Soul Music - Cosgrove Hall (1996)
Sju avsnitt, trettio minuter var, bildar tillsammans Cosgrove Halls filmatisering av Soul Music. Det här är den filmatisering jag sett flest gånger. Musiken har jag haft flera vändor i både gamla MP3-spelare och i telefoner. Men jag har inte sett den på flera år och undrar om den kommer hålla för omseende…
Svaret blev ett tydligt nja.
Som tidigare är grunden i historien att rockrevolutionen kommer till Discworld! Vi följer världens första band, trollkarlarna som försöker stoppa det/startar tonårsuppror, Döden som försöker glömma, samt Dödens dotterdotter Susan Sto Helit som måste sköta hans jobb under tiden. Fyra historier som går parallellt, men ofta flyter in i varandra. Själva handlingen är riktigt, riktigt bra precis som i boken.
Mycket av tolkningarna och anpassningarna de gjort är fantastiska. Castingen är till 80% helt jäkla fenomenal. Christopher Lee som Döden är den enda kändisen, men Susan, bandet, C.M.O.T. Dibbler, Chrysophrase och så vidare ger verkligen allt och flera av dem är on par med Christopher Lee. Det vill ju inte säga lite.
Designen av allt är också runt 80% rätt. De som skär sig mest är trollkarlarna, men även här är rösterna bra, så det tar ut varandra Ridcully har knappt något skägg, två monoklar och någon sorts mössa snarare än en trollkarlshatt, men det funkar ändå just pga rösten. Dibbler har någon sorts kostym med ridbyxor och en komiskt stor slips, men han ser verkligen ut som en riktigt sliskig manager. Blandningen av “modernt” mode och fantasy-medeltid flyter ihop bra.
Sedan ska vi inte glömma bort musiken. Det finns en anledning till att jag haft den i öronen långt mycket mer än jag sett serien. Den är skitbra. Pastischerna på Elvis, Beatles, hippie-rock och all annan tidig 50-, 60-talsmusik är verkligen värda att lyssna på utöver deras plats i serien. Finallåten The Messenger i synnerhet.
Men de 20% som inte klickar då? Jo, vi har en del fulskämt som inte skulle flugit idag. En del skämt om Susan och “women in the professions”, och så där. Visserligen får de som säger det smäll på fingrarna men ändå. Jag minns inte heller att barägaren på The Mended Drum var en sådan gaystereotyp. Inte så jäkla bra. De röster som inte funkar är också riktigt irriterande. Quoth the Raven har en raspig röst, uppenbart förställd och det är
fruktansvärt att lyssna på när det är han som förklarar hela upplägget för Susan i de första avsnitten. Mr Clete, chefen för Musikergillet är någon sorts skrattande monsterskurk som njuter av att köpa in lönnmördare. Jag minns inte riktigt att han var sådan galning i boken.
Cosgrove Hall är också lite väl billiga i produktionen. Engelsk lågbudget från nittiotalet är inte så vackert, men att återanvända så mycket som de gör är nästan pinsamt i vissa scener. Särskilt i scenerna där bandet framträder är det mängder med bilder som körs om och om och om igen. Men visst, det märks att de valde att lägga krutet på röster och ljud och jag är glad att de valde den prioriteringen om de nu var tvungna. Men jag kan inte låta bli att drömma om en version där de kunde ha samma liv och energi i bilderna som Animaniacs. Det hade varit fint.
TV-serien rekommenderas, så länge man kan ha överseende med de 20% som nämnts. Den är bra. Sevärd, rolig, många välgjorda skämt, fantastiska röster och så vidare. Och eftersom DVD:n är ur cirkulation får jag rekommendera att använda världens största piratcentral igen -
https://www.youtube.com/watch?v=rRhzClMa7qs
BONUS: En halvtimmes intervju med Pratchett själv om Discworld i allmänhet men Soul Music i synnerhet:
https://www.youtube.com/watch?v=9yWN55Ltgv8