Wintersmith (2006)
Den tredje boken om den nu trettonåriga Tiffany Aching börjar med att hon går i lära hos en häxa som bokstavligt är hundra år äldre än henne själv. Miss Treason har varit häxa så länge att ingen i bygden minns hur det var innan hon kom och hon har blivit en institution, stark nog att skipa rättvisa och injaga enorm respekt trots att hon är blind, döv och behöver gå med två käppar för att ta sig fram.
När Miss Treason vill visa Tiffany när vintern tar slut och sommaren tar vid händer något som inte borde hänt. Övergången tar på en så bokstavlig plats som Discworld plats genom att vinterns elementar, the Wintersmith, dansar med sommarens dito, the Summer Lady, och genom deras dans byter de plats. Men Tiffanys fötter drar in henne i dansen precis vid fel tillfälle. Hon dansar med Vintersmeden och förhindrar sommarens återkomst. Inte med flit. Men konsekvenserna blir inte mindre för det.
Vintern tilltar genom boken, tills det är den värsta i mannaminne. Över hela bergskedjan, till och med ner på Tiffanys låglänta hemland ligger snön kvar långt efter att den borde försvunnit. Samtidigt börjar Tiffany få mer och mer egenskaper som egentligen borde tillhöra Sommardamen. Skott skjuter upp från hennes fotsteg, hon får och kan kontrollera ett ymnighetshorn, med mera. Vintersmeden försöker göra sig till människa för att kunna dansa med henne än en gång, och kidnappa henne till sitt vinterslott.
Men historien med bokens titelkaraktär är den minst intressanta. Parallellt ligger B-plotten, som nästan tar mer plats i rena sidor, där Miss Treason dör och hennes stuga tas över av Anagramma från de tidigare böckerna. Anagramma gör en fin resa genom boken, där hon börjar på samma ställe som hon stått och stampat på sedan hennes läromästare Mrs Earwig dök upp åtta år tidigare. Hon tvingas här ta tag i verkligheten och inse att den inte är så rosenskimrande och självklar som hon trott. Tiffany drar ihop de olika häxlärlingarna från trakten, och trots att alla egentligen tycker illa om Anagramma, lyckas Tiffany samla ihop dem till stöd för att Anagramma ska växa upp. Och det gör hon på ett lysande sätt.
I B-plotten diskuteras ofta konceptet Boffo. Boffo är en vidareutveckling av Grannys headology, en sorts grovhuggen folklig psykologi som bygger på att du får respekt och att folk litar på dig om du beter dig som du borde bete dig. Om jag någon gång skriver en seriös filosofisk diskussion om Pratchett istället för bara recensioner ska jag nog fokusera på det och hur kvävande det måste vara i verkligheten. Men här lyfts det som något positivt, eftersom det gör att Anagramma till slut får respekt av sina bybor och genom det faktiskt kan hjälpa dem. Rent pragmatiskt är det en bra idé, men hur påverkar det henne själsligt att förneka sitt egna jag? Inget som står eller ens vinkas om i boken, men jag greps tag i det ordentligt, särskilt som det går igen från tidigare böcker om Grannys ungdom.
Granny och Nanny dyker upp och är viktiga biroller igen, och som tidigare märks det att de två är varandras motsatser, men hur de samtidigt behöver och kompletterar varandra. Nanny fortsätter vara den kanske bästa karaktären i hela romansviten, och här får vi se hennes egen typ av häxkonst för första gången. Att traktens officiella skvallertant också kan vara en lugnande kraft, en hobbypsykolog, en frisk fläkt av gott humör, och allt annat som behövs passar perfekt. Alla som hon pratar med börjar tro att de är bättre än vad de egentligen är, “but this gives them something to live up to, you see?” Det är nästan samma sak som Grannys headology, fast trevligt. Folk berättar allt för Granny för att de är rädda för henne, medan de berättar allt för Nanny för att de tycker om henne. Att hela B-plotten handlar om hur Tiffany och Anagramma drabbas av maktspelet mellan Granny och Earwig är en fin del av storyn dessutom.
Humorn är det heller inget fel på. De småsinta byborna och bönderna är tokroliga, Nanny Ogg är lika glad och knasig som vanligt, och Nac Mac Feegles gör sin vanliga grej. Tiffany är en sorts straight man i mitten, runt vilken alla de komiska elementen cirkulerar. Det fungerar bra. Hon är en stark karaktär, men också en som växt mycket. Det märks att hon lärt sig mycket från första boken, och från första sidan av den här till sista. Boken är bra, betydligt bättre än jag mindes den, men inte riktigt på samma nivå som den förra. Den är lite för spretig och lite för osubtil med sin foreshadowing[SUP]1[/SUP]. Men det som är bra är bra, och mycket är till och med riktigt bra.
Jag förstår att Pratchett fastnade för Tiffany, och jag ser fram emot de två andra böcker om henne som kommer sen.
[HR][/HR]The Last Hero
Witches Abroad
Small Gods
Night Watch
A Hat Full of Sky
Going Postal
The Truth
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
The Amazing Maurice and His Educated Rodents
Mort
Wintersmith
The Wee Free Men
Maskerade
The Last Continent
Thud!
Hogfather
Jingo
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Carpe Jugulum
Monstrous Regiment
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
The Fifth Elephant
Thief of Time
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Jag har letat, men inte hittat någon officiell, eller ens bra, svensk översättning av foreshadowing. Förslag mottages tacksamt.