Nekromanti Projekt Pratchett!
- Thread starter Khan
- Start date
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,484
Going Postal (2004)
Genomgående i Discworld är den enda riktiga synden att behandla folk som saker. Ingenstans har det blivit så tydligt som i Going Postal.
Moist von Lipwig[SUP]1[/SUP] är en klassisk bluffare och svindlare som rest land och Skivvärld runt och lurat på folk glas istället för diamanter, skyfflat om pappersarbete så bankers pengar hamnat hos honom, sålt “finfina” hästar för vrakpriser, och så vidare. Aldrig vapen, aldrig våld. Bara lite pengar som byter ägare. Inget farligt. Men så åker han fast och hängs.
Fast dör gör han inte, utan erbjuds ett val av Lord Vetinari, patriciern. Döden eller bli postmästare för Ankh-Morporks trekvarts nedlagda postverk. Lös problemet.
Som motståndare har Moist det hypermoderna semafornätverket som spritts över både stad och värld, men tagits över av profitörer som kört det i botten för att tjäna pengar. Efter att ha kämpat med att få posten på fötter igen, med att gnabbas med semaforerna - “the Clacks” - via pressen och ta hand om bokens största subplåttar är det dags för en gigantisk final. Clacks vs posten - ett race till Genua 200 mil bort! Sisten dit är ett ruttet ägg!
Boken handlar om profithunger. Nästan rakt av. Anledningen till att Vetinari plockat fram Moist är för att Clacks inte är tillförlitligt nog längre. Att plocka ur pengarna ur bolaget har blivit viktigare än att sköta en service och hålla på en yrkesintegritet. Hantverksstolthet har nedprioriterats för att kunna ge pengar till de nya ägarna som fått bolaget via ett fientligt övertagande.
Det impliceras att det gamla statliga postverket föll ur bruk eftersom inte heller det fungerade. Brevbärarna var överarbetade, så de hann inte allt, så fler och fler brev kom inte fram och till slut började folk skicka sina brev på andra sätt. Staten spenderade inte pengar nog för att få den offentlig servicen att fungera. Nu är det privatägda semafornätverket på väg åt samma håll.
Den största av subplåttarna handlar om andra chanser och att man inte måste vara den man tror sig vara. En av anledningarna till att Moist gör det han gör, svindleriet, är att han inte tror han kan något annat. Det får en fin parallell i alla golem som dyker upp i boken, som ofta ställs i kontrast till hammare. Båda är skapta till att vara verktyg, men golem har brutit sig loss och är fria. De är något mer. De går inte vidare i utstakade spår trots att de i många fall inte vet om något annat än sitt arbete. När Moist får pitchen av Vetinari i början av boken pratar han om änglar och att de ger andra chanser. Men bara en. Moist har genom sin privata profithunger skadat otaliga människor[SUP]2[/SUP].
Den andra chans Moist får räddar livet på honom eftersom han tar den. I bokens kanske bästa scen, den i det absoluta slutet får
Genomgående i Discworld är den enda riktiga synden att behandla folk som saker. Ingenstans har det blivit så tydligt som i Going Postal.
Moist von Lipwig[SUP]1[/SUP] är en klassisk bluffare och svindlare som rest land och Skivvärld runt och lurat på folk glas istället för diamanter, skyfflat om pappersarbete så bankers pengar hamnat hos honom, sålt “finfina” hästar för vrakpriser, och så vidare. Aldrig vapen, aldrig våld. Bara lite pengar som byter ägare. Inget farligt. Men så åker han fast och hängs.
Fast dör gör han inte, utan erbjuds ett val av Lord Vetinari, patriciern. Döden eller bli postmästare för Ankh-Morporks trekvarts nedlagda postverk. Lös problemet.
Som motståndare har Moist det hypermoderna semafornätverket som spritts över både stad och värld, men tagits över av profitörer som kört det i botten för att tjäna pengar. Efter att ha kämpat med att få posten på fötter igen, med att gnabbas med semaforerna - “the Clacks” - via pressen och ta hand om bokens största subplåttar är det dags för en gigantisk final. Clacks vs posten - ett race till Genua 200 mil bort! Sisten dit är ett ruttet ägg!
Boken handlar om profithunger. Nästan rakt av. Anledningen till att Vetinari plockat fram Moist är för att Clacks inte är tillförlitligt nog längre. Att plocka ur pengarna ur bolaget har blivit viktigare än att sköta en service och hålla på en yrkesintegritet. Hantverksstolthet har nedprioriterats för att kunna ge pengar till de nya ägarna som fått bolaget via ett fientligt övertagande.
Det impliceras att det gamla statliga postverket föll ur bruk eftersom inte heller det fungerade. Brevbärarna var överarbetade, så de hann inte allt, så fler och fler brev kom inte fram och till slut började folk skicka sina brev på andra sätt. Staten spenderade inte pengar nog för att få den offentlig servicen att fungera. Nu är det privatägda semafornätverket på väg åt samma håll.
Den största av subplåttarna handlar om andra chanser och att man inte måste vara den man tror sig vara. En av anledningarna till att Moist gör det han gör, svindleriet, är att han inte tror han kan något annat. Det får en fin parallell i alla golem som dyker upp i boken, som ofta ställs i kontrast till hammare. Båda är skapta till att vara verktyg, men golem har brutit sig loss och är fria. De är något mer. De går inte vidare i utstakade spår trots att de i många fall inte vet om något annat än sitt arbete. När Moist får pitchen av Vetinari i början av boken pratar han om änglar och att de ger andra chanser. Men bara en. Moist har genom sin privata profithunger skadat otaliga människor[SUP]2[/SUP].
Den andra chans Moist får räddar livet på honom eftersom han tar den. I bokens kanske bästa scen, den i det absoluta slutet får
samma chans och erbjudande som Moist men tar den inte. Jag fullkomligt älskar hur subtil den är. Visste Vetinari vad som skulle hända hela tiden? Valde
som hen gjorde medvetet, eller var det kortsiktigheten och stoltheten som gick före undergång? Att gå i utstakade spår av vana är inte en bra idé. Särskilt inte när Vetinari ger dig ett erbjudande om något annat.
Det finns massor som tilltalar mig i den här romanen på ett rent personligt plan. Pratchetts ilska mot profitörer är ett exempel. Att alla förtjänar en andra chans om de tar vara på den är ett annat. Yrkesstoltheten och arbetsglädjen som finns på platser många ser ner på ett tredje. Många andra böcker i sviten har varit gripande på ett filosofiskt plan - Cohen och åldrande, Reaper Man och döden, etc - men det här är politiskt. Den stora slutklämmen där Vetinari tvångsförstatligar semaforerna känns tyvärr krystat och måste ha gett upphov till tanken “varför gjorde han inte så utan krumbukterna med posten?” hos fler läsare än mig.
Jag skulle kunna fortsätta lika länge till med att berätta om de många fantastiska karaktärerna - Moist själv, Vetinari är i sitt esse, storskurken Reacher Gilt, de halvgalna brevbärarna, och alla de andra - men då skulle jag få skriva tills fingrarna blöder. Därför sätter jag punkt här.
Going Postal är en av de mest helgjutna böckerna i serien. Karaktärer, skämt, story, balans i plottarna, allt bara funkar[SUP]3[/SUP] från första sidan, utöver ett fåtal mycket små gruskorn i maskineriet.Läs den.
[HR][/HR]The Last Hero
Witches Abroad
Small Gods
Night Watch
A Hat Full of Sky
Going Postal[SUP]4[/SUP]
The Truth[SUP]4[/SUP]
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
The Amazing Maurice and His Educated Rodents
Mort
The Wee Free Men
Maskerade
The Last Continent
Hogfather
Jingo
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Carpe Jugulum
Monstrous Regiment
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
The Fifth Elephant
Thief of Time
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Pratchett har, likt JK Rowling, en fäbless för tramsiga namn. Den här boken blir lite extrem.
[SUP]2[/SUP]Hans övervakare, golemen Mr Pump, har räknat ut att Moist haft ihjäl 2,338 personer. Aldrig vapen, aldrig våld. Men lite för lite pengar här, ett lurendrejeri för mycket där… Det kan räcka för att vara det som puttar någon över kanten.
[SUP]3[/SUP]Jag vet inte om jag skulle sätta den här direkt i händerna på en som är ny till serien, även om den absolut skulle funka så. Men då missar man den långsamma teknikutvecklingen över flera böcker som kulminerar i den här.
[SUP]4[/SUP]Det är otroligt jämnt mellan Going Postal och The Truth. Jag satt i tjugo minuter och försökte komma på vilken jag helst skulle vilja läsa om.
Det finns massor som tilltalar mig i den här romanen på ett rent personligt plan. Pratchetts ilska mot profitörer är ett exempel. Att alla förtjänar en andra chans om de tar vara på den är ett annat. Yrkesstoltheten och arbetsglädjen som finns på platser många ser ner på ett tredje. Många andra böcker i sviten har varit gripande på ett filosofiskt plan - Cohen och åldrande, Reaper Man och döden, etc - men det här är politiskt. Den stora slutklämmen där Vetinari tvångsförstatligar semaforerna känns tyvärr krystat och måste ha gett upphov till tanken “varför gjorde han inte så utan krumbukterna med posten?” hos fler läsare än mig.
Jag skulle kunna fortsätta lika länge till med att berätta om de många fantastiska karaktärerna - Moist själv, Vetinari är i sitt esse, storskurken Reacher Gilt, de halvgalna brevbärarna, och alla de andra - men då skulle jag få skriva tills fingrarna blöder. Därför sätter jag punkt här.
Going Postal är en av de mest helgjutna böckerna i serien. Karaktärer, skämt, story, balans i plottarna, allt bara funkar[SUP]3[/SUP] från första sidan, utöver ett fåtal mycket små gruskorn i maskineriet.Läs den.
[HR][/HR]The Last Hero
Witches Abroad
Small Gods
Night Watch
A Hat Full of Sky
Going Postal[SUP]4[/SUP]
The Truth[SUP]4[/SUP]
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
The Amazing Maurice and His Educated Rodents
Mort
The Wee Free Men
Maskerade
The Last Continent
Hogfather
Jingo
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Carpe Jugulum
Monstrous Regiment
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
The Fifth Elephant
Thief of Time
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Pratchett har, likt JK Rowling, en fäbless för tramsiga namn. Den här boken blir lite extrem.
[SUP]2[/SUP]Hans övervakare, golemen Mr Pump, har räknat ut att Moist haft ihjäl 2,338 personer. Aldrig vapen, aldrig våld. Men lite för lite pengar här, ett lurendrejeri för mycket där… Det kan räcka för att vara det som puttar någon över kanten.
[SUP]3[/SUP]Jag vet inte om jag skulle sätta den här direkt i händerna på en som är ny till serien, även om den absolut skulle funka så. Men då missar man den långsamma teknikutvecklingen över flera böcker som kulminerar i den här.
[SUP]4[/SUP]Det är otroligt jämnt mellan Going Postal och The Truth. Jag satt i tjugo minuter och försökte komma på vilken jag helst skulle vilja läsa om.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,484
The Discworld Almanak (2004)
Fy för den lede. Den här var bara hemsk.
I flera av böckerna - främst häxorna och Tiffany Aching - nämns The Almanack. Det är sorts blandning mellan årskalender och bondepraktika, som efter året hamnar på en spik i utedassen där de kan användas till det man behöver papper till. Likt Nanny Ogg’s Cookbook är det här alltså en nästan helt diegetisk bok, reproducerad med små lappar från redaktörer och publicist. Ett kul format som funkat bra tidigare. Men här? Nej, nej och åter nej.
Idén är god. Men OJ vad det inte fungerar. Första delen av boken, undantaget ett kortfattat förord, är en lång genomgång av Discworlds astrologi och rabblar olika stjärnor som står i konjunktion i vilken månad. Utan. Ett. Enda. Skämt. På över trettio sidor.
Nästa del är lite saker som passar mer i en bondepraktika, en svampguide och en liten genomgång av hur man odlar kål på Sto Slätt. Men är det roligt? Njae… Det korta kapitlet om kålens poet, Makepeace Thomas Bounder, är lite småkul men bara för att det står i kontrast till resten.
Sedan har vi avslutningen - där boken blir rolig på riktigt, fast bara nästan. Det är ett antal sidor med reklam, annonser på samma sätt som i gammaldags tidningar. Det passar finfint. Olika kändisar från tidigare böcker har köpt annonsplats och försöker sälja både det ena och det andra. Uppblandat med dem finns, i precis samma stil som de “autentiska” annonserna, lite reklam för Discworld-parafernalia man kan köpa på riktigt. Snyggt och subtilt insmuget. Bra, men alltför få uppslag.
Smolket i bägaren på den här delen är att den är så uruselt bildsatt. Clipart från viktorianska England, på riktigt. Inte discworldifierade versioner, utan rakt av. Hujedamej.
Den här boken är sämst av dem alla, oavsett kategori. Jag tror det var fyra oneliners i hela boken som fick mig att dra på smilbanden, inga fniss eller skratt. GURPS-böckerna är inte bra, men jag är ändå inte arg på dem. Det är jag på den här. Jag är arg på att jag lade pengar på den.
Blä.
Fy för den lede. Den här var bara hemsk.
I flera av böckerna - främst häxorna och Tiffany Aching - nämns The Almanack. Det är sorts blandning mellan årskalender och bondepraktika, som efter året hamnar på en spik i utedassen där de kan användas till det man behöver papper till. Likt Nanny Ogg’s Cookbook är det här alltså en nästan helt diegetisk bok, reproducerad med små lappar från redaktörer och publicist. Ett kul format som funkat bra tidigare. Men här? Nej, nej och åter nej.
Idén är god. Men OJ vad det inte fungerar. Första delen av boken, undantaget ett kortfattat förord, är en lång genomgång av Discworlds astrologi och rabblar olika stjärnor som står i konjunktion i vilken månad. Utan. Ett. Enda. Skämt. På över trettio sidor.
Nästa del är lite saker som passar mer i en bondepraktika, en svampguide och en liten genomgång av hur man odlar kål på Sto Slätt. Men är det roligt? Njae… Det korta kapitlet om kålens poet, Makepeace Thomas Bounder, är lite småkul men bara för att det står i kontrast till resten.
Sedan har vi avslutningen - där boken blir rolig på riktigt, fast bara nästan. Det är ett antal sidor med reklam, annonser på samma sätt som i gammaldags tidningar. Det passar finfint. Olika kändisar från tidigare böcker har köpt annonsplats och försöker sälja både det ena och det andra. Uppblandat med dem finns, i precis samma stil som de “autentiska” annonserna, lite reklam för Discworld-parafernalia man kan köpa på riktigt. Snyggt och subtilt insmuget. Bra, men alltför få uppslag.
Smolket i bägaren på den här delen är att den är så uruselt bildsatt. Clipart från viktorianska England, på riktigt. Inte discworldifierade versioner, utan rakt av. Hujedamej.
Den här boken är sämst av dem alla, oavsett kategori. Jag tror det var fyra oneliners i hela boken som fick mig att dra på smilbanden, inga fniss eller skratt. GURPS-böckerna är inte bra, men jag är ändå inte arg på dem. Det är jag på den här. Jag är arg på att jag lade pengar på den.
Blä.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,484
A Collegiate Casting-Out of Devilish Devices (2005)
Ännu en kort novell. Cirka fyra A4 fylls med ett möte mellan de högsta trollkarlarna på Osynliga Universitetet. De har blivit utvalda för inspektion av patriciern och diskuterar de synpunkter han skickat ut. En putslustig liten diskussion händer, där Pratchett pekar på lite roliga fenomen i det engelska universitetssystemet.
Det som är mest roligt är några introduktioner som kommer spela roll här. A E Pessimal är inspektören som kollar upp universitetet, och han kommer in i Thud som en större karaktär. Braseneck College nämns första gången här, och det ska ta stor plats i Unseen Academicals om jag minns rätt.
Trevlig liten läsning med några lattjo oneliners, men inget djuplodande.
Ännu en kort novell. Cirka fyra A4 fylls med ett möte mellan de högsta trollkarlarna på Osynliga Universitetet. De har blivit utvalda för inspektion av patriciern och diskuterar de synpunkter han skickat ut. En putslustig liten diskussion händer, där Pratchett pekar på lite roliga fenomen i det engelska universitetssystemet.
Det som är mest roligt är några introduktioner som kommer spela roll här. A E Pessimal är inspektören som kollar upp universitetet, och han kommer in i Thud som en större karaktär. Braseneck College nämns första gången här, och det ska ta stor plats i Unseen Academicals om jag minns rätt.
Trevlig liten läsning med några lattjo oneliners, men inget djuplodande.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,484
Thud! (2005)
Koom Valley… Det mytiska slag i dvärgarnas historia där trollen låg i bakhåll för dem. Eller den mytiska plats i trollens historia där dvärgarna låg i bakhåll för dem. Inget vet exakt vad som hände i slaget, men att ens prata om denna fokuspunkt i Discworlds historia är att be om bråk från troll och dvärgar. De har alltid varit antagonister, men Koom Valley var där det hela blev officiellt.
Nu har Koom Valley flyttat in i Ankh-Morpork. Det har aldrig varit helt smärtfritt mellan stadens troll och dvärgar, men när tvåtusenårsminnet av slaget närmar sig är hela staden närmast som en krutdurk och även progressiva troll och dvärgar tvingas fundera över vad det betyder att vara en riktig dvärg eller ett riktigt troll. Jag tänkte först att det var absurt att de fortfarande hatar varandra för något som hände för tvåtusen år sedan. Sedan mindes jag att Grekland och Makedonien fortfarande bråkar om saker som hände på Alexander den stores tid, varav en av de största konflikterna är en så grundläggande sak som staten Makedoniens namn.
Mitt i allt hittar någon en av de mest konservativa dvärgledarna mördad, vilket drar in Vimes och stadsvakten i allt. Konflikter uppstår även här, för under jord lyder traditionellt dvärgarna under sin egen lag. Men så är det inte i Ankh-Morpork. Det som gällt i forna dagar uppe i bergen gäller inte här och nu, vilket skapar skav i relationerna mellan de konservativa “deep-downers” och Ankh-Morpork.
Samtidigt stjäl någon en berömd tavla, stadsvakten rekryterar sin första vampyr och Vimes måste vara hemma klockan sex varje dag för att läsa boken Where’s My Cow för sin ett-och-ett-halvt-åring. Allt kokas ned i den smältdegel som är Thud! och blandas till en lite udda historia som mest handlar om etniska motsättningar, förljugen historia och vad det egentligen betyder att ha kontroll.
Vimes har alltid varit en intressant karaktär. Han har ständigt en grovhuggen dualism i sig, en mycket pessimistisk och cynisk världsbild kontras av en idealistisk hållning och ett starkt rättspatos. Den inre demonen kontrasteras mot det rättskaffens yttre. En uppväxt på gatorna i en av de fattigaste stadsdelarna, men nu hertig av Ankh, gift med stadens rikaste person och kommendant över hela stadsvakten. Här blir dualismen extra tydlig, där Vimes blir besatt av ett uråldrigt väsen i början[SUP]1[/SUP], men lyckas hålla den i schack genom sina egna försvarsmekanismer. När den kommit in blir den frustrerad över att inte få fullt utlopp för sina ambitioner. Vimes är så rädd för sitt inre mörker att hans egna metoder för att hålla det under kontroll även kan kontrollera väsen från tidens början. Exakt om det är faderskärlek, en självkontroll av stål, ett tungt liv eller en hjärna van vid att kommendera är svårt att säga eftersom det görs via metafor. Det låter flummigt, men görs riktigt bra[SUP]2[/SUP].
Att se två sidor av konflikten är temat som går genom boken. Många klassiska dualiteter (troll/dvärg, vampyr/varulv, konservatism/progressivitet, etc) avhandlas och förstärker den underliggande tesen om att världen inte är så enkel. Det är uppenbart att skillnaderna mellan de olika parterna inte är så stora som man vill påskina - vilket märks mest mellan Angua och vampyrrekrytern Salacia. Pratchett gillar inte att någon “vinner” en konflikt, utan verkar ha någon sorts förkärlek för att hitta lösningar som säger att alla vinner. Så även här.
Det är också lite av bokens svaghet. En hemlighet, har upptäckts och slår undan fötterna på mängder med maktpositioner som finns inom trollens och dvärgarnas hierarkier. Resultatet blir fred, handskakningar och en ny gryning. Som jag inte köper. Efter så många sekler av strid, våld, folk som dödat varandras släkt och vänner och så vidare tror jag inte att det räcker med vad som beskrivs för att mäkla fred mellan allt och alla. Tyvärr. Vad som hände för tvåtusen år sedan är inte lika relevant som vad som hände förra generationen. Om grekerna hittade Alexander den stores egen dagbok tror jag inte för en sekund att den skulle påverka deras konflikt med makedonierna. Men det är ungefär det som löser allt här och det känns… inte riktigt på riktigt.
Överlag är det för det mesta dvärgarnas historia. Deras kultur utvecklas, gamla aspekter fördjupas och nya förs in. Grags, dvärgarnas åldermän introduceras och deras makt förklaras. Men det som får boken att skina är mestadels innan de introduceras. Den första akten, när Pratchett beskriver hur staden kokar och är på gränsen till att gå upp i rök, när Koom Valley tagit sig hela vägen in i stadsvaktens lunchrum och bråk uppstår mellan troll och dvärgar skiner Pratchett på riktigt. Allt känns så levande. Trovärdigt, förståeligt och aktivt. Trots Att Vimes genom flera böcker framhållit att man måste var polis innan man är något annat är det uppenbart att det inte är så lätt.
Bokens absoluta styrka är den första delen, och de många karaktärerna. Anguas lågintensiva konflikt med Salacia är finfint skildrad, scenerna mellan Vimes och hans son är urgulliga och Vetinari är alltid Vetinari. Men nästan lika viktigt är det att Pratchett byggt upp sina två kulturer (främst dvärgarna) under så lång tid, utan att de går att dra direktparalleller till vår värld från. När han pratar om dvärgarnas kultur känns det verkligen som dvärgar, inte som vagt förklädda värmlänningar, ryssar, australiensare eller inuiter. Det är en egen kultur. Jag tror den här boken och dess stora fokus på etniskt laddade konflikter skulle varit mycket svårare skriva annars. Jingo gjorde det inte alls lika bra.
Det här är en i grunden bra bok som faller ordentligt på slutet. Det är synd, för vägen dit känns som om den lovar något mycket mer än vad som kommer. Trist med ett sådan destination. Men som Karin Boye sade; det är vägen som är mödan värd. Karaktärerna och världsbygget är riktigt, riktigt välgjorda och det är absolut inte den sämsta om stadsvakten. Men den kunde varit så mycket mer.
[HR][/HR]The Last Hero
Witches Abroad
Small Gods
Night Watch
A Hat Full of Sky
Going Postal
The Truth
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
The Amazing Maurice and His Educated Rodents
Mort
The Wee Free Men
Maskerade
The Last Continent
Thud!
Hogfather
Jingo
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Carpe Jugulum
Monstrous Regiment
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
The Fifth Elephant
Thief of Time
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Den beter sig väldigt mycket som en Hiver. Se A Hat Full of Sky
[SUP]2[/SUP]Halva nöjet var att i efterhand inse att de kursiverade rader som ibland stacks in i Vimes inre monolog inte var hans egna tankar utan väsendets påverkansoperation. Snyggt och subtilt, men uppenbart i efterhand.
Koom Valley… Det mytiska slag i dvärgarnas historia där trollen låg i bakhåll för dem. Eller den mytiska plats i trollens historia där dvärgarna låg i bakhåll för dem. Inget vet exakt vad som hände i slaget, men att ens prata om denna fokuspunkt i Discworlds historia är att be om bråk från troll och dvärgar. De har alltid varit antagonister, men Koom Valley var där det hela blev officiellt.
Nu har Koom Valley flyttat in i Ankh-Morpork. Det har aldrig varit helt smärtfritt mellan stadens troll och dvärgar, men när tvåtusenårsminnet av slaget närmar sig är hela staden närmast som en krutdurk och även progressiva troll och dvärgar tvingas fundera över vad det betyder att vara en riktig dvärg eller ett riktigt troll. Jag tänkte först att det var absurt att de fortfarande hatar varandra för något som hände för tvåtusen år sedan. Sedan mindes jag att Grekland och Makedonien fortfarande bråkar om saker som hände på Alexander den stores tid, varav en av de största konflikterna är en så grundläggande sak som staten Makedoniens namn.
Mitt i allt hittar någon en av de mest konservativa dvärgledarna mördad, vilket drar in Vimes och stadsvakten i allt. Konflikter uppstår även här, för under jord lyder traditionellt dvärgarna under sin egen lag. Men så är det inte i Ankh-Morpork. Det som gällt i forna dagar uppe i bergen gäller inte här och nu, vilket skapar skav i relationerna mellan de konservativa “deep-downers” och Ankh-Morpork.
Samtidigt stjäl någon en berömd tavla, stadsvakten rekryterar sin första vampyr och Vimes måste vara hemma klockan sex varje dag för att läsa boken Where’s My Cow för sin ett-och-ett-halvt-åring. Allt kokas ned i den smältdegel som är Thud! och blandas till en lite udda historia som mest handlar om etniska motsättningar, förljugen historia och vad det egentligen betyder att ha kontroll.
Vimes har alltid varit en intressant karaktär. Han har ständigt en grovhuggen dualism i sig, en mycket pessimistisk och cynisk världsbild kontras av en idealistisk hållning och ett starkt rättspatos. Den inre demonen kontrasteras mot det rättskaffens yttre. En uppväxt på gatorna i en av de fattigaste stadsdelarna, men nu hertig av Ankh, gift med stadens rikaste person och kommendant över hela stadsvakten. Här blir dualismen extra tydlig, där Vimes blir besatt av ett uråldrigt väsen i början[SUP]1[/SUP], men lyckas hålla den i schack genom sina egna försvarsmekanismer. När den kommit in blir den frustrerad över att inte få fullt utlopp för sina ambitioner. Vimes är så rädd för sitt inre mörker att hans egna metoder för att hålla det under kontroll även kan kontrollera väsen från tidens början. Exakt om det är faderskärlek, en självkontroll av stål, ett tungt liv eller en hjärna van vid att kommendera är svårt att säga eftersom det görs via metafor. Det låter flummigt, men görs riktigt bra[SUP]2[/SUP].
Att se två sidor av konflikten är temat som går genom boken. Många klassiska dualiteter (troll/dvärg, vampyr/varulv, konservatism/progressivitet, etc) avhandlas och förstärker den underliggande tesen om att världen inte är så enkel. Det är uppenbart att skillnaderna mellan de olika parterna inte är så stora som man vill påskina - vilket märks mest mellan Angua och vampyrrekrytern Salacia. Pratchett gillar inte att någon “vinner” en konflikt, utan verkar ha någon sorts förkärlek för att hitta lösningar som säger att alla vinner. Så även här.
Det är också lite av bokens svaghet. En hemlighet, har upptäckts och slår undan fötterna på mängder med maktpositioner som finns inom trollens och dvärgarnas hierarkier. Resultatet blir fred, handskakningar och en ny gryning. Som jag inte köper. Efter så många sekler av strid, våld, folk som dödat varandras släkt och vänner och så vidare tror jag inte att det räcker med vad som beskrivs för att mäkla fred mellan allt och alla. Tyvärr. Vad som hände för tvåtusen år sedan är inte lika relevant som vad som hände förra generationen. Om grekerna hittade Alexander den stores egen dagbok tror jag inte för en sekund att den skulle påverka deras konflikt med makedonierna. Men det är ungefär det som löser allt här och det känns… inte riktigt på riktigt.
Överlag är det för det mesta dvärgarnas historia. Deras kultur utvecklas, gamla aspekter fördjupas och nya förs in. Grags, dvärgarnas åldermän introduceras och deras makt förklaras. Men det som får boken att skina är mestadels innan de introduceras. Den första akten, när Pratchett beskriver hur staden kokar och är på gränsen till att gå upp i rök, när Koom Valley tagit sig hela vägen in i stadsvaktens lunchrum och bråk uppstår mellan troll och dvärgar skiner Pratchett på riktigt. Allt känns så levande. Trovärdigt, förståeligt och aktivt. Trots Att Vimes genom flera böcker framhållit att man måste var polis innan man är något annat är det uppenbart att det inte är så lätt.
Bokens absoluta styrka är den första delen, och de många karaktärerna. Anguas lågintensiva konflikt med Salacia är finfint skildrad, scenerna mellan Vimes och hans son är urgulliga och Vetinari är alltid Vetinari. Men nästan lika viktigt är det att Pratchett byggt upp sina två kulturer (främst dvärgarna) under så lång tid, utan att de går att dra direktparalleller till vår värld från. När han pratar om dvärgarnas kultur känns det verkligen som dvärgar, inte som vagt förklädda värmlänningar, ryssar, australiensare eller inuiter. Det är en egen kultur. Jag tror den här boken och dess stora fokus på etniskt laddade konflikter skulle varit mycket svårare skriva annars. Jingo gjorde det inte alls lika bra.
Det här är en i grunden bra bok som faller ordentligt på slutet. Det är synd, för vägen dit känns som om den lovar något mycket mer än vad som kommer. Trist med ett sådan destination. Men som Karin Boye sade; det är vägen som är mödan värd. Karaktärerna och världsbygget är riktigt, riktigt välgjorda och det är absolut inte den sämsta om stadsvakten. Men den kunde varit så mycket mer.
[HR][/HR]The Last Hero
Witches Abroad
Small Gods
Night Watch
A Hat Full of Sky
Going Postal
The Truth
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
The Amazing Maurice and His Educated Rodents
Mort
The Wee Free Men
Maskerade
The Last Continent
Thud!
Hogfather
Jingo
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Carpe Jugulum
Monstrous Regiment
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
The Fifth Elephant
Thief of Time
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Den beter sig väldigt mycket som en Hiver. Se A Hat Full of Sky
[SUP]2[/SUP]Halva nöjet var att i efterhand inse att de kursiverade rader som ibland stacks in i Vimes inre monolog inte var hans egna tankar utan väsendets påverkansoperation. Snyggt och subtilt, men uppenbart i efterhand.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,484
The Science of Discworld III: Darwin’s Watch (2005)
Ännu mer lättillgänglig! Ännu roligare! Ännu mer givande! Jag börjar tro att den här miniserien är den gladaste överraskningen jag fått av projekt Pratchett.
Handlingen i trollkarlarnas kapitel är i stora delar återvunnen från förra boken, men den här gången är det en annan engelsman det handlar om - Charles Darwin. Av någon bisarr anledning har han skrivit fel bok, The Theology of Species istället för The Origin of Species. Darwin förklarar att det visst finns en gud, att vi har oräkneliga bevis för det i naturen och boken håller tillbaka mänsklighetens vetenskapliga framsteg i över hundra år. Som vi som läst de tidigare böckerna måste vi lämna planeten innan en stor katastrof drabbar oss om något hundratal år, så att bli sena till det vore ingen bra idé.
Även om teserna “kultur leder till vetenskap” och “fantasi är viktigare än intelligens” är djupt sympatiska och resonerar starkt med vad jag tror på[SUP]1[/SUP], krävs mycket mindre förklaring för att förklara Darwins enorma påverkan på vetenskapshistorien. Hälften av de vetenskapliga kapitlen är i det närmaste en biografi över honom. Men den andra halvan matchar bokens andra stora tema - alternativa universa och fasrum.
I en oändlig mängd parallella universa (fasrummet) skrev aldrig Darwin sin bok. Han dog, blev aldrig född, klev av HMS Beagle för tidigt, led skeppsbrott, dog av en bola i huvudet, skrev fel bok, eller oändligt många andra anledningar. Det är djupt fascinerande att läsa och inse hur lätt det varit att Darwin aldrig blivit världens kanske viktigaste vetenskapsman. Så många olyckor och anledningar finns - hästar som vält, enorm sjösjuka på HMS Beagles femårsresa, ett större intresse för geologi än biologi, sjukdomsutbrott, och en miljon andra anledningar.
Cohen och Stewart tar avstamp i “tänk om”-händelserna när de pratar om Darwins föregångare och hur den teoretiska matematiken bakom parallell-teori fungerar. Just matematiken är det enda kapitlet där min hjärna inte hänger med i svängarna. Att prata om oändligheter i olika form, olika stora, men ändå oändliga och hur de relaterar till varandra som processer, mängder och ting blir för krångligt för att klämma in i den i övrigt lättillgängliga populärvetenskapen. Eller så är det bara för länge sedan jag pluggade teoretisk kvantmatematik.
Kapitlen där trollkarlarna hoppar in och ut ur Roundworld och försöker peta rätt historien är roliga - Rincewind i synnerhet - men som vanligt räcker det egentligen att trollkarlarna tramsar runt på akademiskt vis för att jag ska sitta och småfnissa hela tiden. Men det är också fascinerande hur de sitter och filosoferar gemensamt om framsteg, om vetenskapsteori, om religion och gudar, och mycket annat. Särskilt Ponder Stibbons och Ridcully kommer i sitt esse. Jag skulle inte bli förvånad om deras relation blir mer seriöst fördjupad i den här boken än i någon av romanerna.
Likt The Globe går det att plocka isär trollkarlarnas kapitel och läsa en bra kortroman om UU när de jäklas med ett av sina magiska experiment. Men det är i samklang med de vetenskapliga kapitlen boken verkligen har sin behållning, nästan mer än de tidigare. Jag blir till och med sugen på att hitta en bra biografi över Darwin och lära mig mer.
[HR][/HR][SUP]1[/SUP]Jag är humanist. Go figure.
Ännu mer lättillgänglig! Ännu roligare! Ännu mer givande! Jag börjar tro att den här miniserien är den gladaste överraskningen jag fått av projekt Pratchett.
Handlingen i trollkarlarnas kapitel är i stora delar återvunnen från förra boken, men den här gången är det en annan engelsman det handlar om - Charles Darwin. Av någon bisarr anledning har han skrivit fel bok, The Theology of Species istället för The Origin of Species. Darwin förklarar att det visst finns en gud, att vi har oräkneliga bevis för det i naturen och boken håller tillbaka mänsklighetens vetenskapliga framsteg i över hundra år. Som vi som läst de tidigare böckerna måste vi lämna planeten innan en stor katastrof drabbar oss om något hundratal år, så att bli sena till det vore ingen bra idé.
Även om teserna “kultur leder till vetenskap” och “fantasi är viktigare än intelligens” är djupt sympatiska och resonerar starkt med vad jag tror på[SUP]1[/SUP], krävs mycket mindre förklaring för att förklara Darwins enorma påverkan på vetenskapshistorien. Hälften av de vetenskapliga kapitlen är i det närmaste en biografi över honom. Men den andra halvan matchar bokens andra stora tema - alternativa universa och fasrum.
I en oändlig mängd parallella universa (fasrummet) skrev aldrig Darwin sin bok. Han dog, blev aldrig född, klev av HMS Beagle för tidigt, led skeppsbrott, dog av en bola i huvudet, skrev fel bok, eller oändligt många andra anledningar. Det är djupt fascinerande att läsa och inse hur lätt det varit att Darwin aldrig blivit världens kanske viktigaste vetenskapsman. Så många olyckor och anledningar finns - hästar som vält, enorm sjösjuka på HMS Beagles femårsresa, ett större intresse för geologi än biologi, sjukdomsutbrott, och en miljon andra anledningar.
Cohen och Stewart tar avstamp i “tänk om”-händelserna när de pratar om Darwins föregångare och hur den teoretiska matematiken bakom parallell-teori fungerar. Just matematiken är det enda kapitlet där min hjärna inte hänger med i svängarna. Att prata om oändligheter i olika form, olika stora, men ändå oändliga och hur de relaterar till varandra som processer, mängder och ting blir för krångligt för att klämma in i den i övrigt lättillgängliga populärvetenskapen. Eller så är det bara för länge sedan jag pluggade teoretisk kvantmatematik.
Kapitlen där trollkarlarna hoppar in och ut ur Roundworld och försöker peta rätt historien är roliga - Rincewind i synnerhet - men som vanligt räcker det egentligen att trollkarlarna tramsar runt på akademiskt vis för att jag ska sitta och småfnissa hela tiden. Men det är också fascinerande hur de sitter och filosoferar gemensamt om framsteg, om vetenskapsteori, om religion och gudar, och mycket annat. Särskilt Ponder Stibbons och Ridcully kommer i sitt esse. Jag skulle inte bli förvånad om deras relation blir mer seriöst fördjupad i den här boken än i någon av romanerna.
Likt The Globe går det att plocka isär trollkarlarnas kapitel och läsa en bra kortroman om UU när de jäklas med ett av sina magiska experiment. Men det är i samklang med de vetenskapliga kapitlen boken verkligen har sin behållning, nästan mer än de tidigare. Jag blir till och med sugen på att hitta en bra biografi över Darwin och lära mig mer.
[HR][/HR][SUP]1[/SUP]Jag är humanist. Go figure.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,484
Where’s my cow? (2005)
Genom hela Thud! spelar en bok en stor roll. Den är en barnbok som Vimes varje eftermiddag klockan sex måste läsa för sin lille son. Det är en enkel bok, med en enkel story där den namnlösa huvudpersonen tappat bort sin ko, letar efter den, men bara hittar andra djur fram till sista sidan. Enkelt och lite mysigt tramsigt för små små barn.
Men i den barnbok med samma titel som finns i vår värld, har de lagt på ett metalager. Den handlar om hur Vimes läser boken för sin lille ett-och-ett-halvt-åring, men spårar ur och lägger till exempel från sin vardag. Allt vackert illustrerat av Melvyn Grant, tidigare mest känd för att ha illustrerat soloäventyr och några av Iron Maidens snyggaste skivomslag. Ett mycket väntat val för att illustrera en barnbok, med andra ord.
I och med metalagret är boken lite knepigare än den i fiktionen. Jag skulle nog tro den passar barn fyra till fem år, snarare än barn ett till två.,
Det enda tråkiga är att det inte finns översatt till svenska. Jag hade gärna läst den här boken för mina barn, men det får vi nog hoppa över. Men jag ska definitivt se till att de läser den när de börjar med engelska i skolan.
Genom hela Thud! spelar en bok en stor roll. Den är en barnbok som Vimes varje eftermiddag klockan sex måste läsa för sin lille son. Det är en enkel bok, med en enkel story där den namnlösa huvudpersonen tappat bort sin ko, letar efter den, men bara hittar andra djur fram till sista sidan. Enkelt och lite mysigt tramsigt för små små barn.
Men i den barnbok med samma titel som finns i vår värld, har de lagt på ett metalager. Den handlar om hur Vimes läser boken för sin lille ett-och-ett-halvt-åring, men spårar ur och lägger till exempel från sin vardag. Allt vackert illustrerat av Melvyn Grant, tidigare mest känd för att ha illustrerat soloäventyr och några av Iron Maidens snyggaste skivomslag. Ett mycket väntat val för att illustrera en barnbok, med andra ord.
I och med metalagret är boken lite knepigare än den i fiktionen. Jag skulle nog tro den passar barn fyra till fem år, snarare än barn ett till två.,
Det enda tråkiga är att det inte finns översatt till svenska. Jag hade gärna läst den här boken för mina barn, men det får vi nog hoppa över. Men jag ska definitivt se till att de läser den när de börjar med engelska i skolan.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,484
Wintersmith (2006)
Den tredje boken om den nu trettonåriga Tiffany Aching börjar med att hon går i lära hos en häxa som bokstavligt är hundra år äldre än henne själv. Miss Treason har varit häxa så länge att ingen i bygden minns hur det var innan hon kom och hon har blivit en institution, stark nog att skipa rättvisa och injaga enorm respekt trots att hon är blind, döv och behöver gå med två käppar för att ta sig fram.
När Miss Treason vill visa Tiffany när vintern tar slut och sommaren tar vid händer något som inte borde hänt. Övergången tar på en så bokstavlig plats som Discworld plats genom att vinterns elementar, the Wintersmith, dansar med sommarens dito, the Summer Lady, och genom deras dans byter de plats. Men Tiffanys fötter drar in henne i dansen precis vid fel tillfälle. Hon dansar med Vintersmeden och förhindrar sommarens återkomst. Inte med flit. Men konsekvenserna blir inte mindre för det.
Vintern tilltar genom boken, tills det är den värsta i mannaminne. Över hela bergskedjan, till och med ner på Tiffanys låglänta hemland ligger snön kvar långt efter att den borde försvunnit. Samtidigt börjar Tiffany få mer och mer egenskaper som egentligen borde tillhöra Sommardamen. Skott skjuter upp från hennes fotsteg, hon får och kan kontrollera ett ymnighetshorn, med mera. Vintersmeden försöker göra sig till människa för att kunna dansa med henne än en gång, och kidnappa henne till sitt vinterslott.
Men historien med bokens titelkaraktär är den minst intressanta. Parallellt ligger B-plotten, som nästan tar mer plats i rena sidor, där Miss Treason dör och hennes stuga tas över av Anagramma från de tidigare böckerna. Anagramma gör en fin resa genom boken, där hon börjar på samma ställe som hon stått och stampat på sedan hennes läromästare Mrs Earwig dök upp åtta år tidigare. Hon tvingas här ta tag i verkligheten och inse att den inte är så rosenskimrande och självklar som hon trott. Tiffany drar ihop de olika häxlärlingarna från trakten, och trots att alla egentligen tycker illa om Anagramma, lyckas Tiffany samla ihop dem till stöd för att Anagramma ska växa upp. Och det gör hon på ett lysande sätt.
I B-plotten diskuteras ofta konceptet Boffo. Boffo är en vidareutveckling av Grannys headology, en sorts grovhuggen folklig psykologi som bygger på att du får respekt och att folk litar på dig om du beter dig som du borde bete dig. Om jag någon gång skriver en seriös filosofisk diskussion om Pratchett istället för bara recensioner ska jag nog fokusera på det och hur kvävande det måste vara i verkligheten. Men här lyfts det som något positivt, eftersom det gör att Anagramma till slut får respekt av sina bybor och genom det faktiskt kan hjälpa dem. Rent pragmatiskt är det en bra idé, men hur påverkar det henne själsligt att förneka sitt egna jag? Inget som står eller ens vinkas om i boken, men jag greps tag i det ordentligt, särskilt som det går igen från tidigare böcker om Grannys ungdom.
Granny och Nanny dyker upp och är viktiga biroller igen, och som tidigare märks det att de två är varandras motsatser, men hur de samtidigt behöver och kompletterar varandra. Nanny fortsätter vara den kanske bästa karaktären i hela romansviten, och här får vi se hennes egen typ av häxkonst för första gången. Att traktens officiella skvallertant också kan vara en lugnande kraft, en hobbypsykolog, en frisk fläkt av gott humör, och allt annat som behövs passar perfekt. Alla som hon pratar med börjar tro att de är bättre än vad de egentligen är, “but this gives them something to live up to, you see?” Det är nästan samma sak som Grannys headology, fast trevligt. Folk berättar allt för Granny för att de är rädda för henne, medan de berättar allt för Nanny för att de tycker om henne. Att hela B-plotten handlar om hur Tiffany och Anagramma drabbas av maktspelet mellan Granny och Earwig är en fin del av storyn dessutom.
Humorn är det heller inget fel på. De småsinta byborna och bönderna är tokroliga, Nanny Ogg är lika glad och knasig som vanligt, och Nac Mac Feegles gör sin vanliga grej. Tiffany är en sorts straight man i mitten, runt vilken alla de komiska elementen cirkulerar. Det fungerar bra. Hon är en stark karaktär, men också en som växt mycket. Det märks att hon lärt sig mycket från första boken, och från första sidan av den här till sista. Boken är bra, betydligt bättre än jag mindes den, men inte riktigt på samma nivå som den förra. Den är lite för spretig och lite för osubtil med sin foreshadowing[SUP]1[/SUP]. Men det som är bra är bra, och mycket är till och med riktigt bra.
Jag förstår att Pratchett fastnade för Tiffany, och jag ser fram emot de två andra böcker om henne som kommer sen.
[HR][/HR]The Last Hero
Witches Abroad
Small Gods
Night Watch
A Hat Full of Sky
Going Postal
The Truth
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
The Amazing Maurice and His Educated Rodents
Mort
Wintersmith
The Wee Free Men
Maskerade
The Last Continent
Thud!
Hogfather
Jingo
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Carpe Jugulum
Monstrous Regiment
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
The Fifth Elephant
Thief of Time
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Jag har letat, men inte hittat någon officiell, eller ens bra, svensk översättning av foreshadowing. Förslag mottages tacksamt.
Den tredje boken om den nu trettonåriga Tiffany Aching börjar med att hon går i lära hos en häxa som bokstavligt är hundra år äldre än henne själv. Miss Treason har varit häxa så länge att ingen i bygden minns hur det var innan hon kom och hon har blivit en institution, stark nog att skipa rättvisa och injaga enorm respekt trots att hon är blind, döv och behöver gå med två käppar för att ta sig fram.
När Miss Treason vill visa Tiffany när vintern tar slut och sommaren tar vid händer något som inte borde hänt. Övergången tar på en så bokstavlig plats som Discworld plats genom att vinterns elementar, the Wintersmith, dansar med sommarens dito, the Summer Lady, och genom deras dans byter de plats. Men Tiffanys fötter drar in henne i dansen precis vid fel tillfälle. Hon dansar med Vintersmeden och förhindrar sommarens återkomst. Inte med flit. Men konsekvenserna blir inte mindre för det.
Vintern tilltar genom boken, tills det är den värsta i mannaminne. Över hela bergskedjan, till och med ner på Tiffanys låglänta hemland ligger snön kvar långt efter att den borde försvunnit. Samtidigt börjar Tiffany få mer och mer egenskaper som egentligen borde tillhöra Sommardamen. Skott skjuter upp från hennes fotsteg, hon får och kan kontrollera ett ymnighetshorn, med mera. Vintersmeden försöker göra sig till människa för att kunna dansa med henne än en gång, och kidnappa henne till sitt vinterslott.
Men historien med bokens titelkaraktär är den minst intressanta. Parallellt ligger B-plotten, som nästan tar mer plats i rena sidor, där Miss Treason dör och hennes stuga tas över av Anagramma från de tidigare böckerna. Anagramma gör en fin resa genom boken, där hon börjar på samma ställe som hon stått och stampat på sedan hennes läromästare Mrs Earwig dök upp åtta år tidigare. Hon tvingas här ta tag i verkligheten och inse att den inte är så rosenskimrande och självklar som hon trott. Tiffany drar ihop de olika häxlärlingarna från trakten, och trots att alla egentligen tycker illa om Anagramma, lyckas Tiffany samla ihop dem till stöd för att Anagramma ska växa upp. Och det gör hon på ett lysande sätt.
I B-plotten diskuteras ofta konceptet Boffo. Boffo är en vidareutveckling av Grannys headology, en sorts grovhuggen folklig psykologi som bygger på att du får respekt och att folk litar på dig om du beter dig som du borde bete dig. Om jag någon gång skriver en seriös filosofisk diskussion om Pratchett istället för bara recensioner ska jag nog fokusera på det och hur kvävande det måste vara i verkligheten. Men här lyfts det som något positivt, eftersom det gör att Anagramma till slut får respekt av sina bybor och genom det faktiskt kan hjälpa dem. Rent pragmatiskt är det en bra idé, men hur påverkar det henne själsligt att förneka sitt egna jag? Inget som står eller ens vinkas om i boken, men jag greps tag i det ordentligt, särskilt som det går igen från tidigare böcker om Grannys ungdom.
Granny och Nanny dyker upp och är viktiga biroller igen, och som tidigare märks det att de två är varandras motsatser, men hur de samtidigt behöver och kompletterar varandra. Nanny fortsätter vara den kanske bästa karaktären i hela romansviten, och här får vi se hennes egen typ av häxkonst för första gången. Att traktens officiella skvallertant också kan vara en lugnande kraft, en hobbypsykolog, en frisk fläkt av gott humör, och allt annat som behövs passar perfekt. Alla som hon pratar med börjar tro att de är bättre än vad de egentligen är, “but this gives them something to live up to, you see?” Det är nästan samma sak som Grannys headology, fast trevligt. Folk berättar allt för Granny för att de är rädda för henne, medan de berättar allt för Nanny för att de tycker om henne. Att hela B-plotten handlar om hur Tiffany och Anagramma drabbas av maktspelet mellan Granny och Earwig är en fin del av storyn dessutom.
Humorn är det heller inget fel på. De småsinta byborna och bönderna är tokroliga, Nanny Ogg är lika glad och knasig som vanligt, och Nac Mac Feegles gör sin vanliga grej. Tiffany är en sorts straight man i mitten, runt vilken alla de komiska elementen cirkulerar. Det fungerar bra. Hon är en stark karaktär, men också en som växt mycket. Det märks att hon lärt sig mycket från första boken, och från första sidan av den här till sista. Boken är bra, betydligt bättre än jag mindes den, men inte riktigt på samma nivå som den förra. Den är lite för spretig och lite för osubtil med sin foreshadowing[SUP]1[/SUP]. Men det som är bra är bra, och mycket är till och med riktigt bra.
Jag förstår att Pratchett fastnade för Tiffany, och jag ser fram emot de två andra böcker om henne som kommer sen.
[HR][/HR]The Last Hero
Witches Abroad
Small Gods
Night Watch
A Hat Full of Sky
Going Postal
The Truth
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
The Amazing Maurice and His Educated Rodents
Mort
Wintersmith
The Wee Free Men
Maskerade
The Last Continent
Thud!
Hogfather
Jingo
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Carpe Jugulum
Monstrous Regiment
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
The Fifth Elephant
Thief of Time
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Jag har letat, men inte hittat någon officiell, eller ens bra, svensk översättning av foreshadowing. Förslag mottages tacksamt.
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Är den så gammaldags? Det är den term jag hade använt, och jag hade för mig att jag har sett den användas i just det här sammanhanget flera gånger.Bolongo;n293882 said:
Men det kanske är för att jag läst en hel del gamla böcker =D
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,484
Making Money (2007)
Bara några månader efter att Making Money publicerats gick Pratchett ut offentligt och berättade om sin Alzheimers. Varianten PCA, som han drabbats av fick bakre delen av hans hjärna att krympa och skrumpna. För Pratchett själv innebar detta att han fick svårare och svårare att läsa längre texter, men också att hans syn gradvis förstördes. Ett exempel han använde var att han ställt en tekopp på bordet och ögonen ser tekoppen, men hjärnan vägrar ta emot ögonens signaler. Det finns ingen tekopp, säger hjärnan. Jo, säger Pratchett. De måste bråka en stund för att koppen ska dyka upp igen, oftast efter att ha tittat bort en stund. Sjukdomen påverkade också förmåga att skriva - vissa tangenter “försvann” från tangentbordet och dök inte upp igen förrän nästa försvann. De sista böckerna skrev han med inläsningsprogram och med hjälp av sin assistent. Många seriösa Pratchett-fans brukar undvika Making Money och framåt just för att det “nästan är någon annan som skriver”. En del undviker till och med Wintersmith eftersom den antagligen påverkats av sjukdomen också eftersom den legat på lur länge innan diagnosen kom.
Varken Wintersmith eller Making Money känns annorlunda. Det är inte gamla skämt som återupprepas (vilket hänt redan långt tidigare) eller ett bristande ordförråd, eller okända ordval eller karaktärer som går emot sina tidigare porträtteringar eller någonting sådant. Än så länge har Pratchett full kontroll över the embuggerance. [HR][/HR]
Nu boken i sig. Det är en lattjo liten pryl om 450 sidor ungefär, och börjar med ett kärt återseende av Moist von Lipwig från Going Postal. Av gänget därifrån är det han, Vetinari och Adora Belle Dearheart som återvänder i större roller, men flera andra skymtar förbi i någon scen här och där.
Ankh-Morporks myntverk och tillhörande bank fungerar inte som den ska. Någon behöver göra något! Men den stora klanen Lavish som kontrollerar institutionen vägrar. Men så dör majoritetsägaren i familjen, testamenterar sin andel till hunden och testamenterar hunden till Moist. Vips kontrollerar han bank, myntverk och har äntligen en ny utmaning att sätta tänderna i. Problemet är bara att den mordiska klanen Lavish vill ha tillbaka sin bank. Och att de nationalekonomiskt nyttiga reformer han vill genomföra motarbetas inifrån. Och att Adora Belle är ute i ödemarken och letar golemar. Och att den stora ekonomiska simulatormaskinen i källaren styrs av en galen vetenskapsman. Och att Moist precis blev igenkänd av en av sina gamla arbetskamrater från tiden som brottsling…
Moist von Lipwig och Vetinari fortsätter vara två av Pratchetts bästa karaktärer. Jag tror inte Vetinari har kommit fram så fint som han gjort i de två böckerna om Moist. Man får se bakom fasaden och höra hans långsiktiga planer, hans strategi för staden och hur han balanserar de olika maktfaktorerna mot varandra utan att det känns krystat. Han är fascinerande.
Moist själv är en spjuver, en con man med glimten i ögat och ett hjärta av guld. Även om han inte är lika intressant denna gång som förra är han brutalt välgjord. Hans förmåga att hantera folk och folkmassor balanserar alltid på kanten av vad som går och inte, men det är där han trivs bäst. Det går hur bra som helst. Hans inre driv, adrenalinet och upptäckarlustan, lyser fram flera gånger mellan raderna innan han faktiskt tänker över saken själv och kommer fram till att det han helst vill är att imorgon ska vara annorlunda än idag. Det, kombinerat med hans vapenvägran och stora samvete, är fascinerande.
Karaktärerna är det som gör boken. De första två delarna av boken är riktigt bra. De nya delarna av Ankh-Morpork, de nya karaktärerna, de nya dynamikerna är bra och intressanta. Texten sprudlar av rena skämt och humor på ett sätt de inte gjort på ett rätt bra tag. Flera av twistarna i historien visar sig syfta på äldre, etablerade delar av Discworld och allt flyter ihop i snyggt sammanhållen värld som verkligen känns levande. Cosmo Lavish, “ledaren” för klanen Lavish, är en riktigt välskriven skurk, som ju mer historien går visar sig inte vara en skurk. Men på ett helt annat sätt än man tror. Det är oväntat, men riktigt bra. Och tragiskt.
Men när vi når klimax i historien faller den. Där det hittills handlat om snygga planer och val från karaktärerna blir det bara en fråga om timing. Den stora rättegången det mesta byggts upp mot faller när något annat händer i exakt rätt sekund för att distrahera hela staden. Sedan besegras en av sidoskurkarna av slumpen[SUP]1[/SUP]. Det är trist, när starten var så bra. Det är lite som i Thud, där realismen faller på slutet och nästan stressas fram.
Tyvärr gör det att boken som helhet tappar. Den är inte bra, även om den fortsatta utvecklingen från fantasy-medeltid till fantasy-Shakespeare till viktorianska fantasy-England är intressant som bakgrund för romaner. Karaktärerna är som sagt också riktigt bra. Att Pratchett lyckas resonera kring nationalekonomi och pengar funkar utan att tappa humorn är också fint. Men att själva dramat, plåtten, historien ska rasa så i slutet… Det är inte bra.
Läs Going Postal istället. Allt som funkar bra här funkar bättre där, och allt som funkar dåligt är inte med där. [HR][/HR]The Last Hero
Witches Abroad
Small Gods
Night Watch
A Hat Full of Sky
Going Postal
The Truth
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
The Amazing Maurice and His Educated Rodents
Mort
Wintersmith
The Wee Free Men
Maskerade
The Last Continent
Thud!
Hogfather
Jingo
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Carpe Jugulum
Monstrous Regiment
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
The Fifth Elephant
Making Money
Thief of Time
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Ålrajjt, här får jag ändå ge att det kan handla om ett spöke som hemsöker hans löständer[SUP]2[/SUP]. Men om det är det är det så subtilt gjort att jag missade det tills jag funderade på det nu. Dessutom hade det hänt ändå, även om vår kära huvudpersoner agerat på något annat sätt.
[SUP]2[/SUP]Ja, du läste rätt. Hemsökta löständer. Frågor på det?
Bara några månader efter att Making Money publicerats gick Pratchett ut offentligt och berättade om sin Alzheimers. Varianten PCA, som han drabbats av fick bakre delen av hans hjärna att krympa och skrumpna. För Pratchett själv innebar detta att han fick svårare och svårare att läsa längre texter, men också att hans syn gradvis förstördes. Ett exempel han använde var att han ställt en tekopp på bordet och ögonen ser tekoppen, men hjärnan vägrar ta emot ögonens signaler. Det finns ingen tekopp, säger hjärnan. Jo, säger Pratchett. De måste bråka en stund för att koppen ska dyka upp igen, oftast efter att ha tittat bort en stund. Sjukdomen påverkade också förmåga att skriva - vissa tangenter “försvann” från tangentbordet och dök inte upp igen förrän nästa försvann. De sista böckerna skrev han med inläsningsprogram och med hjälp av sin assistent. Många seriösa Pratchett-fans brukar undvika Making Money och framåt just för att det “nästan är någon annan som skriver”. En del undviker till och med Wintersmith eftersom den antagligen påverkats av sjukdomen också eftersom den legat på lur länge innan diagnosen kom.
Varken Wintersmith eller Making Money känns annorlunda. Det är inte gamla skämt som återupprepas (vilket hänt redan långt tidigare) eller ett bristande ordförråd, eller okända ordval eller karaktärer som går emot sina tidigare porträtteringar eller någonting sådant. Än så länge har Pratchett full kontroll över the embuggerance. [HR][/HR]
Nu boken i sig. Det är en lattjo liten pryl om 450 sidor ungefär, och börjar med ett kärt återseende av Moist von Lipwig från Going Postal. Av gänget därifrån är det han, Vetinari och Adora Belle Dearheart som återvänder i större roller, men flera andra skymtar förbi i någon scen här och där.
Ankh-Morporks myntverk och tillhörande bank fungerar inte som den ska. Någon behöver göra något! Men den stora klanen Lavish som kontrollerar institutionen vägrar. Men så dör majoritetsägaren i familjen, testamenterar sin andel till hunden och testamenterar hunden till Moist. Vips kontrollerar han bank, myntverk och har äntligen en ny utmaning att sätta tänderna i. Problemet är bara att den mordiska klanen Lavish vill ha tillbaka sin bank. Och att de nationalekonomiskt nyttiga reformer han vill genomföra motarbetas inifrån. Och att Adora Belle är ute i ödemarken och letar golemar. Och att den stora ekonomiska simulatormaskinen i källaren styrs av en galen vetenskapsman. Och att Moist precis blev igenkänd av en av sina gamla arbetskamrater från tiden som brottsling…
Moist von Lipwig och Vetinari fortsätter vara två av Pratchetts bästa karaktärer. Jag tror inte Vetinari har kommit fram så fint som han gjort i de två böckerna om Moist. Man får se bakom fasaden och höra hans långsiktiga planer, hans strategi för staden och hur han balanserar de olika maktfaktorerna mot varandra utan att det känns krystat. Han är fascinerande.
Moist själv är en spjuver, en con man med glimten i ögat och ett hjärta av guld. Även om han inte är lika intressant denna gång som förra är han brutalt välgjord. Hans förmåga att hantera folk och folkmassor balanserar alltid på kanten av vad som går och inte, men det är där han trivs bäst. Det går hur bra som helst. Hans inre driv, adrenalinet och upptäckarlustan, lyser fram flera gånger mellan raderna innan han faktiskt tänker över saken själv och kommer fram till att det han helst vill är att imorgon ska vara annorlunda än idag. Det, kombinerat med hans vapenvägran och stora samvete, är fascinerande.
Karaktärerna är det som gör boken. De första två delarna av boken är riktigt bra. De nya delarna av Ankh-Morpork, de nya karaktärerna, de nya dynamikerna är bra och intressanta. Texten sprudlar av rena skämt och humor på ett sätt de inte gjort på ett rätt bra tag. Flera av twistarna i historien visar sig syfta på äldre, etablerade delar av Discworld och allt flyter ihop i snyggt sammanhållen värld som verkligen känns levande. Cosmo Lavish, “ledaren” för klanen Lavish, är en riktigt välskriven skurk, som ju mer historien går visar sig inte vara en skurk. Men på ett helt annat sätt än man tror. Det är oväntat, men riktigt bra. Och tragiskt.
Men när vi når klimax i historien faller den. Där det hittills handlat om snygga planer och val från karaktärerna blir det bara en fråga om timing. Den stora rättegången det mesta byggts upp mot faller när något annat händer i exakt rätt sekund för att distrahera hela staden. Sedan besegras en av sidoskurkarna av slumpen[SUP]1[/SUP]. Det är trist, när starten var så bra. Det är lite som i Thud, där realismen faller på slutet och nästan stressas fram.
Tyvärr gör det att boken som helhet tappar. Den är inte bra, även om den fortsatta utvecklingen från fantasy-medeltid till fantasy-Shakespeare till viktorianska fantasy-England är intressant som bakgrund för romaner. Karaktärerna är som sagt också riktigt bra. Att Pratchett lyckas resonera kring nationalekonomi och pengar funkar utan att tappa humorn är också fint. Men att själva dramat, plåtten, historien ska rasa så i slutet… Det är inte bra.
Läs Going Postal istället. Allt som funkar bra här funkar bättre där, och allt som funkar dåligt är inte med där. [HR][/HR]The Last Hero
Witches Abroad
Small Gods
Night Watch
A Hat Full of Sky
Going Postal
The Truth
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
The Amazing Maurice and His Educated Rodents
Mort
Wintersmith
The Wee Free Men
Maskerade
The Last Continent
Thud!
Hogfather
Jingo
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Carpe Jugulum
Monstrous Regiment
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
The Fifth Elephant
Making Money
Thief of Time
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Ålrajjt, här får jag ändå ge att det kan handla om ett spöke som hemsöker hans löständer[SUP]2[/SUP]. Men om det är det är det så subtilt gjort att jag missade det tills jag funderade på det nu. Dessutom hade det hänt ändå, även om vår kära huvudpersoner agerat på något annat sätt.
[SUP]2[/SUP]Ja, du läste rätt. Hemsökta löständer. Frågor på det?
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,484
The Folklore of Discworld (2008)
Den här boken är omöjlig att få tag på om man inte gör riktigt onödiga och dyra inköp från andra sidan saltvattnet. Så jag har istället läst den reviderade utgåvan från 2014, med extra information från övriga böcker som kommer efter de jag redan läst. Det blev lite knas i knoppen, men inget gick i baklås.
Boken är en översikt av Discworlds inspirationer av Jacqueline Simpson, en tvättäkta folklorist, under glatt överseende av Terry Pratchett själv. De stolpar upp ett gäng rubriker (Dvärgar, Döden, Alver, Lancre, mm.) under vilka de förklarar varifrån inspirationen kommer. Bara sällan går de ner på ren textnivå och förklarar specifika skämt, utan de håller sig på en metanivå om dvärgarnas ursprung i nordisk och germansk mytologi, om orchernas fluktuerande bakgrund, om folkdans och folkseder i Lancre som speglats från vår värld och så vidare.
Författarna håller sig nästan helt borta från anekdoter och gräver istället ned sig ordentligt. Kapitlet om vampyrer handlar inte bara om lattjo vampyrfilm med Christopher Lee, utan förklarar olika typer av vampyrer, hur legenderna utvecklats över tid, hur skillnaderna ser ut geografiskt (skillnad på Balkans varianter och södra Tysklands, tex) men på det stora hela är det tydligt att det här är mer av ett kul projekt för två vänner. De använder Discworld som lins för att förklara lite blandad europeisk folklore, med några inslag av egyptisk och muslimsk här och där.
Det är inte en utomordentligt rolig bok, men det finns gott om skämt strösslat genom boken. Mycket av skämten är i och för sig hur bisarra saker som faktiskt förekommit genom tiderna… Men jag är mer intresserad av den som en sorts populärvetenskaplig bok om folklore - främst Englands. Här finns mycket inspiration till egna historier och äventyr, med mycket som kan kastas i för att ge by #74 i kampanjen lite egenhet och krydda.
The Folklore of Discworld är en intressant bok. Men är det en nödvändig bok? Jag tror inte det. Jag är inte arg för att jag gett dem mina pengar, som jag var efter Discworld Almanack, men jag har heller inte fått en lika fördjupad bild av Discworld som jag fick av att läsa alla Pratchetts kommentarer i The Art of Discworld. Inte heller lika ökad förståelse i fiktionen som jag fick av några av kartorna. Jag tror helt enkelt jag har svårt att se vem som är målgruppen, utöver galningar som jag som vill läsa allt. Men vill man det är det 500 sidor med information om något man redan vet att man gillar. Och det är ju alltid trevligt.
Den här boken är omöjlig att få tag på om man inte gör riktigt onödiga och dyra inköp från andra sidan saltvattnet. Så jag har istället läst den reviderade utgåvan från 2014, med extra information från övriga böcker som kommer efter de jag redan läst. Det blev lite knas i knoppen, men inget gick i baklås.
Boken är en översikt av Discworlds inspirationer av Jacqueline Simpson, en tvättäkta folklorist, under glatt överseende av Terry Pratchett själv. De stolpar upp ett gäng rubriker (Dvärgar, Döden, Alver, Lancre, mm.) under vilka de förklarar varifrån inspirationen kommer. Bara sällan går de ner på ren textnivå och förklarar specifika skämt, utan de håller sig på en metanivå om dvärgarnas ursprung i nordisk och germansk mytologi, om orchernas fluktuerande bakgrund, om folkdans och folkseder i Lancre som speglats från vår värld och så vidare.
Författarna håller sig nästan helt borta från anekdoter och gräver istället ned sig ordentligt. Kapitlet om vampyrer handlar inte bara om lattjo vampyrfilm med Christopher Lee, utan förklarar olika typer av vampyrer, hur legenderna utvecklats över tid, hur skillnaderna ser ut geografiskt (skillnad på Balkans varianter och södra Tysklands, tex) men på det stora hela är det tydligt att det här är mer av ett kul projekt för två vänner. De använder Discworld som lins för att förklara lite blandad europeisk folklore, med några inslag av egyptisk och muslimsk här och där.
Det är inte en utomordentligt rolig bok, men det finns gott om skämt strösslat genom boken. Mycket av skämten är i och för sig hur bisarra saker som faktiskt förekommit genom tiderna… Men jag är mer intresserad av den som en sorts populärvetenskaplig bok om folklore - främst Englands. Här finns mycket inspiration till egna historier och äventyr, med mycket som kan kastas i för att ge by #74 i kampanjen lite egenhet och krydda.
The Folklore of Discworld är en intressant bok. Men är det en nödvändig bok? Jag tror inte det. Jag är inte arg för att jag gett dem mina pengar, som jag var efter Discworld Almanack, men jag har heller inte fått en lika fördjupad bild av Discworld som jag fick av att läsa alla Pratchetts kommentarer i The Art of Discworld. Inte heller lika ökad förståelse i fiktionen som jag fick av några av kartorna. Jag tror helt enkelt jag har svårt att se vem som är målgruppen, utöver galningar som jag som vill läsa allt. Men vill man det är det 500 sidor med information om något man redan vet att man gillar. Och det är ju alltid trevligt.
