Nekromanti Projekt Pratchett!

[Khan]

Det går inte riktigt att prata om The Last Hero utan att prata om Paul Kidby, den andre av de kända Discworld-illustratörerna, och den Pratchett själv var mest nöjd med. De möttes på ett konvent där Kidby bad Pratchett signera några av teckningarna han gjort av Pratchetts karaktärer. Pratchett sade att det här var det närmaste någon hade kommit hans bild av dem, och gav Kidby jobb på stående fot.

Kidby har illustrerat massor av böcker som redan dykt upp i läslistan, Discworld RPG och Nanny Ogg’s Cookbook är nog de mesta av dem. Han har två sätt att illustrera där blyertsteckningarna är de vanligaste genom de andra böckerna. Men nästan lika vanliga är oljemålningarna (eller vad det nu är för teknik som ser ut som oljemåling för mig som oinsatt) där han ofta parodierar kända målningar. Mest uppenbart är nog omslaget till Night Watch, som är en nästan direkt kopia av Rembrandts Nattvakten.

I The Last Hero tar Kidbys bilder stor plats, men inte så stor att de krävs för att förstå texten. Min utgåva är en gigantisk bok, soffbordsformat, med bilder på hart när varenda sida. De rena illustrationerna är bilder över vad som händer i boken, men insprängt finns också mängder av blyertsteckningar som är gjorda av Leonard da Quirm. Många parodierar Leonardo da Vincis teckningar, med några få rader text tillagt där Leonard förklarar vad det hela ska föreställa.

Kidbys stil är mycket mer jordnära än Kirbys, men fortfarande inte realistisk. Jag får känslan av en grund i verkligheten med 10-25% cartoon inblandat. Allting är lite överdrivet, men på ett sätt som lyfter humorn. Särskilt de som till utseendet lämpar sig extra väl för humor - som Bibliotekarien, eller troll, eller träskdrakarna - gör sig fantastiskt i Kidbys stil.

Men Kidby är ruskigt bra på att fånga ansiktsuttryck och poser. Genom The Last Hero dyker Cohen upp på massor av olika bilder, men hans kroppspråk och minspel gör verkligen att man förstår varför han är Hordens ledare, och inte bara en i gänget. Ikonografiet de tar precis innan de ger sig iväg med rymdraketen är inte bara en snygg parodi på valfritt foto från Nasas, utan också en i det närmaste magiskt bra bild av hur folk försöker hålla ett naturligt leende en halvsekund för länge så det ser krystat ut. Jag skulle säga att Kidby kan vara den bäste komiske illustratör jag sett - på eller av Discworld.

Här kommer ett exempel, som också fångar hela grundkonflikten i The Last Hero.

 

[LJSLarsson]

Nu kanske det är som att svära i kyrkan, men jag gillar inte Paul Kidby.

Jag erkänner att han är en extremt duktig tecknare, och är väldigt skicklig på att fånga Pratchetts beskrivningar och tolka dem, men han är som trist mellanmjölk för mig. Pratchetts verk är fulla med naken töntighet blandat med enorm filosofi och humanism, vilket jag tycker Josh Kirby fångade i sin rätt vulgära stil.

Pratchett var en unik författare - Josh Kirby var en unik målare.

Paul Kidby är extremt duktigt, men inte det minsta unik.

Ett exempel på detta är bilden du precis länkade till, samt framsidan till Night Watch.
Att bara kalkera och imitera (i det här fallet känd konst) är den lägst hängande frukten i parodi och satir, och jag tycker att Pratchetts böcker förtjänade något mer. När man bara parodiserar känd konst så känns det som att man inte tror att bokens egen konstnärliga identitet kan stå på sina egna ben.
För den som läser superhjälteserier kan man känna igen sig med de oändliga framsidor som visar någon som lyfter upp en bil som på Action Comics 1. För guds skull - hitta på något eget någon gång.

För att försvara Kidby lite så kan jag säga att han dock funkar jättebra när det gäller kartorna och rollspelsböckerna. Där är det viktigt att allt presenteras för läsaren på ett tydligt sätt, vilket Kidby lyckas galant med. Men han väcker inga starka expressionistiska känslor med böckernas framsidor som Josh Kirby gjorde.

 

[Rymdhamster]

Jag älskar både Kidby och Kirby. Helst skullenjag vilja ha en dubbel uppsättning av samtliga böcker, den ena illustrerad av Kidby och den andra av Kirby, och i samma utsträckning som Last Hero

 

[Khan]

Nu kanske det är som att svära i kyrkan, men jag gillar inte Paul Kidby.

Jag erkänner att han är en extremt duktig tecknare, och är väldigt skicklig på att fånga Pratchetts beskrivningar och tolka dem, men han är som trist mellanmjölk för mig. Pratchetts verk är fulla med naken töntighet blandat med enorm filosofi och humanism, vilket jag tycker Josh Kirby fångade i sin rätt vulgära stil.

Pratchett var en unik författare - Josh Kirby var en unik målare.

Paul Kidby är extremt duktigt, men inte det minsta unik.

Ett exempel på detta är bilden du precis länkade till, samt framsidan till Night Watch.
Att bara kalkera och imitera (i det här fallet känd konst) är den lägst hängande frukten i parodi och satir, och jag tycker att Pratchetts böcker förtjänade något mer. När man bara parodiserar känd konst så känns det som att man inte tror att bokens egen konstnärliga identitet kan stå på sina egna ben.
För den som läser superhjälteserier kan man känna igen sig med de oändliga framsidor som visar någon som lyfter upp en bil som på Action Comics 1. För guds skull - hitta på något eget någon gång.

För att försvara Kidby lite så kan jag säga att han dock funkar jättebra när det gäller kartorna och rollspelsböckerna. Där är det viktigt att allt presenteras för läsaren på ett tydligt sätt, vilket Kidby lyckas galant med. Men han väcker inga starka expressionistiska känslor med böckernas framsidor som Josh Kirby gjorde.

Jag håller inte med dig på två plan.

1 - Ja, det är inte rimligt att kalkera och imitera för att på det sättet skapa humor, om det är det enda tricket man kan. Som en del av en komplett repertoar däremot är det fullt rimligt, särskilt till en boksvit som till en hel del del handlar om parodier och referenser. För mig är mer än halva grejen designen på karaktärerna, den lätt överdrivna känslan i dem och att han lyckas använda sig av olika känslosträngar i sitt skapande. Vissa bilder i The Last Hero är helt seriösa, och jag skulle inte bli förvånad om Blind Guardian kan använda någon av dem som omslag på sina skivor. Andra är djupt humoristiska, särskilt de på Bibliotekarien.

2 - Kirby är en ruskigt duktig konstnär, men som jag skrev om honom efter Eric långt tidigare, han är inte riktigt rätt för Discworld. Även om det bara sjuder av rörelse i hans målningar är de inte rätt. Omslaget till The Truth, till exempel, avbildar ingen av huvudrollerna som jag föreställt mig dem. William de Worde ser mer ut som historiens skurk än som dess huvudperson. Kirbys stil är distinkt och intressant, men den är inte rätt för Discworld. Eller åtminstone inte lika rätt som Kidby. Som du säger - Kirby var en unik målare. Men inte unik på samma sätt som Pratchett, utan på ett eget sätt. Jag är mer intresserad av att se Kirby på en utställning och att se honom som konstnär i sin egen rätt än hans koppling till Discworld.

Men jag vill också påpeka att det är jäkligt nära. Det är lite som att diskutera skillnaden på 10 poäng och 9,5 poäng. Det andra är ju inte dåligt, bara det att det första är bättre.

 

[Khan]

GURPS Discworld Also (2001)
Då var det dags för mer rollspel! Den andra boken till Gurps Discworld är också dess enda expansion.

Saker har förändrats lite på Discworld sedan grundboken kom ut - vi har fått mer info om Überwald, trollkarlarna har byggt en rund värld, och den stora släkten Igor har dykt upp i historierna. Men vad har hänt på rollspelsfronten? Tyvärr inte mycket. Och det som har hänt är så gott som rakt av försämringar.

Boken består till allra största delen av regeltext. Det är nya karaktärsexempel, olika poängbyggen för att simulera Igor, galen doktor, ecksecksecksecksiska liftare och så vidare. Det är torrt och träigt att läsa, och ger inte så mycket i utbyte. Två stora förändringar märks extra tydligt här. Dels har texten tappat humor. I grundboken lös den pratchettska humorn igenom ned i regeltexten och spelexemplen och sågs på i stort sett varenda sida. Men här är den väck. Den andra är att Sean Murray som gjort illustrationerna inte direkt är en lika bra illustratör som Kidby.

Det som fick mig att fortsätta läsa var främst det goda minnet av spelledarkapitlen i grundboken. Här är det tyvärr ännu färre bra spelledartips, inte ens en hel sida. Majoriteten tas istället upp av fyra stora äventyrsplatser, tänkta att användas som kampanjbaser för de som vill spela på platser där det inte finns lika mycket bagage som i Ankh-Morpork, Lancre, eller någon av de mer välbeskrivna platserna i böckerna. God idé, men inte så bra genomförande. Platserna är en oasstad i Klatch (bra skrivet och många kul äventyrsfrön), en Boom Town med tydliga västernförtecken (halvkul), en piratstad i Brown Islands (meh) och en Mad Max-plats mitt i XXXX (kul, men alldeles för lite beskrivning). Av de här är oasstaden Al-Ybi som känns intressant nog att använda sig av, om än inte så mycket att jag vill förlägga en kampanj där. Däremot kan jag ha det som en mindre sandlåda under ett äventyr. De andra är däremot trekvarts omöjliga att använda. Särskilt XXXX hade behövt mycket mer info, som det är nu går nästan all dess text åt till regler för hur de olika vagnarna fungerar och varför det är bättre att dra dem med hästar än med emuer.

Sedan kommer tre äventyr. Det första är rakt av tråkigt. Grundplotten är väldigt rälsad och även om det beskrivs två små andningshål är det tydligt att det bara finns en väg att gå och ett sätt att klara av äventyret. Punkt. Trist.

Det andra handlar om Sektoberfesten i NoThingFjord, och har potential. Kul koncept, men återigen - alldeles för lite info om vad som pågår. Det enda jag som SL får att gå på är att det tävlas i sagarecitation och att det är många från XXXX på plats, förutom de nästan-vikingar som bor där. När kidnappningsdramat väl kickar igång är det bättre än förra äventyret med olika sätt att hitta till skurken och en subtil parodi på Beowulf. Inte ett WOW, men ett OK.

Det tredje däremot är riktigt snyggt. Bra humor, bra tema, bra utbyggnad av vad som nämnts men inte gjort så mycket med i böckerna. Jag ska inte spåjla något av det, men det har en riktig känsla av Discworld. Jag gillar’t.

Tyvärr är det också det enda som är genuint bra i boken. Med 128 sidor, varav endast ett äventyr är bra, några andra delar är okej… Nej, den här kan man hoppa över.

 

[Khan]

"/.../ when she broke out of his Room of Terror and stabbed him in the eye with a frozen herring."

 

[Khan]

The amazing Maurice and his educated rodents (2001)
En klan råttor som kan tänka och tala. En katt som är likadan. En ung kille med flöjt. Tillsammans plockar de stad efter stad på pengar. När råttinvasionen blir för ohanterbar kommer en glad yngling och spelar ut råttorna ur staden, likt råttfångaren från Hamlen. Men vad händer när de kommer till Bad Blintz i Überwald? Deras blåsning verkar helt plötsligt inte som den enda i staden…

Det här är den första boken jag inte läst förr. Novellerna och några av kringböckerna har jag inte läst innan heller, men The Amazing Maurice är den första i huvudserien. Det finns några till, men de kommer vi till i sinom tid.

Jag gillade bokens setup riktigt, riktigt mycket. Det är samma sorts svindleri som Bröderna Grimm håller på med i filmen av Terry Gilliam. Men till skillnad från Gilliam arbetar Pratchett här för barn och unga. Boken utspelar sig under kort tid, på en plats[SUP]1[/SUP] och med en rak och enkel berättarkedja utan att den stora gruppen huvudpersoner delar på sig överdrivet mycket. Boken går därför att läsa i ett rasande tempo jämfört de mer krumbuktande och splittrade händelsförloppen i en del av de andra böckerna. Språket flyter lätt och fritt och förvånansvärt mycket handling får plats på bokens 250 sidor.

Våra huvudroller är några i råttklanen, ynglingen med flöjten och förstås Makalöse Maurice. Råttornas kultur utvecklas över bokens gång och mycket konflikt mellan de olika råttorna är baserad på vad de tycker om det. Delar av kulturen känns ganska grotesk, som att råttorna tycker det är helt okej att äta andra råttor när de dött[SUP]2[/SUP], men att se deras kultur stötas och blötas och hur råttornas konsensus kring vissa stora frågor förändras är en fröjd att läsa. Pratchett är inte rädd att ta upp stora ämnen och obekväma frågor i en genre där det kanske inte anses höra hemma, men det är fascinerande hur väl det fungerar ihop. I flera av scenerna där Bad Blintzs onda råttfångare kämpar mot Klanen är det svårt att inte se råttorna som en metafor för en undertryckt grupp i samhället - resande, underklassen, eller valfri annan grupp.

Handlingen är i sig inte så knuten till Discworld. Utöver ett fåtal referenser subtila referenser kunde den här lika gärna ha utspelat sig i England på tudortiden. Det är inget fel i det, men det är nog enda gången en bok inte är så tydligt knuten till Discworld. Kanske var den en gång tänkt som en egen historia, utanför Discworld likt Nation eller Dodger. Vem vet.

Utan att förklara för mycket av handlingen är jag förtjust i slutet. Tes och antites bildar en stilig syntes i slutändan, där alla vinner. Maurice lilla coda efter allt är en perfekt klick grädde på moset. Helt klart en av de bättre böckerna.

[HR][/HR] The Last Hero
Witches Abroad
Small Gods
The Truth
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
The amazing Maurice and his educated rodents
Mort
Maskerade
The Last Continent
Hogfather
Jingo
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Carpe Jugulum
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
The Fifth Elephant
Thief of Time
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic
[HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Staden Bad Blintz, men de är inte ens på särskilt många ställen i staden. Det känns ändå inte klaustrofobiskt, som Thief of Time gjorde. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det beror på, men så är det i alla fall.

[SUP]2[/SUP]Såvida de inte själva ätit råttgift, förstås. Man får inte vara dum bara för att man är sparsam.

 

[Khan]

"Most wizards would rather die than take exercise, and did."

 

[Khan]

The Science of Discworld II: The Globe (2001)
Än en gång är det dags för oss glada populärvetenskapare att sätta tänderna i ett samarbete mellan faktisk forskning och fantastisk fiktion. Den här gången är fiktionen helt klart mer intressant på egna ben, och inte bara en backdrop för att berätta en tillgänglig historia om världens uppkomst. Nu är det en finfin synkronisering mellan fakta och fiktion.

Älvorna har tagit sig in till projekt Roundworld. Vad de kan ställa till genom mänsklighetens historia kan man bara drömma om, så naturligtvis måste Roundworlds skapare[SUP]1[/SUP], Bibliotekarien[SUP]2[/SUP] och Rincewind[SUP]3[/SUP] göra vad de kan för att rädda världen! Den runda världen, alltså.

Via Hex har våra hjältar en obegränsad möjlighet att resa i tid och rum på Roundworld, och de börjar med att landa hemma hos John Dee i England. Därefter blir det både globetrottande, vetenskapsfilosofiska diskussioner (när blir vetenskap vetenskap?) och en resa till stenåldern för att lära grottmänniskor att måla på grottväggar. Varför? För att se till att Shakespeare blir författare och skriver de pjäser han ska, vad annars? Vår världs framtid hänger på att vår främsta kulturskapare[SUP]4[/SUP] skapar den kultur han ska, annars hinner den mänskliga vetenskapen inte utvecklas fort nog för att vi ska kunna lämna Jorden när den går under.

Ian Stewart och Jack Cohen som skrivit icke-fiktionen är mycket mindre spretiga än senast. Även om de fortfarande skriver om vad de har lust med finns det en tydlig röd tråd genom vår historia - hur vår evolution och kultur format varandra i tandem, inte var för sig. Vi människor beskrivs på flera ställen som Pan Narrans, den historieberättande chimpansen, inte som Homo Sapiens, den tänkande människan. Hur påverkar musik hjärnan? Varför skapar kultur vetenskap? Hur har våra memer påverkat våra gener och var går gränsen mellan mem och kultur? Varför kan vi skilja på lek och allvar redan som småbarn? Eller alls? Mängder med frågor ställs och besvaras, med många roligheter insprängt både här och där. Texten är något mer lättillgänglig den här gången, även om det mångskiftande ämnesvalet fortfarande får mig att tappa intresset kring vissa delar. Men som sagt, inte lika mycket som förra gången.

Fiktionen går den här gången att lyfta ut och läsa bara för sig, utan de vetenskapliga kapitlen emellan. Det är många referenser till den förra boken, men inte på ett sätt som ställer till problem. De få saker i “handlingen” från förra boken som följer med till denna får man snabbt förklarat för sig i början. Trollkarlarnas interaktioner är lika roliga som tidigare, med the Dean och Ridcully i toppform. Att samla den omöjliga projektgruppen kring ett gemensamt projekt har givit upphov till stor humor förr i sviten, och likaså denna gång. Rincewind är den mest proaktive i sällskapet, och han gör tveklöst skäl för brödfödan som professor vid UU. Han är mindre comic relief och tramsfeg den här gången, utan mer en straight man till de andras galna parodi på hur det är att arbeta inom högre utbildning.

Jag tror man helt klart kan ha stor glädje av den här boken som en kortare Discworld-roman, även om man bara hoppar över vetenskapsdelen. Men att hoppar man över den halvan av boken missar man mycket humor, men framför allt en hel del aha-uplevelser. En snygg synergi, med en stark rekommendation i största allmänhet.
[HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Trollkarlarna.
[SUP]2[/SUP]Tekniskt sett en trollkarl.
[SUP]3[/SUP]Det står trolllkarl på hans hatt.
[SUP]4[/SUP]Pratchett var engelsman. Tror ni det spelat in?

 

[Khan]

"His movements could be called cat-like, except that he did not stop to spray urine up against things."

 

[Khan]

Night Watch (2002)
Det här är den tätaste av böckerna hittills. Dessutom den tjockaste. Grunden är en klassisk tidsreseklyscha[SUP]1[/SUP] - Sam Vimes råkar åka bakåt i tiden till när han själv var ung och måste lära sig själv allt han kan innan han kan återvända till nutiden. Dessutom kompliceras allt av att Vimes fått med sig en sociopatisk polismördare tillbaka i tiden - Carcer. Han måste med tillbaka till nutiden för att allt ska gå som det ska, annars vet ingen vilka gigantiska problem han kan ställa till med i dåtiden. Till sin hjälp har Vimes Lu-Tze från Thief of Time och ett minne som talar om hur saker och ting redan har hänt. Eller ska hända. Eller… Ni fattar.

De få dagar Vimes måste stanna i sin ungdoms dagar, trettio år innan nutiden, är de mest formativa i hans yngre jags liv. Det var då han mötte sergant John Keel, numera Vimes, och lärde sig alltifrån hur man orkar gå långa patruller till varför lagen är viktigare än order. Men ju fler dagar som går desto mindre tid kvar till den tjugofemte maj. Staden har länge kokat, med den paranoide patriciern Lord Winder som ivrig påeldare. Diverse kravaller blossar upp, slås ned med militär och alltihop eskalerar till Den Ärorika Revolutionen, när en hel fjärdedel av staden göms bakom barrikader och “Folket[SUP]2[/SUP]” vägrar lyssna på stadens ledare, en tid som för alltid hamrats fast i Vimes minne. När den tjugofemte maj är slut har Winder mördats, Snapcase blivit patricier och den Ärorika Revolutionen kvästs med brutala metoder. Det enda som kvarstår är syrenkvisten de varje år bär som minne.

Det är uppenbart att den här boken lånar en del från Les Miserables, men inte alls så mycket som jag mindes. Det är mer en bok om vanliga småpoliser som fastnar i något mycket större än dem själva, där det enda sättet att skydda de oskyldiga och se till att saker inte eskalerar är att bli rebeller i Den Ärorika Revolutionens namn och organisera barrikadbyggandet. Att lämna lagens bokstav för att uppfylla lagens anda är en av karaktärens Vimes grundstenar. Här lär han sig det.

Historien har flera starka skurkar. Ned Coates, en polis som kände den riktige Keel och inser att Vimes är en bedragare. Lord Rust, den nye dryge vaktkaptenen som inte förstår sitt jobb. Lord Winder, den galne patriciern. Och förstås Carcer, den tidsresande sociopaten. Carcer kan vara den bästa skurken i Discworld hittills. Han har en total avsaknad av respekt för människoliv och ser hela världen som sin lekplats. En dos Jokern, en klick Alex från Clockwork Orange, en nypa American Psycho, alltihop ihoprört till en helt egen karaktär som inte går att beskriva som något annat än något helt eget. Lysande karaktär.

En annan tanke som rör sig genom boken är att allting förändras, men allting förblir detsamma. Lord Rust skulle egentligen inte varit Vimes chef, men förändringar i tidslinjen gjorde det så. Han gör dock i stort sett ingenting annorlunda än den som skulle varit vaktkapten då. Lord Winder blir mördad, men Lord Snapcase som tar över styr i stort på exakt samma sätt. Den Ärorika Revolutionen gör ingen förändring, och efter att barrikaderna börjat monteras ner återgår allt till samma lunk som vanligt[SUP]3[/SUP]. Vad har förändrats? Allt. Men samtidigt ingenting.

Night Watch är den längsta av böckerna hittills, över 450 sidor mot de vanliga 300-350. Men den är samtidigt otroligt tät. I stort sett hela boken följer Vimes rakt av, med bara ett fåtal stickspår då och då. Varje sida tickar med referenser till tidigare böcker i serien, med djupdykningar i Vimes karaktär och med saker som får tårkanalerna att hoppa till. När Vimes den yngre bjuder in Vimes den äldre på te och kakor hemma hos sin mamma är det svårt att inte få en klump i halsen när Vimes börjar minnas sin gamla mamma… Eller när Nobby i tidigare böcker skämtat om att ha haft en svår barndom helt plötsligt dyker upp som barn och man ser vilket helvete han faktiskt haft med en alkoholist till far som slår honom och hans mor och en fattigdom så djup att den inte går att beskriva.

Likt Small Gods är det inte lika tungt med skämt, och de som finns ligger oftast i karaktärernas rappa dialog, och själva kärnan i boken är något tyngre än att roa. Den är inte lika tydligt ett utforskande av en central idé som Small Gods, utan mer ett djuplodande kåseri kring revolutionsromantik, hjältedyrkan och hur man som enskild individ påverkar stora rörelser genom historien. Den är kvick, genomtänkt, och förvånansvärt sorglig och mörk på sina ställen. Men mest är det här utan tvekan den bästa om Vimes och stadsvakten.
[HR][/HR]The Last Hero
Witches Abroad
Small Gods
Night Watch
The Truth
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
Mort
Maskerade
The Last Continent
Hogfather
Jingo
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Carpe Jugulum
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
The Fifth Elephant
Thief of Time
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Eventuellt kopplad till slutet i Thief of Time. Om det är så är det riktigt kul, men jag vette fanken om jag läser in för mycket eller inte.

[SUP]2[/SUP]Vimes (och med stor sannolikhet Pratchett) har åsikten att den som påstår sig stå på Folkets sida snart kommer upptäcka att Folket inte står på hans.

[SUP]3[/SUP]Diskussionen slagorden Sanning, Rättvisa och Frihet kontras av Vimes med “jag vill ha ett hårdkokt ägg”. Vad är oddsen att vi hittat Sanning och allt det där i morgon? Men kanske kan han få ett hårdkokt ägg i alla fall. Idealism vs pragmatism på ett lättförståeligt sätt. Dessutom en Bröderna Marx-referens.

 

[Makaron]

Night Watch är också en väldigt stor favorit bland fans, bör påpekas (och i alla fall min egen absoluta favorit). Det finns anledning till att fans gjort just 25 Maj till Pratchetts dag (och sammanslagen med internationella nörddagen), och bär syrenkvistar då... (Ja, jag har syrenkvist den 25:e. Kristna har påsken, jag har Ärorika Revolutionen... försöker också läsa om boken omkring då varje år)

 

[Khan]

Death and What Comes Next (2002)
Novelldags igen! Likt de andra finns den tillgänglig på L-space, https://www.lspace.org/books/dawcn/dawcn-english.html

Det är en dialog mellan Döden och en filosof, där filosofen använder teorierna om parallella universa för att visa att han inte alls är på väg att dö. Men Döden tar över konversationen och ställer några komplicerade frågor om hur kvantmekanikens teorier om parallellitet och hur moral inte är samma typ av lag som gravitation. Hur vet vi att vi genom alla paralleller gör rätt val? Finns det ett paradis där ALLA varelser lyckats göra rätt val hela tiden? Eller ett helvete där vi bara gjort fel?

En kort dialog, mer tankeväckare än berättelse. Säkert mer intressant om man själv har lite insikt i filosofi eller kvantfysik, två ämnen som förvånansvärt ofta korsar varandra inom SF och fantasy.

 

[Khan]

The Wee Free Men (2003)
Tiffany Aching bor på en bondgård med föräldrar, syskon, får, och minnen av sin döda farmor. Hon är nio och hennes arbete på gården handlar för det mesta om att ta hand om hennes klibbige och bortklemade lillebror.

Men så en dag försvinner lillebrodern. Alla de vuxna tror han sprungit bort någonstans, men alla tecken Tiffany ser tyder på att han kidnappats av Älvornas Drottning och nu finns i féernas rike. Beväpnad med en stekpanna, hennes farmors favoritbok[SUP]1[/SUP] och titelns The Wee Free Men, ger hon sig av på den mest distinkt campbellska resa Discworld sett sedan Mort.

Det här är den andra boken tänkt för yngre läsare och följer likt Amazing Maurice bara ett spår, i det här fallet Tiffanys. De få exkursioner som sker utanför bokens huvudspår sker antingen genom att Tiffany tänker några varv på något hon ser och associerar vidare i minnesbanken, eller genom kursiverade minnesblock om Farmor Aching. De paragraferna är skrivna lite lösare, lite fluffigare, lite mer sagolikt. Det hjälper till att föra in läsaren i den folksagostämning som råder i boken, snarare än i den ofta satiriska och parodierande humor Pratchett ofta använder.

Bokens stora stjärna är förstås Tiffany, men jag är i nästan lika hög grad tagen av de gamla minnena om Farmor Aching. En gammaldags tystlåten bonde med mer skinn på näsan än någon annan och mer kunskap om får än någon annan haft på generationer. Det är svårt att sätta fingret på vad i bara några meningar, men det är något med henne som bara funkar i historien. Något som verkligen resonerar med en.

Genom hela boken ligger en underton av att formell, erhållen makt inte är lika stark som informell, förtjänad dito. En lika stark underton, ofta ihopbuntad med den första, är kvinnlig makt kontra manlig makt. I en av Farmor Achings scener lär hon baronens blodtörstiga jakthund att inte attackera får. Där dras de båda undertonerna upp till ytan och blir nästan övertydliga. Men bara nästan.

Tiffany själv är ett mycket ärligt porträtt av ett lillgammalt barn. Hur hon interagerar med vuxna, the Wee Free Men och bokens antagonister älvorna är barnsligt, utan att på något sätt mena det som något negativt.

The Wee Free Men är egentligen de enda som producerar rena skämt i boken, möjligen kan man säga att Tiffanys lillgamla betraktelser kan vara skämt, men det är inte alls säkert att alla ska tolkas så. Wee Free Men är Nac Mac Feegle, en annan klan än den i Carpe Jugulum. Här blommar deras kultur ut[SUP]2[/SUP], och vi får namn på några av dem. De är tokroliga och tramsiga pysslingars om dricker, slåss, svär och pratar obegriplig dialekt. Ungefär som engelsmän ser på skottar, har jag förstått.

Skurken är Älvornas Drottning, men det är lite vagt om det är samma person som i Lords & Ladies. Hon beter sig som en klassisk engelsk älva ur folklore, vilket jag älskar. Denna bok skulle med ytterst lite bearbetning kunna utspela sig på engelsk landsbygd i Jane Austen-tid och vara precis likadan i handling, personer och struktur. Jag kan inte låta bli att tro att det var en av planerna under någon revision av historien, särskilt eftersom en del små detaljer skär sig mot hur världen fram tills nu beskrivits. Lillebrodern älskar godis, och får saker som består av “100% artifical additves”, till exempel. Eller att Farmor Aching köper märkestobak, istället för att odla den själv. Det skär sig lite med tidslinjen för resten av världen.

Men det är inget som stjälper boken. Den är på helt egna meriter en solid historia. Den etablerar en ny plats, en ny kader karaktärer, en ny hjälte och har fina cameos från några kändisar på slutet. Den har det jag vill ha ut av en bra bok från Discworld. Eller en bra bok i största allmänhet. Läs den. Särskilt om du vill ha bra exempel på genus, maktbalans och metaforer.
[HR][/HR]The Last Hero
Witches Abroad
Small Gods
Night Watch
The Truth
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
The Amazing Maurice and His Educated Rodents
Mort
The Wee Free Men
Maskerade
The Last Continent
Hogfather
Jingo
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Carpe Jugulum
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
The Fifth Elephant
Thief of Time
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]The diseases of the sheep. Farmor Aching var som sagt en väldigt praktisk person.
[SUP]2[/SUP]Att de tror Discworld är ett bokstavligt paradis, dvs. att de dött och kommit till himlen, är rätt skoj.

 

[Khan]

Monstrous Regiment (2003)
Pratchett har genom böckerna ofta pratat om religion, krig och könsroller. Här bygger han ihop ett narrativ av alla tre samtidigt. Kortfattat kan man säga att han är kritisk mot alla tre. Långfattat kan man säga som följer.

Skådeplatsen för Monstrous Regiment är Borogravia, ett litet rike med namntraditioner som påminner om östeuropa. De har länge legat i krig med diverse grannar, just nu en allians ledd av Zlobenia. Vår huvudperson Polly Perks klär ut sig till man och skriver in sig i tionde lätta infanteriet, allmänt kallade “the ins-and-outs” eller “osthandlarna”. Tillsammans med ett gäng andra rekryter tar de sig först till en kvartermästare några städer bort för att få uniformer och utrustning, sedan till fronten.

Den här delen av boken gör upp med mycket av den krigsromantik Pratchett sett i andra böcker. I en intervju sade han att han hellre hade förlagt boken i Napoleonkrigen om han hade vågat, och det märks att det är mycket inspiration från både Sharpe och Hornblower i texten. Militärslang kastas runt, praktiska tips läggs fram, och gamla rävar lämnar sin visdom till de nya rekryterna. Alla skakar på huvudet åt den menlösa löjtnanten som knappt är torr bakom öronen och så vidare. Men istället för att man ska bli glad och få känslan av äventyr och samhörighet, morska män med mannamod i bröstet och allt det där blir det istället en hälsosam portion av krigets ångest. De möter de lemlästade, de plundrade, de elända stackarna som har oturen att bara bo för nära fronten när desertörerna kommer för nära och inte vill ha några vittnen. Två gamla morföräldrar hittas mördade bara för att de hade lite mat när fel personer kom förbi. Krig är inte äventyr. Krig är förjävligt.

Den som bäst fångar upp det här är bokens starkaste karaktär - Sergeant Jackrum. En gammal räv som verkligen sett allt kriget erbjuder, men gått igenom det och kommit ut på andra sidan. En som inser att alla regler om hur man för krig inte spelar någon roll nere på slagfältet, utan att allt man kan se till att göra är att ha ihjäl fienden innan de har ihjäl dig. Sen spelar det ingen roll att du vet att de allra flesta på andra sidan bara är bondpojkar som skrivit in sig för att få en snygg uniform och två mål mat om dagen och egentligen bara är som du. All filosofi om fred och samhörighet spelar ingen roll, för i slutändan kommer någon av er dö nu när ni är fast i något mycket större än er själva. Jackrum är både en klassisk soldat med erfarenhet och slughet upp till öronen, men ändå totalt illusionslös om att det finns någon nobelhet i krig. Det bästa du kan räkna med om du blir tillfångatagen är att få en sista cigarett och att de hugger bra när du blir av med huvudet.

Den andra stora tråden, religionen, manifesteras av Nuggan. Hela Borogravia är nämligen Nuggans trogna tjänare. Han nämns i förbifarten i The Last Hero som en i gudaskaran på Cori Celesti, men i Borogravia är han monoteistiskt tjänad. Problemet är att han konstant skriver nya förbud, många av dem säger emot varandra. Andra går helt enkelt inte att leva efter. De har alltså en bibel med konstanta revisioner för varje ny upplaga, kan man säga. De senaste förbuden var mot att lägga pussel, mot stenar och mot färgen blå.

Pratchett var övertygad ateist, men inte lika aktiv i debatten som Douglas Adams. Det märks i Discworld, där religion som bäst är menlös och tramsig (Överstepräst Ridcully i Ankh-Morpork, tex) men som värst fruktansvärt livshämmande och förtryckande, som här. Men ändå finns det en trygghet någonstans i tron, men inte nödvändigtvis i religionen.

Den tredje, och kanske största, tråden genom boken är könsroller. Det är inte bara Polly Perks som klär ut sig till man för att gå med i armén, utan det visar sig vara flera stycken av de rekryter hon har med sig har gjort samma sak. Under boken funderar de ofta tillsammans på skillnader på att vara man och kvinna, hur de tas emot av samhället och hur de till och med ser på sig själva. Vissa praktiska saker, som att de kan svära mer och att det är praktiskt med byxor och fickor, men också de mer psykologiska delarna. En av bokens viktigaste scener är när Polly och en av de andra blir aggressivt osams, börjar skrika på varandra och Polly inser att hon faktiskt inte behöver låta sockarna[SUP]1[/SUP] tala.

Det är lite svårare att prata om den här delen utan att gå in och spåjla stora delar av boken, så jag nöjer mig med att säga att den hela slutar på ett betydligt mer tillfredsställande sätt än Mulan. Ja, de räddar landet och blir hjältar och får åka hem. Men de förändrar också landet och skapar nya förutsättningar för nästa generation. Det påminner en del om slutet i Amazing Maurice, på ett bra sätt.

Med det sagt är det mycket i boken som inte är klockrent. Pratchett har i flera böcker svårt att bygga längre tidsskalor. Både den här och Night Watch utspelar sig under max tre dagar, trots att det inte alls vore svårt att dra ut på tiden i dem till två-tre veckor. Det gör att den vänskap som byggs upp och den påverkan på världen Polly, Jackrum och gänget gör inte känns riktigt genuin, eftersom den inte riktigt får ta plats att mogna. Det är konstigt att det kan gå fort när det är nästan 500 sidor bok. För även om den har sina brister i tidsskala, i några underutvecklade sidokaraktärer och några biroller som bara är genuina stereotyper, är den bra på att dra in en i texten. Jag bryr mig genuint om hur det går och vill veta vad som händer med våra hjältar. Mycket i boken är fascinerande och det Pratchett vill diskutera blir aldrig pekoral. Idéerna och Jackrum lyfter boken högt, men det är nog bara de jag kommer bära med mig. Inte den bästa boken, men inte någon jag ångrar att jag läst.
[HR][/HR]The Last Hero
Witches Abroad
Small Gods
Night Watch
The Truth
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
The Amazing Maurice and His Educated Rodents
Mort
The Wee Free Men
Maskerade
The Last Continent
Hogfather
Jingo
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Carpe Jugulum
Monstrous Regiment
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
The Fifth Elephant
Thief of Time
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]I början får hon ett par sockar som hon lägger i byxorna för att det ska se ut som om hon har något hon inte har. Därefter dyker ordet “sockor” upp som omskrivning för samma sak i andra sammanhang genom boken.

 

[Khan]

Just det ja, Monstrous Regiment kom precis rätt i tiden för Irakkriget. Men det är inga direkta gliringar ditåt i boken. Ingen plot point om att "Zlobienia har massförstörelsevapen" eller något sådant. Med tanke på hur Pratchett arbetade skulle jag tro att den här var ganska klar långt tidigare än den publicerades. Irak invaderades i mars, boken kom ut i oktober, så det fanns gott om tid att göra revisioner för att klämma in referenser och dissar om det hade varit intressant.

Jag har faktiskt inte hittat att Pratchett uttalat sig alls om Irakkriget. Att han inte gillar krig i största allmänhet är rätt uppenbart, i och för sig.

 

[erikt]

Just det ja, Monstrous Regiment kom precis rätt i tiden för Irakkriget. Men det är inga direkta gliringar ditåt i boken. Ingen plot point om att "Zlobienia har massförstörelsevapen" eller något sådant. Med tanke på hur Pratchett arbetade skulle jag tro att den här var ganska klar långt tidigare än den publicerades. Irak invaderades i mars, boken kom ut i oktober, så det fanns gott om tid att göra revisioner för att klämma in referenser och dissar om det hade varit intressant.

Böcker är nästan alltid färdigskrivna ett bra tag innan de publiceras.
Vad jag förstår så är det normala (det finns undantag) att det går 6-12 månader från det att författaren skickar in sitt manuskript till förlaget tills dess att boken finns i handeln.

 

[Khan]

Böcker är nästan alltid färdigskrivna ett bra tag innan de publiceras.
Vad jag förstår så är det normala (det finns undantag) att det går 6-12 månader från det att författaren skickar in sitt manuskript till förlaget tills dess att boken finns i handeln.

Absolut. Det jag tänkte på var Pratchetts arbetsmetod som bland annat innehöll att han skrev idéer långt innan de blev böcker, och redigerade om sina verk många många många gånger innan de blev skickade till förlaget. Wee Free Men hade legat i malpåse i sex år innan han togstag i den ordentligt, tex. Jag skulle inte blivit förvånad om Monstrous Regiment hade kunnat vänta i något/några år medan han byggde in referenser till Irak om han velat.

 

[Khan]

A hat full of sky (2004)
Två år efter The Wee Free Men har Tiffany hunnit bli elva år. Det är dags för henne att börja gå i lära och bli häxa på riktigt. Hon får tjänst som lärling hos Miss Level, långt hemifrån. Här får hon lära sig vad häxeri egentligen går ut på. Men när hon råkar bli besatt av ett oändligt gammalt väsen från urtiden går inget som det ska…

Herreminje vad bra den var! Så många bra scener, så många bra karaktärer och små biroller. Alla speglar någonstans temat om att tygla sin ambition och att göra det man inte nödvändigtvis vill. Ödmjukhet är inte riktigt rätt ord, att veta sin plats är inte heller riktigt fingret på knuten, men det handlar om att vara jordnära. Att ha fötterna på jorden. Att inte låta saker stiga en åt huvudet trots att man ibland är bättre än andra. Granny Weatherwax är bäst på häxeri, punkt slut. Men hon har fötterna på jorden[SUP]1[/SUP].

Bokens skurk är ett mystiskt väsen kallad the Hiver, en sorts övernaturligt självförtroende och ambition utan själ eller ande. Den som blir besatt är fortfarande sig själv, men utan minsta behärskning. Ett intelligent id, ett evigt växande ego och galenskap. Det händer Tiffany.

Bokens tredje akt utspelar sig på the Witch Trials, ett kärt återseende från novellen the Sea and Little Fishes. I viss mån är Mrs Earwig (skurken i novellen) och hennes lärjunge Annagramma sidoskurkarna boken igenom. De representerar de olämpliga ledarna, de som besitter maktlystnad men inte nödvändigtvis förstår att de gör det. Om Anagramma eller Mrs Earwig skulle ha Grannys kunskaper, kombinerat med deras brist på självbehärskning och deras stora egon… Det skulle inte bli fint. Men samtidigt är de inte platta stereotyper, utan väl ihopbyggda karaktärer. Annagrammas lilla koven och hur de, Tiffany och Tiffanys nya vän Petulia samspelar är riktigt bra scener.

Men det bästa i boken är alla moralfilosofiska diskussioner Pratchett klämmer in när man inte är beredd. Så många gånger tror man att det ska gå på ett sätt för att Tiffany ska visa att hon lärt sig något eller att hon är beredd att ta ansvar. Men det visar sig att hon lärt sig något helt annat, mycket djupsinnigare än man kan tro. När hon gör en stor häxbragd får hon Grannys hatt, något alla andra häxlärlingar skulle ge vad som helst för. Men efter att ha funderat på saken ger hon tillbaka den. Hennes dialog med Granny i codan när hon förklarar varför visar att hon inte bara lärt sig själv saker och ting, utan att hon också lär Granny ett och annat. När Tiffany studsar mot Granny i deras scener sker tamejfan litterär magi.

A Hat Full of Sky är vida överlägsen the Wee Free Men. Mängder med detaljer lyfts över därifrån, främst Nac Mac Feegle förstås, men också många småsaker som på olika sätt symboliserar Tiffanys ankare och rötter i världen. Om jag måste säga något negativt är det att det är lite väl många förklaringar om vad som hänt i förra boken i denna. Många av dem sköts taktfullt och trovärdigt - det är inte direkt någon i Annagrammas lärlingskoven som tror att den här lilla elvaåringen besegrade Älvornas drottning - men ibland blir det lite mycket. Trots den lilla detaljen är boken bannemig fantastisk och klassar direkt in på topp fem.
[HR][/HR] The Last Hero
Witches Abroad
Small Gods
Night Watch
A Hat Full of Sky
The Truth
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
The Amazing Maurice and His Educated Rodents
Mort
The Wee Free Men
Maskerade
The Last Continent
Hogfather
Jingo
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Carpe Jugulum
Monstrous Regiment
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
The Fifth Elephant
Thief of Time
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Å andra sidan har hon ju näsan i vädret…

 

[Khan]

The Art of Discworld (2004)
En samling med Paul Kidbys målningar och skisser, uppblandat med kåserier och löst flödande tankar från Terry Pratchett? Låter som en bra kombination.

Texten i boken är till största delen rent litteraturbiografisk. Pratchett förklarar om de olika karaktärerna, miljöerna och bilderna, hur de kom till och varför de är som de är. Carrot är döpt efter en hantverkare som hjälpte Pratchetts att renovera huset en gång, Nanny Ogg dök egentligen upp som en punchline som på ett skämt, Überwald kom till för att han har en fascination för Christopher Lees version av Dracula, med mera. En lång förklaring kring varför Vetinari inte är en machiavellisk figur är bland det intressantaste. Massor med anekdoter om hur skrivprocessen går till och hur han inte gillar tanken på att någon ska forska i den efteråt - det är ingen slump att han bad sin dotter och Neil Gaiman att köra över alla hans utkast och gamla hårddiskar med en ångvält i sitt testamente.

Kidby skriver själv lite text här och där, men enbart för att förklara vissa bilder och hur processen gick till. Han samlar tydligen på stenar för att ha som referensmaterial till när han målar troll. Det gör mig lite glad inombords. Men den stora stjärnan här är hans bilder. Pratchett säger på flera ställen hur klockrent Kidby har lyckats tolka hans ganska vaga instruktioner[SUP]1[/SUP], och är imponerad av hans känsla för att plocka upp detaljer genom flera böcker till en enda bild.

Flera av porträtten är helt rätt för min bild av karaktärerna och i en del är det till och med detaljer jag själv inte hade tänkt på, men som känns så självklart efteråt. Det är i efterhand uppenbart att Twoflower har strumpor i sandalerna. Andra är så klockrena att jag inte kan tillföra något själv. Cohens ansiktsuttryck med en kombination av bitterhet, ilska, heroism och stoisk bestämdhet, allt på en gång, till exempel. Eller det lilla flinet i Death of Rats’ ansikte[SUP]2[/SUP]. Eller allt med Mr Tulip.

Jag tror den här är den mest essentiella av alla sidoböcker hittills - inte lika rolig som Nanny Ogg’s Cookbook[SUP]3[/SUP], eller användbar som Streets of Ankh-Morpork, men otroligt intressant ur ett metaperspektiv. Jag tror det här kan vara det närmaste Pratchett kom till att skriva en biografi över sitt verk. Absolut intressant för alla som gillar Discworld. [HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]”Paul sees things my way about seventy-five per cent of the time”

[SUP]2[/SUP]Är det ett flin? Eller är det bara så en råttskalle ser ut? Det är så subtilt att det är svårt att veta. Helt rätt, med andra ord.

[SUP]3[/SUP]Som jag via den här boken fick reda på skrevs för att samla pengar till The Orangutan Foundation. Coolt.