Nekromanti Projekt Pratchett!

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,483
Wyrd Sisters - Cosgrove Hall (1997)
Den andra storproduktionen från Cosgrove Hall är inte ens hälften så bra. Kortfattat, men sant.

Av alla karaktärer är det bara en som är bra designad. Majoriteten är någonstans på skalan fel till vad ända in i självaste tänkte de!? Hwel, pjäsförfattaren, är riktigt rätt som direkt Shakespeare-kopia. Granny Weatherwax är helt rätt i kroppsbyggnad och ansikte och röst, men kläderna är helt fel. Flera av de andra ser mer ut att höra hemma i Star Wars än på Discworld.

Men kommer man över den dåliga karaktärsdesignen kan man börja förfasas över kvaliteten på skådisarna. Christofer Lee ger allt som Döden, men är med alldeles för lite. Undantaget Granny låter resten som halvtaffliga amatörer inplockade från den lokala nyårsrevyn. Möjligen att den onde kungen är något att ha, men det är gränsfall.

Om man kommer över det har man skämten att ta hänsyn till. De är, liksom majoriteten av storyn, direkt överförda från boken. Men levererade så mycket sämre. Många av Pratchetts roligaste oneliners förstörs helt av en värdelös leverans, eller en bild som ABSOLUT inte gör texten rättvisa.

Jag vet inte varför det inte blev fler animationer efter den här. Men jag skulle inte bli förvånad om både Pratchett och publiken blev så nedstämda av resultatet här att alla avtal bröts, särskilt i kontrast med Soul Music.

Totalbetyg: total besvikelse.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,483
Guards! Guards! - Graham Higgins och Stephen Briggs (2000)
Tecknaren Graham Higgins är samma nisse som tidigare tecknat Mort Big Comic. Manusförfattaren Stephen Briggs har skrivit en drös av sidoprojekten ihop med Pratchett, och har dessutom överfört flera av böckerna till pjäsformat. Här slår de sina påsar ihop och skapar en version av Guards! Guards! som inte är så mycket att hänga i julgranen.

Men jag skulle säga att det stora problemet är Higgins del av arbetet, i den mån jag har någon insyn. Bildmaterialet är riktigt kass för det mesta, och växlar hejvilt från seriösa, semirealistiska bilder till rent parodimaterial direkt från Asterix i nästa ruta. Flera gånger ser det också ut som om bilderna inte är färdigtecknade, då även ansikten i förgrunden kan sakna 80% av detaljerna jämfört med de precis bredvid. Jag tror det bara är en enda ruta i hela boken jag gillar - en semi splash där vi får se draken/kungen/spoilern hänga upp och ned som en fladdermus över sin guldskatt. En enda bildruta. På 120+ sidor. Inte så bra betyg.

För manuset är helt okej gjort. Skämten är i många fall väl överförda, och flera små detaljer från senare böcker är inklämda utan att det stör. Det är bra flyt i storyn, och det kändes aldrig som att något blev vare sig stressat eller utdraget. Men hur de kunde gå med på designarbetet har jag svårt att förstå.

I Higgins Mort är det mesta helt okej, med ett fåtal starka Ja! och Nej! här och där. Men här är det genomgående NEJ! Draken är tramsig, ful och fånig med mer design från gosedjursdrakar än något som faktiskt ska vara skrämmande. Den ende karaktären som är någorlunda okej är Vimes när han är realistiskt tecknad. Problemet är att det ofta trycks in ren cartoon-stil i bilderna, vilket inte funkar alls. I Mort var det ett fåtal detaljer här och där i bakgrunden, inte huvudpersonerna själva i starka scener.

Låt bli den här. Snälla. För er egen skull.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,483
Hogfather - The Mob / Sky1 (2006)
Live action! Julspecial! Engelska skådisar som är ohyggligt engelska! Cameos som är så interna att ingen förstår sig på dem förrän de kollat upp allt på nätet[SUP]1[/SUP]!

En engelsk miniserie på 2 x 1,5 timme i regi av Vadim Jean, som också skrivit manus. Rätt kompetent på båda delar, men inte riktigt hela vägen i mål.

Som Krank påpekade i julas är det här en låååååååångsamt berättad historia. Inte nödvändigtvis för att manus är segt, även om det förekommer på sina ställen. Det handlar snarare om att det är många långa kameraåkningar, lite för långa etableringsbilder, lite för lite driv i dialogen och på det stora hela en känsla av att det rör sig i ett långsamt mullrande tempo istället för kvickt och rappt för att passa en humorhistoria.

Men missförstå mig rätt - det är fortfarande en väldigt rolig historia. Inte minst för den på sina ställen briljanta castingen. David Jason ÄR Albert. Punkt slut. Nicholas Tennant som Nobby och Joss Ackland som Ärkekanslern är inte utseendemässigt rätt, men bra nära. Däremot har de röst och utstrålning som bara SKRIKER Nobby och Ridcully för mig. Skurken Mr Teatime är också riktigt bra, med rätt sorts barnasinne kvar och utseendet som plockat direkt från en bild av Paul Kidby, även om hans skratt kunde plockats bort och gömts för eftervärlden.

Manuset är väl överfört och känns väldigt Pratchettskt, men kunde gott ha trimmats en sväng till för att få upp farten. I och för sig tror jag att mycket hade förbättrats bara av lite tempoökning i redigeringsstadiet, men det hade ju inte skadat att rappa på lite i dialogen här och där. Skriven dialog kan låta styltig när den hamnar framför en kamera om den överförs så direkt som här. Särskilt mot slutet, när Susan hamnar i direktkonflikt med huvudskurkarna blir det ganska svårt att känna att det hade behövts mer oomph och övertygelse både i skådespeleri och i manus.

På det stora hela är det en fröjd att se något gjort med så mycket kärlek som den här filmatiseringen. Det är uppenbart att de haft roligt under tiden, att de tyckt om källmaterialet och att de ansträngt sig för att hitta en julkänsla dessutom. Jag gillar det. Det är ingenting jag kommer damma av varje jul och njuta av tills jag kan alla repliker, det behovet fyller redan Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton för mig. Men jag lämnar den bara med positiva känslor, även om de inte slår i taket.

Rekommenderas försiktigt i allmänhet, men starkt till de Pratchett-fan som inte sett den. Vad väntar ni på?
[HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Mr Sideney är tydligen röstskådis i flera av Discworldspelen och har likt varuhusföreståndaren[SUP]2[/SUP] läst in ett gäng av ljudböckerna dessutom. Där ser man. Albert är också kompis med gänget på Cosgrove Hall och har gjort en drös röster åt dem, men inte deras Discworldprojekt.

[SUP]2[/SUP]https://youtu.be/SikKBvSuEd0?t=30
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,483
The Colour of Magic - The Mob / Sky1 (2008)

Gääääääsp.

Tredje versionen av The Colour of Magic, först boken, sedan serieboken och nu en miniserie på 2 x 90 min. Det är en mix av både The Colour of Magic och The Light Fantastic, där parallelhandlingen från den andra boken är utdragen och ligger genom båda avsnitten.

Men för att börja med elefanten i rummet. Nej, den här går inte att rekommendera heller. Både boken och serieboken lider av samma problem som filmatiseringen, dvs. det är inte en intressant grundhistoria. Det är för få skämt för att kallas en komedi och för osammanhängande handling för att rycka in en som en bra episk fantasyhistoria. Men det här är också första gången jag blivit genuint uttråkad av Discworld i någon form.

Filmteamet har gjort många bra val, men varje bra val balanseras upp av två dåliga. De har massor med bra skådisar med, både tillbaka från Hogfather (om än i andra roller) och “riktiga” kändisar. James Cosmo, Tim Curry, Sean Astin, David Bradley, Christopher Lee är tillbaka som Döden, Jeremy fraking Irons spelar Lord Vetinari och så vidare. Men det hjälper inte att birollerna är bra när huvudrollerna inte flyter.
För hur bra David Jason än var som Albert i Hogfather går det inte att komma ifrån att han inte funkar alls som Rincewind. Inte bara att han inte funkar som min bild av bokens Rincewind, utan att han är genuint ointressant skriven som karaktär för filmatiseringen. Alla bra oneliners från The Light Fantastic är borta och alla sarkasmer i den inre monologen är exorcerade. Nicholas Tennant[SUP]1[/SUP] som Bibliotekarien innan han blir en orangutang är bra, men alldeles för seriös för att det ska bli humor.

Sean Astin funkar bara hjälpligt som Twoflower, och det först när man kommer halvvägs in. Hans entusiasm för barslagsmål och galenskap i Ankh-Morpork i början känns verkligen spelat och fel, men när han kommer ut i naturen och ser vattnet falla över kanten i en rätt vackert CGI:ad scen känns hans ödmjukhet och glädje inför universums väldighet genuin. Men det är små stunder i det stora hela.
Men många biroller funkar bra som sagt. James Cosmo och Tim Curry som ärkekansler och ambitiös karriärsklättrare funkar hur bra som helst. Curry spelar över precis lagom mycket och hans stora sliskiga smil är klockrent. Tyvärr försvinner Cosmo från handlingen i slutet av första avsnittet och därifrån har Curry ingen bra motspelare. David Bradley som Cohen the Barbarian är riktigt bra, även om jag gärna sett att de hade in någon bättre stuntman till alla actionscener. Jäsingen vad det syns att det är någon som är 60+ som inte är van att hantera svärd som försöker se ut att han kan slåss. Men han har rätt pondus i alla dialoger, så jag ska inte klaga.

Däremot funkar inte Lee som Döden. Han går in med samma patos och känsla som i Soul Music där han hade en djupt tragisk historia att hantera, men här är det mest korta snärtiga oneliners och det blir inte roligt när det berättas med en röst som känns som om han precis varit på sina föräldrars begravning.

Musiken är fantastisk, men den accentuerar bara att handlingen inte flyter. De majestätiska fanfarerna vid Wyrmberg där de rider på drakar och har en duell till döden får mig bara att tänka på hur oinvesterad jag är i karaktärerna och storyn. Det är inte ett bra tecken.

Hur som. Jag kan bokstavligt komma på ett fyrtiotal böcker jag hellre hade sett filmatiseras än de här. Alla problem faller tillbaka på förlagans problem. Det är helt enkelt varken roligt eller engagerande, eller en bra story. Det finns en anledning till att jag försökte se den, men tog paus, försökte se den, men tog paus, försökte se den, men tog paus om och om och om igen i två veckors tid. Den är långtråkig. Hur kan man välja den tråkigaste historien Pratchett skrivit om Discworld att göra film av? Det övergår mitt förstånd.

Se den inte. Möjligen lösryckta scener på Youtube. Cosmo och Curry förtjänade bättre än så här.

[HR][/HR][SUP]1[/SUP]Jag har försökt hitta info om han är släkt med David Tennant, men inte hittat något.
 

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
10,112
Location
The Culture
Khan;n305507 said:
Jag har försökt hitta info om han är släkt med David Tennant, men inte hittat något.
OT: Troligen inte, eftersom David Tennant egentligen heter (föddes som) David McDonald. (Möjligen kan han vara släkt med Neil Tennant i Pet Shop Boys, som David Tennant tog sitt artistnamn ifrån.)
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,483
Going Postal - The Mob / Sky1 (2010)
Den här gången har Vadim Jean backat till exekutiv producent. De båda andra har han skrivit och regisserat själv, men den här gången är det nya förmågor på båda platserna. Inga som har gjort något annat jag sett, men jag tror det var ett bra val av Jean att ta ett kliv tillbaka. Det här är nämligen klart bättre än tidigare serier.

Storyn följer boken bra, men har klippt bort flera saker på grund av tid. Där det kändes som om The Colour of Magic klippte bort saker för att hålla sig till budget, känns det här aldrig billigt. Gatumyllret i utomhusscenerna känns äkta, postkontoret känns lika gigantiskt och öde som det ska och så vidare.

Castingen är lysande. Varenda en av skådisarna har rätt air, rätt utstrålning, rätt stil. Det är fantastiskt att se. Den som lyser klarast är Charles Dance som Lord Vetinari. Att det tog till tredje filmatiseringen att se honom i den rollen övergår mitt förstånd.

Filmskaparna har också lagt till visuella saker som bara funkar på film. Att Vetinari är längre än Gilt utnyttjas när Gilt ställer sig på tå för att kunna stirra honom i ögonen, vilket fick mig att fnissa högljutt. Men inte bara skämt, utan även vettiga saker. Scenerna där Lipwigs synder hemsöker honom är gjorda via gammal stumfilmsestetik, till exempel, vilket funkar finfint. Jag hoppas att samma gäng får chansen att göra en film av Moving Pictures vid tillfälle. Introt där vi får se förtexterna flimra förbi samtidigt som vi ser hur ett clacks-torns mekanik fungerar är mycket praktiskt och förebådar mycket av vad som komma skall i dramats upplösning.

Det här är första gången jag känt att de till och med förbättrat storyn här och där. Vissa saker jag inte tänkt på, som filmskaparna tänkt på, känns så självklara när det dök upp. Att Mr. Pony som jobbat för clacks-nätverket i flera år har en historia med Dearhearts är självklart. Skurken Reacher Gilt har en större roll än i boken. Att första avsnittet har Moist som berättarröst är fantastiskt.

På det stora hela är det väl inte så mycket mer att säga, förutom att fortsätta kasta beröm på produktionen. Se den. Nu. Helst igår.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,483
Small Gods - Ray Friesen (2016)

Ray Friesen har en väldigt distinkt stil. Det är cartoon hela vägen, och teckningarna skulle utan problem kunna fylla en barnbok. Bland hans andra böcker hittar man bla. Pirate Penguin vs Ninja Chicken, och jag tror den titeln säger lite om vad han gillar att teckna.

Men det funkar. Det funkar till och med riktigt bra. Den avskalade, cartoonifierade stilen matchar den ofta hemska historien i Small Gods. Vorbis blir mer uppenbart ond, Brutha mer uppenbart oskyldig och Didactylos än mer knasboll. Stilen passar den pratchettska humorn. Det blir också en fin kontrast i att gulliga figurer pratar om våld, krig, tortyr och hemskheter, eller diskuterar De Stora Frågorna™ om livet, gudar och hur vi ska leva våra liv. Det ser ut som om det skulle kunna höra hemma bredvid Hagbard och Knasen på seriesidan i DN, men innehållet är något helt annat.

Den som tjänar mest på tecknarstilen är nog Om själv. Ett fantastiskt kroppspråk och minspel, som matchar sarkasmerna och ilskan perfekt. Friesen borde snacka med Pratchetts arvsförvaltare och se till att det blir en tecknad film på Small Gods i exakt den här stilen. Det räcker att peka på Oms uttrycksfullhet för att det ska vara värt det.

Storymässigt har förvånansvärt lite förändrats. Det är fortfarande en historia om hur den unge Brutha lär sig om världen, gudaskaran, och konverserar med den guden Om, samtidigt som fanatikern Vorbis organiserar en tvåstegsraket för att krossa kättarna/hedningarna/blasfemikerna i Ephebe, kosta vad det kosta vill. Jag trodde mycket mer var tvunget att strykas, eftersom serieboken bara kommer upp i 125 sidor, men det är en koherent story där det verkligen inte känns som något väsentligt gått förlorat.

Det här är definitivt den bästa av serieböckerna. Mort var visserligen rolig, och välgjord och allt det där, men den kändes inte lika genomtänkt. Lite stressad här och där. Här känns det mer som ett genuint kärleksprojekt som gjorts av någon som verkligen förstår seriemediet, istället för att det är en bra bokförfattare som skriver för ett annat medium första gången. Friesen är ett proffs. Det märks verkligen. Pacing, rutornas indelning, sidornas totalkomposition, färgskala, allt känns så välkomponerat att jag blev sugen på att börja om igen direkt efter att jag blev klar.

Rekommenderas varmt. Mer än vissa av romanerna, till och med.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,483
Därmed är fas 2 av Projekt Pratchett slut. Alla adaptioner är nu lästa och igenomtittade. Datorspelen har jag försökt hitta på laglig väg, men det är banne mig omöjligt, så de får vänta tills de kommer på Steam lagom till Pratchetts hundraårsdag.

Jag återkommer senare med reflektioner och utvärderingar.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,483
Efter 77 titlar är det dags att prata lite om Discworld, teman och fundera lite över vad jag lärt mig av Discworld nu när det fått smälta en stund.

För det första - sviten är mycket mer ojämn än vad jag mindes. I mitt minne var det en svag början, för att sedan hitta rätt i en låg rad, och sedan bli rätt kassa igen. Men tji fick jag. Det är snarare så att de första fem böckerna (Mort undantaget) är stapplande försök att hitta formen, men att de sedan tippar upp och ner hejvilt i kvalitet. De sista böckerna blir heller inte genuint dåliga, utan snarare med tunnelseende - se recensionen av Raising Steam för det bästa exemplet. Väldigt mycket händer i sista akten, som egentligen borde strukturerats om och fått annat fokus eller åtminstone bättre flyt.

För det andra - ju längre tiden går desto mer går böckerna från ren humor till humor med moralisk poäng till ren moralsaga i fantasyform. Det är en stor skillnad att läsa Moving Pictures, som mest är en lattjo drift med Cthulhu-mytos och klassiska filmer, och att läsa The Truth, där moralen är helt integrerad i handlingen. Båda är fantastiskt bra på sina sätt, men Victor Tugelbends resa genom Holy Wood stannar inte alls kvar hos mig på samma sätt som William de Wordes gör. Vad var poängen med Moving Pictures? Att ha skoj. Vad var poängen med The Truth? Att ha skoj och prata om sanningen som ideal, att göra sig fri från sin bakgrund istället för att fly från den och många andra detaljer som har en helt annan klangbotten.

För det tredje - lika mycket handlar det inte bara om moralsaga som om idéer som ska klämmas in i Discworld. I början trycks det tydligt på reset-knappen när boken närmar sig sitt slut - ingen minns Soul Music, och alla är överens om att det är en dum idé att starta upp en filmindustri igen - men tidning, teknologi och diplomati slås allt eftersom fast och efter ett tag går det i ett rasande tempo. Det tog sexton böcker för the clacks att gå från ett ny och gryende fenomen till en självklarhet i vardagen. Järnvägsnätet som går från Ankh-Morpork över hela Sto Plains och upp till Überwald tar en bok. Antagligen bara en sommar dessutom. Det känns som om Pratchett mot slutet mer kände att han ville ha med nymodigheter för att ruska om sin skapelse. Goblinerna dyker upp på liknande sätt.

För det fjärde - Pratchett var inte alls oäven till att återanvända skämt och att återupprepa konversationer långt innan han fick Alzheimers. Jag trodde det var endast därför det skedde, men nu tror jag det har mer att göra med hans galna tempo i arbetsprocessen och att det inte är konstigt att han inte minns att han skriver samma vits i Thud som i Hogfather, när det är 10+ böcker däremellan. Det behöver man inte ha en sjukdom för.

För det femte - jag är sjukt imponerad över att han lyckades skriva över trettio böcker i serien innan det började krävas förkunskap om tidigare böcker för att förstå den senaste. Helt jäkla fenomenalt.

För det sjätte - Flera av de jag mest såg fram emot att läsa om visade sig inte vara så bra som jag mindes dem. Flera av de jag trodde var usla visade sig vara rätt bra, och ha mängder med detaljer jag missat tidigare. Om jag gör om samma projekt om tio-femton år lär nog listan se annorlunda ut igen, men inte så vilt förändrad som från förra till denna.

För det sjunde - Pratchetts genomgående största styrka är hans karaktärer. Även i de böcker som inte är så mycket att hänga i the hogswatch tree är det minst en karaktär som verkligen drar in en och man direkt blir djupt investerad i. Däremot är flera av plottarna rätt generiska, eller till och med dåliga. Framför allt sker det allra mesta av “traditionellt drama” utanför bild, och spelar bara roll i de allra sista sidorna. Ofta har till och med huvudpersonerna inte någon påverkan alls på hur allt utvecklar sig. Bästa exemplen är Guards! Guards! och Eric. Särskilt Eric, där det visar sig på de sista få sidorna att allt var en plot skapad av karaktärer vi inte sett förut, för att lösa problem vi inte sett förut, och allt vi sett egentligen bara var ett onödigt tidsfördriv så inte karaktärer vi inte sett förut skulle förstå vad som pågick. Meh. Kul skämt på resan dit, men utan en bra punchline blir det ofta bara pyspunka av alltihop. Vakterna är fortfarande några av de bästa karaktärer Pratchett har skrivit och de studsar mot varandra helt fenomenalt. Men de bor i rätt mediokra böcker för det mesta, tråkigt nog. Men karaktärerna gör verkligen att jag förstår att det finns de som har dem som favoritböcker ändå.

För det åttonde - Pratchett verkar ha skrivit med hjärtat i många av sina böcker. Det är inte på nivån där Bamse blir kompisar med sina fiender, men ett återkommande tema är att det går att ändra sig och bättra sig. Även om vi inte får se någon återkomma efter att de reformerats är det tydligt att han inte anser att någon är ond nog att den förtjänar att bara dumpas i helvetet i en evighet. Till och med Vorbis, den tveklöst ondaste karaktären i hela boksviten, får en chans till det efter att han tagit sitt straff.

Om jag skulle vilja få någon att fastna för Discworld skulle jag nog inte bara rekommendera min favorit The Last Hero och låta det vara bra med det, utan jag skulle nog försöka puffa för en bok som passar den personen. Min historienördige kusin skulle säkert älska Small Gods, till exempel, även om den inte är så representativ för Discworld i övrigt. Någon som älskar gammal Hammer-film skulle säkert må bra av att börja direkt på Carpe Jugulum. Är du förtjust i deckare är Guards! Guards! eller Feet of Clay en bra start. Det finns nog inget lätt svar där. Det finns säkert någon som genuint älskar Colour of Magic, den enda av böckerna jag helhjärtat avråder alla från att läsa, förutom några av sidoböckerna. Nanny Ogg’s Cookbook är för övrigt något alla fans borde läsa, även om de avskyr matlagning.

18 803 sidor, 76 titlar, 1,5 hyllmeter, 14,2 timmar film, 386 dagar.

Det var det. Tack för den här tiden.
 

Dr. Acula

Veteran
Joined
19 Mar 2002
Messages
176
Grymt imponerande och det har varit väldigt kul att följa din väg. Jag har gillat dina recensioner och de har fått mig att bli sugen på att läsa om vissa böcker igen.
Terry Pratchett står sig fortfarande som en av mina favoritförfattare och på rak arm skulle jag nog säga att Guards! Guards! eller The truth är min favorit. Var ett tag sen jag läste igenom alla böckerna, vissa har jag nog inte läst på 20 år, så smaken kan ju ha förändrats.
Den sista boken som jag verkligen gillade var nog Going postal eller Thud!, länge sen jag läste nån av dem. De senare böckerna gillade jag inte lika mycket och Raising steam har jag börjat på två gånger men aldrig läst färdigt.
 
Top