Nekromanti Minis och rollspelet

Necross

Swashbuckler
Joined
25 Aug 2005
Messages
1,869
Jag hade tänkt föreslå ett enkelt simulerande system. Alltså ett system som talar om hur bra varelser är på olika uppgifter och sedan försöker simulera vad som blir resultatet när rollpersonerna försöker utföra handlingar - utan att blanda in alltför många detaljer och utan att blanda in spelarens skicklighet i ekvationen. Alltså ett spel som i huvudsak hanterar huruvida rollpersonen är skicklig eller inte, utan att blanda in spelarens skicklighet.
Jag tycker det är helt ok med lite spelar-skicklighet också. Det piggar upp.

Ett sådant system tror jag skulle passa bättre in i din vision, så som jag har förstått den utifrån vad du har skrivit. Här är enkla BRP-varianter det första jag kommer att tänka på, och särskilt tror jag att Elric! är ett system som skulle kunna passa, eftersom det både sägs vara enkelt och samtidigt är inställt på High Fantasy från början, vilket gör att du förmodligen slipper en massa mekande.
Jag har spelat massor av Elric! (eller Stormbringer som det hette då), och visst, det är ett bra system, men jag tycker det är lite väl simpelt ibland. D&D har mer strategi, vilket jag gillar. Jag gillar en bra balans mellan rullspel och rollspel, eller vad man nu säger. Och NEJ, jag tänker inte konvertera om alla D&D-äventyr och bakgrundböcker till ett helt annat system innan jag använder dem, i den mån jag nu använder färdigskrivet material.

Det är trovärdigt. Självklart agerar varelser i världen så smart de kan efter vad det vet. Men det gör de väl mot icke-optade rollpersoner också? Så ett framgångslöst gäng rollspelare åker alltid på ännu mer spö än ett framgångsrikt sådant.
Nej, mot en mindre optimerad grupp behöver jag som SL inte spela riktigt lika smart, och kan därmed lägga energi på att beskriva saker och dylikt.

Men det dyker upp färre lås om inte spelgänget har någon rogue? (du skrev det) Denna inkonsekvens gör dig inte till en dålig spelledare, men det är en av alla dessa punkter där jag tycker det blir uppenbart att du använder fel system och att systemet i sig motarbetar dig.
Jag tycker verkligen inte att det faktum att jag uppmanar mina spelare att inte min-maxa sina karaktärer innebär att skäl nog att byta system.

Om det nu är så uppenbart vad som är en jägares favored enemy genom att bara se till dennes bakgrund och uppväxt, varför inte bara köra på det utan det administrativa valet och de olika specialreglerna hit och dit? Det är ju inte en regel som försöker vara särskilt trovärdig; den är enbart där som en strategisk resurs och en strategisk avvägning.
Du menar alltså att regeln som gör att en snubbe som är uppvuxen i orchtäta trakter och vet hur orcher ska tas, eller vars föräldrar blev mördade av orcher och har vigt sitt liv till att bekämpa dessa, enbart är en "strategisk resurs"? Snicksnack säger jag. Det är en utmärkt bakgrundsskapande regel. Sen att man kan hålla på och tillägna sig nya favored enemys senare är ju en annan sak, men det kan man ju motivera genom att man mött många såna fiender under kampanjens gång.

Fel och fel... Du har ju rätt i att D&Ds regler kan användas till en massa olika settings (såsom Eberron och Forgotten Realms), och även om dessa settings kan vara väldigt varierande så kommer man inte ifrån att reglerna är väldigt specifika kring vissa detaljer, såsom just klasser och feats. Vilket är lite konstigt, eftersom det kan vara som att stoppa in Conan i Midgård. Trots att de båda är fantasy, så är de olika typer av fantasy. D&D är generiskt så till vida att man kan spela med vitt skilda kulisser, men man har alltid den typiska D&D-gruppen i mitten.
Varför då? Det finns inget i reglerna som säger att jag inte kan säga "Nej, tyvärr Kalle, du får inte spela barbar i den här kampanjen, för det finns inga barbarer i den här spelvärlden". Tvärtom uppmuntras det ju ständigt till att man som DM har sista ordet och väljer helt själv hur ens setting är uppbyggd.

Okej, förlåt om du ansåg dig påhoppad. Liknelsen var bara menad som att vara underfundig och skruvad; mest för att visa hur galen jag är. Men "ja", det du gör är lite som att försöka spela en hovintrig i schack. Det är som att säga åt sin motspelare "Nä, gå inte ifrån din kung med din dam på det där viset, du borde tänka mer på att det vita kungaparet är förälskade i varandra och har lovat att stå vid varandras sida."
Liknelsen var helt obegriplig faktiskt. Den där var lite bättre, om än dragen till en extrem som jag inte alls upplever att jag står inför.

Jag menar; hur gör du valet mellan Manyshot och Rapid shot till ett val utifrån karaktärens bakgrund? Är verkligen en Manyshot-skytt en som har en annorlunda bakgrund än en som har Rapid Shot?
Nej, egentligen inte. Om man spelar en PC som ska vara bra på att skjuta (jägare, uppvuxen på ett tivoli eller från en släkt av militära bågskyttar) så vill man förmodligen ha båda två.

Reglerna motarbetar alltså dig i princip.
"Du har rätt, men jag har rätt, och du har fel" eller? Den här typen av retorik tycker jag är rätt trist.

Men, som sagt, det är en fråga om på vilken nivå detta ligger. Om du bara är irriterad över de allra värsta buggarna, då är det okej och då skulle jag fortsätta lira D&D. Men se inte rött så fort som någon pratar om minmaxning, för i de flestas ögon så är den vanliga strategin i D&D (såsom att försöka få till en framgångsrik cleave med sin Fighter) just minmaxning.
Jag hade faktiskt ingen aning om att minmaxning är den "vanliga strategin i D&D". Och förresten fattar jag inte vad det där med cleave har med minmaxning att göra. Jag trodde att minmaxning var sånt som försegår på Character Optimization Boards och dylikt, typ att man sätter 4 i INT för att ha råd med 18 i STR på sin fighter.
 

Necross

Swashbuckler
Joined
25 Aug 2005
Messages
1,869
Re: Min-maxa motstånd

Jag har testat det där. Det blev lite "men vi har ju inte tillgång till Stone to flesh på den här leveln ju!"-effekt. Inte så lyckat. Då tycker jag det är betydligt roligare om spelarna inte min-maxar och istället lägger lite krut på att bygga annorlunda PC:s, som t.ex. en fighter med hög CHA eller en skum trollkarl med Deceitful-featet.
 

Necross

Swashbuckler
Joined
25 Aug 2005
Messages
1,869
Herregud vad svårt det är att göra sig förstådd här.

Jag gillar inte min-maxning och jag tycker inte D&D uppmuntrar till min-maxning. Ingenstans i reglerna står det "du måste vinna" eller "du måste välja den mest speltekniska kombinationen av feats för att ha en chans mot det motstånd som SL lägger in".

Jag tycker det verkar som att många har fördomar mot D&D, och tror att systemet på något sätt kräver en viss typ av spelande (mindre rollspel av karaktärens personlighet, mer tärningsrull). Det finns inga såna krav. Det är alltså inte jag som är fördomsfull.

Ni (typ alla här?) verkar tycka att om man spelar D&D som jag vill göra det, så bör man istället spela nåt annat spel. På samma sätt sa jag att de som spelar D&D min-maxat kanske borde spela WoW istället. Jag tycker inte det är respektlöst att vädra någon av dessa åsikter.
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
Fast du blir ju belönad av att sätta encounter-level ur spel, eftersom du får lättare att överkomma utmaningarna.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Jag hade faktiskt ingen aning om att minmaxning är den "vanliga strategin i D&D". Och förresten fattar jag inte vad det där med cleave har med minmaxning att göra. Jag trodde att minmaxning var sånt som försegår på Character Optimization Boards och dylikt, typ att man sätter 4 i INT för att ha råd med 18 i STR på sin fighter.
...vilket är ett sätt att göra sin fighter så bra som möjligt på cleave. Att minimera vissa av ens förmågor för att maximera verkan av andra. Minmax. Jag vet att ni som är nere på den här sortens spel inte använder ordet lika lättvindligt, men jag inledde ju hela vår dialog med att just poängtera att jag anade att det var själva ordet "minmax" som du inte verkade gilla, fastän du ändå tycktes hålla med om principen.

Nu visar du att det stämmer; du skriver att lite strategi piggar upp och att Stormbringer är lite för simpelt för dig. Nu är jag övertygad om att D&D är exakt rätt system för dig, och att hela den här diskussionen bara handlar om att ordet "minmaxning" är ett ord med olyckliga antydningar. Jag känner till det problemet sedan gammalt. Det är som att få höra att man är en "kobold" eller "friformsflummare" - de är negativa termer. Själv föredrar jag att kalla strategidelen för "problemlösning" och hoppas att detta ord kan vara helt neutralt.

Om jag skulle analysera din spelstil så skulle jag säga att du blandar Problemlösning med Gestaltande; och då fungerar det utmärkt att använda D&D-reglerna precis såsom du gör; att sätta stopp för alltför starka spelkombinationer och selektivt välja bort regler som kräver figurer och golvplaner, exempelvis. De personer som här på forumet säger "jamen då använder du ju inte hela reglerna" tycker jag är fel ute. Det finns gott om rekommendationer och tips från Wizards som ger råd om hur man ska spela exakt så som du gör, och det går utmärkt att välja bort saker från ett rollspel utan att man därmed också automatiskt skulle bli motarbetad av systemet. Eller vadå? Skall jag använda GURPS när jag spelleder Kult bara för att jag inte använder grundbokens kampsportsregler? Lägg av, säger jag till dem i så fall.

Så jag är helt på din linje.

---

Bara för att klara upp en del missförstånd kring mina exempel (du behöver inte läsa detta nu när du vet att jag inte längre argumenterar emot dig i huvudfrågan) så svarar jag på några av dina kommentarer:

Du menar alltså att regeln som gör att en snubbe som är uppvuxen i orchtäta trakter och vet hur orcher ska tas, eller vars föräldrar blev mördade av orcher och har vigt sitt liv till att bekämpa dessa, enbart är en "strategisk resurs"?
Ja, valet är absolut en strategisk resurs. Folk har spelat hämnare i alla tider, även utan att använda D&D. Det är ju inte en simulerande regel; varför skulle inte munkar vars föräldrar blivit mördade av orcher kunna ha favored enemys på samma sätt som rangers?

Varför då? Det finns inget i reglerna som säger att jag inte kan säga "Nej, tyvärr Kalle, du får inte spela barbar i den här kampanjen, för det finns inga barbarer i den här spelvärlden".
Jag pratar inte om att det inte finns barbarer i Midgård. Jag pratar om att D&D-rollpersoner allihopa har en stark prägel, och att knaptt något av denna prägel har någon plats i somliga fantsyvärldar. Jag skulle exempelvis inte kunna använda någon av D&D-klasserna i mitt Chronopia. Jag har visserligen fullt av barder och präster och grejer, men inte D&D-barder eller D&D-clerics, deras typer är helt enkelt för hårt nischade. Däremot går det utmärkt åt andra hållet; att använda generiskt BRP för att simulera Forgotten Realms.

Men då får man å andra sidan ett väldigt simpelt system som saknar den strategiska krydda som du vill åt. Så jag föreslår det inte längre åt dig. Jag bara berättar om hur jag resonerade förut.

Om man spelar en PC som ska vara bra på att skjuta (jägare, uppvuxen på ett tivoli eller från en släkt av militära bågskyttar) så vill man förmodligen ha båda två
Ja, eller "alla tolv"; eller vad det nu är. Det vimlar ju av feats som gör en bättre som pilbågsskytt, för att inte tala om prestigeklasser och andra valmöjligheter. I simulerande system så väljer man bara det är som är viktigt för hur ens rollperson är som person: Man väljer bara hur inriktad och specialiserad på bågskytte man ska vara. I D&D så uppstår dessutom strategiska val när man väl bestämt detta. "Du vill vara halvt om halvt inställd på bågskytte, men i övrigt mer utav en spårare och scout?" Okej, då får man i D&D börja fatta strategiska val som inte har något med simulation eller personlighet att göra; nämligen välja vilka pilbågsfeats man skall ta, vilja scoutinriktade feats man skall ta, osv.

Den här utmaningen och den här spelstilen har många namn inom rollspelshobbyn och här på forumet. De flesta av dessa namn är nedvärderande; och du har själv bidragit med att öka på dessa fördomar genom att kalla de som är mer inriktade på denna del än du själv för att både vara larviga och lurade av Wizards.

Det är viktigt att vi andra är mer försiktiga i framtiden med vilka termer vi använder. Samtidigt kan det vara klokt av dig att se att det spel du spelar förmodligen är det renodlat mest strategiska rollspel som finns, och att även din spelstil till stora delar är präglad av denna strategi och dessa strategiska avvägningar. Det gör dig naturligtvis inte till en dålig spelledare, men det placerar dig i ett särskilt fack, och det är samma fack som orden minmaxning och problemlösning hamnar i. Vi menar inte alltid illa när vi använder dessa ord, så du borde vara medveten om att du inte kan tolka våra utsägelser som om vi hade haft samma fördomar som du själv visat prov på i denna tråd.
 

Gordeg

Hero
Joined
22 Jul 2004
Messages
1,796
Location
Västervik
Det vimlar ju av feats som gör en bättre som pilbågsskytt, för att inte tala om prestigeklasser och andra valmöjligheter. I simulerande system så väljer man bara det är som är viktigt för hur ens rollperson är som person: Man väljer bara hur inriktad och specialiserad på bågskytte man ska vara. I D&D så uppstår dessutom strategiska val när man väl bestämt detta. "Du vill vara halvt om halvt inställd på bågskytte, men i övrigt mer utav en spårare och scout?" Okej, då får man i D&D börja fatta strategiska val som inte har något med simulation eller personlighet att göra; nämligen välja vilka pilbågsfeats man skall ta, vilja scoutinriktade feats man skall ta, osv.
Jag vill börja med att säga att jag gillar D&D, och till skillnad från en del andra tycker jag inte att exempelvis prestationsinriktad dungeoncrawl på något sätt exkluderar rollgestaltning, men det du tar upp här berör faktiskt en brist i D&D - att val av feats, klasser med med mera inte följer kampanjens och rollpersonens utveckling. För länge sedan hörde jag någon använda Drizz´t som exempel, exemplet gick typ ut på att "när han kom upp från underdark hade han typ ingenting så då tog han två levlar som barbar, sen fick han fotfäste i världen och blev ranger osv". Men D20-systemet uppmuntrar inte till såna val, istället för att välja utifrån storyn bör spelaren välja utifrån en optimeringsplan, helst uttänkt redan på level 1 (för på level 3 kan det vara försent!).

Det sägs att det problemet är korrigerat i Players Handbook II, men jag har ej läst den så jag vet ej hur...

Gordeg
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Jag gillar inte min-maxning och jag tycker inte D&D uppmuntrar till min-maxning
Jag har redan redogjort för varför man mycket väl kan mena att det gör det. Oavsett om du håller med eller inte, så uppmuntrar D&D det MER än (mig veterligen) alla andra rollspel som någonsin producerats genom världshistorien. Så; om du använder en definition som säger att det inte uppmuntrar till minmaxning, då använder du en så snäv definition att inga andra rollspel heller gör det. En sådan definition är inte direkt användbar. Och oavsett vilken definition du än använder så står D&D närmare att kvalificera sig än något annat rollspel som någonsin producerats genom världshistorien.

Så, antingen är din definition oanvändbar eller så kvalificerar sig D&D snabbare än vad något annat rollspel gör.

Jag tycker det verkar som att många har fördomar mot D&D
Jag å andra sidan tycker det verkar som om någon har fördomar mot ordet minmaxning.

Det finns inga såna krav. Det är alltså inte jag som är fördomsfull.
Mmm, jag var precis på väg att berömma dig för ditt öppna och tillåtande förhållande till de D&D-spelare som spelar på andra sätt än du själv.

På samma sätt sa jag att de som spelar D&D min-maxat kanske borde spela WoW istället. Jag tycker inte det är respektlöst att vädra någon av dessa åsikter.
Well, du sade också att "Min-maxning är efterblivet. De som sysslar med det är ofta idioter som inte får hävda sig tillräckligt i det vanliga livet". Det var väldigt respektfullt av dig. Anser du att jag talade till dig på samma sätt när jag trodde att du skulle ha haft större fördel av att spela med simulerande regler? Jag vet att du tog illa vid dig av liknelsen med den galne psykoterapeuten som försökte analysera sig själv, men du ser ingen skillnad mellan att göra skruvade liknelser för att illustrera principer, och att faktiskt kalla faktiska människor för efterblivna?
 

J_L_Seagull

Veteran
Joined
17 Mar 2006
Messages
114
Location
Stockholm
App, app, app. Knappast, va? D&D behöver battle grids då reglerna är skrivna på det sättet. Ett rollspel som klarar sig utmärkt utan battle grids har inte regler som gör att spelarna frågar följande: "Spelare 2- Står spelare 1 bredvid mig? Är inte han bakom stenen vilket gör att jag får partial cover?"

"Alla rollspel" behöver inte hålla reda på var någonstans folk står (sista stycket i rubriken Mooks). Hade jag spellett D&D så hade jag strukit alla feats som är ens vagt brädspelsaktiga - det rollspelet har ändå på tok för många feats. Men nu tänker jag inte välja det rollspelet för jag har redan hittat mitt spelledande i Feng Shui, precis som du har hittat ditt spelledande i D&D.
Kan inte säga att jag spelat detta spel (dock spelat en hel del andra), men jag har ändå svårt att se att någon sorts positionering inte skulle gynna stridsupplägget. Även fast man inte använder olika combat relaterade feats (som tex gamla D&D, som inte använde sig av feats) så anser jag att det fortfarande kräver att man vet ungefär hur långt det är till närmaste motståndare. Visst, man kan köra med Långt, Mellan och Nära, men ändock så kan 6 spelare vara utspridda över mycket stora områden. För att då får reda på om spelare 2 hinner ifatt spelare 1 innan striden är slut, så behövs någon form av positionering. Visst, man kan skriva upp " Du är 200 m från striden, det kommer att ta dig 4 rundor innan du är framme" men kanske han springer på något monster på vägen? Gagnar det inte spelet då att lägga upp någon sorts battlegrid för att hålla reda på positionerna? Jag anser att mycket hamnar åt DMs godtycke om inte spelarna kan ta ansvar över sina positioner under spelets gång. Visst, man kan säga vad man vill om DDMs och att DD börjar inrikta sig för mycket på Battlegrid (vilket jag delvis håller med om) men anser fortfarande att alla rollspel förbättras av en Battlegrid (med undantag av helt free form samt rollspel utan strids element).
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,632
Location
Fallen Umber
"Problemlösning" [OT]

Själv föredrar jag att kalla strategidelen för "problemlösning" och hoppas att detta ord kan vara helt neutralt.
Problemet med "problemlösning" är att ingen som inte känner till termens bakgrund fattar vad det handlar om. Själv föredrar jag nog "spelighet" eller något liknande.


/Dimfrost
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,632
Location
Fallen Umber
Visst, man kan säga vad man vill om DDMs och att DD börjar inrikta sig för mycket på Battlegrid (vilket jag delvis håller med om) men anser fortfarande att alla rollspel förbättras av en Battlegrid (med undantag av helt free form samt rollspel utan strids element).
Du har en något inskränkt syn på vad rollspel är. För det första kan man ha abstrakta avståndsmarkeringar som ger upphov till minst lika mycket strategi som D&D:s golvplaner, till exempel en avståndsmätare som avgör om man befinner sig på nära, medel- eller långt avstånd, och sedan regler för hur man skiftar avstånd, vilka vapen som är bra på vilka avstånd och så vidare. Och för det andra finns det rollspel som behandlar strid som vilken annan konflikt som helst, kort och abstrakt med något enstaka tärningsslag, till exempel Polaris.


/Dimfrost
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: "Problemlösning" [OT]

Yeah, min term är dålig på det sättet. Jag tycker det största problemet med den dock är att den låter som ett vanligt ord. Det är lätt att invända mot den såsom Caligula gjorde: "D&D kan vara en massa annat också, att utforska grottor, bekämpa drakar, lösa gåtor och planera överfall", liksom. Han räknade bara upp sånt som jag ser som problemlösning, men tyckte ändå att termen var missvisande.

"Spelighet" tycker jag är helt fel eftersom den drar tillbaka diskussionen till Roll resp. Spel och det gamla pratet om att D&D bara skulle vara ett brädspel. Dessutom antyder den att det skulle vara en jätteviktig skillnad mellan att exempelvis förska lösa en mordgåta så bra som möjligt å ena sidan, och att välja så bra feats som möjligt å den andra. Det tycker inte jag att det är. Det finns nämligen gott om utmaningar som ligger precis i mitten av dessa ytterligheter (mellan "induktiva problem" och "formulariserade problem" om nu någon skulle vilja veta vad jag använder för bogustermer för att skilja på de tu), men oavsett var någonstans på denna skala man än lägger sina problem så får spelarna ändå ungefär samma typ av behållning av spelet, och deras engagemang i den pågående handlingen blir densamma; de försätts i samma perspektiv som sina rollpersoner, istället för att likt en författare styra över dem (=samberättande) eller skådespela som om de vore dem (=gestaltande).

Om någon har en bättre term som sammanfattar allt det där, så är jag idel öra. Uppgiftsantagande? Försöka-klara-förberedda-utmaningar? Aktivt-försöka-klara-opartiska-problem? Strategi+spelmässighet+gåtlösning?
 

J_L_Seagull

Veteran
Joined
17 Mar 2006
Messages
114
Location
Stockholm
Du har en något inskränkt syn på vad rollspel är. För det första kan man ha abstrakta avståndsmarkeringar som ger upphov till minst lika mycket strategi som D&D:s golvplaner, till exempel en avståndsmätare som avgör om man befinner sig på nära, medel- eller långt avstånd, och sedan regler för hur man skiftar avstånd, vilka vapen som är bra på vilka avstånd och så vidare. Och för det andra finns det rollspel som behandlar strid som vilken annan konflikt som helst, kort och abstrakt med något enstaka tärningsslag, till exempel Polaris.
Det är just sådana abstrakta avståndsbedömningar som jag tar upp i mitt inlägg. Frågor som "Vad är ett långt avstånd?" uppenbarar sig givetvis direkt. "Kan jag skjuta på detta långa avstånd?" osv osv. Visst, när jag började med rollspel (under tidigt 80-tal) så använde vi oss också av sådana begrepp, där allting handlade om att beskriva förhållandena kring striden. Dock anser jag att det bildar en bättre bild av stridssituationen om man får det på en bild framför sig. Även gamla generaler och moderna strategispel använder sig av detta. Jag menar inte att DDs battlegrid är det enda rätta, dock föredrar jag någon form av positionering i en stridssituation, för att just hålla reda på var olika faktorer befinner sig.

Genomför följande tankeexperiment. Om man skall förbereda tex ett överfall av en kararavan, vad är det första instinktiva steget du tar? Rita upp omgivningen samt placera ut möjliga angreppspunkter på motståndaren. Detta är precis vad mina spelare gör varenda gång som de skall in i en stridsituation. Innan vi skaffade en plastskiva så använde vi oss av rutat papper, dock är plastskivan och det rutade pappret enbart två olika aspekter av en battlegrid. Även i vanliga böcker har vi ofta någon form av karta (speciellt i fantasyböcker med många slag) enbart för att hålla reda på var de olika trupperna befinner sig. Visst, det finns rollspelssystem (tex gamla Dragonlance Fifth Age) som enbart förtäljer en historia och klarar av strider med att kasta kort eller slå en tärning, men strategiskt anser jag att sådana system lämnar mycket övrigt att önska.

Visst, man kan ha olika system för att behärska denna positionering (tex sådana som du beskriver ovan) men detta är bara en abstraktion av en battlegrid. Varför inte då istället använda någon form av battlegrid?

Som jag sa i min tidigare post, så är jag inte helt nöjd med DDs kraftigare vinkling mot DDMs, dock anser jag att alla rollspel gagnas av positionering i stridssituationer (och då en battlegrid, som inte är exklusiv benämning för DDs variant).

Som avslutning tänker jag nog dra mig ut ur denna diskussion, då det verkar som om många människor har en fast uppfattning av vad en Battlegrid är för något (dvs allt som har med DDMs att göra). Enligt mig är begreppet mycket större än så och allting som kan göra mina strider i spelet mer visuella ur strategisk synpunkt är givetvis välkommet (liksom de gamla generalerna :gremlaugh:).
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,295
Location
Helsingborg
Hur strida utan förflyttning

Visst, man kan köra med Långt, Mellan och Nära, men ändock så kan 6 spelare vara utspridda över mycket stora områden. För att då får reda på om spelare 2 hinner ifatt spelare 1 innan striden är slut, så behövs någon form av positionering.
Du är fast i D&D:s tankesätt. Att du säger sådana saker är som att fråga någon som kör friform hur man klarar av strider - vad personen som frågar det inte förstår är att om man kör friform så strider man inte, eftersom man spelar helt andra saker i sina scenarier. Jag antar att du inte läste det jag länkade så jag antar att jag istället får förklara det i det här inlägget.

Notera ovan... verkligen notera nu, hur du tänker i banor av avstånd. Skillnaden mellan oss är i att du tänker i taktik (spelarna måste följa vissa regler för att inte utnyttja dem tillräckligt) medan jag tänker i berättarmässigt (spelarna får hitta på vad som helst, men regelmässigt är det detsamma). Låter det konstigt?

Du är 200 m från striden, det kommer att ta dig 4 rundor innan du är framme" men kanske han springer på något monster på vägen? Gagnar det inte spelet då att lägga upp någon sorts battlegrid för att hålla reda på positionerna? Jag anser att mycket hamnar åt DMs godtycke om inte spelarna kan ta ansvar över sina positioner under spelets gång.
Notera det jag gjorde fetstilt. Du skriver saker som är godtyckligt påstådda av spelledaren och sedan säger du att du inte gillar när för mycket handlar om dennas godtycke. Det här är ett bra exempel på att du är i D&D-tänkandet? :gremsmile: Det är rätt många saker som du tar för givna.

---

Nu tänkte jag sammanföra de två punkterna ovan. Här är vad jag brukar göra, vilket medför att jag får mindre att tänka på i min spelledarroll - jag överlåter nämligen i stor del till spelarna var någonstans både de och deras fiender befinner sig någonstans. Den som gör en attack bestämmer var någonstans målet står. Säg att det är en strid i ett stort rum där tre tigrar befinner sig och att det är all information som spelarna får av mig.

<div style="margin: 0px 1em">Den förste spelaren bestämmer att det finns en tiger längst uppe på trappan när han springer mot denne för att anfalla, så kastar sig tigern mot honom. Spelaren har hittat på att var tigern befinner sig, var barbaren befinner sig och att det finns en trappa i rummet. Nästa spelare bestämmer sig för att denne tar upp en stol och håller borta de två andra tigrarna som smyger fram bakom en soffa. Spelaren har hittat på stolen, placerat ut tigrarna i rummet och att det finns en soffa i rummet.

Spelaren lyckas med sin attack och beskriver handlingen som att denne häver tigern över räcket på trappan, som ramlar ner på golvet och riktigt skadad**. Den andre spelaren beskriver då att denne slår tigern med stolen, eftersom tigern landade ungefär där han befinner sig. Han har här hittat på var tigern landar och var han befinner sig. När tigrarna ska agera så bestämmer jag att en av tigrarna har rusat förbi typen med stolen för att ta sig upp i trappan...</div>
För att spela på det här sättet så behöver du inga förflyttningsregler. Du behöver bara förklara varför två fiender kan möta varandra. Visst kan man använda förflyttningsregler som ett taktiskt moment, men det är inte alla spel som gör det, så därför behövs inte battle grids i dessa rollspel.

Det enda du behöver hålla reda på som spelledare är hur många fiender som finns kvar och ibland säga detta till spelarna. Det enda du behöver göra är att ge vaga beskrivningar av miljön och sedan förvänta dig att spelarna fyller i resten.

Jag kan förstå om detta inte är din bit av kakan, men det fungerar och det ger den kaotiska bilden av strid, där rollpersonens synfält begränsas till dennes fiender. Med detta vill jag hävda att alla rollspel inte gagnas av en battle grid (eller ens en karta). Om man har det, så begränsar man vad spelarna får hitta på och var de befinner sig någonstans. Ta en titt på följande spelexempel längst ner i inlägget, som beskriver förra speltillfället jag hade.

Som jag skrev ovan - när en person frågar efter hur man spelar strid i friform så tänker de fel. Det är precis samma sak som när folk förutsätter att man måste ha förflyttnigsregler i strid. Som en liten slutkommentar så kan jag säga att jag har spelat allt från med figurer och battlegrids till att rita upp hur folk står på en karta; nu spelleder jag dock på ett helt annat sätt (utan karta) och det fungerar förvånandsvärt bra. Jag har aldrig haft så bra beskrivna strider (i och med att spelarna beskriver dem) och så mycket röj som nu (i och med att jag använder spelsystem som lämpar sig för spelarinteraktivitet).

/Han ursäktar sig för att han inte kan hålla ner textmängden i sina inlägg

** Regelmässigt kanske spelaren gjorde ett slag för sword, men beskrev resultatet av det höga skadeslaget annorlunda.
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
"Det sägs att det problemet är korrigerat i Players Handbook II, men jag har ej läst den så jag vet ej hur..."

Jag har inte heller läst den, men om jag ska gissa utifrån (Dantes?) recension i Fenix är det ett (klumpigt?) verktyg för att backtracka sin figur. Alltså att stryka en level man har för att byta mot en annan. Nåt i den stilen. (Dante?) kan nog svara bättre.
 

Flurtis

Hero
Joined
27 Feb 2004
Messages
1,076
Location
Oskarshamn
Re: "Problemlösning" [OT]

Eller så behåller vi den gammla termen och försöker att inte se negativt på varken minmaxa eller nån annan spelstil, och står för den spelstil vi tycker om. Om en spelgrupp vill minmaxa eller inte är helt hållet upp till dom och jag är i alla fall övertygade om att jag inte kan säga ett skvatt om hur dom är som person för att dom minmaxar.

//Flurtis som är fullkomligt säker på att det går att uppskatta minmaxning, optning och dungeoncrawl samtidigt som gestaltning, intriger och miljöbeskrivningar; annars skulle ju faktiskt väldigt många D&D spelare bara spela D&D.
 

Necross

Swashbuckler
Joined
25 Aug 2005
Messages
1,869
...vilket är ett sätt att göra sin fighter så bra som möjligt på cleave. Att minimera vissa av ens förmågor för att maximera verkan av andra. Minmax.
Jamen asså... Det finns ju "grader i helvetet". Jag säger inte så mycket om en fighter-karaktär väljer att vara stark. Inte ens 18. Men att sen sätta 4 i INT bara för att ha råd med det är en annan sak, då jag vet att inte många spelare orkar/klarar av spela en karaktär som är så efterbliven i skallen.

(Du verkar förresten väldigt förtjust att sätta fluffiga termer på saker och ting. Nästa lite lustigt.)

Och absolut, jag har egentligen inget emot att en munk ska kunna ta Favored Enemy. Men jag anser det inte riktigt vara värt besväret att totalt skriva om D&D-systemet för den sakens skull. Eller jo, jag ska nog sätta mig ned med det ikväll. Sen, nästa gång jag kör igenom en kampanj och vill spela med nya spelare, då ska jag säga "Jo, vi ska spela ett spel som är ungefär som D&D fast med en 1000-sidor lång lista på grejer jag ändrat". Och de kommer säga "Du verkar konstig. Fuck you!"

Ja, eller "alla tolv"; eller vad det nu är. Det vimlar ju av feats som gör en bättre som pilbågsskytt, för att inte tala om prestigeklasser och andra valmöjligheter. I simulerande system så väljer man bara det är som är viktigt för hur ens rollperson är som person: Man väljer bara hur inriktad och specialiserad på bågskytte man ska vara. I D&D så uppstår dessutom strategiska val när man väl bestämt detta. "Du vill vara halvt om halvt inställd på bågskytte, men i övrigt mer utav en spårare och scout?" Okej, då får man i D&D börja fatta strategiska val som inte har något med simulation eller personlighet att göra; nämligen välja vilka pilbågsfeats man skall ta, vilja scoutinriktade feats man skall ta, osv.
Jag vet inte om jag hänger med alls på den här grejen. Vad menar du?

Den här utmaningen och den här spelstilen har många namn inom rollspelshobbyn och här på forumet. De flesta av dessa namn är nedvärderande; och du har själv bidragit med att öka på dessa fördomar genom att kalla de som är mer inriktade på denna del än du själv för att både vara larviga och lurade av Wizards.
När det låter som att vissa verkligen försöker simulera ett dataspel så tycker jag faktiskt det vore smartare av dem att spela dataspel istället. Visst, de är larviga. Och de som köper hyllmeter efter hyllmeter uselt författade WotC-böcker som de aldrig i helvetet hinner använda sig av, jo, de verkar lite lurade. Hur allt det här har med mig, som inte gör något av ovanstående, att göra, det vet jag inte och jag vill inte vara i samma "fack" som de människorna.

Det är viktigt att vi andra är mer försiktiga i framtiden med vilka termer vi använder. Samtidigt kan det vara klokt av dig att se att det spel du spelar förmodligen är det renodlat mest strategiska rollspel som finns, och att även din spelstil till stora delar är präglad av denna strategi och dessa strategiska avvägningar. Det gör dig naturligtvis inte till en dålig spelledare, men det placerar dig i ett särskilt fack, och det är samma fack som orden minmaxning och problemlösning hamnar i. Vi menar inte alltid illa när vi använder dessa ord, så du borde vara medveten om att du inte kan tolka våra utsägelser som om vi hade haft samma fördomar som du själv visat prov på i denna tråd.
Jamen tack då. Fan va schysst.
 

Necross

Swashbuckler
Joined
25 Aug 2005
Messages
1,869
Re: "Problemlösning" [OT]

Vad är det för term? Står den i "Forumets ordlista för spelteoretiker" eller? När jag säger problemlösning så menar jag oftast detektivarbete och/eller typ gåtknäckning eller dylikt. Det har typ inget med stridstaktik att göra.
 

Necross

Swashbuckler
Joined
25 Aug 2005
Messages
1,869
Jag har redan redogjort för varför man mycket väl kan mena att det gör det. Oavsett om du håller med eller inte, så uppmuntrar D&D det MER än (mig veterligen) alla andra rollspel som någonsin producerats genom världshistorien. Så; om du använder en definition som säger att det inte uppmuntrar till minmaxning, då använder du en så snäv definition att inga andra rollspel heller gör det. En sådan definition är inte direkt användbar. Och oavsett vilken definition du än använder så står D&D närmare att kvalificera sig än något annat rollspel som någonsin producerats genom världshistorien.
Så, antingen är din definition oanvändbar eller så kvalificerar sig D&D snabbare än vad något annat rollspel gör.
Hela ditt resonemang hänger på att man måste spela spelet exakt efter alla regler som WotC prånglar ut, och SL ska tydligen inte ha något alls att säga till om. Jag håller inte med om detta.

Jag å andra sidan tycker det verkar som om någon har fördomar mot ordet minmaxning.
Om jag har några fördomar så är det mot människor som minmaxar, inte nåt ord.

Well, du sade också att "Min-maxning är efterblivet. De som sysslar med det är ofta idioter som inte får hävda sig tillräckligt i det vanliga livet". Det var väldigt respektfullt av dig.
Så bra då.

Anser du att jag talade till dig på samma sätt när jag trodde att du skulle ha haft större fördel av att spela med simulerande regler? Jag vet att du tog illa vid dig av liknelsen med den galne psykoterapeuten som försökte analysera sig själv, men du ser ingen skillnad mellan att göra skruvade liknelser för att illustrera principer, och att faktiskt kalla faktiska människor för efterblivna?
Du får gärna övertolka det där hur du vill. Jag tar iaf illa upp när du förolämpar mig. Vad de efterblivna min-max-spelarna tycker bryr jag mig inte om förrän någon av dem hör av sig.
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,632
Location
Fallen Umber
Re: "Problemlösning" [OT]

Va? Rising använde den ju tidigare. Det är ungefär bara han som använder den med den betydelsen, och därför vore det på sin plats med en annan term för samma sak. I sitt svar till mig visar ju dock Rising att det inte riktigt är så enkelt som jag trodde.


/Dimfrost
 
Top