Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,531
Robert Jordan - Wheel of Time 2: The Great Hunt
Nu tog det fart! Med råge!
Dä plått
Efter en plågsamt långsam öppning, som i princip räknar med att ingen har läst förra boken, går det undan. Den superhäftiga magiska artefakten (Valeres Horn) som de hittade i slutet av förra boken stjäls av sidoskurken Padan Fain tillsammans med en skock trollocker och konspiratörer. Kvickt måste våra hjältar och deras vänner resa efter och knycka tillbaka det. Extra bråttom blir det för Mat (och hans närmaste vänner Perrin och Rand) eftersom Padan Fain även stal den förbannade dolk Mat bär, och utan dolken kan förbannelsen över Mat inte brytas och han kommer dö en långsam, förtvinande död bort tills han inte längre finns.
Egwene och Nynaeve är med betydligt mindre, och reser till Tar Valon för att tränas i magi och bli Aes Sedai (de enda magikerna i världen ingår i orden Aes Sedai). De möter upp Elayne, prinsessan av Andor (som vi snabbt mötte i förbifarten i förra boken), men sedan luras de iväg, och säljs som slavar till en för dem helt okänd skurk. De kommer i kontakt med den nya, invaderande fraktionen Seanchan och de hemskheter de pysslar med.
Rand kommer ifrån gruppen och råkar ut för bokens första stråk av alternativa världar, något som återkommer många gånger genom boksviten vad jag minns. Han utvecklar sitt magiska kunnande och oroar sig för att bli galen (vilket alla magikunniga män blir i denna värld). Han sammanstrålar med de andra, och efter bokens upplösning möts grupperna upp för en kort stund innan de delar på sig igen. Men nu med helt ny gruppdynamik.
Karaktärer å sånt
För första gången gillar jag Rand! Hans konstanta kämpande mot sitt dubbla öde - att bli galen pga magi, och att vara Draken Återfödd slår an en ton, särskilt när han får se alla sina potentiella öden och han får glimtar av sitt liv som bonde, som skomakare, som soldat, som allt möjligt genom historien. Det känns trovärdigt, det känns bra, det känns som om han äntligen får karaktär och att jag bryr mig.
Perrin är knappt med. Blä. Mat är fortfarande sjuk, Elayne, Nynaeve och Egwene har så mycket plått för sig att man knappt hinner se deras personlighet. Men det finns ändå en per person, och Elaynes hovlivsbakgrund bryts helt okej mot de två andras folkliga uppväxt.
De nya skurkarna Seanchan är både bra och dåliga, men det som är bra är att de verkligen gör att världen känns egen istället för menlös urtvättad standardfantasy 1A. De har arméer med egenartade monster, udda frisyrer, nya designer på rustningarna, totalt annorlunda kultur, behandlar magiker sämre än slavar, och deras invasion ger äntligen en nyans till världen som gör allt till något mer än Gott[SUP]TM[/SUP] mot Ont[SUP]TM[/SUP].
Flera av de mindre karaktärerna är också trevliga - Min, Hurin, m.fl. lyser där de dyker upp. Men den som stjäl showen är nog Padan Fain. Inte för att han nödvändigtvis är så bra, utan för att han faktiskt har agens och slår sig fri från att ha blivit totalt kontrollerad av Hin Håle själv. Nu är han sin egen, men fortfarande blodigt genomond.
Dä sôm va' kass
Seanchan har en väldigt skum plats i världen. De är ättlingar till en expedition utsänd av en legendarisk kung för många, många sekler sedan, och har bevarat samma språk, många detaljer (även deras svärdsmästare får en häger på sitt svärd), men har totalt ändrat hela resten av sitt samhälle! Vad tusan, liksom? Om gubbar utvandrar till andra sidan havet, längre bort än fräkking Island för åttahundra år sedan (antagligen mer) utan någon kontakt alls, borde de då inte byta ut typ hela språket? Särskilt om de byter allt annat också, inklusive namnskick, statskick, skaffar kastsystem, med mera, egentligen? Att de dessutom har blivit en dålig version av “yellow peril”, med asiatiskt mishmash av brutal hederskultur och leds av en pastisch på den rasistiska karikatyren Fu Manchu gör att de känns sisådär, i min bok.
Det var också rent pinsamt att läsa om Robert Jordans version av Tronspelet i ett av länderna också - sämre version av politiskt intrigerande vet jag inte om jag läst. Efter att ha läst GRRM:s böcker är man bortskämd med den typen av berättande, men det här var verkligen något alldeles genomkasst även utan den jämförelsen. Skäms, farbror Jordan.
Dessutom något man inte kan skylla Jordan för och som jag glömde nämna förra gången - omslaget är verkligen inget att hänga på väggen. Inte nog med att alla karaktärer på framsidan ser nästan helt fel ut med hur de beskrivs i boken - det är också en genuint ful bild. Fantasyns svar på hötorgskonst, på sin höjd.
Summa summarum
Det är nästan så jag rekommenderar folk att börja med bok två. Den första är som sagt inte dålig, utan mest bara menlös. Men den här börjar med en rätt effektiv (men träig) recap, så om man slår upp saker på pikiwedia när man är osäker kanske det räcker.
Boken gör mig också genuint sugen på att fortsätta läsa. Nu händer det saker, flera av våra huvudpersoner vill olika saker, och vad jag trodde skulle hända visade sig rakt fel ibland. Världsbygget har vaknat och jag vill verkligen veta hur det går för både världen och de flesta av de introducerade karaktärerna, även de mindre viktiga.
Jag ser fram emot nästa bok.
Nu tog det fart! Med råge!
Dä plått
Efter en plågsamt långsam öppning, som i princip räknar med att ingen har läst förra boken, går det undan. Den superhäftiga magiska artefakten (Valeres Horn) som de hittade i slutet av förra boken stjäls av sidoskurken Padan Fain tillsammans med en skock trollocker och konspiratörer. Kvickt måste våra hjältar och deras vänner resa efter och knycka tillbaka det. Extra bråttom blir det för Mat (och hans närmaste vänner Perrin och Rand) eftersom Padan Fain även stal den förbannade dolk Mat bär, och utan dolken kan förbannelsen över Mat inte brytas och han kommer dö en långsam, förtvinande död bort tills han inte längre finns.
Egwene och Nynaeve är med betydligt mindre, och reser till Tar Valon för att tränas i magi och bli Aes Sedai (de enda magikerna i världen ingår i orden Aes Sedai). De möter upp Elayne, prinsessan av Andor (som vi snabbt mötte i förbifarten i förra boken), men sedan luras de iväg, och säljs som slavar till en för dem helt okänd skurk. De kommer i kontakt med den nya, invaderande fraktionen Seanchan och de hemskheter de pysslar med.
Rand kommer ifrån gruppen och råkar ut för bokens första stråk av alternativa världar, något som återkommer många gånger genom boksviten vad jag minns. Han utvecklar sitt magiska kunnande och oroar sig för att bli galen (vilket alla magikunniga män blir i denna värld). Han sammanstrålar med de andra, och efter bokens upplösning möts grupperna upp för en kort stund innan de delar på sig igen. Men nu med helt ny gruppdynamik.
Karaktärer å sånt
För första gången gillar jag Rand! Hans konstanta kämpande mot sitt dubbla öde - att bli galen pga magi, och att vara Draken Återfödd slår an en ton, särskilt när han får se alla sina potentiella öden och han får glimtar av sitt liv som bonde, som skomakare, som soldat, som allt möjligt genom historien. Det känns trovärdigt, det känns bra, det känns som om han äntligen får karaktär och att jag bryr mig.
Perrin är knappt med. Blä. Mat är fortfarande sjuk, Elayne, Nynaeve och Egwene har så mycket plått för sig att man knappt hinner se deras personlighet. Men det finns ändå en per person, och Elaynes hovlivsbakgrund bryts helt okej mot de två andras folkliga uppväxt.
De nya skurkarna Seanchan är både bra och dåliga, men det som är bra är att de verkligen gör att världen känns egen istället för menlös urtvättad standardfantasy 1A. De har arméer med egenartade monster, udda frisyrer, nya designer på rustningarna, totalt annorlunda kultur, behandlar magiker sämre än slavar, och deras invasion ger äntligen en nyans till världen som gör allt till något mer än Gott[SUP]TM[/SUP] mot Ont[SUP]TM[/SUP].
Flera av de mindre karaktärerna är också trevliga - Min, Hurin, m.fl. lyser där de dyker upp. Men den som stjäl showen är nog Padan Fain. Inte för att han nödvändigtvis är så bra, utan för att han faktiskt har agens och slår sig fri från att ha blivit totalt kontrollerad av Hin Håle själv. Nu är han sin egen, men fortfarande blodigt genomond.
Dä sôm va' kass
Seanchan har en väldigt skum plats i världen. De är ättlingar till en expedition utsänd av en legendarisk kung för många, många sekler sedan, och har bevarat samma språk, många detaljer (även deras svärdsmästare får en häger på sitt svärd), men har totalt ändrat hela resten av sitt samhälle! Vad tusan, liksom? Om gubbar utvandrar till andra sidan havet, längre bort än fräkking Island för åttahundra år sedan (antagligen mer) utan någon kontakt alls, borde de då inte byta ut typ hela språket? Särskilt om de byter allt annat också, inklusive namnskick, statskick, skaffar kastsystem, med mera, egentligen? Att de dessutom har blivit en dålig version av “yellow peril”, med asiatiskt mishmash av brutal hederskultur och leds av en pastisch på den rasistiska karikatyren Fu Manchu gör att de känns sisådär, i min bok.
Det var också rent pinsamt att läsa om Robert Jordans version av Tronspelet i ett av länderna också - sämre version av politiskt intrigerande vet jag inte om jag läst. Efter att ha läst GRRM:s böcker är man bortskämd med den typen av berättande, men det här var verkligen något alldeles genomkasst även utan den jämförelsen. Skäms, farbror Jordan.
Dessutom något man inte kan skylla Jordan för och som jag glömde nämna förra gången - omslaget är verkligen inget att hänga på väggen. Inte nog med att alla karaktärer på framsidan ser nästan helt fel ut med hur de beskrivs i boken - det är också en genuint ful bild. Fantasyns svar på hötorgskonst, på sin höjd.
Summa summarum
Det är nästan så jag rekommenderar folk att börja med bok två. Den första är som sagt inte dålig, utan mest bara menlös. Men den här börjar med en rätt effektiv (men träig) recap, så om man slår upp saker på pikiwedia när man är osäker kanske det räcker.
Boken gör mig också genuint sugen på att fortsätta läsa. Nu händer det saker, flera av våra huvudpersoner vill olika saker, och vad jag trodde skulle hända visade sig rakt fel ibland. Världsbygget har vaknat och jag vill verkligen veta hur det går för både världen och de flesta av de introducerade karaktärerna, även de mindre viktiga.
Jag ser fram emot nästa bok.