wilper
Gubevars en rätt produktiv människa.
Scen 66 - Matrjosjka
Zhenya lämnar dem, och väggen sluter sig över öppningen.
Damen går fram till Anastasia och frågar hur det går med kronan. Har de hittat den än? Anastasia ber om ursäkt, de har inte lyckats lokalisera var den är än. Damen är missnöjd.
Dimi passar på att fråga om deras kontaktförsök. De hade färdats till en annan värld och försökte ropa på henne, men hon svarade aldrig. Hörde hon dem verkligen inte? Nej.
De hade blivit sända till en annan värld, en som liknade deras hem, förklarar Dimi. De experimenterade med ritualer för att försöka kontakta henne för att be om hjälp att komma hem igen. Det gick dock inte, men till slut lyckades de själva öppna en port hem, men den användes också av en annan varelse, en väldigt svart sådan med lysande röda ögon, och den försökte döda Olga.
Damens ansikte antar en min av avsmak när Dimi säger att de hade experimenterat med ritualer, men Dimi fortsätter med att hon känner sig ansvarig för att ha släppt lös den i deras stad. Finns det något de kan eller borde göra för att ställa saker till rätta?
De är alldeles för svaga för att kunna göra något ändå menar Damen. Men Dimi står på sig, hon vill inte försöka smita från sitt ansvar. Damen konstaterar att de bara är barn, och deras experiment är alldeles för farliga för dem, men ber Dimi berätta mer om världen de blev sända till.
Dimi börjar rabbla observationer, den liknade geografiskt deras hemstad, folket där verkade rätt människolika, men allt var svart och vitt. De hade en religion som liknade deras egen, och de var väldigt gästvänliga och det var ordning och reda överallt. De såg aldrig några poliser. Det var inga problem att andas och maten var ätlig.
Damen lägger en hand på Olgas huvud, att varelsen försökte döda henne var inte sant, eller hur. Olga nickar bara. De hade en enorm tur, det var en väldigt ensam gud, men den kommer inte att bli långvarig i deras värld. Låt den vara, försök inte spåra upp den, om de ser den skall de gå åt ett annat håll.
Nästan med ett rop protesterar Dimi, skall de verkligen inte göra något, låta den härja fritt? Damen snäser att de inte KAN göra något, och de skall inte underskatta hur farligt det är med magi. Dimi protesterar, de förstår visst hur farligt det är, de hade inget val. Damen vänder sig så häftigt mot henne att det smäller i hennes böljande plagg, de hade luft, mat och ett vänligt bemötande. De hade ett mycket bättre alternativ. Magi och de många världarna är inte deras leksaker.
Dimi känner sig lite skyldig. Olga är mest olycklig.
När varningen väl är framförd mildras damens ansiktuttryck, de har ont, vill de helas?
Ja tack, meddelar Dimi.
Drick då, uppmanar damen dem, och nu ser de att det står en gyllene bägare besatt med röda stenar på golvet framför dem. Dimi stålsätter sig, för att dricka ordentligt även om det smakar illa. Men det är bara vin, rött och starkt.
De utför ritualen där på golvet i den väldiga katedralen.
Zhenya lämnar dem, och väggen sluter sig över öppningen.
Damen går fram till Anastasia och frågar hur det går med kronan. Har de hittat den än? Anastasia ber om ursäkt, de har inte lyckats lokalisera var den är än. Damen är missnöjd.
Dimi passar på att fråga om deras kontaktförsök. De hade färdats till en annan värld och försökte ropa på henne, men hon svarade aldrig. Hörde hon dem verkligen inte? Nej.
De hade blivit sända till en annan värld, en som liknade deras hem, förklarar Dimi. De experimenterade med ritualer för att försöka kontakta henne för att be om hjälp att komma hem igen. Det gick dock inte, men till slut lyckades de själva öppna en port hem, men den användes också av en annan varelse, en väldigt svart sådan med lysande röda ögon, och den försökte döda Olga.
Damens ansikte antar en min av avsmak när Dimi säger att de hade experimenterat med ritualer, men Dimi fortsätter med att hon känner sig ansvarig för att ha släppt lös den i deras stad. Finns det något de kan eller borde göra för att ställa saker till rätta?
De är alldeles för svaga för att kunna göra något ändå menar Damen. Men Dimi står på sig, hon vill inte försöka smita från sitt ansvar. Damen konstaterar att de bara är barn, och deras experiment är alldeles för farliga för dem, men ber Dimi berätta mer om världen de blev sända till.
Dimi börjar rabbla observationer, den liknade geografiskt deras hemstad, folket där verkade rätt människolika, men allt var svart och vitt. De hade en religion som liknade deras egen, och de var väldigt gästvänliga och det var ordning och reda överallt. De såg aldrig några poliser. Det var inga problem att andas och maten var ätlig.
Damen lägger en hand på Olgas huvud, att varelsen försökte döda henne var inte sant, eller hur. Olga nickar bara. De hade en enorm tur, det var en väldigt ensam gud, men den kommer inte att bli långvarig i deras värld. Låt den vara, försök inte spåra upp den, om de ser den skall de gå åt ett annat håll.
Nästan med ett rop protesterar Dimi, skall de verkligen inte göra något, låta den härja fritt? Damen snäser att de inte KAN göra något, och de skall inte underskatta hur farligt det är med magi. Dimi protesterar, de förstår visst hur farligt det är, de hade inget val. Damen vänder sig så häftigt mot henne att det smäller i hennes böljande plagg, de hade luft, mat och ett vänligt bemötande. De hade ett mycket bättre alternativ. Magi och de många världarna är inte deras leksaker.
Dimi känner sig lite skyldig. Olga är mest olycklig.
När varningen väl är framförd mildras damens ansiktuttryck, de har ont, vill de helas?
Ja tack, meddelar Dimi.
Drick då, uppmanar damen dem, och nu ser de att det står en gyllene bägare besatt med röda stenar på golvet framför dem. Dimi stålsätter sig, för att dricka ordentligt även om det smakar illa. Men det är bara vin, rött och starkt.
De utför ritualen där på golvet i den väldiga katedralen.
Last edited: