Nekromanti Nostalgi ur ett kulturellt perspektiv

[anth]

Här kan vi tala nostalgi! Jag blir varm i magen bara jag hör ljudet och blir sugen på att prova (fullt medveten på ett rationellt plan att jag kommer tycka det suger)! Känslan som infinner sig är just att det här var tider det!

Och naturligtvis har jag fel.

Då är det kanske jag som är annorlunda?
Jag hävdar med bestämdhet att jag inte spelar OSR av nostalgiska skäl och jag känner ingen som helst nostalgi när jag ser videon - jag blev bara triggad av McAbers ordval: "Farbror".

 

[Mogger]

2) En liten tyst revolt mot samberättarspel, tärningslösa, spelledarlösa, spelarlösa (?), huvudlösa (?) rollspel som dök upp en masse för några år sedan?

Jag är fullständigt övertygad om att OSR när det dök upp var en del av en motreaktion. Det var även ganska tydligt hos vissa...vokala...medlemmar i rörelsen, vars kritik mot indiespel/spelare var både grov och infantil. Det spillde över en tid över på wrnu också (inte det infantila dock). Visserligen hade den tidens indievåg då spelat ut sin roll och är blivit stapelvara i alla nya spel och har numera gift sig med retrovågen. Det ser man tydligast i Svärdets sång.

 

[Mogger]

Då är det kanske jag som är annorlunda?
Jag hävdar med bestämdhet att jag inte spelar OSR av nostalgiska skäl och jag känner ingen som helst nostalgi när jag ser videon - jag blev bara triggad av McAbers ordval: "Farbror".

För egen del beror det nog på att jag knappt spelar TV-spel. De senaste 20 åren har jag främst spelat Lego Star Wars med barnen. Kanske lite FIFA. Lite GTA när jag fått tid över men bara orkat 20 min innan jag insett att jag aldrig kommer ha tid att spela klart.

Därför kan jag enkelt drömma mig bort till en tid när jag fick sitta med det där blippande och spela hur mycket jag ville (typ).

Rollspel har jag å andra sidan med mig varje dag, och har haft i 30 år. Jag har lite större insin och insikt där, så någon nostalgi göre sig icke besvär. Jag vet ganska exakt vad jag gillar och inte gillar. Någon irrationell nostalgi kan inte ändra på det

Det är så jag tror nostalgi funkar. Du behöver vara ifrån det ett tag. Som en plats du besökt för 25 år sedan, inte dagligen i 25 år

 

[anth]

En stilla fundering. Det är ingen som har begrundat nostalgivågen som:

1) Ett tecken på att nyare rollspel inte är tillräckligt bra, precis som att dagens skräckfilm i många skräckfilmsfantasters ögon bara är skräp i jämförelse med 70- och 80-talsskräck?

Jag förstår hur du tänker, men tror det är fel.

Det stämmer att gårdagens rollspel var bra, precis som gårdagens skräckfilmer.
Men det hindrar inte att dagens rollspel också är bra.

2) En liten tyst revolt mot samberättarspel, tärningslösa, spelledarlösa, spelarlösa (?), huvudlösa (?) rollspel som dök upp en masse för några år sedan?

Nja, inte en tyst revolt mot de nya spelstilarna, utan en tyst revolt mot konsumtionssamhället: en revolt mot "ut med det gamla, in med det nya."

Människan är funtad så att hon inte kan ha hur mycket som helst i huvudet.
Källa:
https://svenska.yle.fi/artikel/2016...t-ha-mer-150-riktiga-vanner-pa-sociala-medier
https://en.wikipedia.org/wiki/Dunbar's_number
Ovanstående säger att man kan hålla koll på c:a 150 vänner.
Jag vet inte vad motsvarande siffra är för rollspel - ett dussin?
Oavsett vad, fortsätter man att lära sig nya rollspel hela tiden kommer man till slut till en punkt där man börjar glömma bort det gamla man lärt sig.
Och någonstan här säger någon: "vänta nu, jag har nästan glömt bort det här gamla spelet som jag spelade jättemycket för massor med år sedan" - så in med gamla och ut med det nya.
Och sedan berättar den här personen hur bra de här gamla spelen var för personer som är för unga för att ha spelat dem - och de unga börjar plötsligt spela rollspel från innan de var födda.

Och här är den stora skillnaden mellan rollspel och datorspel.
Dagens unga har inga problem att spela gamla rollspel - men hur gör du för att få en unge idag att spela 30 år gamla datorspel?

 

[anth]

För egen del beror det nog på att jag knappt spelar TV-spel. De senaste 20 åren har jag främst spelat Lego Star Wars med barnen. Kanske lite FIFA. Lite GTA när jag fått tid över men bara orkat 20 min innan jag insett att jag aldrig kommer ha tid att spela klart.

Därför kan jag enkelt drömma mig bort till en tid när jag fick sitta med det där blippande och spela hur mycket jag ville (typ).

I ärlighetens namn är skälen till att jag inte blir nostalgiska av Pong:
1. Det var inte bra.
2. Jag var väldigt liten (under 10 år) när farsan köpte TV-konsolen.

Det jag däremot har nostalgiska minnen av är VIC20 och VIC64 som jag spelade väldigt mycket på.

Rollspel har jag å andra sidan med mig varje dag, och har haft i 30 år. Jag har lite större insin och insikt där, så någon nostalgi göre sig icke besvär. Jag vet ganska exakt vad jag gillar och inte gillar. Någon irrationell nostalgi kan inte ändra på det

Det är så jag tror nostalgi funkar. Du behöver vara ifrån det ett tag. Som en plats du besökt för 25 år sedan, inte dagligen i 25 år

Instämmer till fullo!

Sedan jag började besöka rollspel.nu för massor med år sedan har det tillkommit ett par nya forumiter per år med en gemensam nämnare:
De har varit borta från hobbyn i ett par decennier och försöker nu hitta tillbaka.
Ett par av dem försvinner efter ett par månader, ett par av dem har blivit kvar.
Det är denna lilla grupp som passar in på "nostalgivåg".
För oss övriga kan det inte bli nostalgi för vi har aldrig slutat.