Nekromanti Om en kidnappad spelarkaraktär.

[Bassejr]

Går det att spela att en spelarkaraktär blir kiddnappad, eller på anant vis separerad från gruppen, utan att det antingen blir tråkigt för resten av gruppen, eller blir tråkigt för den kidnappade spelaren?

 

[God45]

Det är mycket, mycket svårt.

Om man railroadar en spelarkaraktär till att bli kidnappad suger det.

GM: "Du blev förgiftad med sömnmedel!"

Spelare 1: "Va? Men jag fick inte rulla!"

GM: "Det var i din mat, du kunde inte märka det!"

Ja, det där är bullshit.

Extremt få spelkaraktärer kommer dock att ge sig levande i någon situation. Så om ninjas dyker upp och hotar spelarkaraktären och försöker tvinga henne att följa med så kommer där vara en strid till döden. Eftersom, klart där är. Och tror du inte en magiker kommer bränna ner hotellet hon är i för att döda en grupp anfallare så känner du inte spelarkaraktärer.

Men bortom allt det så finner jag att det är ett billigt narrativt grepp. Varför behöver du ha en karaktär kidnappad över huvudtaget?

 

[Ond bråd död]

Spelaren kan ju spela någon annan roll så länge.

 

[DynamicMan_UBBT]

Absolut, men det kräver lite planering och sinnesnärvaro hos spelledaren, skulle jag påstå.

Se till att ha förberett saker som händer för både den kidnappade och de övriga och växla mellan dem relativt ofta så att ingen behöver sitta göralös alltför länge i sträck.

Försök också göra det som händer på respektive front så pass spännande och engagerande att den/de som för tillfället står utanför handlingen ändå blir underhållen av vad som händer vid spelbordet.

Alternativt, om grupperna ska vara separerade länge och det är olämpligt att växla ofta mellan dem, spela grupperna på separata spelmöten. Men det är något av en icke önskvärd nödlösning skulle jag säga...

 

[God45]

Spelaren kan ju spela någon annan roll så länge.

Jag hade inte varit glad om jag fick "Din spelarkaraktär är kidnappad! Men du kan spela en annan under tiden."

F that. Jag har escape artist/magi/en plan! Så nu spelar vi när jag flyr. Och seriöst, om du som spelledare separerar mig från gruppen är det du som skapat situationen där strålkastarljuset måste delas. Det var inte jag så tålamodet man får för sådant när spelarna delar upp gruppen själva finns inte.

 

[BiobunkerVII]

Jag tror att det kan funka, får dock inte bli alltför långdraget.
Gruppen kan inte behöva ta sig igenom en massiv kampanj för att befria spelaren - men om ngn spelare har svårt att närvara vid ett antal speltillfällen varför inte?
Spela hur han kidnappas - går väl alltid att knåpa ihop hur han sövs av vapen/magi men låt karaktären göra det kostsamt för kidnapparna tror inte heller på idén att man bara gör klart för spelaren att du drogades och befinner dig nu i en cell gjord av järn och just det du har ingen utrustning längre.

Att spela separerade grupper är lite krångligt om man inte har tillgång till en "På spåret-studio". Kan dock bli lite roligt, kommer ihåg att vi i tidernas begynnelse spelade Western där vi spelade delat - slutade med att en spelare dödligt sårade en annan då han misstog polaren för en fiende.

 

[DynamicMan_UBBT]

Det är mycket, mycket svårt.

Om man railroadar en spelarkaraktär till att bli kidnappad suger det.

Jag håller inte med faktiskt. Eller ja, det beror ju på spelargruppen och sånt naturligtvis. Jag har spelat rollpersoner som blivit kidnappade och haft mycket roliga äventyr kring det.

Visst skulle det kännas som bullshit om spelledaren gör det på ett osnyggt sätt, men jag som spelare kan lätt acceptera till exempel att min rollperson kan få en kloroformtrasa över nyllet i sömnen eller något annat som är svårt att försvara sig emot.

Men främst handlar det väl om att jag litar på att spelledaren har en plan och att det kan bli en intressant, spännande och underhållande historia av det, typ.

Extremt få spelkaraktärer kommer dock att ge sig levande i någon situation. Så om ninjas dyker upp och hotar spelarkaraktären och försöker tvinga henne att följa med så kommer där vara en strid till döden. Eftersom, klart där är. Och tror du inte en magiker kommer bränna ner hotellet hon är i för att döda en grupp anfallare så känner du inte spelarkaraktärer.

Det här är nog absolut väldigt vanligt, men även här tycker jag det är värt att påpeka att det beror väldigt mycket på spelargruppen och kampanjtypen.

Just nu spelar jag till exempel i en The Wire-inspirerad Shadowrunkampanj där våra karaktärer är tämligen low level street scum som mest bara försöker överleva dagen, kampanjen handlar mer om utsatthet och att vara tvungen att kämpa för att hålla sig flytande än om att rädda världen eller kicka ass.

För oss har det visat sig vara en väldigt givande spelstil vill jag påstå, även om jag förstår att det inte är vad alla är ute efter. Men poängen är att alla spelarkaraktärer inte nödvändigtvis fungerar likadant.

 

[Lupus Maximus]

Om det bara hade varit en spelare, skulle du då kunnat få kidnappningen intressant?

Om ja, då är det som vilken situation som helst när gruppen är på olika platser.

Om nej, då kommer det vara som i enspelarsituationen, fast tråkigare eftersom det också innebär väntande.

Fast är det mer "author stance" än "actor stance", där den kidnappade rollpersonens spelare får vara fullt aktiv i de andra spelarnas letande, så finns det saker att göra ändå.

Sedan finns givetvis problematiken som God45 tog upp. Men alla spelare är dock inte av "slåss till döden"-typen. Men om så är fallet kan man nog behöva vänja dem av med det först.

Att hantera att spelare är på olika platser finns det flera sätt att hantera. Ju mindre de får interagera som spelare (delta - lyssna - separata rum), desto viktigare blir det med snabba byten (gärna med en lite cliffhanger om möjligt).

 

[RasmusL]

Det är lätt, smidigt och det finns tydliga riktlinjer i reglerna för det (hard move).

Ah, du kanske inte spelar ett spel som är så bra som Apocalypse World?

EDIT: Alltså, vad jag menar är: AW har detta som stapelvara och där fungerar det fantastiskt bra. Kanske kan du titta på hur Baker löst problemet och dra inspiration från det?

 

[God45]

Att spela separerade grupper är lite krångligt om man inte har tillgång till en "På spåret-studio". Kan dock bli lite roligt, kommer ihåg att vi i tidernas begynnelse spelade Western där vi spelade delat - slutade med att en spelare dödligt sårade en annan då han misstog polaren för en fiende.

Jag tror folk klarar av att separera out of character och in character kunskap bra nog att man inte måste separera spelarna bara för att man separerar karaktärerna.

men om ngn spelare har svårt att närvara vid ett antal speltillfällen varför inte?

Den här är jag helt bakom. Kommer någon missa ett par sessioner pga tex semester är det här ett bra sätt att göra det på.

Spela hur han kidnappas - går väl alltid att knåpa ihop hur han sövs av vapen/magi men låt karaktären göra det kostsamt för kidnapparna

Jag tror inte det här funkar. Jag har varit i en situation där spelledaren var "Oh, de har sömn medel i nålar!". Eldboll i golvet. Alla är döda, hotellet vi var i brinner ner. Men det är till och med extremt. När skott och magi börjar flyga kommer resten av gruppen märka det. Och att göra ett encounter där man planerat utgången är dåligt spelledarna. Lyckas spelaren rulla bra och springa därifrån eller döda anfallarna ska det funka.

 

[God45]

Sedan finns givetvis problematiken som God45 tog upp. Men alla spelare är dock inte av "slåss till döden"-typen. Men om så är fallet kan man nog behöva vänja dem av med det först.

Varför ska man vänja folk av med det? Ha en bättre handling istället.

 

[God45]

Det är lätt, smidigt och det finns tydliga riktlinjer i reglerna för det (hard move).

Ah, du kanske inte spelar ett spel som är så bra som Apocalypse World?

EDIT: Alltså, vad jag menar är: AW har detta som stapelvara och där fungerar det fantastiskt bra. Kanske kan du titta på hur Baker löst problemet och dra inspiration från det?

Det är den absolut värsta delen av Apocalypse World.

 

[Pilzefrau]

Det är lätt, smidigt och det finns tydliga riktlinjer i reglerna för det (hard move).

Ah, du kanske inte spelar ett spel som är så bra som Apocalypse World?

EDIT: Alltså, vad jag menar är: AW har detta som stapelvara och där fungerar det fantastiskt bra. Kanske kan du titta på hur Baker löst problemet och dra inspiration från det?

En stor sak som ska sägas, som jag misstänker hör hit, är skillnaden mellan ensemblespel och truppspel (osäker på termerna). I truppspel har vi den klassiska äventyrargruppen, som gör saker tillsammans, och som mest blir separerade av en gallerdörr i samma rum i dungeonen, eller olika sovrum på värdshuset. I ensemblespel har vi rollpersonerna kungen, hans luriga rådgivare, vaktkaptenen och kultledaren som viglar upp befolkningen utanför murarna. Vi spelar typiskt sett de scener där mer än en av dem är med. Det kan finnas mängder med yttre hot, så att rollerna under det mesta av kampanjen arbetar tillsammans; eller så kan hela fokus ligga på maktspelet dem emellan, och slutet oundvikligt innebära döden för minst en av dem.

AW gör ensemblespel väldigt bra. I ensemblespel är det lätt att få en roll kidnappad och fortfarande ha intressant spel. Inget konstigt alls.

AW hjälper nog inte i truppspel – som exempel finns hard moves och fronts osv som hjälpmedel i Dungeon World också, men där är det truppspel och det låter fortfarande tråkigt att låta en rollperson bli kidnappad, så länge det innebär att hen tillbringar en längre tid a) separerad från de andra eller b) hjälplös. Om man inte kör med hård scensättning då: "dvärgen är borta när ni vaknar i lägret. Tre dagar senare når ni borgen. Dvärgen, du är i fängelehålan, och hör vakterna prata om att dina kumpaner siktats från muren. Vad gör ni?" Dvs man hoppar framåt i spelet tills den punkt då alla är i någorlunda "samma situation" igen.

 

[BiobunkerVII]

Att spela separerade grupper är lite krångligt om man inte har tillgång till en "På spåret-studio". Kan dock bli lite roligt, kommer ihåg att vi i tidernas begynnelse spelade Western där vi spelade delat - slutade med att en spelare dödligt sårade en annan då han misstog polaren för en fiende.

Jag tror folk klarar av att separera out of character och in character kunskap bra nog att man inte måste separera spelarna bara för att man separerar karaktärerna.

Nja skulle jag säga, i fallet med Western hade nog vi (var iofs 14 vid tillfället) valt att inte kasta den där kniven som olyckligtvis ledde till en för tidig död.
Men med en duktig grupp så ja kanske.

 

[God45]

AW hjälper nog inte i truppspel – som exempel finns hard moves och fronts osv som hjälpmedel i Dungeon World också, men där är det truppspel och det låter fortfarande tråkigt att låta en rollperson bli kidnappad, så länge det innebär att hen tillbringar en längre tid a) separerad från de andra eller b) hjälplös. Om man inte kör med hård scensättning då: "dvärgen är borta när ni vaknar i lägret. Tre dagar senare når ni borgen. Dvärgen, du är i fängelehålan, och hör vakterna prata om att dina kumpaner siktats från muren. Vad gör ni?" Dvs man hoppar framåt i spelet tills den punkt då alla är i någorlunda "samma situation" igen.

Grejen är att detta, oavsett om det är ensemblespel eller truppspel, kommer leda till:

1. Jag frammanar monster till att vakta mig.

2. Vi sover i skift och har alltid två karaktärer vakna som stirrar psykotisk på alla andra ständigt. Är jag själv hyr jag vakter.

3. Jag riggar upp fällor överallt runt mig.

4. Om någon tittar konstigt på oss får de en eldboll. Sedan dubbeltappar vi dem när de är nere.

5. Min nästa karaktär är en thri-kreen/warforged/alv så att jag inte behöver sova.

6. Min nästa karaktär är en druid. Jag förvandlar mig till en elefant innan jag sover. Försök kidnappa mig nu!


Om man gör sådan här skit mot spelarna kommer de se till att det inte händer igen. Och det gör de helt rätt i!

 

[Übereil]

Sedan finns givetvis problematiken som God45 tog upp. Men alla spelare är dock inte av "slåss till döden"-typen. Men om så är fallet kan man nog behöva vänja dem av med det först.

Varför ska man vänja folk av med det? Ha en bättre handling istället.

Det finns gott om bra handling att fiska upp ur "att slåss är självmord så ni måste hitta en bättre lösning"-dammen. Och det finns mycket stämning och spänning som är svårt att få till om inte spelarna tror att strid är farligt.

Inte så att det är omöjligt att spela utan den spänningen, men det lämpar sig för en annan sorts historier. Hurvida dessa historier är bättre är en sån där fråga om tycke och smak.

Übereil

 

[God45]

Men det är roligare när man vet att kniven kommer leda till en tidig död och någon gör det ändå Ännu bättre i politiska spel där man vet att vad man gör fuckar en själv eftersom de andra har lurat ens karaktär

 

[God45]

Sedan finns givetvis problematiken som God45 tog upp. Men alla spelare är dock inte av "slåss till döden"-typen. Men om så är fallet kan man nog behöva vänja dem av med det först.

Varför ska man vänja folk av med det? Ha en bättre handling istället.

Det finns gott om bra handling att fiska upp ur "att slåss är självmord så ni måste hitta en bättre lösning"-dammen. Och det finns mycket stämning och spänning som är svårt att få till om inte spelarna tror att strid är farligt.

Inte så att det är omöjligt att spela utan den spänningen, men det lämpar sig för en annan sorts historier. Hurvida dessa historier är bättre är en sån där fråga om tycke och smak.

Übereil

Jag har inget emot "Slåss ni kommer ni dö" om det finns alternativ. Men om vi har ryggen mot en vägg och det är bli tillfångatagna eller slåss till döden? Då slåss man till döden! Har du aldrig sett en västern? Eller en gangster film? Man dör som Scarface eller så ger man sig som en mes.

 

[Sodivra]

AW hjälper nog inte i truppspel – som exempel finns hard moves och fronts osv som hjälpmedel i Dungeon World också, men där är det truppspel och det låter fortfarande tråkigt att låta en rollperson bli kidnappad, så länge det innebär att hen tillbringar en längre tid a) separerad från de andra eller b) hjälplös. Om man inte kör med hård scensättning då: "dvärgen är borta när ni vaknar i lägret. Tre dagar senare når ni borgen. Dvärgen, du är i fängelehålan, och hör vakterna prata om att dina kumpaner siktats från muren. Vad gör ni?" Dvs man hoppar framåt i spelet tills den punkt då alla är i någorlunda "samma situation" igen.

Grejen är att detta, oavsett om det är ensemblespel eller truppspel, kommer leda till:

1. Jag frammanar monster till att vakta mig.

2. Vi sover i skift och har alltid två karaktärer vakna som stirrar psykotisk på alla andra ständigt. Är jag själv hyr jag vakter.

3. Jag riggar upp fällor överallt runt mig.

4. Om någon tittar konstigt på oss får de en eldboll. Sedan dubbeltappar vi dem när de är nere.

5. Min nästa karaktär är en thri-kreen/warforged/alv så att jag inte behöver sova.

6. Min nästa karaktär är en druid. Jag förvandlar mig till en elefant innan jag sover. Försök kidnappa mig nu!


Om man gör sådan här skit mot spelarna kommer de se till att det inte händer igen. Och det gör de helt rätt i!

Det beror på om man ser smärtsam skit som händer ens rollperson som
a) en rolig present från SL att leka med
eller b) ett hot från SL att försvara sig mot.

 

[Übereil]

Om man gör sådan här skit mot spelarna kommer de se till att det inte händer igen. Och det gör de helt rätt i!

Det beror på hur man ser på rollspel. I de grupper jag spelat mest med så skulle såna där tilltag mest få övriga spelare att titta snett på en för att man förstör Suspension of Disbelief med sitt metaspelande.

Übereil