Man skulle kunna tänka sig en eller annan guddom i stil med de egyptiska gudomarna? Av någon anledning, antagligen de stora statyerna i Baars palats, har jag uppfattat gudomarna som människolika (eller om människorna är de som utseendemässigt är mest lika gudomarna).
KH Nytt folkslag: Faun
- Thread starter Svarte Faraonen
- Start date
Mogger
Hipsteranka
Vi har inte valt någon linje här, men det är nog rimligt att anta att detta kan skilja sig väldigt. Vissa ser Utu som solen själv medan andra som en humanoid omgiven av gudomligt sken o.s.v. Själv är jag rätt svag för ovan nämnda egyptiska gudar, för att inte tala om sumeriska, vilka ju i många fall kan användas rätt av.
(Vilket kanske inte är så fantasifullt alla gånger https://en.wikipedia.org/wiki/Utu )
Samtidigt så finns ju så mycket i redan existerande mytologier att ösa ur och det kan också bli krystat att försöka vara annorlunda i allt. Själv är jag också svag för de egyptiska gudomarna och de olika idéerna om solen; gudomens fantastiska sköld eller vagnshjul för att slänga ut några varianter till. Personligen har jag hittills kastat ut ganska mycket från vår egen mytologi, saker ni skrivit officiellt, saker ni sagt inofficiellt och egna idéer och låter rollerna och spelarna vandra i det där och försöka sortera själva. Är solgudarna en eller flera? Finns det tre aspekter av alla större fenomen så som sol, vind med mera? Ibland inspirerar de mig till min/vår variant av era spännande spelvärld. Exempelvis det där med tre hade jag inte tänkt på förrän en rollperson/spelare började spekulera; Utu/Shamash/Sholak, Marduk/Sankma/Zephon och så vidare.
Vill bara nämna här guden Khnum som har ett get/får huvud.
Mogger
Hipsteranka
Den här typen av synergier är de bästa och själva orsaken till varför vi skrivit vårt settingmaterial så som vi har gjort! Det gör mig oerhört glad och nöjd!
Vill man krångla till det ytterligare så är inte antalet gudar på något sätt spikat och jag tänker mig att lokala tempel har ett större inflytande än vad som kanske framstår i böckerna. Symboler, domäner och t.o.m namn kan skilja sig även om det kanske är samma gudom som ursprungligen avsågs.
zonk
muterad
- Joined
- 10 Jan 2016
- Messages
- 3,300
Vibbar av hur grekiska gudakulter funkade där, gillar't! Just för hur annorlunda det är mot mer centralorganiserad senare religion. Saxat från wikipedia:
"Identity of names was not a guarantee of a similar cult; the Greeks themselves were well aware that the Artemis worshipped at Sparta, the virgin huntress, was a very different deity from the Artemis who was a many-breasted fertility goddess at Ephesus."
Leon
Leo carcion
- Joined
- 8 Mar 2004
- Messages
- 7,071
Detta, samt Interpretatio graeca, samt att olika gudar kan vara avatarer eller speglingar av varandra förklarar enkelt varför det finns t.ex. flera solgudar.
Tänk också att Athos är en trasig värld. Den gudomliga harmonin är bruten, uråldriga makter har försvunnit och nya makter och spelar sipprar in genom de Grå Hallarna. En gång var det kanske ett välorganiserat kosmos med en enda pantheon i spetsen, men den tiden är i så fall länge sedan.
Medefaunerna
Medeno är en mindre ögrupp i Kopparhavet, befolkad av medefaunerna. De lever i huvudsak som getherdar, fiskare och hantverkare, och klär sig i lösa tunikor fästa med färgglada tygbälten, breda halmhattar med dekorerade hatbanad, knäppta ponchor används vid kalla temperaturer. Männen fläter skägg och hår medan kvinnorna har huckler, och flätar in färgglada band i sitt hår. Båda könen dekorerar armar och ben med band av metall eller färgglada pärlor. De gör sin musik på flöjter av flertalet slag, shamisen och tympanum trummor. I strid föredrar de kortbågar, spjut och beidana
Själva öarna är bergiga med få bra naturliga hamnar, det mesta är antingen för brant eller för revigt, som alla är platser för faunernas hamnbyar och försvaras med skeppshakar. Fler byar finns utsprida högre upp på öarna. Det finns inga överhuvuden på Medeno utan varje by är sin egen enhet som rår över sig själv, även om alla byarna samlas till ting flera gånger om året där man gemensamt diskuterar stora beslut rörande hela ön och försöker reda ut grål mellan byarna. De har en förkärlek för runda envånings stenhus med halmtak, även om fyrkantiga hus förekommer, främst bland hamnbyarna, där man även kan hitta de flesta flervåningshusen.
Medeno är en mindre ögrupp i Kopparhavet, befolkad av medefaunerna. De lever i huvudsak som getherdar, fiskare och hantverkare, och klär sig i lösa tunikor fästa med färgglada tygbälten, breda halmhattar med dekorerade hatbanad, knäppta ponchor används vid kalla temperaturer. Männen fläter skägg och hår medan kvinnorna har huckler, och flätar in färgglada band i sitt hår. Båda könen dekorerar armar och ben med band av metall eller färgglada pärlor. De gör sin musik på flöjter av flertalet slag, shamisen och tympanum trummor. I strid föredrar de kortbågar, spjut och beidana
Själva öarna är bergiga med få bra naturliga hamnar, det mesta är antingen för brant eller för revigt, som alla är platser för faunernas hamnbyar och försvaras med skeppshakar. Fler byar finns utsprida högre upp på öarna. Det finns inga överhuvuden på Medeno utan varje by är sin egen enhet som rår över sig själv, även om alla byarna samlas till ting flera gånger om året där man gemensamt diskuterar stora beslut rörande hela ön och försöker reda ut grål mellan byarna. De har en förkärlek för runda envånings stenhus med halmtak, även om fyrkantiga hus förekommer, främst bland hamnbyarna, där man även kan hitta de flesta flervåningshusen.
Last edited:
Jag antar att ett mindre lokalt tempel mycket välkan offra till (framgång och med hjälp tillbaka) någon mindre entitet som inte är en gudom per se. En demon/daimon/gudoms högra hand eller kanske till och med något lokalt väsen som Havshäxan vara lika viktigt att hålla tillfreds?
Från det okända landet Leng kommer lengfaunerna, de kommer till Kopparhavet i svarta galärer som är kapabla att färdas på inte bara vatten utan i luften på månstrålar. De byter rubiner, berusande vin, alkemiska ingredienser, silver, qula, jak-kumys, samt jättespindel gift och delar mot guld, slavar, köttdjur, kryddor, andra alkemiska ingredienser än de säljer, och xxx. Varje galär brukar ha en magiker-präst ombord. Man kan från dem, för förstliga summor, även beställa mindre båtar med samma förmåga att färdas på månstrålar som deras galärer.
De är håriga och har ovanligt vida munnar, och kär sig i lösa kaftaner eller kiltar, med har säckiga turbaner på huvudet. Var de kommer ifrån verkar rubiner vara vanliga och stora, för många av dem har en eller flera rubiner fastsatta i halsband, ringar, armband, och/eller i pannan på sin turban. De gör sin musik på flöjter av de skildaste slag, bärbara vattenorgel, och trummor.
Under fullmånens sken bygger de stora eldar under vilka de utför förunderliga danser och ritualer till förunderlig musik som lika ofta kan vara skränande som förförande. På de platser de har återkommit länge och ofta har de rest bautastenar, ibland hela ringar av dessa, i vars närhet de utför sina månritualer. De nätter som månnen är borta från natthimmelen brukar lengfaunerna undvika att gå ut, och håller sig till sina galärer om möjligt, även om de har hyrt rum i staden.
De gånger de har tvingats slås använder de yxor, kortsvärd, och runda sköldar i närstrid, men försöker bombardera motståndarna först med slungstenar, pilar från kortbågar och korta kastspjut som kastas med hjälp av sjutslungor.
Lengfaunerna har en fruktan-blandad respekt för magiker och präster, och än mer sådan med de alver som är själsbundna med jättespindlar.
Även om de är ovanliga så förekommer lengfauner som inte tillhör en förankrad galär. Dessa brukar då vara lärda, magiker, utstöta, eller överlevande från skeppsbrott eller piratattacker.
Det finns en nackdel till med tjurrusningen. Du _måste_ förflytta dig, så långt som till angränsande zon. Man måste alltså ta rejäl sats på ett sätt som utesluter alla fiender i närheten och kanske främst gör det till en inledningsmanöver snarare än något mitt i en strid. Den nackdelen har inte klövsparken så då är nog Otymplig en viktig nackdel för att balansera upp att man kan använda den flera gånger och lite mer när som.
Matte skulle kunna knyta an till musik som nämndes i faunbiskt sammanhang i tråden. Om jag inte missminner mig fanns det under antiken en eller annan naturfilosofisk inriktning i antika Grekland som redan på den tiden tog att matematiskt grepp på musiken. Matte kan också bli något mystiskt, kanske metafysiskt för att förstå i alla fall en liten yttepyttedel av sfärerna och deras musik och därmed harmonismen. Det där med rum och mängd folk knyter väl an till liknande som funnits i vår verkliga värld, exempelvis att ett symposion alltid skulle ha minst tre men aldrig fler än nio deltagare, minst lika många som gracerna men inte fler än muserna. Vore kul i så fall att göra ltie sådana vanliga kopplingar för faunerna om man går på det spåret.
Kunde inte låta bli att sitta och knåa lite själv med allas er inspiration.
De dödliga lever i skarven emellan de odödligas riken, vare sig de styrs av de yngre, äldre eller ursprungliga gudomarna, vare sig de räknas till underjordsrikena eller bergsrikena så omger dessa den lilla närmast tvådimensionella yta inom sfärerna som de dödliga bebor. In i denna skarv seglar ibland de svarta galärerna med månljus i seglen, oftast endast en till varje given plats. När de landar i havet antar de gestalt av vanliga men smäckra och snabba galärer som sticker ut i sin hantverksskicklighet, förmodad segelkapacitet och lite märkliga färg. Kanske har någon nyfiken kapten seglat i kapp och förlorat. Ingen har gått i strid med dem och överlevt att berätta. Kanske har ingen kommit intill så pass att de kunnat starta en strid. De svarta galärerna kommer för handelns skull och söker inte annan involvering med de dödliga.
De byter särskilt vackra ovanligt klara rubiner, berusande vin, alkemiska ingredienser, silver, guld, kumys av ett okänt mjölkdjur, samt jättespindelgift och -delar mot guld, slavar, köttdjur, kryddor, andra alkemiska ingredienser än de säljer, och X. Varje galär brukar ha en magiker och präst ombord. Eilana hålls alltid högt. De som kommit i närheten vid oönskat tillfälle eller av olämpliga anledningar har sett och hört dem åkalla Luvena och hennes följare för att sedan bli vilt överfallna, övermannade och fångade eller dödade till siste person. Man kan från dem, för furstliga summor, även beställa förtrollning av segel så dessa spänns av månstrålar (nästan inte alls när månen är i nedan och nästan lite för bra vid fullmåne). För detta krävs segel av högsta kvalitet, kanske är det endast Segelmakarna i Tyrus som kan göra tillräckligt bra segel.
De är håriga och har ovanligt vida munnar, klövdjursöron och klövar, och kär sig i lösa kaftaner med lösa turbaner på huvudet. Klädseln och, säger en del, deras harmonistmagi, döljer nästan helt öronen och klövarna och det kräver mycket skarpa ögon att visuellt bekräfta att det är en silen man har framför sig. Där de kommer ifrån verkar rubiner vara vanliga och stora, för många av dem har en eller flera rubiner fastsatta i halsband, ringar, armband eller i pannan på sin turban. Dessa särskilda rubiner sägs innehålla en essens närmare de fyra elementen, mestadels eld, än de smutsiga och orena blandningar de dödliga normalt sett kan lägga händerna på. Ingen utom möjligen Operba har dock tänkt tanken att försöka lägga vantarna på en sådan rubin på annat sätt än via omåttligt dyr handel. De gör sin musik på flöjter av de skildaste slag, bärbar vattenorgel, och trummor och sägs ha mycket duktiga harmonister bland sig, en anledning till att kulturutbytet med de dödliga oftast går lugnt till och att oegentligheter avstyrs.
Under fullmånens sken bygger de stora eldar under vilka de utför förunderliga danser och ritualer till förunderlig musik som lika ofta kan vara skränande som förförande. På de platser de har återkommit länge och ofta har de rest altare som står sig väldigt väl genom tidernas väder. Altarna har inte bilder eller några igenkännliga skriftspråk så som de dödligas brukar. I stället har de endast tecken, kanske är det symbolism, kanske är det ett främmande skriftspråk som i någon mån liknar de piktogram som använts av de dödliga tidigare i historien. Vid dessa utför de sina månritualer. De nätter som månen är borta från natthimmelen brukar silenerna undvika att gå ut, och håller sig till sina galärer om möjligt, även om de har hyrt rum i staden. Ofta håller de sig på sina skepp även vid andra tillfällen eller sätter upp egna läger med tält som liknar de krunska stammarnas runda tält.
De gånger de har tvingats slås föredrar de att ta striden från sina skepp från vilka de är omåttligt skickliga i att bryta ned sin motståndare med kanoner, skeppshakar, ovanligt smidiga hakebössor och kastspjut för att slutligen, om en fiende kommer så långt, ta närstriden med spjut och kortsvärd eller långknivar av enkeleggad typ. Tvingas de slås i andra sammanhang försöker de alltid skapa situationer där de kan använda sina bössor och kastspjut innan de måste slås med spjut och eggvapen.
Silenerna har en stor respekt för skickliga ceremonimästare som kan offra rätt och få kontakt med gudomarna och deras följare.
Även om de är ovanliga så förekommer silener som inte tillhör en förankrad galär. Ibland har dessa frivilligt lämnat en galär för att utforska de dödliga och deras lilla skarv i världsalltet. Ibland har de ofrivilligt lämnats bakom av olyckliga omständigheter och ibland har de ofrivilligt lämnats bakom av liknande anledningar som de dödligas besättningar lämnar medlemmar bakom sig. Dessa är oftast enstöringar på liknande sätt som karkioner men lärda och kanske magiker. Är de inte magiker är de ofta vardagslärda bösskyttar med en silenbössa de fått eller tagit med sig från skeppet de lämnat av den ena eller andra anledningen. Dessa kallar sig ett annat ord än vad skeppssilenerna kallar sig och av de som förstår vad de är kallas de satyrer.
Satyrerna är ett kullarnas och lundarnas folk, levnadsglada enstöringar som för det mesta för en tillbakadragen tillvaro. Besökare tas emot på replängds avstånd även om de oftast hjälper den i nöd, kanske för att de själva förstår den nödställde väl, strandsatta som de själva är. Det ryktas även att deras festglädje har en mörkare sida – extatiska riter till glömda gudar, där såväl djur som människor slits i stycken i det backantiska ruset. Kanske har en del av de spårlöst försvunna djuren inte tagits av rovdjur. Kanske har inte alla spårlöst försvunna dödliga rånmördats och dumpats i en ravin av landsvägsrövare eller mindre nogaräknade upprorsfolk. Kanske blev de lockade och inbjudna av satyrer att delta i festligheterna — en gång. Satyrers klövar har en häpnadsväckande förmåga att greppa på de halaste och brantaste av ytor. Deras kultur fäster stor vikt vid musik och talmagi. De har fostrat många framstående harmonistmagiker.
Många av dem skapar egensinnig poesi på en meter främmande och svårförståelig för de dödliga men som samtidigt är den matemtiska musiken märkligt förföriskt lockande. Kanske ligger den närmare sfärernas musik än vanlig musik. Trots allt har de färdats närmare sfärerna än den våghalsigaste zeppelondiär. Somliga lärde önskar de kunde tillbringa en livstid med att höra satyrlyriker avlösa varandra reciterandes Den långa sången som skildrar tiden från när de första silenerna började tradera muntligt till här, nu där sången framförs. Så mycket fördolt för de kortlivade dödliga skulle förtäljas. Man skulle kunna dö kännandes ting ingen annan dödlig skulle lära.
De formar inga stora riken eller mäktiga byggnadsverk, utan föredrar livet i det lilla, och är nöjda med att lämna andra ifred så länge de själva får samma ynnest. Den enda kända samlingen av satyrer är en okänt stor grupp i Drakryggen och en annan grupp i oländiga trakter vid eller i Krun som inte funnit samma balans mellan fritt strövande och skatteuppbörd till Krun som de flesta av slätternas vargfolk gjort. De bryr sig inte mycket om konstruktion eller tillverkning av föremål annat än utsmyckning av kläder, smycken, instrument och sina särskilda bössor. Kultur de har med sig från sitt liv som silener.
Även de mer tillbakadragna kommer dock enskilt eller i små grupper för att handla kring ting eller råvaror de behöver eller vill ha men inte kan eller vill ta fram själva. Varje bössa är mycket speciell och varje räknas in enskilt. De sägs skapas av magikunniga alkemistsmeder. Ingen vet hur många bössor eller alkemistsmeder det finns men det finns minst en smed och flera bössor. Bössorna är inte endast fina hantverk i att de inte är vanligt smide utan i sin unikhet är de även utsmyckade utöver det vanliga. Piporna görs av en brons av lite annorlunda balans än de vanliga varianterna samt med inblandad orikalk. Det sägs även att bössorna har delar av bly infällt då de lärde insett att bly är ett bra medium för förbannelser och kanske även annan magi eller så har satyrerna större förmåga att ingjuta blyprojektilerna med förbannelser än de dödliga (som både ristar i fält formar vid tillverkning ler- och blyprojektiler för slungor med spydigheter och förbannelser). Varje sådan här bössa blir självklart ett mycket viktigt arvegods men enligt ett musikbaserat matematiskt mönster snarare än i rakt nedstigande led till den förstfödde. De är alla namngivna liknande *Marduks spjut* eller *Luvenas månstråle*.
Satyrer som frivilligt lämnat en silengalär ger sig oftare ut på vandring i världen av nyfikenhet eller vandringslusta. Några av dessa hamnar i Luftvarvet i Krilloan och Krilloans takläggarskrå leds av en satyr. Ingen har hittills kunnat med en ärlig min producera en berättelse om att det regnat in i byggnad som dessa lagt tak över med mindre än att Marduks vrede rasat i trakten. Det sägs också att det inte endast är Melkarts stöd som gett Tyrus en sådan storhet utan även att det i kulisserna bland melkartfolk, köpmän och lejonordensmedlemmar finns en satyr eller två som bidrar med sin förståelse för handel och manipulation av de dödliga. Kanske är det inte endast titanen amiral Xassar är ute efter utan även kontakten och kontrollen över dessa (om de finns och de skulle gå att ha kontroll över dem). De som lämnat ofrivilligt har en större tendens att hålla sig undan bland bergen. När satyrerna lämnat sin galär bakom sig verkar de tappa en del av sin silenitet och faller ned närmare de dödliga.
Av en del, de flesta ser bara skymtar av satyrer, kallas de som bor i Drakryggen för klippviskare.
## Väljer du att spela satyr så gör du följande
* Sätt 5 färdighetstärningar på *Musik*.
* Sätt 2 färdighetstärningar på *Smidighet*.
* Sätt 2 färdighetstärningar på *Uthållighet.*
* Sätt 3 färdighetstärningar på *Insikt*.
* Sätt två färdighetstärningar på *Stigvana* eller *Trolldom* (endast om du väljer Harmonism)
* Sätt startvärdet för *Gard*till 20.
* Sätt startvärdet för *Hälsa*till 15.
* Du får förmågan Bergsget.
* Du kan tala månspråk (silenspråket), jori och ett valfritt språk.
### Bergsget
#### Klövar
Dina starka ben orkar lyfta och bära din kropp länge. Dina klövar finner fäste även i små skrevor i branter. Du har även en väldigt dämpad höjdrädsla jämfört med de dödliga som verkar hårdare bundna till de spröda skikt de kallar sitt hem. Alla slag för klättra öppnas 5. Du kan också utföra en Klövspark som obeväpnad attack med Slagsmål. Denna gör 3T6 i skada, men räknas också som otymplig.
De dödliga lever i skarven emellan de odödligas riken, vare sig de styrs av de yngre, äldre eller ursprungliga gudomarna, vare sig de räknas till underjordsrikena eller bergsrikena så omger dessa den lilla närmast tvådimensionella yta inom sfärerna som de dödliga bebor. In i denna skarv seglar ibland de svarta galärerna med månljus i seglen, oftast endast en till varje given plats. När de landar i havet antar de gestalt av vanliga men smäckra och snabba galärer som sticker ut i sin hantverksskicklighet, förmodad segelkapacitet och lite märkliga färg. Kanske har någon nyfiken kapten seglat i kapp och förlorat. Ingen har gått i strid med dem och överlevt att berätta. Kanske har ingen kommit intill så pass att de kunnat starta en strid. De svarta galärerna kommer för handelns skull och söker inte annan involvering med de dödliga.
De byter särskilt vackra ovanligt klara rubiner, berusande vin, alkemiska ingredienser, silver, guld, kumys av ett okänt mjölkdjur, samt jättespindelgift och -delar mot guld, slavar, köttdjur, kryddor, andra alkemiska ingredienser än de säljer, och X. Varje galär brukar ha en magiker och präst ombord. Eilana hålls alltid högt. De som kommit i närheten vid oönskat tillfälle eller av olämpliga anledningar har sett och hört dem åkalla Luvena och hennes följare för att sedan bli vilt överfallna, övermannade och fångade eller dödade till siste person. Man kan från dem, för furstliga summor, även beställa förtrollning av segel så dessa spänns av månstrålar (nästan inte alls när månen är i nedan och nästan lite för bra vid fullmåne). För detta krävs segel av högsta kvalitet, kanske är det endast Segelmakarna i Tyrus som kan göra tillräckligt bra segel.
De är håriga och har ovanligt vida munnar, klövdjursöron och klövar, och kär sig i lösa kaftaner med lösa turbaner på huvudet. Klädseln och, säger en del, deras harmonistmagi, döljer nästan helt öronen och klövarna och det kräver mycket skarpa ögon att visuellt bekräfta att det är en silen man har framför sig. Där de kommer ifrån verkar rubiner vara vanliga och stora, för många av dem har en eller flera rubiner fastsatta i halsband, ringar, armband eller i pannan på sin turban. Dessa särskilda rubiner sägs innehålla en essens närmare de fyra elementen, mestadels eld, än de smutsiga och orena blandningar de dödliga normalt sett kan lägga händerna på. Ingen utom möjligen Operba har dock tänkt tanken att försöka lägga vantarna på en sådan rubin på annat sätt än via omåttligt dyr handel. De gör sin musik på flöjter av de skildaste slag, bärbar vattenorgel, och trummor och sägs ha mycket duktiga harmonister bland sig, en anledning till att kulturutbytet med de dödliga oftast går lugnt till och att oegentligheter avstyrs.
Under fullmånens sken bygger de stora eldar under vilka de utför förunderliga danser och ritualer till förunderlig musik som lika ofta kan vara skränande som förförande. På de platser de har återkommit länge och ofta har de rest altare som står sig väldigt väl genom tidernas väder. Altarna har inte bilder eller några igenkännliga skriftspråk så som de dödligas brukar. I stället har de endast tecken, kanske är det symbolism, kanske är det ett främmande skriftspråk som i någon mån liknar de piktogram som använts av de dödliga tidigare i historien. Vid dessa utför de sina månritualer. De nätter som månen är borta från natthimmelen brukar silenerna undvika att gå ut, och håller sig till sina galärer om möjligt, även om de har hyrt rum i staden. Ofta håller de sig på sina skepp även vid andra tillfällen eller sätter upp egna läger med tält som liknar de krunska stammarnas runda tält.
De gånger de har tvingats slås föredrar de att ta striden från sina skepp från vilka de är omåttligt skickliga i att bryta ned sin motståndare med kanoner, skeppshakar, ovanligt smidiga hakebössor och kastspjut för att slutligen, om en fiende kommer så långt, ta närstriden med spjut och kortsvärd eller långknivar av enkeleggad typ. Tvingas de slås i andra sammanhang försöker de alltid skapa situationer där de kan använda sina bössor och kastspjut innan de måste slås med spjut och eggvapen.
Silenerna har en stor respekt för skickliga ceremonimästare som kan offra rätt och få kontakt med gudomarna och deras följare.
Även om de är ovanliga så förekommer silener som inte tillhör en förankrad galär. Ibland har dessa frivilligt lämnat en galär för att utforska de dödliga och deras lilla skarv i världsalltet. Ibland har de ofrivilligt lämnats bakom av olyckliga omständigheter och ibland har de ofrivilligt lämnats bakom av liknande anledningar som de dödligas besättningar lämnar medlemmar bakom sig. Dessa är oftast enstöringar på liknande sätt som karkioner men lärda och kanske magiker. Är de inte magiker är de ofta vardagslärda bösskyttar med en silenbössa de fått eller tagit med sig från skeppet de lämnat av den ena eller andra anledningen. Dessa kallar sig ett annat ord än vad skeppssilenerna kallar sig och av de som förstår vad de är kallas de satyrer.
Satyrerna är ett kullarnas och lundarnas folk, levnadsglada enstöringar som för det mesta för en tillbakadragen tillvaro. Besökare tas emot på replängds avstånd även om de oftast hjälper den i nöd, kanske för att de själva förstår den nödställde väl, strandsatta som de själva är. Det ryktas även att deras festglädje har en mörkare sida – extatiska riter till glömda gudar, där såväl djur som människor slits i stycken i det backantiska ruset. Kanske har en del av de spårlöst försvunna djuren inte tagits av rovdjur. Kanske har inte alla spårlöst försvunna dödliga rånmördats och dumpats i en ravin av landsvägsrövare eller mindre nogaräknade upprorsfolk. Kanske blev de lockade och inbjudna av satyrer att delta i festligheterna — en gång. Satyrers klövar har en häpnadsväckande förmåga att greppa på de halaste och brantaste av ytor. Deras kultur fäster stor vikt vid musik och talmagi. De har fostrat många framstående harmonistmagiker.
Många av dem skapar egensinnig poesi på en meter främmande och svårförståelig för de dödliga men som samtidigt är den matemtiska musiken märkligt förföriskt lockande. Kanske ligger den närmare sfärernas musik än vanlig musik. Trots allt har de färdats närmare sfärerna än den våghalsigaste zeppelondiär. Somliga lärde önskar de kunde tillbringa en livstid med att höra satyrlyriker avlösa varandra reciterandes Den långa sången som skildrar tiden från när de första silenerna började tradera muntligt till här, nu där sången framförs. Så mycket fördolt för de kortlivade dödliga skulle förtäljas. Man skulle kunna dö kännandes ting ingen annan dödlig skulle lära.
De formar inga stora riken eller mäktiga byggnadsverk, utan föredrar livet i det lilla, och är nöjda med att lämna andra ifred så länge de själva får samma ynnest. Den enda kända samlingen av satyrer är en okänt stor grupp i Drakryggen och en annan grupp i oländiga trakter vid eller i Krun som inte funnit samma balans mellan fritt strövande och skatteuppbörd till Krun som de flesta av slätternas vargfolk gjort. De bryr sig inte mycket om konstruktion eller tillverkning av föremål annat än utsmyckning av kläder, smycken, instrument och sina särskilda bössor. Kultur de har med sig från sitt liv som silener.
Även de mer tillbakadragna kommer dock enskilt eller i små grupper för att handla kring ting eller råvaror de behöver eller vill ha men inte kan eller vill ta fram själva. Varje bössa är mycket speciell och varje räknas in enskilt. De sägs skapas av magikunniga alkemistsmeder. Ingen vet hur många bössor eller alkemistsmeder det finns men det finns minst en smed och flera bössor. Bössorna är inte endast fina hantverk i att de inte är vanligt smide utan i sin unikhet är de även utsmyckade utöver det vanliga. Piporna görs av en brons av lite annorlunda balans än de vanliga varianterna samt med inblandad orikalk. Det sägs även att bössorna har delar av bly infällt då de lärde insett att bly är ett bra medium för förbannelser och kanske även annan magi eller så har satyrerna större förmåga att ingjuta blyprojektilerna med förbannelser än de dödliga (som både ristar i fält formar vid tillverkning ler- och blyprojektiler för slungor med spydigheter och förbannelser). Varje sådan här bössa blir självklart ett mycket viktigt arvegods men enligt ett musikbaserat matematiskt mönster snarare än i rakt nedstigande led till den förstfödde. De är alla namngivna liknande *Marduks spjut* eller *Luvenas månstråle*.
Satyrer som frivilligt lämnat en silengalär ger sig oftare ut på vandring i världen av nyfikenhet eller vandringslusta. Några av dessa hamnar i Luftvarvet i Krilloan och Krilloans takläggarskrå leds av en satyr. Ingen har hittills kunnat med en ärlig min producera en berättelse om att det regnat in i byggnad som dessa lagt tak över med mindre än att Marduks vrede rasat i trakten. Det sägs också att det inte endast är Melkarts stöd som gett Tyrus en sådan storhet utan även att det i kulisserna bland melkartfolk, köpmän och lejonordensmedlemmar finns en satyr eller två som bidrar med sin förståelse för handel och manipulation av de dödliga. Kanske är det inte endast titanen amiral Xassar är ute efter utan även kontakten och kontrollen över dessa (om de finns och de skulle gå att ha kontroll över dem). De som lämnat ofrivilligt har en större tendens att hålla sig undan bland bergen. När satyrerna lämnat sin galär bakom sig verkar de tappa en del av sin silenitet och faller ned närmare de dödliga.
Av en del, de flesta ser bara skymtar av satyrer, kallas de som bor i Drakryggen för klippviskare.
## Väljer du att spela satyr så gör du följande
* Sätt 5 färdighetstärningar på *Musik*.
* Sätt 2 färdighetstärningar på *Smidighet*.
* Sätt 2 färdighetstärningar på *Uthållighet.*
* Sätt 3 färdighetstärningar på *Insikt*.
* Sätt två färdighetstärningar på *Stigvana* eller *Trolldom* (endast om du väljer Harmonism)
* Sätt startvärdet för *Gard*till 20.
* Sätt startvärdet för *Hälsa*till 15.
* Du får förmågan Bergsget.
* Du kan tala månspråk (silenspråket), jori och ett valfritt språk.
### Bergsget
#### Klövar
Dina starka ben orkar lyfta och bära din kropp länge. Dina klövar finner fäste även i små skrevor i branter. Du har även en väldigt dämpad höjdrädsla jämfört med de dödliga som verkar hårdare bundna till de spröda skikt de kallar sitt hem. Alla slag för klättra öppnas 5. Du kan också utföra en Klövspark som obeväpnad attack med Slagsmål. Denna gör 3T6 i skada, men räknas också som otymplig.
Last edited:
Mogger
Hipsteranka
Tack, glömmer dock ibland när man kopierar från sin webbläsare till sitt textprogram och sedan till webbläsaren så utsätts man för rättstavning inte en gång utan två. Det krävs en satyrisk bössa för att skjuta prick på "rättstavningarna" i texten *häller i krut, stompar krutet och släpper i en kula".
