Nekromanti Nostalgi ur ett kulturellt perspektiv

[Ram]

Jag tror Måns är inne på rätt tankar. Jag tror generellt sett inte att den nostalgi som finns, i den grad det finns, är av den typen. För min egen del är min nostalgi att återuppleva världar som jag tidigare färdats i eller moderniseringar av system av en typ som är liknande dem som jag spelade tidigare där system även inkluderar regeln att gå på magkänsla.

Det blir säkert lite intressant att nagelfara de gamla världarna med moderna glasögon på dock. Det kan säkert finnas saker som hemvana ögon inte ser.

 

[Tsianphiel]

ag förstår frågeställningen dock. Men kanske att man skulle fråga om det finns en risk att återgå till unken pojkrumssexism och exkludering genom att blicka bakåt och erbjuda en väg dit. Och det kanske det kan göra, men det förutsätter att den fanns där från början samt att de nya retrospelen inte försöker dämpa de tendenserna.

Jag har aldrig påstått att nostalgi är lika med unken pojkrumssexism. Jag har ställt upp fyra påståenden, men jag säger inte att något av det är sant eller att alla har samma inflytande på hobbyn. Det verkar som - och rätta mig gärna om jag har fel för det är mycket möjligt - att du tolkar min trådstart som om jag vill fokusera på det negativa. Det var aldrig min intention.

Tvärtom tror jag att det finns ett korn av sanning i samtliga påståenden, och att det ena inte utesluter det andra. Jag har sett tecken på alla punkter inom hobbyn, och som många redan sagt och jag hållit med om så är vi på väg mot rätt håll och de inkluderande tendenserna är absolut de som är starkast.

Jag är i korthet intresserad av hur kulturen inom rollspel utvecklas, inte minst för att jag har jobbat hårt med att faktiskt skapa en mer inkluderande kultur. Eftersom jag inte är direkt involverad i några klickar inom rollspelshobbyn, och aldrig har varit det, så är det svårt att få en inblick utan att fråga. Så jag frågar.

 

[Mogger]

Jag har aldrig påstått att nostalgi är lika med unken pojkrumssexism. Jag har ställt upp fyra påståenden, men jag säger inte att något av det är sant eller att alla har samma inflytande på hobbyn. Det verkar som - och rätta mig gärna om jag har fel för det är mycket möjligt - att du tolkar min trådstart som om jag vill fokusera på det negativa. Det var aldrig min intention.

Tvärtom tror jag att det finns ett korn av sanning i samtliga påståenden, och att det ena inte utesluter det andra. Jag har sett tecken på alla punkter inom hobbyn, och som många redan sagt och jag hållit med om så är vi på väg mot rätt håll och de inkluderande tendenserna är absolut de som är starkast.

Jag är i korthet intresserad av hur kulturen inom rollspel utvecklas, inte minst för att jag har jobbat hårt med att faktiskt skapa en mer inkluderande kultur. Eftersom jag inte är direkt involverad i några klickar inom rollspelshobbyn, och aldrig har varit det, så är det svårt att få en inblick utan att fråga. Så jag frågar.

Ok, då förstår jag dig bättre. Mitt svar är då att det nog föreligger samma risk som vid alla andra aktiviteter och sociala sammanhang där män träffar män. Alltså relativt hög risk för exkludering, grabbighet, slentrianrasism och/eller sexism.

Men ändå, vill jag tro, relativt låg sett till alla de timmar män träffar män. Och det blir bättre för varje dag. Jag träffar i princip aldrig på det, men å andra sidan påpekar jag det så det kanske beror på det?

Retrovågen skiljer sig sannolikt inte från någon annan form av rollspel på den punkten.

 

[Mundo]

Jag anser att den här videon kryper väldigt nära ämnet, men gör den inte det tillräckligt mycket tar jag gärna bort posten.Without further ado, här är 13 minuter med Lindsay Ellis som lär oss en del om nostalgi, men också problematiserar lite av deni. Visserligen med huvudfokus filmer och TV-serier, men jag tycker att en hel del av tankarna absolut är applicerbara på fantasy-böcker, eller varför inte rollspel?

Vad det gäller hela konceptet tror jag att enormt mycket bygger på brand recognition såsom skrevs ovan. Själv faller jag för många av de fällorna - Eon, Western, Kult och Mutant tex. Ofta är det dessutom bra rollspel av hög kvalite (oavsett om jag gillar dem eller ej).

Kult kändes, som tidigare nämt, ganska annorlunda, och Eon IV, nya Neotech och Mutant är ju en bra bit ifrån vad tidigare utgåvor vad det gäller fokus (även om där finns mycket likheter fortfarande, såklart).

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det som oroar mig mest kanske är att våra stora spelleverantörer kanske hamnar i en fälla dem själva, där se fortsätter att tugga ut samma typ av varor och världar åter och åter igen, eftersom de är säkra kort att spela, istället för att komma med helt nya grejer. Jag tror inte vi är där riktigt än, och det finns en överraskande stor bredd av rollspel för att vara en så nischad hobby, men risken finns ju.

 

[Mekanurg]

Det som oroar mig mest kanske är att våra stora spelleverantörer kanske hamnar i en fälla dem själva, där se fortsätter att tugga ut samma typ av varor och världar åter och åter igen, eftersom de är säkra kort att spela, istället för att komma med helt nya grejer. Jag tror inte vi är där riktigt än, och det finns en överraskande stor bredd av rollspel för att vara en så nischad hobby, men risken finns ju.

Håll gärna koll på vad jag producerar -- jag vill hela tiden bredda mitt "sortiment" med nya settingar. :wink:

 

[Basilides]

1. Nostalgivågen som en återgång till det roliga man höll på med innan vuxenvärlden kom och ställde krav.

2. Nostalgivågen som ett sätt att gå tillbaka till en tid innan det ställdes krav på inkludering och jämställdhet. En enklare tillvaro.

3. Nostalgivågen som en möjlighet för de som faktiskt inte var välkomna att få delta men på egna villkor och kanske göra upp med den tidens exkludering.

4. Nostalgivågen som ett tecken på den backlash som faktiskt pågår just nu, alltså ett sätt att ”återta” en identitet som man kanske känner har gått förlorad.

Intressant tråd!

Jag tror att Punkt 1 är väldigt sann. Att det finns en längtan efter ens ungdom och en enklare tid. Det räcker ju med att se de festivaler som hålls nu på sommaren "Remember the 90s" med E-Type och Aqua, Kassettbanden med 80-talslåtar i Guardians of the Galaxy osv osv. Det finns en längtan att återbesöka den tiden. Lite som att åka hem till sin gamla hemstad och alla ens barndomskompisar är kvar.

Och, Jag tror att de som spelade spelen på den tiden. Ja vissa av dem har blivit författare och spelskapare. Och dessa gör nu sin "take" på spelen de älskade som barn. Lyssnar man på intervjuer så verkar ju nästan alla spelskapare som återskapar gamla varumärken vara fans av spelen. Och jag tycker också att de lyckas. Om man jämför de gamla spelen med de nya motsvarigheterna så är ju de nya bättre. Och det är inte så konstigt då det gjorts så stora avancemang både i speldesign såsom layout och bilder. Säga vad man vill om rollspelshobbyn men den drivs ju verkligen av kärlek och passion.

Punkt 2: Spelar kanske inte så många rollspel men tycker att om man tittar på de riktiga nostalgirollspelen i Sverige så har det väl tvärt om arbetats massor med jämställdhet i dessa versioner. Sedan kanske det finns många fler mindre och specifika spel nu som gör att de som vill ha ett spel fokuserat på manliga barbarer som plundrar guld och räddar kvinnor kan ladda ned ett sådan för några dollar på nätet. Men det tror jag har att göra med att hobbyn nu är såpass stor och bred.

Punkt 3: Så kan det absolut vara. Jag tvivlar absolut inte på att det var massor med personer, främst tjejer, som inte kände sig välkomna. Det var ju en grabbhobby där på 80 och början av 90-talet. Men alltså, det var ju "The Loosers Club" att hålla på med rollspel då. Det var en tjej med i vår grupp av vänner och vi var ju nördarna med stora glasögon som hade ryggsäckar fyllda med böcker. Ville man vara någorlunda "tuff" utåt så nämnde man absolut inte vad man sysslade med. I vår gemenskap fanns det de nördar som var med och spelade för att de hade egentligen ingen annan tillhörighet. Men vissa av dessa som gick till gymmet och blev "tuffa" i högstadiet vände oss ryggen omedelbart så fort de blev accepterade av de andra. Så jag tror det är viktigt att komma ihåg. Den coola stämpel som rollspel har nu fanns verkligen inte då. Men, det gjorde nog också att de som faktiskt var intresserade kanske inte vågade eller ville ansluta sig till nördarna då det var ett såpass stort stigma att hålla på med det. Och nu är det ju tvärt om coolt att spela rollspel och det tycker jag vi verkligen ska vara tacksamma för.

Punkt 4: Det här känner jag inte igen mig i faktiskt.

 

[Eksem]

OSR som rörelse är närmare 15 år gammal vid det här laget (Castles & Crusades kom ut 2004, OSRIC kom 2006). Att det skulle vara en del av någon slags nuvarande nostalgisk "våg" är ett helt enkelt orimligt och okunnigt påstående.

 

[skaraborgarn]

Jag skriver här av nostalgiska skäl.
Samtidigt så ser man att världen förändras. efter EDD magi har jag ringa koll på läget!

 

[Tsianphiel]

OSR som rörelse är närmare 15 år gammal vid det här laget (Castles & Crusades kom ut 2004, OSRIC kom 2006). Att det skulle vara en del av någon slags nuvarande nostalgisk "våg" är ett helt enkelt orimligt och okunnigt påstående.

Tack för att du kallar mig okunnig. Bra att veta. FYI har jag följt OSR sedan den startade, träffade Raggi på ett konvent way back. Men nu vet jag att jag inte kan något om rollspel, så nu kan jag ju sluta posta här i framtiden. Cheers.

 

[God45]

Tack för att du kallar mig okunnig. Bra att veta. FYI har jag följt OSR sedan den startade, träffade Raggi på ett konvent way back. Men nu vet jag att jag inte kan något om rollspel, så nu kan jag ju sluta posta här i framtiden. Cheers.

Jag hade inte lyssnat för mycket på personen som kallade dig okunnig. Det vore synd om han fick dig att sluta posta här. Dina trådar är bra och du skriver bra och intressanta saker.

 

[Minimoni]

Jag hade inte lyssnat för mycket på personen som kallade dig okunnig. Det vore synd om han fick dig att sluta posta här. Dina trådar är bra och du skriver bra och intressanta saker.

Jag håller helt med, sen så tror jag inte att man skall tolka det andra säger med elakaste möjliga ögon. Jag gissar nu eftersom jag inte känner Eksem, men jag tror inte han menade att Tsianphiel var okunnig.

 

[Rymdhamster]

OSR som rörelse är närmare 15 år gammal vid det här laget (Castles & Crusades kom ut 2004, OSRIC kom 2006). Att det skulle vara en del av någon slags nuvarande nostalgisk "våg" är ett helt enkelt orimligt och okunnigt påstående.

Fast nuvarande nostalgivåg har väl pågått i ungefär femton år vid det här laget. Den är inte direkt ny.

 

[olaberg]

Jag tror det viktiga här är att skilja på hur du använder OSR och vad OSR är.

Jag tänker att OSR är detsamma som hur folk använder det. Och folk använder det olika och har en massa olika hyss för sig och så blir OSR en massa parallella och motstridiga saker samtidigt.

Rörande inkludering: jag tror jag såg en eller två kvinnor på GothCon i mitten på åttiotalet, och ingen som inte var svennebanan eller på sin höjd amerikan eller britt. Nåt år var det danska lajvare med.

För mig är det en OSR-grej att spela med litegranna samma attityd som på 80-talet, fast med uppdaterade regelmekaniker och uppdaterad syn på manligt/kvinnligt samt hemtamt/exotiskt.

 

[Gabrielle de Bourg]

Jag vill kunna besvara frågorna rakt av, men det går liksom inte för mig. Men, jag ger gärna min egna analys och försöker ge lite tillägg i diskussionen. Det blir lite personlig rant som jag hoppas ska kunna belysa och ge lite perspektiv för oss som är yngre, men samtidigt känner nostalgin.

Jag är ju lite ett unikum när det kommer till nostalgi. Jag har ofta starka kopplingar till det, speciellt då jag ofta likställs med Ur Varselklotet. Samtidigt är jag född 1990, så jag missade egentligen 80-talet. Typ. För det gjorde jag faktiskt ändå inte. För visst att jag växte upp omgiven av det vi klassar som 90-talet, speciellt mot det senare årtiondet. Men 90-talet var också en lågkonjuktur och det påverkare utan tvekan oss tidiga 90-talister, i alla fall vad gällde popkultur. Många av filmerna var trots allt inspelade filmer från TV och flera leksaker var ärvda. 80-talet var redan då någon magisk tid, fylld av under (då mycket av det byggdes på Spielberg och hans likar). Som jag skrev i nostalginumret av Fenix:

"Redan där matades jag med en bild av 80-talet och det var något magiskt med de där filmerna tyckte jag redan då. Det här gjorde att jag redan skapade en popkulturell lins över årtiondet jag inte levde på som kopplades till min egna barndom: kort sagt så är jag väl nästan nostalgisk till min egen barndoms nostalgi, på något märkligt cirkelformat sätt."

För på något sätt är lite av min nostalgi till något som jag matades med lite redan då: det var tiden mina lite äldre kusiner beskrev som så fantastisk och i den rådande lågkonjunkturen märktes att flera av de vuxna saknade det boomande 80-talet. Och jag var ju ett litet barn och det var ju så färggrannt på ett helt annat sätt. En nära men ändå svunnen tid jag hela tiden tänkte på att jag missade.

Och det är här en annan aspekt av nostalgivågen kommer in: möjligheten för oss som inte var födda att uppleva glansdagarna.

Det här märkte jag enormt när jag stod på Sthlm Tabletop Game Expo, hur bland annat Mutant: År Noll (tack vare varumärket) eller Svärdets sång (illustrationerna och art-direction) lockade flera som entusiastiskt pratade om hur de hade äldre familjemedlemmar som spelade rollspel, men hur de hade varit för unga då, men lockades av att spela de här mer "nostalgiska" spelen nu när de själva var äldre "för nu kunde de ju prova". Det blev just en möjlighet att nå den svunna tiden som aldrig fanns och många av oss aldrig ens kunde få. Få uppleva rollspelen på det där sättet som de som var med pratade om dem, på ett nostalgiskt sätt som de mindes, inte hur de var.

En annan enormt viktig aspekt till nostalgivågen är också en annan sådan: många av de som spelade rollspel på 80- och 90-talet har idag gått och själva blivit skapare, vilket har gjort att vi via kulturen har exponerats till rollspel. Det är allt från att se barnen spela DnD i Stranger Things till Kult i De dödas röster, serien som fick mina dåvarande kollegor att gå fram och säga: Nu fattar vi vad det är du gör på helgerna!

Tätt följts av: Kan inte jag också få prova?

För på gott och ont har nostalgivågen ironiskt nog gjort en grej: många nya har börjat spela rollspel. Tack vare att det tagit sig in i andra delar av kulturen har fler exponerats till det och hur kul det är och därmed våga testa – och att erbjuda de ganska nostalgiskt inspirerade spelen gör att vi får en chans att uppleva dem på sättet som de som vill testa vill tänka att de borde vara. Få hoppa in i de kända varumärkena och igenkänningsbara… Fast de egentligen aldrig upplevt det och kan känna igen sig, utan det de upplevts är dem mediala exponeringen som de vill känna igen sig i (akademiskt språk ftw). Saker som också får många att ge sig in och testa nya spel och därmed utveckla en större bredd på spelen de spelar.

Nostalgin har därför både för och nackdelar: den är på många sätt bakåtsträvande, då det också visar lite en återgång och gör det svårare för mer nyskapande spel att etablera sig. Men på samma gång har nostalgivågen gjort att många nu kommer in i rollspel och att vi når en "ny guldålder likt rollspelens glansdagar": för utan nostalgin hade vi inte haft begrepp som guldålder och glansdagar. Något härligt har till exempel blivit den här symbiosen mellan gammalt och nytt: just nu är det helt självklart att jag skriver en Call of Cthulhu-kampanj och Gunilla Jonsson och Michael Petersén skriver den andra och vi lär ut att skriva skräckäventyr till folk: två sidor av varsitt mynt, men som faktiskt hamnar i en härlig symbios, där det gamla och nya möts och samexisterar.

Just nu är det i en nostalgivåg vi är: på gott och ont. Men jag är också spänd att se vad som händer efter. Den nya trenden verkar peka på att fler nya varumärken börjar bli rollspel och fler rollspel för nya unga målgrupper. Något säger mig att med den ökade publiken kommer fler målgrupper att nås och med det, förhoppningsvis fler skapare. Med det nya perspektiv och nya tankar, en del nostalgiska och en del helt fräscha. Vad de kommer ge oss är verkligen vad jag längtar att se.

EDIT: Se nedan för mitt förtydligande angående citatet "svårare att etablera sig".

 

[Mogger]

Snappade upp detta från ett i övrigt bra inlägg ovan. Eftersom jag stött på det ganska många gånger de senaste dagarna, inte minst i den här tråden, och syskontråden på FB, tycker jag att det bör synas lite.

[Nostalgi] gör det svårare för mer nyskapande spel att etablera sig.

Jag tycker att det här ett ganska problematiskt påstående (speciellt när ofta sägs efter meningen "nostalgi är inte negativt, men...")

1. Vi har idag fler spel än någonsin tidigare. Vilka är dessa spel som inte lyckats etablera sig "nostalgin" har kvävt? För det kan ju inte vara smala indiespel, för de kan ju inte etablera sig pga att efterfrågan är för liten, hur bra och intressanta de än är (jag älskar indiespel och har skrivit flera).

2. Det här är ännu ett problem med termen nostalgi för nostalgispel kan inte vara nyskapande. Det ligger i ordet. Så genom att kalla en stor mängd spel för "nostalgispel" så har vi därmed bestämt att dessa inte är nyskapande. De är bakåtsträvande.

3. Alltså, vi bygger upp en situation där vi genom semantik och elitism säger att "alla spel i den här högen (och det är i princip 90% av spelen på svenska marknaden) är nostalgispel" Och vi fortsätter, "och det är inget fel på nostalgi, men..."

• Spelen är bakåtsträvande.
• Spelen hindrar nyskapande.
• Spelen erbjuder en möjlighet att återgå till exkluderande värderingar.

Tittar vi på de faktiska spelen så ser vi tvärtom det motsatta:

• De är nyskapande, både vad gäller mekanik, setting, art, marknadsföring, format.
• Vi har en uppsjö av spel som inte kan härledas direkt bakåt till en etablerad spelmotor, känt varumärke eller bekant setting.
• Spelen är, utan undantag, inkluderande och medvetna.(jag talar här främst om svenska spel. Jag vet att det finns enskilda, och få, spel/moduler som bryter mot detta)

Sedan kan man resonera som så att hela vår hobby bygger på gammalt gods som vi betraktar genom kontemporära linser och omformar. Vi gör nytt av det gamla, oavsett om det handlar om spel, mekanik, historia, storyteman eller vad det nu kan vara. Och såvitt jag vet är det exakt så kultur skapas.

Jag är rädd att hela den här diskussionen egentligen handlar om snobbism. Av olika anledningar anser vi att spelen inte är fina. De är mainstream, och det hör till att klanka ner på det som är större än det lilla (jag har gjort det själv, mycket!). Därför måste vi tillskriva mainstream olika egenskaper som vi sedan kan angripa. Eftersom spelen som sådana är fantastiskt bra går det inte att angripa dem enskilt. Men genom att klumpa samman dem och sätta etiketter på dem så går det utmärkt.

Sedan behöver man inte gilla spel av en viss typ. Men att kritisera själva spelens existens på vaga grunder är något helt annat. Angrip gärna de aspekter hos de olika spel ni ogillar. Men klumpa inte ihop dem och sätt negativt laddade etiketter på dem.

 

[luddwig]

Jag tänker för min del inte på nostalgispel som en homogen grupp där spelen endast har en enda egenskap. Verkligheten är mer komplex än så. Svärdets sång är till exempel i mina ögon både nostalgi (genom sina bilder) och nyskapande (genom sin mix av ligans regelmotor och inslag av OSR).

 

[Mogger]

Jag tänker för min del inte på nostalgispel som en homogen grupp där spelen endast har en enda egenskap. Verkligheten är mer komplex än så. Svärdets sång är till exempel i mina ögon både nostalgi (genom sina bilder) och nyskapande (genom sin mix av ligans regelmotor och inslag av OSR).

Det är exakt min poäng. Genom att titta på de enskilda spelen ser vi att det är ett luftslott. Svärdets sång är ett utmärkt exempel på spel som visar hur man går framåt genom att blicka bakåt.

 

[Gabrielle de Bourg]

Måns Jag inser att jag i mitt statement "[Nostalgi] gör det svårare för mer nyskapande spel att etablera sig." uttryckte mig dumt, använde termer och lade med det in värderingar som faktiskt inte var vad jag menade (och att när jag läser om meningen inser jag faktiskt att den inte alls säger det jag menar)! Speciellt i läsningen att nostalgiska spel inte kan vara nyskapande, för det är verkligen inte något jag anser. Svärdets sång nämndes som ett jättebra exempel just emot det.
Tack att bli called out, för jag tycker ditt inlägg perfekt bryter ner problematiken av hur mitt inlägg kunde läsas och jag håller med dig i allt där.

Så för att förtydliga vad jag menade:
Detta handlade ingenting om design, mekanik eller att vara nyskapande i tänk eller världar. Detta handlade helt om marknad: att i och med att rollspelsbranschen växt så enormt som den har gjort och är större än någonsin så ser vi fler och fler spel som blir väldigt framgångsrika. Väldigt många av dem har ofta en nostalgisk koppling, antingen genom att ha etablerade varumärken (ofta inom rollspelsvärlden), kända "klassiska" namn eller genom att anamma en nostalgisk rollspelsestetik. Detta är inte något jag ser som dåligt när det kommer till skapande, tvärtom är mycket sådant jag verkligen gillar.

Men vad jag menar med problemet med det är att det har en förmåga att bli väldigt marknadsdominerande. Eftersom detta just är så lönsamt gör det att många av de större rollspelen anammar detta och spel med större och högre budgetar därför gärna drar åt det här hållet. Vad jag menar med att "svårare för mer nyskapande spel att etablera sig" har just att göra med att då detta är en så framgångsrik modell kan det bli mycket svårare att se större spel som inte anammar något av detta.

Sedan är det inte heller alls en hel sanning. Många stora spel idag har inga direkta kopplingar till nostalgi och indiespelen börjar växa sig större och få en mycket större genomslagskraft att nå en ny publik som inte alltid kanske spelar rollspel. Det här var mer en marknadsföringsmässig reflektion hos mig.

 

[cogitare]

Det här är vad jag skulle vilja diskutera:

1. Nostalgivågen som en återgång till det roliga man höll på med innan vuxenvärlden kom och ställde krav.

2. Nostalgivågen som ett sätt att gå tillbaka till en tid innan det ställdes krav på inkludering och jämställdhet. En enklare tillvaro.

3. Nostalgivågen som en möjlighet för de som faktiskt inte var välkomna att få delta men på egna villkor och kanske göra upp med den tidens exkludering.

4. Nostalgivågen som ett tecken på den backlash som faktiskt pågår just nu, alltså ett sätt att ”återta” en identitet som man kanske känner har gått förlorad.

1. Med största sannolikt sant eller i alla fall en stort bidragande del för många.
2. Sannolikt inte är mitt svar på första meningen. Sannolikt är mitt svar på andra meningen då det är samma sak som punkt 1. Jag har dock svårt att se kopplingen mellan mindre krav på inkludeing och jämställdhet och enklare tillvaro.
3. Sannolikt och om det nu blir så för dem är det väl en bra sak.
4. Nä, inte alls. Som så många har vittnat om så var det inte coolt att vara rollspelare på den tiden. Det var något som man (eller iaf jag) smög med. Att bli 'outad' som rollspelare innebar en oundviklig nördstämpel (något som INTE var bra på den tiden). Tjejer som killar såg en som en märklig typ och det var socialt skadligt på många plan (inte bjuden till fester, som kille blev tjejer märkbart mindre intresserad av en, man sågs som ett 'freak' osv. osv., stigmat var (upplevde jag) stort). Så att man skulle vilja återgå till den identiteten är för mig helt obegripligt.

Cog.

 

[Mogger]

gabrielledebourg Ja, så kan det absolut vara. Jag tror iofs mer att de "stora" förlagen har ett större inflytande än trender, även om det blir lite hönan och ägget.

Alltså om jag som enskild författare ger ut något under eget namn så kommer det inte märkas lika mycket som när jag nu har hjälp av Helmgast. Och då kommer vi till nästa grej. Även de stora förlagen ger ju ut det som de vill skriva. Järnringarna snackade om ett fantasyspel (som sedan blev Symbaroum) redan på M:UA-tiden. Och vi skriver Kopparhavets hjältar för att vi vill. Det är något vi brinner för och älskar.

Så det är lite sanning med modifikation.