Jag hade faktiskt ingen aning om att minmaxning är den "vanliga strategin i D&D". Och förresten fattar jag inte vad det där med cleave har med minmaxning att göra. Jag trodde att minmaxning var sånt som försegår på Character Optimization Boards och dylikt, typ att man sätter 4 i INT för att ha råd med 18 i STR på sin fighter.
...vilket är ett sätt att göra sin fighter så bra som möjligt på cleave. Att
minimera vissa av ens förmågor för att
maximera verkan av andra. Minmax. Jag vet att ni som är nere på den här sortens spel inte använder ordet lika lättvindligt, men jag inledde ju hela vår dialog med att just poängtera att jag anade att det var själva
ordet "minmax" som du inte verkade gilla, fastän du ändå tycktes hålla med om principen.
Nu visar du att det stämmer; du skriver att lite strategi piggar upp och att Stormbringer är lite för simpelt för dig. Nu är jag övertygad om att D&D är exakt rätt system för dig, och att hela den här diskussionen bara handlar om att ordet "minmaxning" är ett ord med olyckliga antydningar. Jag känner till det problemet sedan gammalt. Det är som att få höra att man är en "kobold" eller "friformsflummare" - de är negativa termer. Själv föredrar jag att kalla strategidelen för "problemlösning" och hoppas att detta ord kan vara helt neutralt.
Om jag skulle analysera din spelstil så skulle jag säga att du blandar Problemlösning med Gestaltande; och då fungerar det
utmärkt att använda D&D-reglerna precis såsom du gör; att sätta stopp för alltför starka spelkombinationer och selektivt välja bort regler som kräver figurer och golvplaner, exempelvis. De personer som här på forumet säger "jamen då använder du ju inte hela reglerna" tycker jag är fel ute. Det finns gott om rekommendationer och tips från Wizards som ger råd om hur man ska spela exakt så som du gör, och det går utmärkt att välja bort saker från ett rollspel utan att man därmed också automatiskt skulle bli motarbetad av systemet. Eller vadå? Skall jag använda GURPS när jag spelleder Kult bara för att jag inte använder grundbokens kampsportsregler? Lägg av, säger jag till dem i så fall.
Så jag är helt på din linje.
---
Bara för att klara upp en del missförstånd kring mina exempel (du behöver inte läsa detta nu när du vet att jag inte längre argumenterar emot dig i huvudfrågan) så svarar jag på några av dina kommentarer:
Du menar alltså att regeln som gör att en snubbe som är uppvuxen i orchtäta trakter och vet hur orcher ska tas, eller vars föräldrar blev mördade av orcher och har vigt sitt liv till att bekämpa dessa, enbart är en "strategisk resurs"?
Ja, valet är absolut en strategisk resurs. Folk har spelat hämnare i alla tider, även utan att använda D&D. Det är ju inte en
simulerande regel; varför skulle inte munkar vars föräldrar blivit mördade av orcher kunna ha favored enemys på samma sätt som rangers?
Varför då? Det finns inget i reglerna som säger att jag inte kan säga "Nej, tyvärr Kalle, du får inte spela barbar i den här kampanjen, för det finns inga barbarer i den här spelvärlden".
Jag pratar inte om att det inte finns
barbarer i Midgård. Jag pratar om att
D&D-rollpersoner allihopa har en stark prägel, och att knaptt
något av denna prägel har någon plats i somliga fantsyvärldar. Jag skulle exempelvis inte kunna använda någon av D&D-klasserna i mitt Chronopia. Jag har visserligen fullt av barder och präster och grejer, men inte
D&D-barder eller
D&D-clerics, deras typer är helt enkelt för hårt nischade. Däremot går det utmärkt åt andra hållet; att använda generiskt BRP för att simulera Forgotten Realms.
Men då får man å andra sidan ett väldigt simpelt system som saknar den strategiska krydda som du vill åt. Så jag föreslår det inte längre åt dig. Jag bara berättar om hur jag resonerade förut.
Om man spelar en PC som ska vara bra på att skjuta (jägare, uppvuxen på ett tivoli eller från en släkt av militära bågskyttar) så vill man förmodligen ha båda två
Ja, eller "alla tolv"; eller vad det nu är. Det vimlar ju av feats som gör en bättre som pilbågsskytt, för att inte tala om prestigeklasser och andra valmöjligheter. I simulerande system så väljer man bara det är som är viktigt för hur ens rollperson är som person: Man väljer bara
hur inriktad och specialiserad på bågskytte man ska vara. I D&D så uppstår dessutom strategiska val när man väl bestämt detta. "Du vill vara halvt om halvt inställd på bågskytte, men i övrigt mer utav en spårare och scout?" Okej, då får man i D&D börja fatta strategiska val som inte har något med simulation eller personlighet att göra; nämligen välja
vilka pilbågsfeats man skall ta,
vilja scoutinriktade feats man skall ta, osv.
Den här utmaningen och den här spelstilen har många namn inom rollspelshobbyn och här på forumet. De flesta av dessa namn är nedvärderande; och du har själv bidragit med att öka på dessa fördomar genom att kalla de som är mer inriktade på denna del än du själv för att både vara larviga och lurade av Wizards.
Det är viktigt att vi andra är mer försiktiga i framtiden med vilka termer vi använder. Samtidigt kan det vara klokt av dig att se att det spel du spelar förmodligen är det renodlat mest strategiska rollspel som finns, och att även din spelstil till stora delar är präglad av denna strategi och dessa strategiska avvägningar. Det gör dig naturligtvis inte till en dålig spelledare, men det placerar dig i ett särskilt fack, och det är samma fack som orden minmaxning och problemlösning hamnar i.
Vi menar inte alltid illa när vi använder dessa ord, så
du borde vara medveten om att du inte kan tolka våra utsägelser som om vi hade haft samma fördomar som du själv visat prov på i denna tråd.