Efter 77 titlar är det dags att prata lite om Discworld, teman och fundera lite över vad jag lärt mig av Discworld nu när det fått smälta en stund.
För det första - sviten är mycket mer ojämn än vad jag mindes. I mitt minne var det en svag början, för att sedan hitta rätt i en låg rad, och sedan bli rätt kassa igen. Men tji fick jag. Det är snarare så att de första fem böckerna (Mort undantaget) är stapplande försök att hitta formen, men att de sedan tippar upp och ner hejvilt i kvalitet. De sista böckerna blir heller inte genuint dåliga, utan snarare med tunnelseende - se recensionen av Raising Steam för det bästa exemplet. Väldigt mycket händer i sista akten, som egentligen borde strukturerats om och fått annat fokus eller åtminstone bättre flyt.
För det andra - ju längre tiden går desto mer går böckerna från ren humor till humor med moralisk poäng till ren moralsaga i fantasyform. Det är en stor skillnad att läsa Moving Pictures, som mest är en lattjo drift med Cthulhu-mytos och klassiska filmer, och att läsa The Truth, där moralen är helt integrerad i handlingen. Båda är fantastiskt bra på sina sätt, men Victor Tugelbends resa genom Holy Wood stannar inte alls kvar hos mig på samma sätt som William de Wordes gör. Vad var poängen med Moving Pictures? Att ha skoj. Vad var poängen med The Truth? Att ha skoj och prata om sanningen som ideal, att göra sig fri från sin bakgrund istället för att fly från den och många andra detaljer som har en helt annan klangbotten.
För det tredje - lika mycket handlar det inte bara om moralsaga som om idéer som ska klämmas in i Discworld. I början trycks det tydligt på reset-knappen när boken närmar sig sitt slut - ingen minns Soul Music, och alla är överens om att det är en dum idé att starta upp en filmindustri igen - men tidning, teknologi och diplomati slås allt eftersom fast och efter ett tag går det i ett rasande tempo. Det tog sexton böcker för the clacks att gå från ett ny och gryende fenomen till en självklarhet i vardagen. Järnvägsnätet som går från Ankh-Morpork över hela Sto Plains och upp till Überwald tar en bok. Antagligen bara en sommar dessutom. Det känns som om Pratchett mot slutet mer kände att han ville ha med nymodigheter för att ruska om sin skapelse. Goblinerna dyker upp på liknande sätt.
För det fjärde - Pratchett var inte alls oäven till att återanvända skämt och att återupprepa konversationer långt innan han fick Alzheimers. Jag trodde det var endast därför det skedde, men nu tror jag det har mer att göra med hans galna tempo i arbetsprocessen och att det inte är konstigt att han inte minns att han skriver samma vits i Thud som i Hogfather, när det är 10+ böcker däremellan. Det behöver man inte ha en sjukdom för.
För det femte - jag är sjukt imponerad över att han lyckades skriva över trettio böcker i serien innan det började krävas förkunskap om tidigare böcker för att förstå den senaste. Helt jäkla fenomenalt.
För det sjätte - Flera av de jag mest såg fram emot att läsa om visade sig inte vara så bra som jag mindes dem. Flera av de jag trodde var usla visade sig vara rätt bra, och ha mängder med detaljer jag missat tidigare. Om jag gör om samma projekt om tio-femton år lär nog listan se annorlunda ut igen, men inte så vilt förändrad som från förra till denna.
För det sjunde - Pratchetts genomgående största styrka är hans karaktärer. Även i de böcker som inte är så mycket att hänga i the hogswatch tree är det minst en karaktär som verkligen drar in en och man direkt blir djupt investerad i. Däremot är flera av plottarna rätt generiska, eller till och med dåliga. Framför allt sker det allra mesta av “traditionellt drama” utanför bild, och spelar bara roll i de allra sista sidorna. Ofta har till och med huvudpersonerna inte någon påverkan alls på hur allt utvecklar sig. Bästa exemplen är Guards! Guards! och Eric. Särskilt Eric, där det visar sig på de sista få sidorna att allt var en plot skapad av karaktärer vi inte sett förut, för att lösa problem vi inte sett förut, och allt vi sett egentligen bara var ett onödigt tidsfördriv så inte karaktärer vi inte sett förut skulle förstå vad som pågick. Meh. Kul skämt på resan dit, men utan en bra punchline blir det ofta bara pyspunka av alltihop. Vakterna är fortfarande några av de bästa karaktärer Pratchett har skrivit och de studsar mot varandra helt fenomenalt. Men de bor i rätt mediokra böcker för det mesta, tråkigt nog. Men karaktärerna gör verkligen att jag förstår att det finns de som har dem som favoritböcker ändå.
För det åttonde - Pratchett verkar ha skrivit med hjärtat i många av sina böcker. Det är inte på nivån där Bamse blir kompisar med sina fiender, men ett återkommande tema är att det går att ändra sig och bättra sig. Även om vi inte får se någon återkomma efter att de reformerats är det tydligt att han inte anser att någon är ond nog att den förtjänar att bara dumpas i helvetet i en evighet. Till och med Vorbis, den tveklöst ondaste karaktären i hela boksviten, får en chans till det efter att han tagit sitt straff.
Om jag skulle vilja få någon att fastna för Discworld skulle jag nog inte bara rekommendera min favorit The Last Hero och låta det vara bra med det, utan jag skulle nog försöka puffa för en bok som passar den personen. Min historienördige kusin skulle säkert älska Small Gods, till exempel, även om den inte är så representativ för Discworld i övrigt. Någon som älskar gammal Hammer-film skulle säkert må bra av att börja direkt på Carpe Jugulum. Är du förtjust i deckare är Guards! Guards! eller Feet of Clay en bra start. Det finns nog inget lätt svar där. Det finns säkert någon som genuint älskar Colour of Magic, den enda av böckerna jag helhjärtat avråder alla från att läsa, förutom några av sidoböckerna. Nanny Ogg’s Cookbook är för övrigt något alla fans borde läsa, även om de avskyr matlagning.
18 803 sidor, 76 titlar, 1,5 hyllmeter, 14,2 timmar film, 386 dagar.
Det var det. Tack för den här tiden.
