Nekromanti Projekt barndomsfantasy!

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,536
Först kort om Maggie Fureys böcker. Vilken jädra dravel. Jag lade ner efter att jag kastade ifrån mig bok tre rakt in i väggen och högljutt vrålade "JAG ORKAR INTE MER" när karaktärerna rantade runt, tjafsade om känslor på ett sätt som fick Smallville att verka trovärdigt och allt hände samtidigt som ingenting hände i flera hundra sidor till. Blä. Betyg: Låt bli.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,536
C S Lewis - Häxan och Lejonet

Vad gör alla stölder från Det Susar i Säven i min fantasy?

Är det någon som inte har koll på Narnia? Kom igen, alla har läst dem. Eller åtminstone sett filmerna. Eller den gamla TV-serien. Jag skippar recap och går rakt på köttet.

Det är massor i boken som jag inte minns alls. Framför allt att den är så otroligt kort. Jag lyckades plöja hela på en dag, knappt tvåhundra sidor med bilder, och då har jag ändå haft en massa annat att göra. Det är heller inget onödigt med i texten, utan Lucy hamnar i Narnia redan på sida fem. Det tickar på fort.

Berättarstilen är otroligt mycket barnbok, och även ämnet i första halvan. Det känns som om det är klippt rakt från Kenneth Grahames böcker, särskilt scenen med bävrarna i deras damm. Frun syr på en klassisk trampsymaskin från Singer, de har stövlar och snöskor, och det är självklart att Mr Tumnus bjuder på sardiner och rostbröd när Lucy hälsar på hos honom. Allt är otroligt engelskt, fast i en absurd kontext. Narnias vardagskultur är likadan som engelsk, vilket gör den förvånansvärt välkomnande för barnen. De reagerar knappt över allt det galna i världen, de får ju te.

Men sen glider alltihop över i någon sorts gigantiskt stor episk handling, fast sedd genom barnens ögon, och det går liksom inte att kalla det för ett epos, eftersom så gott som allt gôttigt händer utanför texten. Berättaren når inte det stora slagfältet förrän skurken redan är död och allt redan är slut, liksom. Det skulle aldrig hänt i Iliaden.

På samma gång får man veta precis lagom mycket om världen och totalt ingenting. Det är ett under av balans, som jag inte kan komma på att jag sett göras så bra någon annanstans. Tolkien brer med stora smörkniven när han pratar om sin värld, men Lewis pratar knappt alls, och ändå ser jag varenda träd och sten framför mig när jag tänker tillbaka på det. Svårt att sätta fingret på exakt vad som gör det, men jag tror mycket hänger på barnboksvinkeln.

Och just det, det finns känguruer i Narnia som slåss på det godas sida. Varför är det inte med i en enda av filmerna?
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,536
C S Lewis - Caspian, Prins av Narnia

Herre min skalman vad fort det går när man läser en bok man tycker om jämfört med när man läser dravel. C:a 180 sidor avklarat på en dag till, trots vård av sjukt barn, matlagning, storhandling och allt annat.

Vi skippar återkopplingen av handlingen den här gången med. Ni vet vad som gäller.

Caspian har en lite skummar struktur än föregående bok - det är många flashbacks där folk berättar för folk vad som hänt, och Caspian introduceras genom en femtio sidor (dvs c:a 1/3 av boken) lång dito. I den är det också flera plotdumps på flera sidor var i flashbackstuk. Men det blir inte svårt på det sätt jag var rädd för utan allt löper lika fint och ledigt som i förra boken. Språket, barnboksberättelsen och allt sådant är kvar och gör massor för att flytet ska bibehållas. Enkel story, få stora story beats, och ungarna pluggas in i handlingen när den redan är i full gång istället för att det är de som sätter igång allt. Borta är dock all känsla av Det Susar i Säven, och här är det inte lika puttenuttigt och myspysengelskt alls i Narnia. Redan i bok två är det en sorts pseudomedeltid med inslag av Arthurmotiv rakt av. Även om det finns kentaurer, talande djur och allt det där andra är det inte samma sak när ens uppmärksamhet inte dras till symaskiner och annat "anakronistiskt".

Här börjar också den kristna allegorin bli för uppenbar för att jag ska undvika att prata om den. I Häxan och Lejonet är den ändå rätt subtil (för ett givet värde av subtil), där man kan undvika den helt om man inte vet vad man letar efter. Men visst, stenbordet = korset och allt det där. Men här är det så jädra direkt att jag rullar ögonen hårdare än en cementblandare rullar maffiaoffer. Aslan återupplivar en död på sjuksängen och hans underhuggare förvandlar vatten till vin. Kom igen.

För övrigt dyker Bacchus upp. Alltså den romerske guden Bacchus, komplett med meneader, polaren Silenos och allt. Lite lagom absurdt.

Men håller den? Japp. Både den här och den förra är precis så läsvärda som jag mindes dem från senast jag läste dem för tio år sedan eller mer. Då var det en kul "kolla hur många kristendomsreferenser du kan hitta innan du skriker BINGO!"-grej att läsa dem, men nu är de genuint bra böcker. Kommer nog läsa dem för mina egna ungar när de blir lite större.

Däremot ska de aldrig få läsa dem själva. Det förekommer nämligen rikligt med genetivapostrofer i böckerna, och det är en dödssynd man inte ska utsätta barn för.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,536
C S Lewis - Kung Caspian och Skeppet Gryningen

"En pojke hette Eustace Clarence Scrubb, och det var nästan rätt åt honom." Okej, boken. Du har fångat mig redan i första meningen.

För den som inte vet åtföljs Edmund och Lucy på sitt nya äventyr i Narnia av sin kusin Eustace. Han är en avatar för allt Lewis tycker illa om med den moderna världen - och oj oj oj vad det märks. Eustace föräldrar är den där nya, moderna sortens människor. Ni vet, nykterister, icke-rökare, vegetarianer och praktiserar inte barnaga. Undantaget vegetarianismen känner jag mig rätt träffad. Känns lite läskigt att veta att farbror Lewis föredrog motsatsen till sånt jag tycker är rätt viktigt.

Eustace är den enda karaktären som genomgår någon sorts förändring under resans gång, från att vara en riktig snorunge till att bli en rätt sympatisk men menlös person. När Edmund i första boken gick från förrädare till trevlig igen fick han åtminstone en detalj i slutstriden som visade att han förstått någonting, men Eustace går från skitstövel till... meh. När hans förändring är gjord händer liksom inget mer med honom. Trist.

Hur som. Boken handlar om en rätt fet resa över havet, där de seglar på upptäcktsfärd med skeppet Gryningen långt bortom alla kända kartor och hav. Rätt ball setup för en barnroman. Jag gillar det. Det känns också mer som en struktur man kan knycka till rollspel än de andra, kanske förlagd till Mekanurgs Skymningshavet. Varje äventyr är kort, koncist, handlar om en ö eller liten ögrupp och är avhandlad på några få kapitel.

Det är också kul att se att Lewis tänkte på en hel del saker som jag trodde han skulle strunta i. I deras första äventyr avskaffar de slaveriet på De Ensliga Öarna, och återupprättar Narnias överhöghet över platsen. Krossa slaveriet är ju bra grejer, men slavar är också ögruppens största export och det nämns i förbifarten att deras största köpare (Calormen) inte kommer bli glada, och antagligen kommer starta krig. Geopolitisk medvetenhet i Narnia? Vem hade kunnat ana det. Det är inte på GoT-nivå, men det är banne mig långt mycket mer än jag förväntade mig.

Övriga äventyr är av varierande grad och längd. De vräker en sjöorm av skeppet, hittar en trollkarls ö full med osynliga fiender och så vidare. Men det jag gillar mest är det som kommer närmast slutet med rent metafysiska idéer. De hittar en pensionerad antropomorf stjärna, som åldras baklänges så han en gång kan bli en vanlig stjärna igen. Ballt. De seglar så långt österut att havsvattnet blir sötvatten. Ballt. De seglar hela vägen till världens ände, och Ripipip paddlar sin kanot över kanten. Ballt.

Sedan kommer allt det där kristna in igen. De träffar Aslan, förklädd till Guds Lamm, och meh. Lika osubtilt som förra gången, men inte lika mycket av det. Eustaces förlåtelse som tar formen av ett dop i mitten av boken är inte heller subtil, men åtminstone inte lika överdrivet. Lite kul att han råkar ut för en förbannelse á la Fafner också - undrar om Tolkien blev grinig på Lewis för att han "inte gjorde klassikerna rättvisa" eller något sånt.

Boken håller, den här också. Rekommenderas, särskilt som inspiration till rollspel.
 

Rangertheman

Myrmidon
Joined
15 Dec 2015
Messages
3,586
Khan;n332719 said:
Däremot ska de aldrig få läsa dem själva. Det förekommer nämligen rikligt med genetivapostrofer i böckerna, och det är en dödssynd man inte ska utsätta barn för.
Hear, hear!
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,536
Khan;n332235 said:
Aurians Flykt (Magikerns saga 2) - Maggie Furey
På det stora hela känns det som om Furey skriver i någon sorts "stream of conciousness", där det är väldigt mycket start och stopp, och allt löser sig i samma kapitel. Jag har tappat räkningen på hur många gånger någon av dem blir sårad, försvunnit, eller blivit tillfångatagen och resten av folket måste välja på att resa vidare eller stoiskt stanna kvar i öknen och rädda sin vän. Vid ett tillfälle råkar Aurian träffa en drake i en magisk stad, frusen i tiden sedan sekler. Där får hon en av världens fyra mäktigaste artefakter (Jordens Stav) och återvänder med den till sina vänner. Det tar typ tre sidor och nämns aldrig igen, utöver att hon nu har staven. Men HALLÅ! Draken? Staden? Tidsmagi? Vad ända in i glödheta? Det är ju fantastiska idéer som bara fladdrar förbi utan att följas upp?

Det här är en av mina favoritgrejer med fantasy måste jag erkänna. Picturesque fantasy vet jag att det kallas på engelska. Det är karaktärer som råkar ut för en massa olika saker som inte har med varandra att göra på platser som inte har med varandra att göra med karaktärerna som reser runt och kanske deras fordon/riddjur som enda fasta punkterna. Det är som en säsong Star Trek eller X-Files fast utan meta-plot.

Jag gillar det så mycket att det är så jag skrivit min fantasy roman till och med: https://www.drivethrufiction.com/product/280036/Ixion
 

Mekanurg

I'd rather be different than indifferent.
Joined
17 May 2000
Messages
8,048
Location
Port Kad, The Rim
Khan;n332793 said:
C S Lewis - Kung Caspian och Skeppet Gryningen
Hur som. Boken handlar om en rätt fet resa över havet, där de seglar på upptäcktsfärd med skeppet Gryningen långt bortom alla kända kartor och hav. Rätt ball setup för en barnroman. Jag gillar det. Det känns också mer som en struktur man kan knycka till rollspel än de andra, kanske förlagd till Mekanurgs Skymningshavet. Varje äventyr är kort, koncist, handlar om en ö eller liten ögrupp och är avhandlad på några få kapitel.
Jag tänkte inte på den här boken när jag skrev Skymningshavet, men du har helt rätt. Uppläggen matchar varandra. När jag var barn var Skeppet Gryningen dessutom min favorit nr 2 av Narnia-böckerna (efter Silvertronen), förmodligen tack vare de många coola öupptäckterna.
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
5,669
Ser också fram emot recensionen av Silvertronen, som kanske är den bästa story-mässigt. Har alltid tyckt att det är synd att de inte gjorde film av den också efter Skeppet Gryningen.
 

Bolongo

Herr Doktor
Joined
6 Apr 2013
Messages
4,275
Location
Göteborg
God45;n332795 said:
Picturesque fantasy vet jag att det kallas på engelska. Det är karaktärer som råkar ut för en massa olika saker som inte har med varandra att göra på platser som inte har med varandra att göra med karaktärerna som reser runt och kanske deras fordon/riddjur som enda fasta punkterna. Det är som en säsong Star Trek eller X-Files fast utan meta-plot.
Hmmm, först trodde jag att du hittat ny genre med målerisk fantasy som jag inte kände till.

Men nej, det är nog picaresque du är ute efter ;)

Vilket heter pikaresk på svenska och är en stil som inte nödvändigtvis måste vara kopplad till fantasy, även om de två passar väldigt bra ihop.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,536
C S Lewis - Silvertronen
Då var det dags för det första äventyret utan barnen Pevensie. Eustace och hans skolkamrat Jill Pole ramlar in i Narnia när de flyr från mobbare i skolan. Sedan är det dags att ge sig ut på äventyr för att hitta Narnias kronprins, nu när Caspian är odefinierat skitgammal.

Det är lite med tidslinjen som haltar i den här boken. Caspian hittade sin drottning i slutet på förra boken när han var i övre tonåren, och nu har sjuttio år gått. Ändå är kronprinsen bara i max tjugoårsåldern. Så Caspian tänkte inte på att säkra successionsordningen förrän han var runt sextio? Hm...

Hur som. Äventyret de ger sig ut på är väldigt annorlunda i stämning än de tidigare. Där böckerna om syskonen Pevensie är härligt färgsprakande och äventyrliga, böcker skrivna i Technicolor kan man säga, är den här blekgrå och urvattnad. Det är snö, kyla och frusna fötter. Hjältarna jagas av jättar som vill äta dem, flyr genom trånga gångar och fastnar i underjorden omgivna av en befolkning som alla vill ha ihjäl dem om de försöker sig på någonting.

För första gången känns det som om det inte är så kul med äventyr i Narnia. Även när man är som mest rädd i de gamla är det här långt värre. Det känns som om det inte finns någon väg ut. Även när de flyr jättarnas slott när de insett att de kommer bli uppätna (efter att de lurats äta en intelligent hjort, dvs narnisk kannibalism(!) ) är jättarna dem hack i häl, och de flyr genom ett lerigt ödelandskap fullt med regnpölar. Allt jag känner är hur jäkla utsatta de är, och hur osäkert det känns när de hittat ett gömställe, täckta i kallt regnvatten och kallare lervälling. Inga varma sommarvindar i ansiktet, eller njutbara övernattningar i lummiga lövskogar direkt.

Jill, snarare än Eustace, är bokens huvudperson. Det är också genom henne det kristna visar sig i boken. Hon är en ateist, eller åtminstone tvivlare, som lär sig tro och hittar Gud. Det är genom att minnas Aslan som hon lyckas stå emot skurkens hjärntvätt i slutet, men intressant nog inte hela vägen. Det är istället narniern Surpöl (en rätt cool karaktär i övrigt) som räddar dem. Genom bokens gång verkar det som om Lewis blir mindre och mindre förtjust i sina två mänskliga huvudpersoner och mer och mer förtjust i Surpöl. I bokens sista tredjedel är det i princip bara han som lyckas med hjältedåd och vad han företar sig. När den gigantiska ormen försöker dräpa kronprinsen är det Surpöls svärd som lyckas hugga till, medan Eustaces studsar på fjällen.

På det stora hela är det här en lika bra bok som de tidigare, men den är betydligt otrevligare och ogästvänligare. Jag vill gärna åka med på skeppet Gryningen. Jag vill inte vandra på Ettings hed eller ner i Underjorden. Helt klart läsvärd, men till skillnad från de tre första skulle jag nog inte ge den till mina barn redan i åttaårsåldern, utan vänta lite mer. Den är så mycket mer skrämmande, inte bara genom de människoätande jättarna, utan genom den tryckande atmosfären.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,536
Khan;n332845 said:
C S Lewis - Silvertronen
Då var det dags för det första äventyret utan barnen Pevensie. Eustace och hans skolkamrat Jill Pole ramlar in i Narnia när de flyr från mobbare i skolan. Sedan är det dags att ge sig ut på äventyr för att hitta Narnias kronprins, nu när Caspian är odefinierat skitgammal.

Det är lite med tidslinjen som haltar i den här boken. Caspian hittade sin drottning i slutet på förra boken när han var i övre tonåren, och nu har sjuttio år gått. Ändå är kronprinsen bara i max tjugoårsåldern. Så Caspian tänkte inte på att säkra successionsordningen förrän han var runt sextio? Hm...

Hur som. Äventyret de ger sig ut på är väldigt annorlunda i stämning än de tidigare. Där böckerna om syskonen Pevensie är härligt färgsprakande och äventyrliga, böcker skrivna i Technicolor kan man säga, är den här blekgrå och urvattnad. Det är snö, kyla och frusna fötter. Hjältarna jagas av jättar som vill äta dem, flyr genom trånga gångar och fastnar i underjorden omgivna av en befolkning som alla vill ha ihjäl dem om de försöker sig på någonting.

För första gången känns det som om det inte är så kul med äventyr i Narnia. Även när man är som mest rädd i de gamla är det här långt värre. Det känns som om det inte finns någon väg ut. Även när de flyr jättarnas slott när de insett att de kommer bli uppätna (efter att de lurats äta en intelligent hjort, dvs narnisk kannibalism(!) ) är jättarna dem hack i häl, och de flyr genom ett lerigt ödelandskap fullt med regnpölar. Allt jag känner är hur jäkla utsatta de är, och hur osäkert det känns när de hittat ett gömställe, täckta i kallt regnvatten och kallare lervälling. Inga varma sommarvindar i ansiktet, eller njutbara övernattningar i lummiga lövskogar direkt.

Jill, snarare än Eustace, är bokens huvudperson. Det är också genom henne det kristna visar sig i boken. Hon är en ateist, eller åtminstone tvivlare, som lär sig tro och hittar Gud. Det är genom att minnas Aslan som hon lyckas stå emot skurkens hjärntvätt i slutet, men intressant nog inte hela vägen. Det är istället narniern Surpöl (en rätt cool karaktär i övrigt) som räddar dem. Genom bokens gång verkar det som om Lewis blir mindre och mindre förtjust i sina två mänskliga huvudpersoner och mer och mer förtjust i Surpöl. I bokens sista tredjedel är det i princip bara han som lyckas med hjältedåd och vad han företar sig. När den gigantiska ormen försöker dräpa kronprinsen är det Surpöls svärd som lyckas hugga till, medan Eustaces studsar på fjällen.

På det stora hela är det här en lika bra bok som de tidigare, men den är betydligt otrevligare och ogästvänligare. Jag vill gärna åka med på skeppet Gryningen. Jag vill inte vandra på Ettings hed eller ner i Underjorden. Helt klart läsvärd, men till skillnad från de tre första skulle jag nog inte ge den till mina barn redan i åttaårsåldern, utan vänta lite mer. Den är så mycket mer skrämmande, inte bara genom de människoätande jättarna, utan genom den tryckande atmosfären.
Jag gillar resan Narnia böckerna gör från ljusa och glada till mer allvarliga. Det låter läsarna växa upp med böckerna. För det blir bara mörkare härifrån...
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,536
CS Lewis - Hästen och hans pojke
För första gången läser jag böckerna i publiceringsordning istället för inomvärldslig kronologisk ordning. Fick nyligen reda på att ingen av de två är den ordning Lewis egentligen skrev dem i. Hm.

Hur som. Hästen och hans pojke handlar inte om Narnia utan om grannländerna Calormen och Arkenland. Om Narnia är England är nog Arkenland Wales, eller Bretagne. Väldigt lik kultur, men inte lika mycket talande djur och fantastik. Calormen däremot är en pastisch på Arabien, där allt Lewis kan om Mellanöstern kommer från Tusen och en Natt.

Inte alls så rasistisk och läskig som jag minns den från barndomen. Visst finns det många läskiga delar (barnslaveri, avrättningar till höger och vänster, etc), men på det stora hela är det inte värre än att läsa just Tusen och en Natt. På många ställen till och med bättre, för insprängt i all arabisk travesti är det många positiva saker som omnämns. Även om Calormens poesi är tråkig är deras berättarkonst mångdubbelt bättre än Narnias. Deras kök är oerhört mycket bättre, vilket inte är konstigt i och med att Narnia är mest likt England*. En hel del andra saker slinker förbi genom berättelsen, men inte alls så illa som jag var rädd.

Själva historien är någonstans mellan meh och bleh. Det är alldeles för många sammanträffanden och alldeles för lite initiativ från vår huvudperson. Visserligen ligger Aslan bakom alla sammanträffanden, vilket man får reda på i slutet, men det är ändå lite... mesigt. Om det måste till en nästan bokstavlig deus ex machina för att sy ihop trådarna är det inte ett tecken på att man skrivit en bra historia. Majoriteten av historien är att hjältarna snubblar in i varandra, snubblar in i hemliga överläggningar, snubblar in i till i en vägbeskrivning genom öknen, och så vidare, och så vidare. Jag tror det enda egna beslut huvudpersonen tar är när han hoppar av sin häst för att stoppa ett lejon som förföljer sina vänner längre bak. En sida med agens av 180+ sidor totalt. Njae...

Totalt är väl omdömet om boken just det. Njae. Inte uruselt och undvik, men heller inte hurra och hejarop. Läs den om du vill läsa allt, annars går den att hoppa över.

[HR][/HR]*Englands enda kokbok innehåller ju som bekant tre ord: "Boil until grey"
 

Mekanurg

I'd rather be different than indifferent.
Joined
17 May 2000
Messages
8,048
Location
Port Kad, The Rim
Khan;n332973 said:
CS Lewis - Hästen och hans pojke
För första gången läser jag böckerna i publiceringsordning istället för inomvärldslig kronologisk ordning. Fick nyligen reda på att ingen av de två är den ordning Lewis egentligen skrev dem i. Hm.

Hur som. Hästen och hans pojke handlar inte om Narnia utan om grannländerna Calormen och Arkenland. Om Narnia är England är nog Arkenland Wales, eller Bretagne. Väldigt lik kultur, men inte lika mycket talande djur och fantastik. Calormen däremot är en pastisch på Arabien, där allt Lewis kan om Mellanöstern kommer från Tusen och en Natt.

Inte alls så rasistisk och läskig som jag minns den från barndomen. Visst finns det många läskiga delar (barnslaveri, avrättningar till höger och vänster, etc), men på det stora hela är det inte värre än att läsa just Tusen och en Natt. På många ställen till och med bättre, för insprängt i all arabisk travesti är det många positiva saker som omnämns. Även om Calormens poesi är tråkig är deras berättarkonst mångdubbelt bättre än Narnias. Deras kök är oerhört mycket bättre, vilket inte är konstigt i och med att Narnia är mest likt England*. En hel del andra saker slinker förbi genom berättelsen, men inte alls så illa som jag var rädd.

Själva historien är någonstans mellan meh och bleh. Det är alldeles för många sammanträffanden och alldeles för lite initiativ från vår huvudperson. Visserligen ligger Aslan bakom alla sammanträffanden, vilket man får reda på i slutet, men det är ändå lite... mesigt. Om det måste till en nästan bokstavlig deus ex machina för att sy ihop trådarna är det inte ett tecken på att man skrivit en bra historia. Majoriteten av historien är att hjältarna snubblar in i varandra, snubblar in i hemliga överläggningar, snubblar in i till i en vägbeskrivning genom öknen, och så vidare, och så vidare. Jag tror det enda egna beslut huvudpersonen tar är när han hoppar av sin häst för att stoppa ett lejon som förföljer sina vänner längre bak. En sida med agens av 180+ sidor totalt. Njae...

Totalt är väl omdömet om boken just det. Njae. Inte uruselt och undvik, men heller inte hurra och hejarop. Läs den om du vill läsa allt, annars går den att hoppa över.
[HR][/HR]*Englands enda kokbok innehåller ju som bekant tre ord: "Boil until grey"
Det är länge sedan jag läste Narniaböckerna, men jag minns intrigerna i alla utom just den här. Vilket får mig att misstänka att, såsom Khan skriver, dess handling är oengagerande.
 

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,857
Hästen och hans pojken är en av få (actually, en av två – Min morbror trollkarlen är den andra) jag läst när det gäller Narnia, men jag tyckte det var rätt trivsamt över lag. Hade issues med en del grejer jag också. Men om jag minns rätt lyckades Lewis få en ökenfärd att kännas lång och tradig (avsiktligt alltså) på bara en sida. Det kände jag var lite av en litterär bedrift i läsandets stund.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,536
Det enda jag verkligen gillade i boken var den stora slutstriden, där de narniska styrkorna bryter calormenernas belägring av Arkenlands konungaslott.

Det märks att Lewis verkligen tänkt på hur fantasyvarelserna spelar roll. Hälften av calormenerna har klivit av sina hästar för att ta sig genom slottet. Fram rusar de narniska pantrarna och leoparderna, och skrämmer bort varenda häst. Jättarna tar på sig stora stålskor med spikar, vilket vittnar en del om deras stridsteknik när styrkorna drabbar samman. Hujedamej vad det känns när man tänker igenom implikationerna.

Jag blir lite sugen på att ha med ett så högfantasykoncept nästa gång jag kör ett slagfält i rollspel.
 

Mekanurg

I'd rather be different than indifferent.
Joined
17 May 2000
Messages
8,048
Location
Port Kad, The Rim
Khan;n332978 said:
Det enda jag verkligen gillade i boken var den stora slutstriden, där de narniska styrkorna bryter calormenernas belägring av Arkenlands konungaslott.

Det märks att Lewis verkligen tänkt på hur fantasyvarelserna spelar roll. Hälften av calormenerna har klivit av sina hästar för att ta sig genom slottet. Fram rusar de narniska pantrarna och leoparderna, och skrämmer bort varenda häst. Jättarna tar på sig stora stålskor med spikar, vilket vittnar en del om deras stridsteknik när styrkorna drabbar samman. Hujedamej vad det känns när man tänker igenom implikationerna.

Jag blir lite sugen på att ha med ett så högfantasykoncept nästa gång jag kör ett slagfält i rollspel.
CS Lewis hade, likt JRR Tolkien, varit officer på västfronten under första världskriget.
 

nano

Diehard, death or glory Toad
Joined
25 Apr 2019
Messages
573
Aurian var nog den första riktigt dåliga fantasy som jag läste. Annars hade jag svårt att inte sluka allt som serverades helt okritiskt men den var speciell. Så mycket om och men, fram och tillbaka, till slut kändes det som att författaren själv tröttnade.

Spoiler!
Aurian och kärleksintresset återförenas slutligen och drar till en öde ö för att leva ut sina liv i stillhet. Diverse bifigurer möter varierande öden och lämnas allmänt i sticket, jag minns särskilt de bevingade vännerna som satt sig upp mot övermakten förut men nu överfalls av soldater och blir fångade/dödade. Särskilt en mycket grafisk attack mot en av soldaterna där dennes ögon mosas. Känns som att författaren var beroende av tvära kast mellan kapitel och inte kunde avsluta på annat sätt.
 

Dr_Dängrot

Myrmidon
Joined
1 Mar 2017
Messages
4,326
David Eddings - Belgarion - Spjuthök

Elizabeth Moon - Paksenarrion

Ursula k le guin -Trollkarlen ifrån övärlden

Katherine Kerr- deverry

Margaret Weiss Tracey hickman - draklands krönikan

CK Lewis - Narnia böckerna

Lloyd Alexander - Prydain krönikan

Robert Jordan - wheel of time
??????
Plus en massa annat som fallit mig ur minnet i detta nu
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,536
Dr_Dängrot;n333042 said:
David Eddings - Belgarion - Spjuthök

Elizabeth Moon - Paksenarrion

Ursula k le guin -Trollkarlen ifrån övärlden

Katherine Kerr- deverry

Margaret Weiss Tracey hickman - draklands krönikan

CK Lewis - Narnia böckerna

Lloyd Alexander - Prydain krönikan

Robert Jordan - wheel of time
??????
Plus en massa annat som fallit mig ur minnet i detta nu
Läste aldrig Paksenarrion eller Draklanskrönikan som barn. Men jag har nog tänkt läsa både, även om det får vänta tills jag läst klart det som står på listan samt eventuella självklarheter jag glömt.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,536
CS Lewis - Min Morbror Trollkarlen
Då var det dags för prequel! Historien om hur Narnia skapades står på menyn, och tyvärr är det en rätt spretig och överkryddad röra att beta av.

Det är svårt att sammanfatta den är boken på ett vettigt sätt, för här händer det nästan för mycket. Jag mindes den som en kort förhistoria, sedan får man se Narnia skapas med c:a 3 ton referenser till Biblens skapelsemyt. Inte riktigt så i verkligheten. Visst är det med, men förhistorian är stor, har otroligt många beats och det är inte riktigt så att skapelsemyten är det viktigaste i historien, utan snarare handlar det mesta om ondska, och hur den kommer in i världen mot Guds/Aslans vilja.

Men det är en svårsmält allegori, för av någon anledning försöker sig Lewis på humor här på ett sätt han aldrig gjort förr. Bokens båda antagonister (vita häxan och morbrodern) får båda sina läskiga stunder och hamnar i situationer där det är uppenbart att man ska tycka de är tramsiga och skratta åt dem. Det funkar inte riktigt. Alls. Särskilt morbrodern som börjar så fint som en riktigt sliskig elaking blir bara någon sorts tragikomisk skåpsupare på slutet. Meh. Tack och lov får vita häxan en riktigt bra slutscen.

Det kläms in lite för mycket i boken, och flera bra koncept får inte chansen att blomma ut. Den stora skogen med portaler till andra världar, tex. Sjukt frän, men där är de alldeles för lite. Morbroderns prylar från Atlantis? Med alldeles för lite. Den dömda världen Charn? Består av en gata och ett rum i ett hus. Skapelsen av Narnia? Går ohyggligt fort, och handlar i stort sett bara om att våra huvudpersoner står still och tittar på när Aslan gör balla grejer. Många fler exempel finns och gör att de 160+ sidorna känns som om de borde varit åtminstone 30 till eller så, så det fanns lite mer tid för karaktärerna att andas i allt fräckt. Det blir för mycket "titta på det här" i kontrast till tidigare böcker.

Här är också de kristna övertonerna äntligen så övertydliga som jag minns från tidigare läsningar. Hujedamej. Hjälten Digory lockas av en vita häxan att äta ett förbjudet äpple i en lustgård avskärmad från världen. Ehem. Lite väl på näsan där, även om Lewis skrev om ormen till häxan. Sen blir man slagen i huvudet med den tunga hammaren flera gånger när det handlar om morbroderns reaktioner på allt underligt i Narnia - vetenskapsmannen och ateisten kan ju inte förstå storheten i Guds Rike även när han har det rakt framför näsan. Hej och hå. Det blir predikande på ett betydligt mer uppenbart sätt än tidigare. Det är inte bara kristna motiv och lån som monteras om blir något nytt, utan här är det nästan pinsamt lätt att se rakt igenom allegorin även om man sov sig igenom religionslektionerna i skolan.

Boken är klart bättre än Hästen och Hans Pojke, men inte långt när lika bra som de fyra första. Rekommendationen hamnar någonstans runt förra boken. Läs den om du verkligen vill, men du förlorar inget väsentligt på att låta bli den.
 
Top