Nekromanti Projekt Pratchett!

[Khan]

The Pratchett Portfolio (1996)
Det här är den första officiella sammanställningen av Paul Kidbys verk som hör till Discworld. Ett tunt häfte på trettiotalet sidor, med svartvita teckningar av de kändaste karaktärerna. Pratchett själv har skrivit texten där han berättar lite om varje karaktär och några miljöer. Nästan allt broderas ut mer i The Art of Discworld, men några karaktärer och skisser saknas i den boken.

Hade bara den här funnits hade jag varit själaglad att ha den, men nu när “second edition” finns ute och erbjuder mer, bättre, snyggare, och framför allt fortfarande går att få tag på. Jag letade reda på den här på ett engelskt antikvariat som fick skicka hit den för alldeles för mycket pengar. Det behöver man inte göra.

 

[Khan]

Unseen Academicals (2009)
Fotboll! Fotboll! Fotboll! Men grejen med fotboll är att det inte handlar om fotboll.

Oj, vad många lager den här boken hade. När jag läste den förra gången fick jag inte med mig i princip någonting. Men nu är jag benägen att säga att Pratchett inte pratat om så tunga saker sedan Small Gods.

För det här är en i många fall rolig bok, med många skarpa oneliners och fnissframkallande replikskiften, men på det stora hela handlar dem om.. livet? universum? allting? Vi börjar från början.

Bokens huvudämne är förstås[SUP]1[/SUP] fotboll. Sporten speglar Discworlds utveckling från medeltida fantasystad till Shakespeare/Tudortid till en pastisch på viktorianska England. När boken börjar spelas sporten ungefär som den gamla tudorvarianten av fotboll - några hundra spelare per sida, en plan som täcker halva staden, en boll med träkärna och linnestoppning, våld, blod och (ibland) ond bråd död. Detta kombinerat med en modern supporterkultur med halsdukar och slagsmålsklubbar. Allt beskrivs som the Shove, en parafras på den stora gemensamma rörelse man får när hela publiken rör sig som en varelse. Men det är också en stor parallell till boken största diskussionsämne.

Bokens två trådar är väldigt tätt sammanflätade och båda centreras kring Osynliga Universitetet. På ena sidan har vi trollkarlarna själva, de gamla vanliga med viss variation. På den andra sidan har vi fyra arbetare, två som jobbar med ljusstöpning och -tändning och två som jobbar i köket. Deras historier rör sig i helt olika delar av världen, trots att de är så nära varandra. De är också ganska lika, trots att de egentligen inte är det alls. Men båda handlar om förräderi, att lämna den plats man har i livet, att sträva uppåt och att det enligt vissa är bättre att regera i helvetet än att tjäna i himlen. Boken handlar alltså om en enda sak, när man petar lite på metaforerna och lagren.

Klass.

Alla historier handlar på ett eller annat sätt om att karaktärer försöker göra, gör, eller har gjort en klassresa. Den största av dem är goblinen Mr Nutt, som arbetar med universitetens ljusförsörjning men har ett läshuvud av rang2. Men också Juliet som arbetar i köket, som via ett modelljobb får chansen att lämna sin arbetarklass bakom sig för ett liv i sus, dus och champagne. Hon hålls tillbaka av sin bästa vän Glenda, som håller så hårt i sin arbetaridentitet att hon internaliserat sitt eget klassförtryck - vilket hon genom bokens gång blir självmedveten om och kommer ifrån. Den största klassresan har väl the Dean gjort, som tröttnat på att vara bara dekan och lämnat UU för att bli ärkekansler på sitt eget universitet i Pseudopolis, vilket gjort Ridcully … förnärmad.

Hur människor hålls på plats och blir vid sin läst går riktigt fint in i alla diskussioner om fotbollens supporterkultur. Fotboll är arbetarkultur, vilket de höga hästarna på universitetet inte förstår. Det går inte att analysera och förklara och akademisera in i oändligheten, utan den måste upplevas och vara en del av livet[SUP]3[/SUP]. Vetinari försöker tämja den råa, vilda fotbollen och omorganiserar den till modern fotboll (elvamannalag, målvakter, spelplan med linjer och domare, etc) vilket förstås orsakar skav och irritation hos stadens befolkning. Men scenen där han bjuder in alla lagkaptener till en bankett är helt fantastisk - Vetinari kan spela även på vanligt folks strängar, inte bara på makthavarnas. Fantastiskt välskriven scen. Dessutom ett tillfälle där klass är så närvarande att Pratchett nästan kunde skrivit ordet rakt ut.

En betydligt tyngre bok än vad den putslustiga idén[SUP]4[/SUP] ger uttryck för. Boken är tung, 500+ sidor med många kändisar som flimrar förbi (Rincewind är tillbaka, men har max tio repliker i hela boken) och det känns verkligen som om Ankh-Morpork är en äkta stad nu, en plats där folk bor och lever och inte bara en kuliss mot vilken mer “äkta” historier utspelar sig. Bokens nya karaktärer är välskrivna, även om de har det lite trångt när det är så många huvudpersoner som måste få chansen att breda ut sig. Men eftersom så mycket av boken händer mellan raderna gör det ingenting.

Kortfattat är boken en positiv överraskning, särskilt mot vad jag mindes den som. Rekommenderas. Det trodde jag inte jag skulle säga. [HR][/HR]The Last Hero
Witches Abroad
Small Gods
Night Watch
A Hat Full of Sky
Going Postal
The Truth
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
The Amazing Maurice and His Educated Rodents
Mort
Wintersmith
The Wee Free Men
Maskerade
The Last Continent
Thud!
Hogfather
Unseen Academicals
Jingo
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Carpe Jugulum
Monstrous Regiment
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
The Fifth Elephant
Making Money
Thief of Time
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Fast egentligen inte alls. Över huvudtaget.

[SUP]2[/SUP]Han gör också den största klassresan, och fastnar i sitt ursprung på ett sätt ingen annan gör. Men det är en gigantisk spåjler, så den får ni allt läsa om själva.

[SUP]3[/SUP]Tydligen. Jag kan inget om fotboll eller fotbollskultur.

[SUP]4[/SUP]Det är en tillbakagång till de betydligt äldre titlarna - Soul Music, Maskerade, Moving Pictures, etc. - där något nytt dyker upp och boken handlar om det tydliga temat, fast egentligen inte alls. Så att säga.

 

[Khan]

I shall wear midnight (2010)
Boken öppnar med en glad och fin kapitellång scen, där Tiffany Aching knallar runt på den lantliga festivalen och mest njuter av livet, men med lite bitterljuva baktankar eftersom hennes … vän, baronens son Roland, har förlovats med någon annan. Men det är en fin dag - barnen leker, det är försommar och glädje och romantik i luften. Nästa kapitel handlar om hur Tiffany räddar familjemisshandlaren mr Petty från en lynchmobb[SUP]1[/SUP] som vill hänga honom för att han slår sin fru och dotter, den här gången så mycket att dottern förlorat sitt barn.

Det här är med andra ord en väldigt kontrastfylld bok. Mycket mörka teman, mycket ångest och hemskheter, men alltihop uppblandat med putslustigheter och oneliners. Det ger det hela lite psykologisk whiplash här och där, men den funkar för det mesta.

Allt börjar på riktigt när Baronen dör och Tiffany måste resa till Ankh-Morpork där Roland studerar för att berätta för honom att hans far har gått bort. Under tiden vaknar en uråldrig varelse från sin dvala - the Cunning Man. Han är en sorts personifierad xenofobi, en rädsla för det annorlunda som sprids av hans närhet. Han är ett sorts gift som får folk att misstro, hata, förakta det som inte är som de. I boken drabbar han häxor, som genom Tiffanys böcker beskrivits som ovälkomna i hennes hembygd, men det är inte svårt att se hur häxor i den aspekten skulle kunna ses som en metafor för alla som inte passar in i den standardmall som samhället just där och då accepterar[SUP]2[/SUP].

The Cunning Man väver ihop introt om Pettys med huvudstoryn riktigt fint, på ett sätt jag inte såg komma, men när den väl gjorde det var det så självklart att jag kände mig dum för att inte ha sett det på en mils avstånd. Första akten och andra akten är riktigt välkonstruerade, särskilt för att hantera så få delar. Men akt tre är på samma gång för snabb, för trång och för hafsig. Rolands svärmor är bokens sekundära antagonist, en mardröm av aristokratiska påfund och bestämmelser i den väldigt jordnära bygden. Att hon tas ned på jorden är bara passande, men det hade blivit så mycket bättre att hon bara blev förmänskligad, som hon blir fem rader innan en av de andra häxorna känner igen henne och insinuant hotar att avslöja hennes stora hemlighet. Det förtog mycket av storyn.

Tredje akten är också ganska överbefolkad - flera stjärnskott från tidigare böcker dyker upp först här, flera från denna kommer tillbaka, och samtidigt ska Tiffany få visioner och undvika the Cunning Man och försöka hålla igång relationen med Roland och hans nya fru och svärmor och… Nej. Det blir bara för mycket som händer på för få sidor. Stackars Magrat och Verence nämns bara hastigt i förbigående och har inte en enda replik var. Här borde en del ha strukits. Särskilt eftersom det är här vi ser Mr Petty sista gången. Hans dotter får ett fint avslut i epilogen, vilket känns helt rätt. Men han själv, och hans fru, får ingenting. Efter den otroligt starka början i den storyn är det riktigt tråkigt att inte få en ordentlig avrundning.

Men boken stora teman, att våga möta motgångar och skräck och att våga gå vidare efter dem, är fint inkapslad i många av storydelarna, temat haren hoppar genom elden är poetiskt upprepat många gånger och det passar rätt bra. Friskt vågat och allt det där. Det passar både Tiffanys motgångar i kärlekslivet och det som skapas av the Cunning Man, dessutom en del andra historier.

Det här är den sämsta om Tiffany. Visserligen knyter Pratchett an till gamla historier från the Chalk, och fyller på med diverse nya världsbyggarbitar. Baronens dödsscen är också djupt gripande. Men att det kläms ihop så i tredje akten är tråkigt och sänker mycket av det som var bra i början. Vi får se om det tas igen av The Shepherd’s Crown senare. [HR][/HR]The Last Hero
Witches Abroad
Small Gods
Night Watch
A Hat Full of Sky
Going Postal
The Truth
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
The Amazing Maurice and His Educated Rodents
Mort
Wintersmith
The Wee Free Men
Maskerade
The Last Continent
Thud!
Hogfather
Unseen Academicals
Jingo
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Carpe Jugulum
I shall wear midnight
Monstrous Regiment
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
The Fifth Elephant
Making Money
Thief of Time
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Inte för att hon bryr sig om honom. Hon vill bara inte att hennes vänner ska bli mördare.
[SUP]2[/SUP]HBTQ+, icke-vita i det vääääldigt engelska the Chalk, etc. Ni fattar vad jag menar.

 

[Khan]

(Projektet är inte avbrutet, men ligger efter pga borttappad bok. Det tar mycket längre tid att läsa en bok om man måste vänta in en beställning från internet än om man har den i hemmet från början, tydligen. Men snart så!)

 

[Khan]

"... small talk that would barely be visible under a microscope..."

 

[Khan]

Snuff (2011)
Då var det dags igen! Ett brott har begåtts, Kommendant Vimes är på språng, vad ska ske den här gången?

Det sakliga svaret är att Vimes råkar ut för det värsta som kan hända en klassisk polis - semester. Han reser med familjen till herrgården på landet och den sömniga lilla by som omger den. Men självklart är allt inte som det verkar, och snart är Vimes indragen i en mordgåta som leder till en härva av slaveri, människosmuggling och konsten att se åt andra hållet.

Det lite längre svaret är att Pratchett bestämt sig för att introducera gobliner på Discworld. De bor i kullar på landet i stora klaner, har med få undantag inte lämnat stenåldern och ses som skadedjur av folk i gemen. Hur de integreras in i samhället och långsamt börjar förstås går att se som en logisk fortsättning på troll, orcher, vampyrer, varulvar och alla andra “monster” har blivit accepterade. Det är inte lika farligt att sticka ut från den mänskliga normen nu som det var för en generation eller två sedan. Lady Sybil säger till och med vid något tillfälle att ett troll och en dvärg har “flyttat ihop” och det är bra för dem. Vi andra ska inte rota i hur de vill leva sina liv.

Men goblinerna är bokens huvudfokus, det går inte att komma ifrån, även om en sorts allmän tolerans också går in i bokens tema. Goblinerna har en säregen kultur som måste utforskas, diskuteras och funderas kring - med precis lagom mycket humor inklämt för att vi inte ska glömma bort att det är en humorbok.

Annars ligger humorn för det mesta i de rappa dialogerna. Sybil och Vimes har en fin nivå, och den lokale konstapeln Feeney Upshot är en trevlig prick det med. Vimes chefskap interagerar naturligt med Upshots nybörjarstatus och det blir en hel del roliga situationer utan att det känns krystat.

Karaktärsmässigt måste jag säga att Pratchett har lyckats väl, men med två stora undantag. Den ena är rent berättarteknisk - bokens “skurk” är inte med tillräckligt mycket för att jag ska få in honom och den andra är Willikins. Vimes butler Willikins har över ett antal böcker gått från att vara en helt vanlig gentleman till att vara en gentleman med samma bakgrund på gatan som Vimes, till att här spåra ur och bli i det närmaste en ostoppbar mördarmaskin. Han kan skjuta sönder ett kvastskaft på över trettio meters håll, när kvasten viftas runt hejvilt, till exempel. Willikins är för perfekt, utan att egentligen ha något fog för att vara det. Hur går man från att i någon bok tidigare vara van att slåss med gatuvapnet “cut of cap brim sewn with sharpened pennies” till att kunna skjuta bättre än utbildade lönnmördare? Jag vill kalla det power creep, men är osäker på dess litterära motsvarighet.

Men en karaktär kan man ursäkta. Det finns värre saker att klaga på. Det främsta är den tickande klockans problematik, det näst största är att Vimes har utvecklats till att bli en deus ex machina i sig själv.

För att börja med den tickande klockan - flera gånger i boken är det någon form av bråttom. Men jag får aldrig känslan av stress i språket, i texten, i flödet. Den ytterst stressiga scen som avbildas på omslaget är det bästa exemplet. Den tar hur många sidor som helst och Vimes går ständigt in i nya platser, nya rum, hittar nya personer. Monologer på över en sida var breder ut sig, och folk hinner både hit och tillbaka igen utan problem. Det är som om det inte spelar någon roll att alla egentligen vet att DET KOMMER EN FLODVÅG OCH DRÄPER DEM NÄR SOM HELST! Jag får inte känslan av panik och stress som karaktärerna borde ha. Det är trist.

Det andra är att Vimes flera gånger under boken, frivilligt och ofrivilligt, löser problem genom att säga “det är jag som är Vimes”. Alla blir förvirrade, tagna och lyder hans minsta vink efter det. Det blir… tjatigt. Tråkigt nog. För att inte tala om att det känns som om Pratchett tar genvägar, även om det är via etablerade titlar och tjänster Vimes etablerat i och mellan böcker under lång tid. Det är fortfarande en genväg, rent dramaturgiskt.

Men trots detta är det ingen dålig bok. Många snygga, subtila trådar flyter med, Vimes liknelser om biljard är spått ånn, och den lille sonen är genuint fascinerande. Sammantaget blir nog inte omdömet bättre än “inte dåligt”, men det känns ändå som en fin sak att den sista boken om Vimes får sluta med att han trivs någonstans där han inte jobbar med en underton av att det är här han kommer gå i pension när det väl är dags för det. Han hittar en hobby, dessutom. Tur är väl det.
[HR][/HR]The Last Hero
Witches Abroad
Small Gods
Night Watch
A Hat Full of Sky
Going Postal
The Truth
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
The Amazing Maurice and His Educated Rodents
Mort
Wintersmith
The Wee Free Men
Maskerade
The Last Continent
Thud!
Hogfather
Unseen Academicals
Jingo
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Carpe Jugulum
I shall wear midnight
Monstrous Regiment
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
The Fifth Elephant
Snuff
Making Money
Thief of Time
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR]

 

[Khan]

The World of Poo (2012)
I boken Thud! är Sam Vimes Jr:s favoritbok Where’s My Cow, en bilderbok med djurläten och lustiga bilder lagom för tvååringar. Den blev en en riktig bok efter ett tag (recenserad här). Men i Snuff är Jr sex år och istället förtjust i boken The World of Poo. Den blev också en riktig bok.

Språket och formen är anpassat för barn i sex- till åttaårsåldern med många bilder och ett ganska enkelt tilltal. Huvudpersonen Geoffrey är på besök i Ankh-Morpork vilket ger honom stor möjlighet att ägna sig åt sin favorithobby - bajs.

Geoffrey ockuperar ett gammalt skjul i sin mormors trädgård och gör om den till ett bajsmuseum. Han ger sig ut på äventyr i Ankh-Morpork för att samla olika typer av bajs till sin nya skapelse och hamnar på Lady Sybils drakhärbärge, på Lord Vetinaris menageri och till och med hos Harry Kings gigantiska anläggning för avfallshantering utanför stadsmurarna. Allt undersökt med ett barns storögda fascination för det som just nu är intressantast i världen. Parallellt med att Geoffrey lär sig saker själv om wyvernbajs, avföring från flodhästar och varför det betyder tur att en fågel bajsar dig i huvudet[SUP]1[/SUP] får läsaren en rejäl dos fotnötter där det kommer ännu mer intressant avföringsfakta. Visste ni till exempel att en genomsnittlig elefant producerar c:a fem tusen ton bajs genom livet? Det visste inte jag, men det är ett faktum som aldrig kommer försvinna ur min hjärnbark nu.

Språket påminner lite om Enid Blyton, och är betydligt mer förenklat än de Discworldromaner som riktar sig till yngre läsare. Det känns som om den är skriven i en hast, men av ytterst kompetenta människor med en plan och ett mål och en tydlig vision. Resultatet är riktigt underhållande och jag skrattade högt flera gånger under bokens gång. Det enda jag kan ha några invändningar mot är den karaktärs- och kläddesign i illustrationerna som ser mer ut som Dickens England än om Discworld, men det är långt ifrån lika problematiskt som i Discworld Almanack. Om något påminner det mer om designen i TV-versionen av Hogfather än Almanack.

Likt Where’s My Cow är det här ett givet köp för en småbarnsförälder. Det enda tråkiga är att man behöver kunna engelska. Om den kom ut i översättning skulle jag inte tveka en sekund utan sticka den i nävarna på min lille så fort han har åldern inne. Den kan vara ett av de bästa sidoprojekten hittills.

[HR][/HR]
[SUP]1[/SUP] “Det kunde ju ha varit en ko”

 

[Khan]

Compleat Ankh-Morpork (2012)
Det var en gång en karta. En karta över Discworlds största stad. Den hette the Streets of Ankh-Morpork och var en fantastisk resurs både för läsare och för Pratchett själv. Men vad händer när det gått 20+ böcker sedan kartan ritades? Den måste uppdateras så klart!

Det här är den uppdaterade kartan. Eller, för att vara riktigt korrekt, TVÅ kartor. Kartan är dubbelsidig, med två olika stilar. Den ena är en mer traditionell karta medan den andra är mer av en vybild. Båda är i en gråbrun sepiaskala utan överdrivna utsmyckningar och tillägg. Vybilden är riktigt vacker och klår kartan från Streets med råge. Det enda tråkiga är att Streets hade lite mer färg och känns lite mer levande, men detaljnivån i de nyproducerade är banne mig helt otrolig.

Till kartan medföljer också en bok. Inte en liten tunn guidebok som någon skrivit med vänsterhanden, som förra gången, utan en gedigen lunta skriven av Pratchett och the Discworld Emporium. Tyvärr var det Discworld Emporium som låg bakom the Discworld Almanack, så mina förväntningar var låga. Men jag blev glatt överraskad! Det här är en riktigt bra resurs för alla som gillar Ankh-Morpork.

Boken är skriven som en guidebok kombinerat med Gula Sidorna[SUP]1[/SUP], ärligt sponsrat och utgivet av Ankh-Morporks köpmannagille. Långa förteckningar över pubar, klubbar och caféer på någon rad var blandas med längre stycken om sevärdheter och och gilleshögkvarter, allt sprängfyllt med ordvitsar och referenser. I slutet kommer en mycket detaljerad inzoomning på området the Shades och ett omfattande register. Insprängt finns gott om reklam och annonser för stadens etablissemang, alla gjorda för att passa känslan av det sentida Ankh-Morpork.

Jag tror att den som vill rollspela i Ankh-Morpork inte kan hitta en mer essentiell bok. Det här är riktigt bra, riktigt snyggt skrivet i världens perspektiv[SUP]2[/SUP] och illustrationskvaliteten är visserligen blandad, men har en hög lägstanivå. Till och med de gammaldags bilderna från viktorianska England smälter in i Peter Dennis illustrationer utan att det blir för mycket skav.

Men i ärlighetens namn - det här är en bok för de redan inbitna. Jag tror ingen som inte läst någon av böckerna innan kommer förstå humorn i att se C.M.O.T. Dibbler dyka upp på var och varannan sida i företagsförteckningen med idel nya företag, eller fnissa högt när loggan för en frisör som är med på en sida i Going Postal tydligt syns i ena hörnet på en sida. Men är man redan nere i träsket är det en otroligt trevlig bok.
[HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Är det någon idag som vet vad Gula Sidorna är? Ärlig fundering.

[SUP]2[/SUP]Ett fåtal missar, som märks en del, me9n de kan man räkna på ena handens fingrar.

 

[Khan]

Raising Steam (2013)

Tågen ska gå i tid! Vi ska bara uppfinna dem först.

Det är dags för Moist von Lipwig att förändra världen igen i ännu en bok jag inte läst förr. Den här gången handlar det om tåg, järnväg och ångmaskiner. Den nye bekantskapen Dick Simnel har tämjt ångans krafter och har efter många om och med lyckats bygga en fungerande prototyp i full skala - ett ånglok med tillhörande räls. Det smäller han upp hos Harry Kings stora avfallsanläggning, och det dröjer inte länge förrän kön är svindlande lång för att få åka ett varv bara för att vara först med det senaste. Simnel och King etablerar ett partnerskap för att utveckla tågens potential och dra järnväg till Sto Lat, Quirm, till och med hela vägen till Überwald. Så grundas the Ankh-Morpork and Sto Plains Hygenic Railway och Moist blir den som förhandlar med markägare för att sträckningen av järnvägen ska bli optimal.

Den största stjärnan i den här boken är nog Harry King. Den store skitentreprenören, som alltid beskrivits på ett sätt som får mig att tänka på de sunkigaste delarna av 1920-talsmaffian, verkar ha hittat sitt livs kall och en chans att bli känd som något annat än Den gyllene flodens[SUP]1[/SUP] kung. Istället för att vara en entonig resursbank som karaktärer kan gå till för att få hjälp när “etablissemanget” gått emot dem blir han här en riktig person med djup, drömmar och en tung personlighet. Han kan vara en ny favorit, enbart på hur han beskrivs här.

I första halvan av boken känns det för första gången på länge, kanske någonsin, som om Pratchett har lyckats arbeta in ett bra tidsperspektiv. Det tar tid att bygga järnväg, och det känns att tiden går när Moist rider fram och tillbaka över slätten, hela tiden hittar nya förbättringar på loket när han kommer hem och allt bara flyter. Det känns naturligt. Men sen spårar det ur[SUP]2 [/SUP]när Vetinari kräver en express byggd hela vägen till Überwald, c:a 300 mil och minst tio gånger så lång sträcka som de redan byggt, inklusive komplicerade broar, torrläggning av träsk och sprängning av tunnlar. Allt det hinns med på samma sommar som de bygger de första små försöken över den platta och fina Stoslätten? Inte en chans. Det hade varit så enkelt att lösa med att låta det gå två-tre år i något av montagen i början. Lägg in några meningar om hur de firar Hogswatch på tåget, eller hur snön smälter och att de måste skydda spåren från rost. Sånt som visar att tiden går saknas, utöver Moists personliga åtaganden genom bokens första halva.

Tyvärr är det lite symtomatiskt för hela boken. Första halvan är genomtänkt, välarbetad och med en lagom tung eskalering av teknologi, utveckling och uppfinningsrikedom. Men när bihandlingen med aggressiva dvärgiska fanatiker tar över framåt slutet blir det något helt annat. Båda delarna hade visserligen mått bra av en skarpare redaktörssax. Många stickspår leder ingenstans ens i temat, och ett av dem känns som en ren cash grab[SUP]3[/SUP]. Att återse gamla vänner som Lu-Tze är väl trevligt, men det kommer ivägen för handlingen på ett sätt det inte gjort förr.

Det är heller inte konstigt att bok 40 i en serie kräver lite förförståelse, men flera gånger i boken hajar jag till och tänker: “Det där förstår ingen som inte har läst bok X”, vilket är ett stort avsteg från hur tidigare böcker i serien har skrivits. Det skulle inte vara några problem att hugga tag i I shall wear midnight, bok 38, tex, och läsa den som första ingång till Discworld. Det är inget jag skulle rekommendera, men det skulle fortfarande vara en bra läsupplevelse. Raising Steam kräver mer, i vissa fall till och med tillgång till en wiki. När det dyker upp en hel skock golem från ingenstans förstod jag inte ens var de kom ifrån förrän de i boken påminde mig om vad som hände i Making Money, vilket för någon som inte läst den måste vara ett gigantiskt frågetecken.

Bihandlingen blir som sagt huvudhandlingen mot slutet, men behandlas mestadels utanför bild, så att säga. Grunden är att Rhys Rhysson, dvärgakungen, måste ta sig till Überwald så fort som möjligt och stoppa en pågående statskupp. Då blir det tåg, och då blir det fokus på hur Moist, Simnel och gänget ser till att tågen går i tid och att alla sabotage på vägen inte stoppar resan. Det ger många tillfällen för framför allt Moist att ta plats och utöva lite karaktärsdanande. Den för två böcker sedan så ensamme Moist har blivit en naturlig ledare och det går bitvis knappt att känna igen honom från Going Postal, vilket han själv reflekterar över. Det fungerar fint.

Totalintrycket av boken blir tyvärr splittrat och ganska medelmåttigt. Många av de fina delarna - goblinernas introduktion till järnvägen, Harry King, mm - balanseras upp av de många negativa aspekter som rycker en ur boken och förtar glädjen. Totalt skulle jag nog säga att den är i samma härad som Making Money. Inte en ny favorit, tyvärr. Jag är väldigt förtjust i Moist som karaktär och det är trist att han bara har en riktigt bra bok av tre möjliga.
[HR][/HR]The Last Hero
Witches Abroad
Small Gods
Night Watch
A Hat Full of Sky
Going Postal
The Truth
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
The Amazing Maurice and His Educated Rodents
Mort
Wintersmith
The Wee Free Men
Maskerade
The Last Continent
Thud!
Hogfather
Unseen Academicals
Jingo
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Carpe Jugulum
I shall wear midnight
Monstrous Regiment
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
The Fifth Elephant
Snuff
Raising Steam
Making Money
Thief of Time
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic
[HR][/HR][SUP]1[/SUP]Den gyllene floden är alltså kiss. Varför vara subtil när man kan låta bli?
[SUP]2[/SUP]All puns intended.
[SUP]3[/SUP]Mrs Bradshaw är med i två paragrafer och det bestäms att hon ska skriva en reseguide om tåglinjerna. Gissa vad som är nästa bok på läslistan?

 

[Khan]

Mrs Bradshaw’s Handbook (2014)
Här kommer ännu ett sidoprojekt signerat the Discworld Emporium. Precis som med The World of Poo är det några av Pratchetts vänner som producerat den här, Bernard och Isobel Pearson, samt illustratören Peter Dennis.

Boken är en reseguide till de nya tåglinjerna som tagit världen med storm sedan Raising Steam. Mrs Bradshaw, en artig och korrekt änka med mycket fritid, passar på att åka så mycket tåg hon kan för att komma ut och se världen. På färden passar hon på att skriva ned vad hon sett, små anekdoter om de olika hållplatserna och vad man inte får missa när man är där. Allt uppblandat med samma sorts annonser som i Compleat Ankh-Morpork, men med en fokus på de olika försäljarna på och kring tåget.

Å hej vad mycket ordvitsar det fanns här. Jag tror inte jag har sett så många sedan… någonsin. Jag vet inte om det är en varning, eller en glädjekälla, tolka det som ni vill. Humorn kommer oftast från annonserna, då Mrs Bradshaws röst för boken är distinkt och korrekt, men samtidigt artig och vänlig. Att läsa en fiktiv reseguide är rätt smålustigt, men hade inte annonserna kommit in, brutit av och lättat upp hade jag nog tröttnat ganska kort in i historien.

För Bradshaws röst passar en reseguide, men det blir inte intressant att läsa på samma sätt som den tydliga rösten i A Tourist’s Guide to Lancre gav allt en bra krydda och i sig var en källa till underhållning. Det blir mest mellanmjölk av allt.

Boken är skriven med pratchett-nörden i fokus och det märks. De hamnar i Sto Lat, där Keli från Mort nämns, de pratar om hur svårt det var att bygga en sträcka av järnvägen där Holy Wood sägs ha legat, och många, många andra referenser. Det är fint att se att även de mycket gamla och riktigt avlägsna böckerna fortfarande är med på spelplanen.

Men att den är skriven för en väldigt nischad publik gör det svårt att få boken att lyfta. The World of Poo skulle jag kunna sticka i näven på vilken unge som helst, men vem vill läsa den här utan att ha koll på Discworld sedan innan? Jag kommer inte ifrån känslan av att det här är en cash grab, ett sätt att få fansen att säga “Ha! Det står [referens]! Jag förstår det här skämtet!” och köpa boken enbart för det.

Men är den dålig? Nä, inte alls. Mest lite onödig. Jag blir inte förbannad för att de tagit mina pengar (Almanack), men heller inte glatt överraskad (Poo). Jag tror jag citerar Douglas Adams som betyg - mostly harmless.

 

[Khan]

The Science of Discworld IV: Judgement Day (2014)
En bakåtsträvande omnisk sekt[SUP]1[/SUP] har fått nys om Roundworlds existens och kräver att få äga den - det är deras idé att jorden är rund från början. Att det finns en till rund värld är derivativt och är ett copyrightbrott. Roundworld måste bli deras. Det enklaste sättet att lösa det är ett domstolsmål med Vetinari som domare, trollkarlarna på ena sidan och omnierna på den andra. Men samtidigt har trollkarlarna av misstag plockat ut bibliotekarien Marjorie Daw från Roundworld till sitt universitet[SUP]2[/SUP]…

Nästa bok i sviten om Roundworld handlar om livet, universum och allting. Främst om ateism, frågan om intelligent design och hur astrofysik/biologi/evolutionsläran/mängder med annat motsäger idén om någon form av gudom. Författarna pratar mycket i liknelser och lyckas med hur många aha-upplevelser som helst i dem. Att förklara bakteriell struktur med en bilverkstad var klockrent.

Många klassiska argument för intelligent design rabblas upp och plockas isär, och många frågor om universums uppkomst kontras med ärliga frågetecken om att det är mycket vi inte vet. Det är rätt fräckt att de lyckas vara informativa, pålästa, ödmjuka och roliga samtidigt.

Men tyvärr håller det inte hela vägen. Boken känns mycket kortare än de andra, fast den är nästan på sidan lika lång som Darwin’s Watch. Det är för att den är spretigare och saknar ett tydligt driv i handlingen på Discworld. Uppbyggnaden mot rättsfallet är stort, men väl där går det undan i en rasande takt, så man nästan inte ens hinner reagera innan det är över. Så värst mycket teologi diskuteras inte heller på Discworld, och möjligheten att prata lagar och regler, laghistoria och liknande plockade de inte upp alls som tema i forskarkapitlen. Tråkigt.

Humorn är det dock inget fel på, oavsett var man är. Oneliners galore, kan man kortfattat säga. Pratchett är rolig, men som tidigare är Stewart och Cohen honom hack i häl. Jag hade genuint roligt när jag läste boken, men jag hade hellre sett ett annat ämnesfokus - att nedmontera kreationister och religion är visserligen en del av Discworld, men att ge sig på argument som krossats för decennier sedan är lite lättjefyllt. Det finns vettigare måltavlor, tänker jag.
[HR][/HR]Science of Discworld III: Darwin’s Watch
Science of Discworld II: The Globe
Science of Discworld
Science of Discworld IV: Judgement Day [HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]The Church of Latter Day Omnians - motsvarigheten till mormoner. Tragiskt nog enda gången de förekommer, med tanke på alla uppslag jag får bara av deras existens.
[SUP]2[/SUP]Hon påverkar inte handlingen nämnvärt. Eller alls, egentligen.

 

[Khan]

"A balrug, or floor covering made from the skin of a balrog /.../ "

 

[Khan]

The Compleat Discworld Atlas (2015)

Nu fuskar jag. Den här boken kom egentligen ut i oktober 2015, medan Shepherd’s Crown kom i augusti samma år. Men nu när jag satte mig kändes det fel att spara ett sidoprojekt till sist istället för det som faktiskt är den sista “riktiga” boken. Bara så ni vet.

Likt Compleat Ankh-Morpork är det här en helt ny version av en gammal karta och den här täcker hela skivan. Dessutom följer det med en bok på 150+ sidor, i fullfärg med gott om illustrationer, som beskriver den kända världen. Allt diegetiskt, publicerat av The Guild of Trespassers med stöd av Unseen University. En lämplig ingång, även om det inte är gjort lika bra som i Tourist’s Guide to Lancre. Även den här är skapad av Discworld Emporium med gott om illustrationer av Peter Dennis.

Låt oss börja med själva kartan. Den är dubbelsidig och tryckt i betydligt dyrare kvalitet än Discworld Mapp. Ena sidan är en väl utförd karta, något mindre stiliserad än föregångaren. Som bonus får man några diagram på temperaturer, magiinflux, befolkningstäthet och annat vettigt. Den andra sidan är en vybild snett framifrån med hela A’Tuins huvud och framben i bild, med en molnigt täckt skivvärld ovanpå. Den är vacker, men nog är det också lite irriterande att halva världen, på ett ungefär, är dolt bakom moln. Hela Aurienten är osynlig.

Färgskalan i de båda är lite tråkigare än i Discworld Mapp, mest för att det känns som en alldeles för realistisk karta. Det är lite som om de försöker härma riktiga kartor, istället för den härliga handritade fantasykartavarianten som Stephen Briggs sammanställde. Jag vet inte hur mycket som är min personliga smak här, men jag föredrar nog den gamla framför både vybilden och själva kartan.

Sedan har vi kartboken. Där Compleat Ankh-Morpork hade inslag av reklam och företagsregister har Compleat Discworld Atlas bara information och bilder. Den viktorianska clipart som tidigare synts lyser här med sin frånvaro och så gott som allt utöver texten är färgillustrationer av Peter Dennis, med några få insprängda brev och clacks-meddelanden. Det är kapiteluppdelningar i olika “världsdelar” som Sto Slätt, Klatch och så vidare, med djupdykningar i de olika länderna, stadsstaterna eller vildmarkerna där i. På det stora hela informativt, men ganska träigt.

Det är inte det att de skämt som finns är dåliga, utan mest att de är alldeles för få. Många referenser görs till gamla böcker - i Howondaland ser man ännu spåren av de tusen elefanter C.M.O.T. Dibbler beställde i Moving Pictures, tex - men det är inte så det sticker i ögonen. Det gör däremot den lite gubbiga humorn som ploppar upp här och där. Flera av länderna i just Klatch[SUP]1[/SUP] har exporten “fruar” eller “konkubiner”. Det här är inte sunk från åttiotalet då man (förhoppningsvis) inte visste bättre. Det här är från 2015. Kom igen. Dessutom finns det gott om slarvfel, till exempel sägs både Brindisi[SUP]2[/SUP] och agateanska imperiet[SUP]3[/SUP] vara pizzans födelseort.

Det i kombination med just bristen på skämt i stort gör det till en seg och utdragen läsning, där bara få kapitel sticker ut som positiva. NoThingfjord och dess fantasyvikingar var lattjo att läsa om, men jag tror det enda kapitlet jag gillade helhjärtat. Resten låg på skalan mellan meh och nej.

Tyvärr får jag nog säga att det hela gör att jag inte rekommenderar boken. Hur fin kartan än är är det inte värt alla de extra pengar det kostar att få en kass bok till. Jag hade hellre nöjt mig med enbart kartan i kombination med Lspace. När en fandriven wiki gör jobbet bättre än en officiell produkt är något fel.
[HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]För den som inte har full koll - ungefär fantasymellanöstern med en stor dos tusen och en natt.
[SUP]2[/SUP]Fantasyitalien, förvirrande nog placerat som granne med Genua, Discworlds version av Voodoo-Karibien
[SUP]3[/SUP]Se Interesting Times.

 

[Khan]

The Shepherd’s Crown (2015)

Nu är det slut. Det är dags för den sista boken i den 41 böcker långa sviten om Discworld. Lägger vi till alla sidoprojekt och noveller blir det 66 titlar.

Det här är en blandning av bildungsroman och äreminne kring Tiffany Aching och Granny Weatherwax. Bland det första som händer är att Granny Weatherwax får reda på att det är dags. Hon städar sin stuga, skurar sin toalett och ser till att det sista ogräset är rensat innan hon snyggt och prydligt tar emot besök av NÅGON SOM LÄNGE VANDRAT VID HENNES SIDA. Smällen som sker när en så mäktig magiker går bort känns vida kring genom hela Kraften den magi som håller Discworld samman. Tiffany och Nanny Ogg är först på plats, sköter begravningen och tar hand om mottagningen efteråt. Hur Tiffany, som ärver Grannys ansvarsområden och häxjobb i Lancre, slits mellan sina nya åtaganden och sitt ordinarie liv hemmavid är en av tre plåttar.

Den andra plåtten handlar om Geoffrey, en ung ädling från ett grannland. Den yngste av tre söner, ständigt avskydd av sin far, äger en tam get och vill till på köpet bli en häxa. Enligt all logik jag lärt mig från Ambjørnsem och Moe[SUP]1[/SUP] är det därmed omöjligt för honom att inte ge sig av hemifrån på äventyr och återvända hem efter att ha vunnit sagan. Han tar tjänst hos Tiffany Aching som lärling.

Samtidigt händer något stort i Älvriket. Grannys död har gett älvorna ett nytt hopp och det är en statskupp på gång. Drottningen[SUP]2[/SUP] avsätts och slängs ut, och Lord Peaceblossom[SUP]3[/SUP] tar makten. Han börjar invadera the Chalk och Lancre steg för steg och hemska saker händer.
Dessa tre trådar flätas samman rätt snyggt, men Tiffanys egen tar verkligen priset. Hon är proaktiv, men samtidigt slutarbetad. Hon är vettig, men samtidigt rådlös. Hon är otroligt mänsklig. Att få henne att inse sina begränsningar är svårt, men det är det hon måste göra. Resan för att hon ska ta sig dit är svår och är genuint fascinerande att följa med på.

Älvdrottningens historia är riktigt bra, men alldeles för trunkerad. Hon hade behövt säkert femtio procent mer sidor för att vi ska förstå hennes resa, ut i en förändrad värld. Hennes förändring är stor och jag tror på fullt allvar att Pratchett hade en tanke på att älvorna skulle genomgå en förändring lika stor som goblinerna gjort i böckerna nyss. Mycket i hennes historia rör järnvägen - ni kan ju ana vad de järnallergiska älvorna tycker om att det far stora monster av järn kors och tvärs genom landskapen nuförtiden.

Däremot är det mycket annat som har problem. Geoffrey är en tyvärr en perfekt karaktär utan några som helst problem efter att han rest hemifrån. Han misslyckas inte en enda gång, blir inte ens lite svettig. Det är nästan pinsamt tråkigt att läsa om, eftersom själva karaktärskonceptet går så bra in i häxsviten. Dessutom behöver vi prata om elefanten i rummet.

Pratchett lämnade jordelivet 12 mars 2015, nästan ett halvår innan boken kom ut. Hans process var rätt eklektisk och han var känd för att pussla om, skriva om, flytta om, och allmänt redigera sina böcker stenhårt gång på gång på gång innan han vågade lämna ifrån sig dem. Tyvärr märks det att han inte hann göra lika mycket med denna som han antagligen hade velat. Referenser till andra böcker i Tiffany-sviten är med bara för att vara med när de borde klippts bort, referenser till helt andra Discworld-kändisar likaså, för att inte tala om att boken nästan flödar över av biroller. Jag är övertygad om att några vändor till med redigerarhammaren hade gjort om, puffat upp vissa och tagit bort andra, samt allmänt dragit ut sidorna lite - totalt är boken trehundra sidor.

Det är fortfarande en bra bok. Tro inget annat. Jag föredrar utan snack den här framför I Shall Wear Midnight, men på många ställen lyser det igenom hur bara lite mer arbete hade kunnat förbättra så mycket. Det märks tydligast i den stora slutstiden, som varken kändes engagerande eller så farlig, undantaget en dialogscen mellan Tiffany, Peaceblossom och älvdrottningen.

Men det som funkar funkar väldigt bra. Tiffany är en välsmidd karaktär, och hennes resa genom boken är som sagt fascinerande. Som tidigare är Pratchetts stora styrka karaktärsarbete - och det finns det gott om i boken här. När till och med Letice Earwig lyckas bli en karaktär istället för bara en motkraft är det fascinerande. Uppbackad av Nanny, Magrat, Rob Anybody, och en hel skock till är Tiffany i gott sällskap, även om det är hon som helt klart är den klarast lysande stjärnan. Hennes scener gör att jag vågar kalla det här en värdig avslutning på Disworld.
[HR][/HR]The Last Hero
Witches Abroad
Small Gods
Night Watch
A Hat Full of Sky
Going Postal
The Truth
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
The Amazing Maurice and His Educated Rodents
Mort
Wintersmith
The Wee Free Men
Maskerade
The Last Continent
Thud!
Hogfather
Unseen Academicals
Jingo
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Carpe Jugulum
The Shepherd’s Crown
I shall wear midnight
Monstrous Regiment
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
The Fifth Elephant
Snuff
Raising Steam
Making Money
Thief of Time
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Eller för den delen från Witches Abroad, om vi nu ska vara lite närmare källmaterialet.

[SUP]2[/SUP]Samma drottning som besegrats i Lancre i Lords and Ladies, och i the Chalk i The Wee Free Men.

[SUP]3[/SUP]Namnet är direkt från En Midsommarnattsdröm. Bra skit.

 

[Khan]

Och med det är fas 1 i Projekt Pratchett slut. God Jul på er allihop!

 

[Khan]

The Colour of Magic - Steven Ross & Scott Rockwell (1991)
Här börjar Fas 2 av Projekt Pratchett - tolkningar i bild och rörlig bild. Vi börjar med seriealbumet The Colour of Magic från 1991.

Storymässigt är det här en väldigt trogen tolkning av förlagan, såklart nedkortad och ombyggd här och där för att få plats i ett seriealbum och anpassas till mediet. Men på det stora hela är själva kärnan i händelseförloppet kvar, karaktärerna och dialogen är on point och jag tror nästan att berättelsen tjänat på att skalas av. De få skämt och oneliners som var genuint roliga i originalet är inte lika gömda här, helt enkelt.

Bildmässigt är det tydligt att det är en lite dyrare indie-serie från just åttio/nittio-skiftet. Det är inte vackert, men inte uselt heller. Designen på allt är väldigt klassisk amerikansk fantasy, med Conan-höftskynken, omöjliga axelskydd och rinbrynjebikini till höger och vänster, precis som i förlagan. Det är en smärre chock att komma tillbaka till den här nu, då allt blir så viktorianskt i utseendet senare. Knappt någon av karaktärerna matchar hur jag föreställt mig dem (Rincewind saknar till och med sin trolllkarlshatt!) men de är ändå tillräckligt nära för att det inte ska bli störande.

De problem seriealbumet har är egentligen med från boken. Strukturen med omständigheter som bara drabbar huvudpersonerna och helt löser sig utan någon input från dem själva är lika tröttsam nu som när det bara var text. Det är ytterst svårt att få någon översikt vart berättelsen är på väg, vad karaktärerna har för mål eller andra vanliga narrativa element som gör att man känner sig investerad i historien. Det är fortfarande några böcker kvar tills Pratchett får upp farten och stilen.

Jag är nog mer sugen på att läsa om serieboken än originalboken, då en mer strömlinjeformad historia känns bättre, men tyvärr är det nog mest en bok som kommer stå i hyllan och samla damm. Den är inte dålig, utan mest… meh.

 

[Khan]

The Light Fantastic - Steven Ross & Scott Rockwell (1992)
Den direkta uppföljaren till A Colour of Magic fick även den en serieversion. Min utgåva är en dubbelvolym med bägge två i ett. Det funkar väl, med tanke på att första boken slutar med en cliff hanger[SUP]1[/SUP] som heter duga.

Det här är mer av samma. En förkortad och anpassad version av boken för seriemediet. Som i originalet är det märkbart mer driv och flyt och känsla av progression i handlingen, och dessutom är vitsarna betydligt mer frekventa, även om många av dem har förlorat en del på översättningen till serie. Den knastertorra humorn tjänar nog mer på att man måste föreställa sig karaktärernas ansiktsuttryck som det är i text.

Men låt oss prata lite om själva tecknarstilen. Det är märkbart att Ross gillar detaljer och gärna klämmer in nästan onödigt detaljerade prylar ibland. Dödens kåpa är i ett grått och svart mönster, tydligt inspirerat av H.R. Giger, till exempel. Det funkar sådär. Hans design på troll, som nu dyker upp, är någon sorts huvudfoting med tydlig inspiration från Den Oändliga Historien. Det känns inte riktigt Discworldigt, men i just den här historien flyter det. Det är ju egentligen inte förrän i bok 6 som hela Discworld sätter sig (Mort ett undantag), och än så länge är det en råbarkad amerikansk barbarfantasy som gäller. Då passar monster direkt från fragglarna som troll.

Det som trunkerats mest är storyn kring universitetet, där allt går i ett rasande tempo. Jag skulle inte bli förvånad om det är ett klassiskt planeringsproblem, i och med att den ganska fria rutsättningen och användandet av sidor i början inte lever hela vägen fram till slutet. Själva slutet, där Twoflower och Rincewind säger adjö avhandlas på en sida med ohyggligt tajta rutor och pratbubblor. Det här är den enda gången jag blev lite tagen i boken, och efter det totala kaoset på sidorna innan hade det nog varit en bra idé att låta storyn andas lite på slutet.

Totalbetyget blir ett meh även denna gång. Låt bli den här om ni inte verkligen känner er tvungna att ha allt. Samlingsvolymen kostar runt tvåhundra pix på din lokala internetbutik. Det skulle jag inte lägga igen, men den kan säkert vara värd ett besök på ditt lokala bibliotek för en pratchettälskare.

[HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Ordvitsar är bra för själen.

 

[Khan]

Mort Big Comic - Graham Higgins (1994)
Nästa seriealbum är baserat på Mort. Tydligen har Pratchett själv varit inblandad och hamrat fram manus, medan Graham Higgins har illustrerat. Till skillnad från tidigare album är det rika bilder, med ordentliga färger, dynamisk skuggning och det känns i största allmänhet som att hantverket på det stora hela tagit ett stort kliv framåt.

Boken följs i en trunkerad form, då knappt hundra sidor album inte riktigt kan göra trehundra sidor bok rättvisa. En bild säger inte riktigt tusen ord i det här fallet. Vissa saker förlorar på det, framför allt tråden kring Hertigen och Keli. Den onde hertigen förpassas till ett fåtal rutor, trots att han är den egentliga skurken i dramat. Keli själv får inte så mycket av sitt eget kungarikes konstigheter att fokusera på, utan nästan allt fokus läggs hennes “jag är inte död”-del av storyn. Trollkarlen Cutwell får heller inte så mycket utrymme, men på det stora hela tjänar historien på att kokas ner just som gjorts. Jag har svårt att se hur man skulle kunna angripa historien med sekatör utan att göra precis såhär.

Tecknarstilen är som sagt betydligt bättre än tidigare. Graham Higgins har på något sätt förstått mycket av essensen i karaktärerna och har översatt det helt dugligt i bild. Mort själv är väl designad, Keli och Cutwell är klockrena. Med ett undantag är det i övrigt är det okej.

Bokens stora stjärna är Döden och så är det även här. Dödens kroppspråk är riktigt genomtänkt, och att lägga hans pratbubblor i en utan tråd till honom, och i ett annat typsnitt funkar fint som översättning av HANS ORDINARIE TAL. Hur folk ser Döden berättas ofta genom speglar, där vi får se hur han ser ut för omvärlden. Olika vid olika tillfällen, men lustigt nog oftast som Edgar Allan Poe.

Albumet känns mer genomtänkt överlag. Det är gott om tillfällen då serien tar sig tid till att andas och låter flera rutor gå utan dialog, eller berättar saker med bara kroppspråk. Då och då bryts det hela av av en större ruta som tar en halv eller en hel sida, vilket helt klart gör sitt för att Higgins ska få visa vad han går för. Han använder en något cartoony, men mestadels realistisk tecknarstil. I bakgrunden glider vissa karaktärer in i en stil som påminner om Sergio Aragones då och då, med överdrivna leenden och extrema uttryck som tagna från en MAD-tidning. Det passar nästan förvånansvärt bra.

På det hela taget ett bra köp. Den är en typisk bläddrare - en sån där som jag kommer plocka fram då och då och bara läsa några sidor i och känna stämningen i. Den är lite knepig att få tag på men om du är ett fan av Pratchett är Mort Big Comic definitivt värd att införskaffa.

 

[Khan]

Welcome to the Discworld - Cosgrove Hall (1996)
Åtta minuter av Reaper Man har blivit till film. Det är en sorts officiell screen test, då de designat om så gott som allt till deras stora filmatisering av Soul Music som kom senare samma år. Jag har ingen aning om den här visades officiellt någonstans utanför lite konvent och nördträffar, men om så är fallet är jag glad. Den är nämligen inte så bra.

De första minuterna är en snabbintroduktion till Discworld berättad av en mystisk röst medan kameran visar Great A’tuin, elefanterna och själva skivan. Det är inte direkt vackra datoreffekter, men visst. Det är lågbudget, från England och från nittiotalet. Jag är okej med att det ser ut som skräp. Det är jag däremot inte med det tecknade.

Majoriteten av kortfilmen är handtecknad, men det är otroligt lätt att se genvägarna de tagit och återanvändningen av vissa animationer. Att Albert har en stor mustasch så de slipper animera läppar, tex. ser bara billigt ut. Och när vi ändå är där - Albert är en tramsig menlös mummelfjant, inte den buttre butlern han ska vara. Han är för tusan hakar världens mäktigaste trollkarl som gömmer sig för fiender från fjärran dimensioner. Han är inte en snörvlande tramsputte.

Designen på så gott som allt annat känns också fel. Döden har en grå mantel över sin svarta kåpa vilket ser skumt ut. Varför har lien har ett svart blad? Varför är Albert klädd i rosa? Varför har revisorerna en sorts giljotinblad som symbol på sina kåpor? Varför är Dödens chef Azrael representerad som loggan för ögonkakao? Många frågor, få svar.

Inte ens rösterna är så jäkla bra. Christopher Lee gör redan här rösten som Döden, men det märks att han inte är varm i kläderna. Berättaren är rätt kass, revisorerna är kass, och Albert är rent pinsam.

Nä, den här kan man med glädje hoppa över. Men om man inte vill göra det är den ju bara knappt åtta minuter lång och finns tillgänglig på världens största piratdelningssajt Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=o9PLHIOwBeg

 

[Khan]

Soul Music - Cosgrove Hall (1996)
Sju avsnitt, trettio minuter var, bildar tillsammans Cosgrove Halls filmatisering av Soul Music. Det här är den filmatisering jag sett flest gånger. Musiken har jag haft flera vändor i både gamla MP3-spelare och i telefoner. Men jag har inte sett den på flera år och undrar om den kommer hålla för omseende…

Svaret blev ett tydligt nja.

Som tidigare är grunden i historien att rockrevolutionen kommer till Discworld! Vi följer världens första band, trollkarlarna som försöker stoppa det/startar tonårsuppror, Döden som försöker glömma, samt Dödens dotterdotter Susan Sto Helit som måste sköta hans jobb under tiden. Fyra historier som går parallellt, men ofta flyter in i varandra. Själva handlingen är riktigt, riktigt bra precis som i boken.
Mycket av tolkningarna och anpassningarna de gjort är fantastiska. Castingen är till 80% helt jäkla fenomenal. Christopher Lee som Döden är den enda kändisen, men Susan, bandet, C.M.O.T. Dibbler, Chrysophrase och så vidare ger verkligen allt och flera av dem är on par med Christopher Lee. Det vill ju inte säga lite.

Designen av allt är också runt 80% rätt. De som skär sig mest är trollkarlarna, men även här är rösterna bra, så det tar ut varandra Ridcully har knappt något skägg, två monoklar och någon sorts mössa snarare än en trollkarlshatt, men det funkar ändå just pga rösten. Dibbler har någon sorts kostym med ridbyxor och en komiskt stor slips, men han ser verkligen ut som en riktigt sliskig manager. Blandningen av “modernt” mode och fantasy-medeltid flyter ihop bra.

Sedan ska vi inte glömma bort musiken. Det finns en anledning till att jag haft den i öronen långt mycket mer än jag sett serien. Den är skitbra. Pastischerna på Elvis, Beatles, hippie-rock och all annan tidig 50-, 60-talsmusik är verkligen värda att lyssna på utöver deras plats i serien. Finallåten The Messenger i synnerhet.

Men de 20% som inte klickar då? Jo, vi har en del fulskämt som inte skulle flugit idag. En del skämt om Susan och “women in the professions”, och så där. Visserligen får de som säger det smäll på fingrarna men ändå. Jag minns inte heller att barägaren på The Mended Drum var en sådan gaystereotyp. Inte så jäkla bra. De röster som inte funkar är också riktigt irriterande. Quoth the Raven har en raspig röst, uppenbart förställd och det är fruktansvärt att lyssna på när det är han som förklarar hela upplägget för Susan i de första avsnitten. Mr Clete, chefen för Musikergillet är någon sorts skrattande monsterskurk som njuter av att köpa in lönnmördare. Jag minns inte riktigt att han var sådan galning i boken.

Cosgrove Hall är också lite väl billiga i produktionen. Engelsk lågbudget från nittiotalet är inte så vackert, men att återanvända så mycket som de gör är nästan pinsamt i vissa scener. Särskilt i scenerna där bandet framträder är det mängder med bilder som körs om och om och om igen. Men visst, det märks att de valde att lägga krutet på röster och ljud och jag är glad att de valde den prioriteringen om de nu var tvungna. Men jag kan inte låta bli att drömma om en version där de kunde ha samma liv och energi i bilderna som Animaniacs. Det hade varit fint.

TV-serien rekommenderas, så länge man kan ha överseende med de 20% som nämnts. Den är bra. Sevärd, rolig, många välgjorda skämt, fantastiska röster och så vidare. Och eftersom DVD:n är ur cirkulation får jag rekommendera att använda världens största piratcentral igen - https://www.youtube.com/watch?v=rRhzClMa7qs

BONUS: En halvtimmes intervju med Pratchett själv om Discworld i allmänhet men Soul Music i synnerhet: https://www.youtube.com/watch?v=9yWN55Ltgv8