David Eddings - Sagan om Belgarion 3: Besvärjarnas kamp
Jahapp. Här kommer bok tre.
Nu tickar det på i vårt globetrottande. Vi har täckt större delen av den kända världen, och börjar dessutom röra oss in i fiendeland. Det blev ett besök i Aldurs dal, där alla besvärjare bor. Det blev också en resa genom det genuint coola Ulgoland under bergen, den bästa versionen av dvärgar jag sett hittills (och de är bara albino, inte ens dvärgar) och dessutom en resa genom det hemsökta Maragor, där världens största folkmord ägde rum. Avslutningsvis hamnar vi i skurkarnas Cthol Murgos, ondingarnas ena ärkehem.
Säga vad man vill om Eddings, och jag har mycket skit att snacka, men han har fått till en del kring skurkarna. Både att hjältarna tvingas ändra sin plan då och då för att det är så mycket kaos mellan ondingens två lärjungar. Det är skoj att se hur de spelar ut varandra och när den ena snor den döde gudens kropp, förvandlar sig till asgam, och flyger iväg med gudens lik i klorna är det svårt att inte samtidigt fnissa över bilden och bli impad över realpolitiken som blir av. Gömmer Skurk A gudens lik kan han ju inte bli återuppväckt, trots att Skurk B snott storyns återuppväckningsmacguffin från Skurk A. Dessutom är ljudbilden rätt ball. Cthol Murgos ligger bra i munnen. Det är en genuint skurkaktig känsla när man försöker säga det. Skurken Ctuchik har också ett riktigt fräckt skurknamn. Jag gillar't.
Nu har också min favoritkaraktär dykt upp. Besvärjaren Beldin springer förbi i en scen, och är bara bäst. En vanskapt puckelrygg med krumma ben och gorillalånga armar, som hatar världen, livet, men mest av allt sig själv. Orakad, otvättad, ful i mun, och allmänt otrevlig har han ändå en fantastisk magnetism i sin personlighet som bara suger in en och gör att man vill förstå hur fan han funkar. Riktigt fascinerande filur. Vi får se om han återvänder sen, eller om det är först i uppföljarserien (som inte står på listan).
Det negativa
Men jag skulle tro att ungefär hälften av denna bok, och hälften av förra, skulle kunna klippas bort utan att det skadar storyn alls. Även om de måste samla på sig person efter person för att fylla rollerna i en urgammal profetia är det uppenbart att Eddings bara hittar på allt eftersom. Ett vagt mål lååååångt bort, men allt mellan här och där är bara att fläska på med sånt som är kul just nu. Det funkar sådär. Man känner lukten av filler bakom fernissan hur tydligt som helst.
Sen får vi också en stor infodump om hur magin funkar i den här världen. Och den är riktigt, riktigt bra. Det är logiskt inbyggda gränser, förklaringar på varför det är svårt, eller varför det inte funkar för de flesta, även om alla skulle kunna lära sig i teorin. Det är välgjort.
Men sen inser man att man inte får något förklarat hur resten av de magiska förmågorna funkar. Allt vi får är hur Belgaraths Viljan och Ordet går till, men varför kan Hettar prata med hästar? Varför kan Relg gå rakt genom sten? Varför förvandlas Barak till en björn? Det har inget med den egna Viljan att göra, så vad ända in i självaste?
Eddings försök att bygga språk är för övrigt rätt riktigt pinsamma. Han säger emot sig själv på samma sida när han förklarar varför Garion blir Belgarion, i parallell till Belgarath och Polgara. Kom igen.
Storyn är nog på sin höjd okej fram till slutstriden, när de infiltrerar besvärjaren och skurken Ctuchicks torn. Han är den ene av den onde gudens utvalda, är flera sekler gammal och är besvärjare själv. Det blir ett gäng rätt balla scener i följd, men väger två bra kapitel upp för resten av boken? Nix. Än är det dåligt, men inte så dåligt att jag lägger ner. Tre lästa, två kvar. Får se vad det sammanvägda resultatet blir sen.
