Långa kampanjer

[DanielSchenström]

Glöm inte att slå för eventuell överraskning och hur långt ifrån varann ni är.

 

[Genesis]

Immersion, verklighetsflykt, förändring. Känslan av att verkligt djupt sjunka in i den fiktiva världen, över lång tid investera i den känslomässigt, och långsamt men organiskt se saker utvecklas, gro, och bära frukt. Se karaktärer utvecklas och förändras. Ha tid att låta karaktärer och fenomen som ursprungligen verkade oviktiga växa till nya roller och förändra dynamiken i dramat. Ha tid att återbesöka platser och se hur de förändrats.

En av de mest fascinerande karaktärsutvecklingar jag sett på TV är den hos Eva i Hell on Wheels. Det säger dig säkert ingenting, men i korthet är det så här - hon börjar som en minor karaktär, en prostituerad i bakgrunden, med nästan ingen screentime. Sedan gifter hon sig med en av huvudpersonerna. Sedan dör han. Då måste hon hitta en ny roll åt sig själv i samhället. Hon börjar som maktlös och marginaliserad, för att i slutet växa ha vuxit till en person som får en möjlighet att få allt hon drömt om - men inser att hon inte längre vill ha det, och ratar det. Vid det här laget har hon blivit en av huvudpersonerna i serien, med massor av screentime. Hennes resa är fantastisk att följa, men den blir bra just för att den får tid att utvecklas över fyra hela säsonger av TV-serien - hade den bara fått en säsong på sig hade den känts framrushad och krystad, och inte alls gett samma enorma payoff.

Jag köper det! Jag vet inte om det hade varit samma sak för mig om jag skulle spela en lång kampanj. Jag tror inte att jag kommer att få chansen i närtid, och jag vet inte om jag vill det, men jag förstår det här argumentet bättre. Jag kan bli lite nyfiken på om det är så att jag missar någon fantastisk upplevelse genom att inte spela långa kampanjer. Jag tror inte det, men jag får nog fortsätta att leva i ovisshet. Känns svårt att övertala någon jag spelar med att dra ihop en kampanj på 20+ speltillfällen. Misstänker att jag bara har lite annorlunda estetiska preferenser jämfört med de som gillar långa kampanjer. Lite som att en genomtänkt värld som är logiskt uppbyggd och känns som att den skulle kunna finnas på riktigt är något som förhöjer mångas upplevelse, men ger mig noll mervärde.

Men, som sagt, jag har ju aldrig upplevt det, så kanske hade jag varit en driven förespråkare av långa kampanjer om jag hade spelat mer än två sessioner med samma rollperson under mina första tio år som rollspelare.

Sedan när vi kör alla dessa jämförelser med TV-serier ska vi komma ihåg att en TV-serie är kanske 40 minuter på ett avsnitt, och en spelsession rollspel ligger snarare på fyra timmar. Jag har inte hört talas om Hell on Wheels, men enligt bingeclock.com så ligger de på två dagar och nio timmar i speltid. Med fyratimmarspass motsvarar det drygt 14 speltillfällen. Så det känns som att den story arc du talar om skulle kunna rymmas i min tolvsessionerskampanj utan att kännas stressad. När vi pratar 40+ speltillfällen så börjar vi räkna i multiplar av Game of Thrones, liksom.

Och nej, jag tycker inte att rollspel går så mycket långsammare än en TV-serie. Lite, kanske, i det att vi har med lite dösnack mellan scener och så, visst, men det mesta när jag spelar är dialoger, och det går i realtid.

 

[DanielSchenström]

Och nej, jag tycker inte att rollspel går så mycket långsammare än en TV-serie. Lite, kanske, i det att vi har med lite dösnack mellan scener och så, visst, men det mesta när jag spelar är dialoger, och det går i realtid.

Det här är nog väldigt avhängigt spelsystem, mängden tärningar som en viss spelgrupp vanligtvis slår och typen av äventyr kontra typen av tv-spelsgenre. Jag tänker att samma tv-avsnitt spelat i olika spel kan göra väldigt stor skillnad. Jämför Phoenix Command med valfritt enslagsresolutionssystem.
Rollpersoner har jämfört med karaktärer i en tv-serie en tendens att vara mer eftertänksamma, mer frågvisa, mer försiktiga. Från att ha testat lite kring detta när jag började planera en Star Trek-kampanj så för min grupp skulle ett Star Trek-avsnitt på 50 minuter ta två 5-timmarsomgångar. Detta fick mig att börja kolla på hur man kan få spelarna mer trygga med att bryta scener när de är "klara" men jag kommit fram till att det bara är nåt spelarna inte gillar, och det tar mer tid för efterkonstruktionerna än det tar att låta spelarna sätta stopp för en scen.
Granulariteten när man spelar är också väldigt viktig. Det finns spel där jag kör dag för dag vad som händer för att RP gör egna saker separata från varandra vilket överlappar varandra och inte tillåter att man spolar några dagar eller så, och i andra så försöker jag efterlikna actionfilmer och skippa det oactioniga.

 

[Mogger]

@Genesis Det är nog inte alls ovanligt att bygga setting efterhand, indie-style. Spel som Electric Bastionland är skrivna med det syftet.

 

[Genesis]

Det här är nog väldigt avhängigt spelsystem, mängden tärningar som en viss spelgrupp vanligtvis slår och typen av äventyr kontra typen av tv-spelsgenre. Jag tänker att samma tv-avsnitt spelat i olika spel kan göra väldigt stor skillnad. Jämför Phoenix Command med valfritt enslagsresolutionssystem.
Rollpersoner har jämfört med karaktärer i en tv-serie en tendens att vara mer eftertänksamma, mer frågvisa, mer försiktiga. Från att ha testat lite kring detta när jag började planera en Star Trek-kampanj så för min grupp skulle ett Star Trek-avsnitt på 50 minuter ta två 5-timmarsomgångar. Detta fick mig att börja kolla på hur man kan få spelarna mer trygga med att bryta scener när de är "klara" men jag kommit fram till att det bara är nåt spelarna inte gillar, och det tar mer tid för efterkonstruktionerna än det tar att låta spelarna sätta stopp för en scen.
Granulariteten när man spelar är också väldigt viktig. Det finns spel där jag kör dag för dag vad som händer för att RP gör egna saker separata från varandra vilket överlappar varandra och inte tillåter att man spolar några dagar eller så, och i andra så försöker jag efterlikna actionfilmer och skippa det oactioniga.

Absolut, men då är vi där igen med att många spenderar tid på saker som jag inte går igång på. Det är såklart noll problem, och alla ska spela på det sätt de själva föredrar, men det kan då förklara varför långa kampanjer blir mer rimligt för vissa. Om din grupp tar tio timmar på sig att spela igenom samma ståry som tar min grupp en timme så är det ju inte konstigt om min kampanj är tio sessioner och din är hundra.

 

[Leon]

Jag kom ihåg den gamla kampanjen min första långkörare jag var fjorton min karaktär mästertjuven Felix Falk från Kandra var 19. Sto 8, smi 19 och sty 15.
Vi spelade sisådär 5 spelpass i veckan. Började med Dimön, sen hittepå, sen en avstickare till Kandra, så två inbrott varav ett ledde till en fängelsedom så därefter en flykt från ett fängelse, sen skelettbyns hemlighet, sen rösten från forntiden. Därefter Svavelvinter sen hittepå, sen marsklandet och sen rann det ut i sanden eftersom jag kom på kant med en annan i spelgruppen. 250 spelmöten typ kanske lite mer

Tror det var många som spelade så när det begav sig - först gör man Siratsias Vita Formelbok, sen konfluxsviten sen nidländska reningen. Det är ju egentligen något annat än en lång kampanj - istället blir det en berättelse som handlar om rollpersonerna.

Det är precis det här vi är ute efter med Krönikor i Kopparhavets hjältar. Man kan spela blandade äventyr och kampanjer, men vi ger också verktygen för att knyta samman det runt spelgruppen till en större ramberättelse (inte nödvändigtvis på 250 spelmöten )

 

[DanielSchenström]

Absolut, men då är vi där igen med att många spenderar tid på saker som jag inte går igång på. Det är såklart noll problem, och alla ska spela på det sätt de själva föredrar, men det kan då förklara varför långa kampanjer blir mer rimligt för vissa. Om din grupp tar tio timmar på sig att spela igenom samma ståry som tar min grupp en timme så är det ju inte konstigt om min kampanj är tio sessioner och din är hundra.

Jag håller med, det är säkert en avgörande faktor vilka typ av moment man har med i spelen man spelar. Jag tror dock att många inte spelar långa kampanjer av andra skäl också, som att de oftare rinner ut i sanden, att man inte spelar ofta eller att man föredrar att förbereda kortare kampanjer/äventyr. Bara för att jag föredrar långa kampanjer betyder det inte att jag inte spelar oneshots eller korta kampanjer, och jag kan också ha långa kampanjer på paus medans vi kör annat, eller alternera tre långa kampanjer med ett äventyr i taget.

 

[DanielSchenström]

Tror det var många som spelade så när det begav sig - först gör man Siratsias Vita Formelbok, sen konfluxsviten sen nidländska reningen. Det är ju egentligen något annat än en lång kampanj - istället blir det en berättelse som handlar om rollpersonerna.

Det är precis det här vi är ute efter med Krönikor i Kopparhavets hjältar. Man kan spela blandade äventyr och kampanjer, men vi ger också verktygen för att knyta samman det runt spelgruppen till en större ramberättelse (inte nödvändigtvis på 250 spelmöten )

Jag skulle säga att man kan definiera sakerna på olika sätt. En kampanj kan vara äventyr sammanlänkade av en röd tråd, eller en kampanj sammanlänkad av rollpersonerna, eller en kampanj sammanlänkad av spelmiljön. Rollspel har ju inte stakat ut några klara regler för vad som är en kampanj i relation till ett långt äventyr exempelvis. Och jag har inget mot att man definierar det som en ramberättelse heller bara att jag själv inte skulle uttrycka det så.

För min egen del så definierar jag mina egna kampanjer på olika sätt. Jag har både kampanjer som är klarade som kampanjer fast rollpersonerna fortsätter med nya kampanjer, och sådana som är kampanjer fast hela gänget rollpersoner byts ut där det är arbetsgivaren som definierar kampanjen. I de flesta fallen är det det förstnämnda som används.

Jag spelade i en DoD-kampanj med Handelsfursten, Tempelherren, Demonprinsen, Enhörningshornet, Helvetesfortet, Melindors återkomst, Nidland, Torshem, Barbia, Siratsias Vita Formelbok, Svavelvinter, Oraklets Fyra Ögon, Kristalltjuren och Den Femte Konfluxen. Gemensamma nämnaren i den kampanjen var spelgruppen. Om jag minns rätt var det ingen av rollpersonerna som började i Handelsfursten som överlevde till slutet. Själv förlorade jag kanske 12 rollpersoner och den som kom undan lättast blev av med 2. Ett riktigt stafettuppdrag.

 

[Mogger]

Egentligen är allt detta skillnaden mellan en novell och en roman, eller romansvit om man så vill. Att försöka argumentera för att någon av dessa per automatik har inneboende kvaliteter som gör dem bättre är såklart meningslöst. Däremot kan de vara bättre lämpade för vissa berättelser. Man kan ju med lika gott fog som man påstår att romaner består av tråkiga transportsträckor mena att noveller är en förenklad roman. Men båda påståendena kräver att det är en roman eller novell som inte riktigt når ända fram. En god roman och novell tar naturligtvis tillvara på sitt format och använder det på bästa sätt.

Det är samma sak med rollspel. En långkampanj är inte lång för att den fylls med en massa tråkiga mellansekvenser. Den är lång för att den berättelsen som skapas är lång. På samma sätt är en kort berättelse kort för att det man vill förmedla kräver ingen fördjupad förståelse för miljön och dess invånare.

Jag är väldigt förvånad över den väg den här diskussionen har tagit. Det här är för mig väldigt självklart, men å andra sidan har jag spelat väldigt mycket både långa kampanjer och korta/oneshots. Jag har verkligen inga problem med att se fördelarna med båda formaten.

 

[Christoffer]

Det som jag kan tycka är intressant med långa kampanjer, om vi tar avstamp att vi vill att berättelsen som vecklas ut skall vara känslomässigt engagerande och det inte rör sig om en förpreppad story-arc med allt vad det innebär, är detta: till skillnad från ingången i klassiska story-now-spel där vi går in i spel med karaktärer med drivkrafter eller fast i en situation där vi antagligen har åsikter om vad som är rätt och fel, eller i alla fall vad karaktärerna tycker är rätt och fel så kan jag känna att en lång kampanj är svinkool för att det går genom dessa stadier fast i spel. Så det känslomässigt engagerande är inte uteslutande sådant som vi bedömt pre-play utan vi bedömer det pre-play, går in i spel, och sen låter vi det omformas, är öppna för att vad vi gick in i spel med inte är vad vi kanske kommer komma ut ur spel med, det kan ändras, nya prioriteringar kan dyka upp och större prioriteringar kan som överskugga de mindre som vi gått in. Detta möjliggör också att det känslomässigt engagerande, det vi skriver övertygelser eller köper keys kring (om det är sådana spel vi spelar) och det vi bygger upp resurser och agerar kring, är sådant som kan ske både i spel och in-character. Jag behöver inte ha ett utanförperspektiv på berättelsen utan kan gå in i spel med att utrota den sjukdom som sprider sig i riket, och parallellt inse att läget i riket skapat ofantliga orättvisor och då i berättelsen som min karaktär agera med "Men helvete! Greven måste störtas, jag skall samla ihop bönderna och få dem att följa mig!" eller "Jag tar min familj och flyr söder ut" och det är det som är.

 

[Leon]

Jag skulle säga att man kan definiera sakerna på olika sätt. En kampanj kan vara äventyr sammanlänkade av en röd tråd, eller en kampanj sammanlänkad av rollpersonerna, eller en kampanj sammanlänkad av spelmiljön. Rollspel har ju inte stakat ut några klara regler för vad som är en kampanj i relation till ett långt äventyr exempelvis. Och jag har inget mot att man definierar det som en ramberättelse heller bara att jag själv inte skulle uttrycka det så.

För min egen del så definierar jag mina egna kampanjer på olika sätt. Jag har både kampanjer som är klarade som kampanjer fast rollpersonerna fortsätter med nya kampanjer, och sådana som är kampanjer fast hela gänget rollpersoner byts ut där det är arbetsgivaren som definierar kampanjen. I de flesta fallen är det det förstnämnda som används.

Jag spelade i en DoD-kampanj med Handelsfursten, Tempelherren, Demonprinsen, Enhörningshornet, Helvetesfortet, Melindors återkomst, Nidland, Torshem, Barbia, Siratsias Vita Formelbok, Svavelvinter, Oraklets Fyra Ögon, Kristalltjuren och Den Femte Konfluxen. Gemensamma nämnaren i den kampanjen var spelgruppen. Om jag minns rätt var det ingen av rollpersonerna som började i Handelsfursten som överlevde till slutet. Själv förlorade jag kanske 12 rollpersoner och den som kom undan lättast blev av med 2. Ett riktigt stafettuppdrag.

Javisst, vi väljer att göra en distinktion i Kopparhavets hjältar eftersom vi har specifika idéer runt hur man länkar samman kampanjer och äventyr till en kampanj. Men det är ju vår uppfinning.

Det jag tror är den stora skillnaden är att lång "klassisk" kampanj kan känns lite avskräckande - det kräver en rejäl investering innan man når till berättelsens slut. En krönika kan fungera mer som en tv-serie, och varje kampanj eller äventyr som ingår har sitt eget avslut.

Helt med på de roterande rollpersonerna - tänker precis att det kan vara som den klassiska liknelsen om den ärvda yxan, som har bytt både blad och handtag. Andra bra liknelser (utan att göra en liknelse i övrigt) skulle kunna vara MCU. Det finns ett par smala strån som jämkar ihop krönikan men RP kommer och går, skurkar kommer och går och RP vinner segrar (och lider nederlag) på vägen.

 

[Minimoni]

Kör bara långa kampanjer som SL och strid förekommer då dessa kampanjer brukar utspela sig i Trudvang, Westeros eller något liknande. Mest fokus ligger dock på annat än strid fast alltid med ett sorts hot om art våld kan förekomma. Både Trudvang och Westeros är farliga och skitiga världar när jag är SL. Trudvang är mer skitig folkvandringstid med en släng av saga när jag får välja.

En kampanj kan vara allt från 15 möten upp till oändligt, det får utveckla sig organiskt och vad jag planerat som SL är inte alltid det spelarna väljer sina RP att följa och det är mer än ok för mig. Strid tar upp max 5% av våra möten men hot om våld och eskalering vid konflikter kan ta upp mer tid.

 

[Genesis]

Det är samma sak med rollspel. En långkampanj är inte lång för att den fylls med en massa tråkiga mellansekvenser.

TS nämner ju specifikt mellansekvenser och tråkiga bitar som en fördel med långa kampanjer, så det är ju kanske inte så konstigt att det ligger till grund för diskussionen.

Den långa kampanjen, den som till och med innehåller lite långtråkighet och "mellansessioner", innebär att man får tillfälle att sjunka in i en värld som blir mer och mer solida för varje omgång.

 

[Svarte Faraonen]

TS nämner ju specifikt mellansekvenser och tråkiga bitar som en fördel med långa kampanjer, så det är ju kanske inte så konstigt att det ligger till grund för diskussionen.

Beskrivningen är lite spefull, och handlar framför allt om att ånga kampanjer ofta innehåller sådant som förespråkare för intensivt, kortare spel tycker att man kan rationalisera bort -- resor, planering, administration och liknande. Sådant som inte innebär vare sig action, karaktärsutveckling eller drama, men som innebär ett fördjupande av världen och bidrar till att förankra rollpersonerna i den.

 

[Khan]

Ju mer tiden går ju mer har jag slutat gilla längd i fiktion. Både i rollspel och i böcker, TV-serier och allt annat. Det är något tilltalande i ett bra slut som jag inte kan sluta sträva mot. En kampanj bör inte vara längre än 10-15 spelmöten. Hellre få och fulla av mening än många och irrande.

Däremot har jag inget emot att köra en uppföljare. Tänk Star Wars. Jag vill inte ha alla tre filer från start till slut planerade och klara. Då blir det ett misslyckande om vi inte blir klara med hela alltet från att Darth Väder anfaller Prinsessan Leia, tills han kastar ner Kejsaren i reaktorn. Men efter första filmens slut, efter att de sprängt Dödsstjärnan? Där har vi ett bra slut. Är vi överens om att fortsätta efter att vi nått dit kan vi fortsätta.

Hellre 10 + 10 + 10 spelmöten än 30 inbokade från start.

 

[Mogger]

TS nämner ju specifikt mellansekvenser och tråkiga bitar som en fördel med långa kampanjer, så det är ju kanske inte så konstigt att det ligger till grund för diskussionen.

Så uppfattat jag det inte alls. Snarare att mellansekvenser kan ha andra kvaliteter än tristess.

 

[Christoffer]

Hellre 10 + 10 + 10 spelmöten än 30 inbokade från start.

Helt klart! Tänker att längden inte ska planeras, bäst är nog bara att landa i ett "fan vi gillar det här, vi följer karaktärerna tills deras grej är löst". Motsvarande Stjärnornas krig är det ju Luke's relation till sin far, det är den som måste lösas och nej den är inte löst förens efter tredjefilmen och sen är hela Stjärnornas krig "klart" och behöver aldrig mer röras om inte aktieägarna ber om det.

 

[Svarte Faraonen]

Helt klart! Tänker att längden inte ska planeras, bäst är nog bara att landa i ett "fan vi gillar det här, vi följer karaktärerna tills deras grej är löst". Motsvarande Stjärnornas krig är det ju Luke's relation till sin far, det är den som måste lösas och nej den är inte löst förens efter tredjefilmen och sen är hela Stjärnornas krig "klart" och behöver aldrig mer röras om inte aktieägarna ber om det.

Alternativet är att man ser "Lukes relation till sin pappa" som en sak som spelas ut under den större kampanjen, som snarare är "upproret mot Imperiet och dess följder". Kampanjen blir då snarare att man följer ett historiskt skeende och får tillfälle att se vissa människoöden under detta, men det är inte människoödena som utgör dess existensberättigande.

 

[Khan]

Alternativet är att man ser "Lukes relation till sin pappa" som en sak som spelas ut under den större kampanjen, som snarare är "upproret mot Imperiet och dess följder". Kampanjen blir då snarare att man följer ett historiskt skeende och får tillfälle att se vissa människoöden under detta, men det är inte människoödena som utgör dess existensberättigande.

För min del är det viktigt att ha några små trådar kvar i varje fas som kan bli stora sen. Det är okej. Visst har han daddy issues i första filmen, men det är inte relevant för honom så mycket som en motivator att faktiskt gå ut och uppleva äventyret. Men det är en tråd som kunde plockas upp och köras vidare på senare. Funkade bra.

 

[Henke]

Alltså, jag försöker verkligen inte få dig att vilja spela långa kampanjer. Du får spela hur du vill. Men jag kan tycka att om du ska dissa långa kampanjer, så kanske du kan välja en orsak som inte motsägs av oss som spelar långa kampanjer? Hade de kampanjer vi spelat bestått av några få bra tillfällen och sedan urvattnade mellanavsnitt så hade vi ju inte sagt att långa kampanjer bygger annat än vad korta kan. Då hade vi sagt "de är för långa".

Sedan kan man naturligvis tycka att det är för långt, onödigt, tar tid eller vad som helst. Men påståendet att långa kampanjer är långa för att de som deltar i den inte förmår skära bort massa tråkigt är helt enkelt inte sann.

Fast det är ju egentligen inte det jag säger. Jag säger att man TROLIGTVIS skulle kunna korta ner långa kampanjer en del utifrån att man plockade bort saker som inte är så intressant. Vad som kan anses ointressant är ju såklart upp till var och en att bedöma, men för egen del så finns det gott om tid man lägger på strider som (fortfarande enligt mig) känns som man kunde spendera på något roligare (t.ex. att fylla kampanjen med annat, eller spela en ny kampanj).

Jag har såklart också spelat (och spellett) långa kampanjer, och det här är vad erfarenheten säger mig.