ... vi får vad som nu skedde i scen 60.

Krönikan fortsätter härnäst med scen 60 och malströmmen visar sig allt tydligare även för spelarna. Saker håller på att bli rätt obehagliga.
Det som är skoj för oss är inte nödvändigtvis samma som är skoj för dig. Det som är acceptabelt vid vårt bord är inte nödvändigtvis samma som är acceptabelt vid ditt bord.

Vi är alla vuxna vid vårt bord och vi spelar med fyra nivåer av samverkande säkerhetsmekanismer för att vi skall kunna ta upp sådana teman som vår berättelse ändå har.)

Ni har verkligen uppnått något speciellt (och super obehagligt) här! Det är vansinnigt coolt! Det är själens sakta sammanbrytande på vägen ner i något omänskligt.

 

[wilper]

Scen 60 - Magi för nybörjare

Zhenya leder den lilla gruppen, och trots att landskapet mest består av vildvuxna åkrar och förfallande gårdar kommer de rätt omedelbart.

Det är eftermiddag och den lilla gården är lika övergiven som den var när de först kom hit. Zhenya sneglar lite mot bastun, full av mumfierade kroppar, hon ser inte direkt fram emot att försöka göra magi där inne som Dimi antytt att de skall göra. De tar en paus, sittande på trappen till bostadshuset äter de av den medhavda maten och dricker ljummet vatten ur flaskorna.

Dimi frågar Olga om hon kommer ihåg Demyan, jodå, det gör hon. Då vänder Dimi sig till Zhenya, kommer hon någonsin att känna sig trygg hemma igen? När hon hör steg i natten, kommer hon att tro att det är en student som kommer hem från en sen fest, eller kommer hon med växande panik ligga och vänta på att en konstnär skall föra bort henne? De vet inte säkert att det var Demyan som dödade de som ligger i bastun, men det finns inte heller något som motsäger det. Demyan bryr sig inte om andra. Det enda sättet för dem att någonsin känna sig säkra igen är att ta sig hem, och ta hand om Demyan. (Jodå, det lyckas bra, Dimis uppmålande av vilket monster Demyan är ger Zhenya 1t6L Trauma, 5, vilket svin han är.)

Zhenya söker ögonkontakt med Dimi, om det här inte funkar, då återvänder de till torget vid kyrkan, där församlingshemmet ligger där hemma och försöker där. Det låter bra tycker Dimi. Hon tar Zhenyas händer, de är förberedda, och har överraskningsmomentet på sin sida, Demyan väntar sig aldrig att de skall återvända.

Tillsammans går de tre till platsen där de landade när de kom hit, där växthuset ligger i deras hemvärld. Dimi instruerar Olga att tänka på bibliotekt.
Sittandes i en cirkel, hand i hand, försöker de föreställa sig Demyans datscha, en väg hem, de prövar ritualen två gånger under Dimis ledning, och en under Zhenyas. Samtidigt sluter den svarta himlen sig över dem som ett visir. Inget händer. De är stela och trötta efter att ha suttit så länge. I väster är det bara en halvmåneformad glipa av dagsljus kvar.

Uppgivna och besvikna sitter de och ser glipan sluta sig. De sitter i absolut mörker. Dimi föreslår att de skall ta en paus innan de försöker igen. Zhenya håller med. Från stugans kök drar de fram några ljusstumpar och en ask tändstickor. Dimi tar ett ljus och går på upptäcksfärd runt huset för att rensa tankarna. Zhenya och Olga gör stretchingsövningar i skenet av ett stearinljus (De återhämtar lätta Trauma.).

Dimi kliver in i bastun och låter ljuset spela över de torkade liken på golvet. Hon har gjort en koppling mellan platserna, och att känslor bär makt. Hon tar fram yxan som hon tog på bondgården för några dagar sedan och börjar bearbeta kropparna i ett försök att skrämma till och med sig själv. (Fair enough, om du misslyckas med ett KAR-slag, misslyckat. 1t6 Lätta trauma, 1. SL rulllar frenetiskt på tabellerna ett tag.) Jodå, benflisor och slamsor av hud, muskler och organ yr i dammet, Dimi når något, en förnimmelse av något ont sveper över henne.

Då öppnar Zhenya dörren, de saknar Dimi där ute. Dimi står flämtande med yxan i högsta hugg, söndrade kroppar ligger för hennes fötter. Av den onda förnimmelsen finns bara ett kallt minne kvar. Zhenya konstaterar att Dimi har lik på sig. Dimi nickar, jo det har hon nog, men det är inte därför hon är upprörd. Hon hugger lite på måfå i en vägg och vänder sig sedan mot den oroliga Zhenya.

Dimi berättar att det var något där, något ont. Zhenya förstår inte. Dimi fortsätter, något fruktansvärt och ont, kanske en manifestation av vad det än var som orsakade de här människornas död. Zhenya undrar om hon är säker, det skulle ju kunna vara något mer mundant med tanke på vad Dimi höll på med för några ögonblick sedan. Nej, det var inte internt i henne, det var något yttre, något rörde vid hennes sinne.

Det är sent, de borde vila lite, Zhenya tar yxan från Dimi och föreslår att de skall gå in och få lite mat i sig. Se nyktert på saken, kanske äta lite korv och dricka någon mugg vatten? Dimi följer motvilligt efter, och berättar att det går bättre än hon väntat. Hon öppnade inte en port hem, men hon gjorde något alls, något riktigt. Något öppnade sig. Zhenya ryser, eller något lockades fram. Dimi menar att de ändrade situationen, hon såg saker hon inte borde ha sett. I parken? Jo, i parken, det var som att gå på ett konstmuseeum i en sal med Monet, och så plötsligt ser man en tavla av Bosch, fast tiotusen gånger värre.

Zhenya nickar, osäker på om hon förstår. Dimi fortsätter sin förklaring, eftersom de kan nå den sortens visioner och manifestationer av skräck, och inte vet hur de öppnar portaler till platser de känner, kan de kanske använda skräcken till sin fördel? Skräcken som ett verktyg? Dimi petar bort en bit av en av de döda som fastnat i hennes kläder, Zhenya försöker göra saker vackert och positivt, men skräck och död är deras verktyg, de borde måla något som passar de medel de har.

Zhenya är inte förtjust i tanken, kan de inte prova något annat än raseri och död? Dimi menar att det har de redan gjort, utan resultat. Zhenya protesterar, om Dimis vrede bara väcker onda ting. Dimi börjar tröttna, vreden väcker i alla fall något alls! Zhenya protesterar, vill de verkligen möta det som lockas av sådana känslor? Färdas till en plats där något sådant härskar? Dimi vill visst åka hem, hon sneglar irriterat på Olga, så visst, de kan testa en gång till på Zhenyas positiva sätt, om Zhenya ger dem något att fokusera på, något positivt.

Kanske kan de offra något? Zhenya påminner om Anastasia som alltid bjuder på vin, men vinet är ett offer. Nu har de inget vin, men de har bröd, kan det ta vinets plats? Dimi undrar hur man offrar bröd, genom att elda det? Man lägger det i mitten och ropar att detta brödet tillhör Universum menar Zhenya. Dimi är inte övertygad, de behöver något positivare, något mer personligt och starkt. Kanske Familjen? Zhenya är på, glad att Dimi släppt det onda spåret, men Olga är inte familj ... Dimi undrar om Zhenya menar att de skall försöka göra Olga till familj med Anastasias ritual. Zhenya undrar om de är så desperata, och de sneglar mot Olga. Det hade varit en annan sak innan hon fick den där medaljongen, nu verkar hon inte riktigt tillräknelig, skulle hon förstå vad hon gav sig in på? Vad hennes vänner gjorde med henne? De känner båda att det är något som inte riktigt är helt sunt där. Å andra sidan så stod Dimi precis i en bastu och högg kroppar i småbitar med en rostig yxa. Zhenya föreslår att de tar vatten i stället för vin, och att de kanske går inomhus för nästa steg.

 

[God45]

Hooooly fuck! Nu är det på riktigt!

 

[wilper]

Scen 61 - Och vattnet är vin

De går in i stugan, och städar fram golvet i stora rummet och i köket. Olga verkar inte riktigt förstå vad de föreslår att de skall göra, men med förklaringen att det är viktigt för att de skall kunna ta sig hem är hon inte svårövertalad. Sedan äter de lite tillsammans.

Dimi skär sig i handflatan, men utan Anastasias läkande mirakel droppar hon svart blod när hon går runt med en mugg vatten som skall symbolisera vinet när familjen gör ritualen. Att skära sig själv är en aning obehagligt rent mentalt, hon tar 1L Trauma och får visioner av hur golvet i stugan sträcker ut sig som golvplankorna på vinden i församlingshemmet. De binder för sina ögon med de svarta schalarna som de fick av byborna och mediterar. Slutligen förenas de på madrassen på köksgolvet. Dimis hand blöder ännu något, och lämnar avtryck på de andras kroppar.

(Dimi slår med nackdel, misslyckat.)

Inget händer.

 

[God45]

Det läker så dåligt att skära sig i händerna

 

[wilper]

Det läker så dåligt att skära sig i händerna

Det är ju så familjen gör, de har dock fördelen av att Anastasia har helande beröring. På det hela taget kan jag inte ge deras försök att återskapa Anastasias ritual mer än med högsta tvekan godkänt. Fast i det här fallet är det kanske nästan bättre, de försöker ju provocera fram fummel så att det skall öppnas ett gap till någon bättre värld än den de sitter fast i.

 

[wilper]

Scen 62 - En serie misslyckanden

Ännu en morgon gryr. Håglösa ligger vännerna på madrassen på köksgolvet tills Olga till slut reser sig och börjar klä på sig. De andra följer efter. De äter en frukost av svart bröd och torkad korv. De ser över sina förråd och de har två hela dagar med mat och vatten kvar, ingen brådska att återvända till staden. Förhoppningsvis skall de inte behöva återvända dit, de diskuterar möjligheterna för jakt och att samla ätliga växter, men det verkar vara en osäker strategi, bättre att fokusera på magin. Att kontakta Anastasia, Den Vita Damen eller kanske öppna en portal, alla vägarna verkar rätt rimliga.

De återvänder till frågan om svart eller vit magi, och efter en natt av vila och eftertanke så kan Dimi hålla med om att vädja till positiva krafter skulle vara bättre, har Zhenya några planer på hur det skulle gå till? Jodå, offer, gärna något viktigt, kanske lite av deras mat eftersom de har så lite. Dimi reflekterar att av de mäktiga varelser som de träffat, Den Behornade och Den Vita Damen, verkar damen vara det bättre föremålet. Så att försöka återskapa ritualen som Anastasia gjorde i kyrkan för att föra dem till den där konstiga katedralen verkar vara rimligt. Och kombinera det med ett positivt offer, fyller Zhenya i, Dimi nickar instämmande. Men Zhenya har tvivel, de har redan försökt nå damen utan framgång, flera gånger dessutom, skall de kanske vända sig till Den Behornade ändå? Nej, konstaterar Dimi, det här är närmast religöst, om man ber och inget händer är inte lösningen att byta strategi utan att be mer. De funderar ytterligare, inte ens för Anastasia funkar familjens ritual varje gång, och ändå gör hon precis samma saker varje gång.

De står inför utmaningen att göra ritualen på fel plats, Anastasia gjorde den i kyrkan, men de är på en liten gård långt ut i ingenstans. Efter en stund har de dock enats kring att det som kännetecknar en kyrka är levande ljus, så de söker genom boningshuset och lyckas samla ihop nio ljus, varav flera redan är nedbrända till stumpar.
Dimi föreslår att de använder sju, primtal känns magiska. Zhenya kontrar med att de tre, och de kan dela ljusen så det blir tre grupper av tre. Dimi gillar tanken, tre är både ett primtal och har flera magiska kopplingar. Planerna på en magisk ritual pausas tillfälligt medan Dimi redogör för att Pythagoras var kultledare och mystiker, idag pratar folk bara om Pythagorias sats, men det är en försvinnande liten del av hans efterlämnade visdom. Zhenya nickar intresserat, men är det inte dags att ta tag i magin nu?

Zhenya tar en kvast och sopar rent gårdsplanen framför huset, medan hon gör det kommer hon ihåg att varje gång de gjort ritualen på församlingshemmets vind så har Anastatsia hållt på att sopa golvet när de kommit upp från festvåningen. Hon känner sig stärkt inför ritualen, och påminner Dimi om Anastasias sopande. Dimi håller med om att sopandet är en viktig komponent i magiska ritualer, hon har dessutom lyckats plocka en bukett vita blommor vid den förgiftade brunnen, att offra eller så. Fint tycker Zhenya.

Dimi undrar vad de skall be om när de kallar på Den Vita Damen, att ta dem hem? Zhenya tänker att de kan be att hon leder dem hem, lite mer generellt sådär, lämna fler handlingsalternativ för damen. Bra plan. Kommer Olga ihåg att de berättade om Den Vita Damen? Jodå. Dåså, dax att köra igång.

Ritualen de har konstruerat består i att: Sopa. Ställa upp ljusen. Tända tre var medan de går baklänges i cirkel. Kliva in i cirkeln. Bränna blommor. Be damen att leda dem hem.

Zhenya är ritualledare, första försöket misslyckas när blommorna bara vissnar av att hållas i stearinljusens flammor. Nå, de låter sig inte nedslås utan tänder en brasa före nästa försök, så de kan kasta in blommorna där. De gör ritualen, men inget händer den här gången heller.

Det är något av ett antiklimax. Kanske ta lite droger? Fast de har inga, och skulle inte ens kunna be folket i stan om några för de kan inte prata deras språk. Svampar? Dricka ur den förgiftade brunnen? Zhenya tror i och för sig att den förgiftade brunnen skulle kunna funka, men om det inte gör det vill hon inte bli fast här ute med diarré. Dimi nickar, och funderar på om hon kanske kan läsa klart sin juridikutbildning här, fast folket i staden verkade rätt skötsamma, de kanske inte behöver jurister.

Zhenya släcker elden och alla ljus, det är torrt och varmt, det vore inte bra om de startade en eldsvåda. Hon är upprörd och besviken och går och lägger sig i gräset på husets baksida, med ansiktet mot den brännande vita himlen ligger hon med slutna ögon och bara är.

 

[wilper]

Scen 63 - Supernova
Timmarna förflyter innan Dimi till slut kommer och hämtar Zhenya. Är hon redo att försöka igen? Jo, men vad? Familjens ritual kanske. Om den lyckas får de in Olga i Familjen vilket vore trevligt, och så vitt de vet kan den under vissa omständigheter öppna portaler till andra världar, kanske till och med hem. Det letar reda på Olga, hon sitter och ägnar sig åt sin nya hobby att stirra ut i intet, men jodå, hon kan tänka sig en ritual till, hon vill hem.

Zhenya kollar om Olga vet vem Anastasia är, det gör hon inte. Nå, det skall vara jämna par egentligen, men de bestämmer att Olga och Dimi utgör ett par och Zhenya paras ihop med en föreställning av Anastasia, Zhenya känner ju ändå henne bäst. Det verkar vara en bra ide. Nu när de tror sig veta sopandets rituella kraft också så bakar de in det i sin familjeritual. Städning, tvättande av händer med lite av det dyrbara vattnet, liten symbolisk måltid, ögonbindlar av de svarta sjalarna, dricka vatten som symboliserar vin, förening på golvet. De väljer att göra ritualen inomhus, i stugans större rum. Zhenya är ledare, men misslyckas, inget händer.

Vid horisonten har en svart strimma börjat ta form på himlen. En påminnelse om att natten nalkas.

Zhenya är uppgiven, inget fungerar. Dimi konstaterar att hon i och för sig har rätt i att de inte lyckats, men de har inte så mycket till alternativ. De kan inte tala med lokalbefolkningen, de skulle kunna ha en hel skola som lär ut magi på andra sidan torget, men de kan inte ens fråga om saken. Skall de återvända till staden, där finns det i alla fall mat. Det är oavsett för sent för det nu, natten är på väg och vad som helst skulle kunna hända om de försökte gå någonstans i det absoluta mörkret. Så? Inte ge upp? Fortsätta göra ritualen om och om igen, utan hopp om att lyckas? De klär sig och börjar om i köket.

De gör ritualen två gånger till (Dimi misslyckas, sedan Zhenya.), inget händer. Natten har lagt sig över stugan. Skall de ge upp? Nej, Dimi vill försöka igen. Zhenya suckar, men visst. De försöker en gång till. Under föreningen märker Dimi att de lämnat stugan, de ligger på trottoaren i en storstad, de förbipasserande tycks inte se dem, men de passerar så nära att hon kan känna hur de luktar när de går förbi. Sedan blir det mörkt och hon är åter i stugan, på golvet framför henne ligger Zhenya och Olga ihopslingrade. Hon ger från sig ett rop, och ritualen avbryts. Något hände, hon skyndar sig att berätta om staden, om var de var. Zhenya undrar om det var hem, eller ännu en värld? Dimi inser att det inte var någon snö på gatan omkring dem, det kanske inte var Rechnoygorod ändå, men hon säger inget om saken till Zhenya utan ljuger, jo, det var hem. Hon tänker att en plats som liknar hemma är bättre än en som inte gör det, även om det inte är hemma.

De är utmattade, deras kroppar ömmar, bara tanken på en utforskande hand får dem att krypa ihop i avsmak. Trots att de städat är de smutsiga av damm och grus, skavsår och begynnande blåmärken växer under skinnen. De borde vila, ge upp, återvända till staden. Jo.

Nej, ropar Olga, hon vill hem! Nu får de inte ge upp! När de tveksamt nickar går hon ut i köket utan att ens klä på sig. Zhenya är trött och sur, vill Olga köra ännu en gång får hon leda ritualen.

De försöker en fjärde gång denna natt.

Zhenya och Dimi ligger i en obekväm hög när mörkret ger vika. Ljus strålar och fyller rummet. Det är inte Anastasias varma glöd. Olga lyser vit som en magnesiumfackla, som en supernova bränner hon dem och välsignar dem i läkande värme och ljus. Kärlek fyller dem. Alla skuggor försvinner. Till och med när hon slocknat och mörkret lagt sig känner de bandet till henne, Olga är Familj, deras syster, mor och dotter. De tre är bundna av bandet. Men något ...

... något är ... fel. De känner ett fjärde sinne i gemenskapen, något ytterligare. Dörren öppnas. En svart gestalt med lysande röda ögon flyter in i rummet.

 

[wilper]

Scen 64 - Tills skriken tystnat

Zhenya kastar rent instinktivt en av de tomma vattenflaskorna mot gestalten. Flaskan missar och krossas mot väggen. Sedan misslyckas hon med sitt skräckslag, och de lysande röda tentaklerna som sträcker sig mot henne ur gestaltens ögon ger henne panik, hon flyr upp för trappan till övervåningen och kastar sig in under en säng.

Olga misslyckas med sitt skräckslag och rusar skrikande mot gestalten och slår med knytnäven med en köttig duns. Gestalten sveper henne åt sidan och hon faller till golvet, gestaltens blick följer henne i fallet.

Dimi får perfekt resultat på sitt skräckslag, kallt kan hon analysera läget och får ställa en gratis fråga om situationen. "Hur kan jag rädda Olga?" besvaras med "Du kan ta in varelsens väsen med din granskande blick, och du inser att ni inte ens mäter era förmågor på samma skala. Du står inför en gud och inget du kan göra kan tvinga bort den från Olga." När gestalten vänder sig mot Olga så tränger hon sig förbi och ut i den lilla hallen, hon tyckte sig nämligen känna ett kallt vinddrag, och det skall vara sommarnatt där ute, kanske finns det en portal någonstans där i mörkret? I hallen och köket är det kompakt mörker, med ena handen mot väggen för att behålla orienteringen så söker hon av både köket och skafferiet utan att finna något innan hon vänder tillbaka mot hallen.

Zhenya har legat och tryckt under en säng, inga fotsteg har hörts i trappan, i själva verket är det bara Olgas skrik som hörs nedifrån. Till slut övervinner hennes omtanke för Olga hennes rädsla och hon smyger tillbaka mot trappen och kikar ner.

Spoiler: Vad som hände med Olga. Från läsning avrådes å det bestämdaste.

På golvet ligger Olga nedtryckt och vilt sprattlande och skrikande med gestalten över sig. Gestalten våldför sig på henne, orsakandes trauma efter trauma. Barriären är sargad på den här platsen, och Olgas lidande blir till slut den kil som slår ett hål i verkligheten och öppnar en tillfällig portal.

Dimi är i hallen, ytterdörren står på glänt och hon kliver ut i det massiva mörkret. Något finns där ute något ... runt knuten anar hon ett mörkblått ljus, och med handen mot väggen skyndar hon dit. Ljuset kommer ur ett gapande hål i verkligheten. Inramat av sårets sprakande kanter öppnar sig en vy där en mörkblå himmel vilar över ett snötäckt landskap, och en stads ljus lyser upp horisonten. Dimi tycker sig känna igen vyn från Demyans datscha, och skyndar tillbaka för att hämta de andra.

Zhenya ser gestalten och Olga, hon kliver fram och slår till med hammaren, men trots sitt övertag missar slaget gestalten. Men den vänder blicken mot henne, det är något hungrigt i den, men den har inte längre de sökande lysande tentaklerna. Den ställer sig upp och betraktar henne, hon tränger sig in mellan den och den nu medvetslösa Olga, hammaren höjd över huvudet, redo för slag. Dimi kommer in och med andan i halsen ropar hon att de måste ut nu, att det finns en portal till datschan där ute. Dimi greppar Olgas hand och börjar dra henne ut. Zhenya tar den andra och hjälper till, fortfarande ett öga på gestalten som följer efter dem, dess röda ögon skenbart svävande i mörkret framför dem.

Där ute drar de Olga runt knuten och över på andra sidan. De står nakna i den djupa snön. Gestalten tvekar vid portalens rand, sträcker trevande ut en arm i deras värld, och kliver sedan över. Den stannar ett ögonblick, betraktar kvinnorna och vänder sig sedan mot stadens ljus och börjar springa. Zhenya försöker stoppa den, men den är omänskligt snabb, hon skulle behövt en motorcykel eller något för att kunna hålla jämna steg. Med ett skrik kastar hon hammaren efter den, ut i natten.

Rollpersonerna går in i återhämtning.

 

[wilper]

Kapitel 4
Det är nytt år, rollpersonerna har inte återvänt till sina familjer under högtiderna utan har fokuserat på andra saker. Dimi tycker till och med att det har varit skönt att inte behöva träffa familjen.

Scen 65 - Utanför
Det är onsdagskväll. Den yttre bibelstudiegruppen har haft möte som vanligt. Dimi och Zhenya har inte varit på mötet men de träffar Anastasia och Olga på trappan utanför kyrkan. Anastasia har föreslagit att de skall träffa Den Blinda Damen igen, nu när de återvänt från den andra världen och har så många frågor. Dimi och Zhenya håller med, Dimi har till och med klätt upp sig i dräkt och ser väldigt formell och seriös ut.

Såhär dagarna före jul är kyrkan upplyst med fler ljus än vanligt, och även sådana som inte brukar komma passar på, så det är lite mer fullt än vanligt. Men Anastasia leder dem ledigt till den vanliga platsen lite längre bak i församlingen och nära väggen.

En stund in i gudstjänsten så drar Anastasia dem närmare och mumlar något med stark koncentration i blicken. Både Zhenya och Dimi försöker höra vad hon sänger men misslyckas. Strax känner de en vind rycka i deras kläder medan de omgivande ljusen tycks oberörda. I väggen öppnar sig i gång till ett angränsande kyrkorum som inte tidigare var där.
De går dit, och i gångens ände väntar den blinda damen i böljade ålderdomliga kläder.

Anastasia går genast fram och faller på knä framför henne, och drar milt med sig Olga bredvid sig. Dimi gillar att följa etablerade mönster och sätter sig bredvid Olga. Zhenya tvekar, eller egentligen är hon skitsur på damen som inte kom, trots att de bara bad och bad i den andra världen. Hon står trotsigt kvar bakom de andra.

Damen rör lätt Anastasias hjässa, går sedan och lägger handen på Olgas huvud, de har inte träffats förrut, vad heter hon? Olga svarar och trots att hon nästan viskar så hänger hennes namn i luften i det väldiga kyrkorummet ett ögonblick. Damen hälsar Dimi välkommen, och vänder sig sedan mot Zhenya, och i ett kliv står hon framför henne. Damen sträcker sin hand mot hennes ansikte, men Zhenya ryggar tillbaka, damen sänker sin hand igen. Zhenya frågar varför hon aldrig kom när de bad henne rädda dem, hennes röst är fylld av smärta och misstro. Damen säger att hon inte hörde deras bön, men Zhenya tror henne inte. Varför kom Zhenya alls om hon inte vill underkasta sig? Zhena tvekar ett ögonblick men när hon står kvar så pekar damen över hennes axel, porten öppnar sig mot kyrkan där hemma, full av stadsbor och levande ljus. Zhenya återvänder till deras egen värld.