Om behovet av en spelvärld

[Genesis]

Jag upplever det ibland som ett problem. Vi spelat just nu Twilight 2000 och vår spelgrupps kunskap om Polen på 90-talet är rätt vag.

Fast liksom, om ingen av er kan det är det ju bara att hitta på, precis som ni hade gjort i en påhittad spelvärld om ni åker till en plats ni inte har koll på. Det är ju ingen som sitter och faktakollar er, liksom.

 

[Rangertheman]

Ja, jag har gärna länder, kungar, områden, städer etc. som kan återkomma och ge en känsla av igenkänning när man skapar spelledarpersoner, bakgrunder till rollpersoner, bestämmer var saker händer, spelledarpersonerna bor etc. Det gör att det känns mer levande och som att rollpersonerna verkligen verkar och agerar i en spelvärld som sträcker sig utanför äventyrsplatsen. När man räddar hoberna från trollen så kan de tacksamma hoberna dyka upp och hjälpa en i framtiden, ryktet kan spridas, handelsmannen man var i kontakt med kanske håller till i nästa stad, och trollen kanske försöker hämnas. Det är roligare än om man löser ett äventyr och sedan fortsätter nästa äventyr som om det föregående inte har inträffat.

Behövs det en spelvärld för det? SLP, rykten, m.m. kan följa gruppen även om de hoppar runt bland självständiga äventyrsplatser, och om SL antecknar vad som hände första gången de besökte en plats, kan deras handlingar ha inverkan på ett eventuellt efterföljande besök.

 

[Genesis]

Från mitt perspektiv är det så konstigt, för jag ser ju mig och mina medspelare som författare. Att som författare säga ”Jag vill hitta på mina egna berättelser och det är omöjligt utan en fördefinierad värld” låter lite konstigt i mina öron. Liksom, om du är fantasyförfattare så är det ju ditt jobb att hitta på en värld?

 

[Ram]

Fast liksom, om ingen av er kan det är det ju bara att hitta på, precis som ni hade gjort i en påhittad spelvärld om ni åker till en plats ni inte har koll på. Det är ju ingen som sitter och faktakollar er, liksom.

Är inte detta äventyr kontra kampanjer som jag tjatat mig smurf-färgad om tidigare? Om man spelar ett scenario som tar 1-4 spelmöten och sedan får det dö ut så kommer man väldigt långt med skissartad värld som bakgrund medan om man tänker sig att man spelar många spelmöten så blir världen för tunn?

 

[JohanL]

Fast liksom, om ingen av er kan det är det ju bara att hitta på, precis som ni hade gjort i en påhittad spelvärld om ni åker till en plats ni inte har koll på. Det är ju ingen som sitter och faktakollar er, liksom.

I någon menig måste man alltid till en del, men jag ser det ett som ett personligt misslyckande då - jag hade ju kunnat researcha ordentligt i stället! Kör rollpersonerna en Bradley är det min jävla skyldighet som SL att kunna detaljerna om den!

 

[krank]

Så jag undrar vad ni lägger i begreppet "värld" när ni säger att ni behöver en sådan för att spela. Är det bara trakten runt rollpersonerna och viktiga spelledarpersoner, eller är det något mer än så?

Här är några saker jag brukar vilja hänga upp äventyr på:

• Finns magi, och hur funkar den? Finns det några intressanta bieffekter eller annat att utforska?
  • Psykiska krafter, superkrafter, weird tech etc etc
  • Vilka nya intreessanta sätt finns det att begå brott på, som RP skulle kunna utreda?
• Vilka spelvärldshemligheter finns det, typ "i själva verket är det här dödsriket" eller "i själva verket är alla kungarna formförändrade drakar"?
• Vilka större konflikter finns det, och vad handlar de om?
• Finns det ruiner eller övergivna rymdstationer? Vem har byggt dem?

Jag vet liksom inte hur man skriver äventyr utan att ha konflikter, mytologier, övernaturligheter och/eller hemligheter att hänga upp dem på. Åtminstone inte äventyr jag skulle tycka vore roliga; något slags stridsgrejs antar jag att jag skulle kunna hitta på rent hypotetiskt men det vill jag ju inte.

Jag har också svårt att riktigt engagera mig i oneshot-äventyr som inte greppar tag i spelvärlden eller skapar något större sammanhang, på samma sätt som jag är helt ointresserad av episodisk TV där allt återställs efter varje avsnitt.

 

[Zire]

Behövs det en spelvärld för det? SLP, rykten, m.m. kan följa gruppen även om de hoppar runt bland självständiga äventyrsplatser, och om SL antecknar vad som hände första gången de besökte en plats, kan deras handlingar ha inverkan på ett eventuellt efterföljande besök.

Ja, man kan ju alltid modifiera äventyret och lägga till fler SLPs och sånt från tidigare äventyr. Och där börjar man väl bygga ihop en spelvärld utanför äventyret.

 

[Mogger]

Något av det värsta jag vet (i rollspelssammanhang) är när vi ska spela ett spel med e

Fast liksom, om ingen av er kan det är det ju bara att hitta på, precis som ni hade gjort i en påhittad spelvärld om ni åker till en plats ni inte har koll på. Det är ju ingen som sitter och faktakollar er, liksom.

Spelar man en kampanj under flera månader (eller t.o.m år) kan man faktiskt behöva faktakolla lite då och då, eftersom det kan vara svårt att minnas allt som hänt och sagts. Vi är ju dessutom flera spelare, och jag kan sitta och googla kyrkor i Lodz och då tänker ju jag att de faktiskt fanns.

Spelar man one shots spelar det ju ingen roll däremot.

 

[Mogger]

Från mitt perspektiv är det så konstigt, för jag ser ju mig och mina medspelare som författare. Att som författare säga ”Jag vill hitta på mina egna berättelser och det är omöjligt utan en fördefinierad värld” låter lite konstigt i mina öron. Liksom, om du är fantasyförfattare så är det ju ditt jobb att hitta på en värld?

Fast nu tolkar du väl väldigt fritt? Det vi säger är ju att vi vill att en bestämd setting ska ge klangbotten. Det är ju som att vilja ha regler som hjälper spelet, och då är ju inte "hitta på reglerna själv istället!" något gott råd.

 

[Genesis]

Är inte detta äventyr kontra kampanjer som jag tjatat mig smurf-färgad om tidigare? Om man spelar ett scenario som tar 1-4 spelmöten och sedan får det dö ut så kommer man väldigt långt med skissartad värld som bakgrund medan om man tänker sig att man spelar många spelmöten så blir världen för tunn?

I den här deltråden handlar det ju om påhittad värld kontra verkligheten. Att säga att man får en för tunn värld när man spelar i verkligheten känns som att det sätter lite väl höga krav!

 

[JohanL]

Från mitt perspektiv är det så konstigt, för jag ser ju mig och mina medspelare som författare.

Vanligt Jävla Rollspel innebär att rollpersonerna styr sin rollperson men inte annat. Då är det upp till SL att hantera resten, som hela världen förutom rollpersonerna, men inte att avgöra vad rollpersonerna gör.

 

[Christoffer]

Vanligt Jävla Rollspel innebär att rollpersonerna styr sin rollperson men inte annat.

Ehmmmmmmmm nej.

 

[Christoffer]

Från mitt perspektiv är det så konstigt, för jag ser ju mig och mina medspelare som författare. Att som författare säga ”Jag vill hitta på mina egna berättelser och det är omöjligt utan en fördefinierad värld” låter lite konstigt i mina öron. Liksom, om du är fantasyförfattare så är det ju ditt jobb att hitta på en värld?

Men är det inte så enkelt som att man vill ha någon annans röst där. Lite som att vissa vill att världen ska gestaltas av någon specifik individ kring spelbordet, att det "ger" något i hur våra ansvar kring spelbordet är asymetriska och därmed får vi olika roller. På samma vis, en SL kan ju vilja ha den asymetrin själv, kunna känna att vissa saker plockar jag härifrån, jag vill inte sitta med "allt" ansvar för hittepå.... Om det så är en artikel på wikipedia eller 4000 sidor om Glorantha som används som facit om spelvärlden. För mig är det denna assymetri som skapar kreativa ingångar och det är väl just hur världar beskrivs, vad som inkluderas och vad som lämnas därhän som för mig blir skillnaden mellan fungerande och kreativt triggande kontra icke fungerande och kreative hämmande världar.

 

[afUttermark]

Det är som när jag och Mogger spelar western. Mogger är i deadwood, alla mina slp skurkar är lee van clef i den onde, den gode och den fule, johan spelar Young Guns och PA föreställer sig Django unchained

 

[erikt]

Från mitt perspektiv är det så konstigt, för jag ser ju mig och mina medspelare som författare. Att som författare säga ”Jag vill hitta på mina egna berättelser och det är omöjligt utan en fördefinierad värld” låter lite konstigt i mina öron. Liksom, om du är fantasyförfattare så är det ju ditt jobb att hitta på en värld?

Mest en fråga om tid och energi.
Naturligtvis kan man hitta på både värld och äventyr i den världen - men man sparar en hel del tid och energi på att låta någon annan göra halva jobbet, så att man i stället kan ägna sin dyrbara tid till att faktiskt spela i världen, istället för att ägna tiden åt världsbyggande.

 

[JohanL]

Det är som när jag och Mogger spelar western. Mogger är i deadwood, alla mina slp skurkar är lee van clef i den onde, den gode och den fule, johan spelar Young Guns och PA föreställer sig Django unchained

En del skulle säga att det är ett problem. En del andra skulle säga att det är precis så man ska göra.

 

[Rangertheman]

Ja, man kan ju alltid modifiera äventyret och lägga till fler SLPs och sånt från tidigare äventyr. Och där börjar man väl bygga ihop en spelvärld utanför äventyret.

För mig handlar det mer om kontinuitet än att bygga en spelvärld. Platsen "byggdes" i äventyret där den förekom första gången, SLP:n "föddes" i samma äventyr, etc. Det jag uppfattade att TS ifrågasatte var om det behövs ett paraply som binder samman platserna och bygger ut dem till en spelvärld. Jag tycker inte det, i synnerhet inte till ett rollspel med många olika äventyrsskapare, som var och en kanske bygger sin egen lilla värld.

 

[Genesis]

Fast nu tolkar du väl väldigt fritt? Det vi säger är ju att vi vill att en bestämd setting ska ge klangbotten. Det är ju som att vilja ha regler som hjälper spelet, och då är ju inte "hitta på reglerna själv istället!" något gott råd.

Jag menade just "från mitt perspektiv", och är med på att det inte är så för andra. Jag är ju också oförstående över att folk betalar andra människor för att hitta på reglerna åt dem.

Men är det inte så enkelt som att man vill ha någon annans röst där. Lite som att vissa vill att världen ska gestaltas av någon specifik individ kring spelbordet, att det "ger" något i hur våra ansvar kring spelbordet är asymetriska och därmed får vi olika roller. På samma vis, en SL kan ju vilja ha den asymetrin själv, kunna känna att vissa saker plockar jag härifrån, jag vill inte sitta med "allt" ansvar för hittepå.... Om det så är en artikel på wikipedia eller 4000 sidor om Glorantha som används som facit om spelvärlden. För mig är det denna assymetri som skapar kreativa ingångar och det är väl just hur världar beskrivs, vad som inkluderas och vad som lämnas därhän som för mig blir skillnaden mellan fungerande och kreativt triggande kontra icke fungerande och kreative hämmande världar.

Ja, för mig är ju de andra spelarna "någon annans röst", så då behöver jag inte ha det utifrån. Det är ju till och med en stor del av tjusningen med rollspel för mig att jag inte har kontroll över allting utan att det finns en massa saker att förhålla sig till. Men är vi fem spelare så är ju redan 80% av spelet inte påhittat av mig, så jag har långt ifrån allt ansvar. Och så använder jag ju ofta andra grejer för detta än spelvärld; framförallt regler.

Men återigen grundas nog en del av skillnaden i att jag helt enkelt tycker att det enda som en påhittad värld kan bidra med som inte vår verklighet har är just påhittandet, och då vill jag göra det själv. Att hitta olika ingångar och inspiration utifrån något som redan finns kan jag få från verkligheten, som är en outtömlig källa till inspiration och som dessutom har den svårslagna egenskapen att finnas på riktigt. Så för mig är det enda en påhittad värld kan erbjuda just att jag får hitta på den själv. Allt annat gör verkligheten bättre.

 

[Troberg]

Jag vill gärna ha en spelvärld, den ger mig inspiration. Jag hittar möjligheter i den, potentialer till rollspel, intressanta möten med världen osv.

 

[RasmusL]

Jag gillar skrivna spelvärldar men jag hanterar dem väldigt medvetet som något som ska förbrukas och förbrännas, inte främst förhållas till. Exempelvis i Symbaroum som vi spelar nu klämmer jag in så mycket göttigt spelvärldstjafs som det går och tvekar inte att helt jämna en plats med marken om det är rimligt. Det skapar helt klart utmaningar i att följa de skrivna äventyren när en stad plötsligt är lagd i ruiner på grund av inbördeskrig mellan några skojjiga NPC:er triggat av spelarnas agerande, men då finns det ju alltid fler städer som jag slipper hitta på och som vi kan ge oss iväg till med facklor och högafflar i högsta hugg!

Som yngre var jag väldigt försiktig med att både använda och förstöra saker i världen för jag ville inte "förstöra" något kommande äventyr. Då blev spelvärlden mest ett hinder snarare än en resurs för mig!