Nekromanti Projekt Pratchett!

Staffan

Myrmidon
Joined
7 Jun 2000
Messages
4,228
Location
Lund
Dödens förklaring för Susan i slutet av Hogfather om varför människor behöver fantasi är bland det vackraste jag läst.
“All right," said Susan. "I'm not stupid. You're saying humans need... fantasies to make life bearable."

REALLY? AS IF IT WAS SOME KIND OF PINK PILL? NO. HUMANS NEED FANTASY TO BE HUMAN. TO BE THE PLACE WHERE THE FALLING ANGEL MEETS THE RISING APE.

"Tooth fairies? Hogfathers? Little—"

YES. AS PRACTICE. YOU HAVE TO START OUT LEARNING TO BELIEVE THE LITTLE LIES.

"So we can believe the big ones?"

YES. JUSTICE. MERCY. DUTY. THAT SORT OF THING.

"They're not the same at all!"

YOU THINK SO? THEN TAKE THE UNIVERSE AND GRIND IT DOWN TO THE FINEST POWDER AND SIEVE IT THROUGH THE FINEST SIEVE AND THEN SHOW ME ONE ATOM OF JUSTICE, ONE MOLECULE OF MERCY. AND YET—Death waved a hand. AND YET YOU ACT AS IF THERE IS SOME IDEAL ORDER IN THE WORLD, AS IF THERE IS SOME...SOME RIGHTNESS IN THE UNIVERSE BY WHICH IT MAY BE JUDGED.

"Yes, but people have got to believe that, or what's the point—"

MY POINT EXACTLY.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,527
"He looked at the face staring at him in the mirror. Unfortunately it was his own."
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,527
"Give a man a fire and he is warm for a day. Set a man on fire and he is warm for the rest of his life."
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,527
Jingo (1997)
Krig! Krig förändras aldrig… Utom på Discworld där världens mäktigaste stat har lagt ned sin armé. Det skapar något av en situation när en ensam bågskytt bakom en gräsbeklädd gnoll[SUP]1[/SUP] skjuter den klatchiska prinsen, här på statsbesök. Det, i kombination med den nyupptäckta ön Leshp[SUP]2[/SUP] mellan de båda staterna, skapar en inflammerad stämning som snabbt eskalerar till fullskaligt krig! Det är upp till stadsvakten och kommendant Vimes att lösa situationen. Vem sköt? Varför? Och varför har någon riktigt inkompetent pajsare lagt ut spår som ska peka åt Klatch?

Jingo handlar om rasism. Klatch dök upp första gången i Sourcery som ett sätt för Pratchett att göra skämt baserade på Tusen och en Natt. Här fortsätter det arabiska temat och det är tydligt att Klatch ska vara vagt mellanöstern med starka medeltidsmuslimska övertoner. De har uppfunnit mängder med saker - alkemi, matematik, alkohol, med mera - och har en civilisation som är en par[SUP]3[/SUP] med Ankh-Morpork utan problem. Men här kommer vi till rasismen.

Fördomar frodas. Där det tidigare handlat om troll mot dvärgar och fördomar mellan odefinierat kodade fantasyklyschor är det numer dags att prata om fantasy-London mot fantasy-mellanöstern och det är… förvånansvärt bra gjort[SUP]4[/SUP]. Utan att ge för många spoilers är boken väl balanserad och hela twisten i slutet är en snygg vändning av troperna man brukar se när vita män i skäggåldern brukar försöka skriva om rasism. Då och då kan det bli övertydligt, särskilt i den del av storyn som handlar om Sgt Colon och Cpl Nobbs. Deras diskussioner sinsemellan blir oftast bra[SUP]5[/SUP] men Colons egna eskapader får mig att vilja ta fram skämskudden lite för ofta när de kommer till Klatch i sista delen.

Det här är den bästa om vakten än så länge. Deckarhistorien är intressant, de politiska intrigerna är fängslande och karaktärerna lätta att intressera sig för. Även om ingen får ett rejält djupdyk i sitt psyke, mer än möjligen Vimes, är det alltid lätt att vända blad för att man bryr sig. Särskilt om de som tidigare bara varit humorister, Nobby och Sgt Colon. Lord Rust och de andra krigshetsarna är också fascinerande, och jag tror aldrig Pratchett har varit så här öppen med sitt klassförakt som här. Men när ska man vara det om inte när gamla snofsiga rika män tycker unga fattiga folk ska ut och dö utan att det egentligen finns någon anledning? Pratchett är uppenbarligen mot krig. Svårt att argumentera emot, och jag håller helt med. Särskilt eftersom krig... krig aldrig förändras...
[HR][/HR] Witches Abroad
Small Gods
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
Mort
Maskerade
Hogfather
Jingo
Lords and Ladies
Guards! Guards!
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic
[HR][/HR] [SUP]1[/SUP]JFK-skämten tappar en del när man försöker översätta dem. Men tjo vad många det finns.
[SUP]2[/SUP]På ett sätt är det en referens till R’lyeh med bläckfiskmosaiker och uråldriga ruiner. Å andra sidan är det precis lika mycket en väldigt Pratchettsk referens till Atlantis. Det är Atlantis. Fast tvärtom.
[SUP]3[/SUP]Inte enligt Morporkerna förstås. Alla vet ju att de där inte är civiliserade på riktigt.
[SUP]4[/SUP]Jag har inget som helst tolkningsföreträde när man pratar rasism, då jag själv är inavlad västgöte sedan femtielva generationer bakåt. Not 3 från recensionen av Men at Arms gäller även här.
[SUP]5[/SUP]Särskilt Nobbys svar. Sarkasm? Är han uppriktig? Är han uppriktigt förbannad på sin gamle vän eller bara försiktigt kritisk? Så mycket som lämnas åt läsaren, på ett bra sätt.
 

Staffan

Myrmidon
Joined
7 Jun 2000
Messages
4,228
Location
Lund
Även om Jingo är allmängiltig har den ett särskilt horn i sidan till Falklandskriget. Krig om en liten skitö på andra sidan världen används för att piska upp nationalistiska stämningar på hemmaplan för politiskt gagn... och den som gör det heter Lord Rust, en inte helt subtil referens till the Iron Lady, Margaret Thatcher.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,527
Staffan;n282685 said:
Även om Jingo är allmängiltig har den ett särskilt horn i sidan till Falklandskriget. Krig om en liten skitö på andra sidan världen används för att piska upp nationalistiska stämningar på hemmaplan för politiskt gagn... och den som gör det heter Lord Rust, en inte helt subtil referens till the Iron Lady, Margaret Thatcher.
Jag tror jag var för fast i fantasyland och historiska referenser för att ta den. Jag fick en bild av att det var mer en isärplockning av äldre referenser, tex. Lord Cardigan och Charge of the Light Brigade och liknande krigsromantik. Det kombinerat med tankar kring Frankrike och Algeriet... Pinsamt att jag missade helt enkelt.

Med tanke på hur Pratchett skrev, dvs alla idéer samtidigt och när en bok blev någorlunda klar fokuserade han på den, är det inte omöjligt att han börjat skissa på Jingo redan på åttiotalet, även om den gavs ut först 1997.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,527
The Discworld Mapp (1995)
Ännu en karta! Den här gången är det dags för hela Discworld att kartläggas, tillsammans med en kort historik över kända upptäckare på Discworld. De är alltifrån viktorianska dumskallar till den kände "Llamedos" Jones, som tog med sig stencirklar och druidism till hedningarna. Korta anekdoter med en stor dos Pratchettsk putslustighet. Inte en lång läsning (25 sidor) men en rolig liten distraktion från de vanliga böckerna.

Kartan i sig är vacker, men inte lika brutalt överproducerad som Streets of Ankh-Morpork. Jag är fortfarande sugen på att ha den på väggen, men inte den här. Den är fin, men inte lika fin. Fast rätt fin ändå.

 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,527
The Last Continent (1998)
Nu har Pratchett återvänt till sina rötter, fast med alla lärdomar han dragit av över tjugo böcker och femton års skrivande. Och det är fenomenalt.


Boken är den hittills allra tydligaste på det Pratchetts formel för bokskrivning med två distinkt åtskilda historier som vävs ihop på slutet. I den här boken är de till och med åtskilda fram till sida 387 av 412. De båda möts alltså inte förrän de sista sex procenten av boken...

Rincewind är strandsatt på en öde kontinent, XXXX, Discworlds svar på Australien. En talande känguru dyker upp och försöker tvinga honom att bli en hjälte. Rincewind säger nej, och spenderar resten av boken med att försöka undvika Sitt Öde Som Hjälte än en gång. Det gör han genom en ytterst ovanlig roadmovie från ena änden av landet till den andra fullkomligt pepprad med det ena skämtet efter det andra om Australien och australiensare. Möter han en galen dvärg som kör postapokalyptiska fordon genom ödemarken? Check. Finns det ett operahus som ser ut som en samling segel? Check. Får han en Drop Bear i huvudet[SUP]1[/SUP]? Check. Möter han en krokodil med en stor kniv? Check, check, och check.

Samtidigt[SUP]2[/SUP] råkar Trollkarlarna gå vilse i tid och rum när de är på semester och hamnar otroligt långt tillbaka i tiden, otroligt långt bort. De är borttappade på en öde ö, en liten söderhavspärla med fantastiskt klimat. Men också där inte växtligheten inte funkar som den brukar - the Dean nämner vid ett tillfälle att han är sugen på en cigg och tio minuter senare finns det en cigarettbuske vars frukt till och med har filter. Det visar sig bero på att ön finns innan tiden börjar (Dreamtime, någon?) och den som skapat den är Evolutionens Gud som bor där och försöker få kläm på hur det här med evolution ska gå till. Det finns en nisch (någon vill ha cigg) och den bör fyllas effektivt (någon får sin cigg). Men länken mellan de två är inte så glasklar…

Jag fullkomligt älskar trollkarlarna här! De har sällan varit så perfekta karikatyrer av torra gamla män i akademin som inte sett utsidan av ett universitet på de senaste femtio åren[SUP]3[/SUP]. Deras småtjafs, gnabbande och små interna maktstrider är fantastiskt roligt. Särskilt den unge Ponder Stibbons, den ende under trettio[SUP]4 [/SUP]i sällskapet, är excellent. Hans försök att förstå världen och nedtryckta entutiasm och optimism som hela tiden hämmas av de gamla gaggiga det-var-bättre-förr-harangerna är otroligt roliga.

Rincewind är som tidigare mest en ursäkt för att få hänga upp skämt på, men hans utveckling från Interesting Times fortsätter här och han har nog aldrig varit mer Rincewind än här. Hans oneliners, självnedsättande skämt, snabba observationer i förbifarten och totala vägran att vara hjälte är ohyggligt skrattframkalalnde. Jag tror jag nog inte skrattat högt en tiondel så ofta åt någon av de andra böckerna. Och det är starkt beröm i en serie med många lysande komedier.

Det här är motsatsen till Small Gods. På ett bra sätt. Där Small Gods använde satir och humor för att understryka sina poänger använder Last Continent humor och satir för att visa att den inte har någon poäng. Den är bara rolig. Fantastiskt rolig till och med. Och det räcker långt.
[HR][/HR]Witches Abroad
Small Gods
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
Mort
Maskerade
The Last Continent

Hogfather
Jingo
Lords and Ladies
Feet of Clay

Guards! Guards!
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Narrativt samtidigt, inte temporalt. Så att säga.

[SUP]2[/SUP]En koala, fast rovdjur. De trillar ner i huvudet på folk, knockar dem och äter dem sedan när de är medvetslösa. De finns absolut på riktigt, hedersord.

[SUP]3[/SUP]Möjligen undantaget närmsta pub.

[SUP]4[/SUP]Till och med den ende under 60.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,527
"In fact there are many things everyone knows about vampires, without really taking into account that perhaps the vampires know about them by more, too."
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,527
"Don't trust the cannibal just because he's using a knife and fork!"
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,527
Carpe Jugulum (1998)
Ring i klockorna! Dansa på torget! Lancres kung och drottning har fått ett barn! Den lilla dottern ska namnges i en stor ceremoni och alla är inbjudna, hög som låg, ung som gammal. Till och med de många småkungariken som omger Lancre har fått inbjudningar och skickar digniteter. Alla är välkomna. Utom Granny Weatherwax…

Några som däremot fått inbjudningar och definitivt dyker upp är vampyrfamiljen de Magpyr. Mamma, pappa, två barn, en klassisk modern kärnfamilj. Bara det att de är vampyrer och vi vet ju att vampyrer inte kan komma in om de inte är inbjudna. Vad händer om man bjuder in dem till ett helt kungarike? Läs boken och få reda på svaret…

Boken har två starka trådar som sammanflätas snyggt och vackert. Den första är frågan om moral kontra religion. Granny Weatherwaxs benhårda känsla för rätt och fel (
“There are no grey. There is only black and white, and sometimes the white’s gone grubby”) kontrasteras mot den konstant tvivlande Om-prästen Oates som inte vet vad han tror på, egentligen. Men även Granny har sina inre demoner - de som försöker få henne att tänka i skalan Gott vs Ont istället för Rätt vs Fel. Riktig ondska börjar när man tänker på folk som saker. Det är fel. Men även de goda tänker ibland på människor som saker, vilket ofta de “goda” i religionen gjort genom historien… Oates tvivel blir inte direkt mindre av att umgås med Granny.

Den andra tråden handlar om vampyrer och vampyrism. Greve de Magpyr har härdat sig själv och sin familj mot alla vanliga vampyrproblem - börja med de små och oviktiga religionernas symboler, arbeta dig uppåt tills du kan stå emot alla, tex - och varken vitlök, rinnande vatten, citroner[SUP]1[/SUP], vattenmeloner[SUP]2[/SUP], kan skapa problem för dem längre. De tar över slottet i Lancre så fort de kommer in och planerar att förvandla hela landet till en enda stor blodbank. På ett civiliserat vis förstås. Inga mer tramsigheter i stil med klassiska vampyrdumheter. Inga bord med träben, som lätt kan brytas av och bli stakar. Inga stora gardiner som snabbt kan rivas ned och visa solen. Ingen samling av heligt vatten i källaren[SUP]3[/SUP]. Nu är det nya tider, nya regler. Vampyrerna har blivit smarta.

Den största delen av handlingen följer Agnes, Magrat och Nanny Ogg när de försöker slänga ut vampyrerna från slottet. De organiserar en mobb, de försöker smyga in, etc. men inga planer lyckas. Till slut flyr de när vampyrerna visar sig för starka. De ska gömma sig och göra upp en plan. Det finns också några andra småhistorier, ingen stor nog för att kallas B-plot. Kung Verence blir brutalt hypnotiserad av vampyrerna, men kidnappas av Nac Mac Feegle[SUP]4[/SUP]. Son de Magpyr försöker charma Agnes, men det går inget vidare.

Nu ska vi prata lite om karaktärerna. Magrat har verkligen växt. Att bli mor har gjort henne otroligt mycket gott som karaktär. Hon är inte den tramsiga hippien längre utan känns vuxen på riktigt. Nanny Ogg, som måste axla Grannys mantel som ledaren för Lancres häxkoven mot sin vilja, visar tydligt varför hon brukar föredra att spela andrafiol. Många insikter i hennes huvud, men mängder kvar att utforska ändå. Snyggt. Tyvärr är Agnes inte lika intressant som de andra två. Hon är fortfarande en ganska platt karaktär vars enda egentliga karaktärsdrag är att hon har komplex över att hon är tjock. Visserligen har hon utvecklat Perdita från ett alter ego hela vägen till en alternativ personlighet den här gången, men det gör ingenting för Agnes som person förutom att hennes inre monolog nu är en inre dialog. Trist, eftersom hon var rätt lovande i Maskerade. Hon hade potential där som inte utnyttjas här. Hennes stårylajn med son de Magpyr är inte så intressant som den skulle kunna vara heller, utan känns mer som en “äntligen får jag uppmärksamhet av en kille”-historia än något som faktiskt klickar på riktigt.

Däremot är moraldiskussionerna och religionsdiskussionerna fantastiska. Oates och Granny gör en lång resa tillsammans och pratar mest om moral och religion. Det är lysande. Och snyggt kontrasterat mot vad som händer med vampyrerna och vad de gör. Sedan har Granny en fantastisk plan för hur hon ska besegra vampyrerna, som tyvärr är alldeles omöjlig att prata om utan att förstöra hela slutet. Men det lyckas vara listigt, roligt, oväntat och
otroligt karaktärsbundet till Granny samtidigt.

Men just resan fick mig att klia mig i huvudet många gånger - de reser alltså från Lancre till Überwald två pers på en mula, stannar och vilar på vägen och kommer ändå fram samma natt? Hela boken utspelar sig under en enda natt, nämligen. Tittar man på kartan i Discworld Mapp är det skitlångt… Mindre problem egentligen, men lite förvirrande.

Boken har sina brister, men är på det stora hela bra. Ingen ny favorit, men ingen dålig bok heller. Den förtvivlan man känner från de andra när Granny “säger upp sig” som häxa i Lancre är stark. Och det finns några andra ställen där det rycker till i känslorna, och många ställen där jag skrattade rakt ut åt välkonstruerade ordvitsar eller gamla vampyrfilmsskämt. Bra, men inte den bästa kan man nog säga är en bra sammanfattning.
[HR][/HR] Witches Abroad
Small Gods
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
Mort
Maskerade
The Last Continent
Hogfather
Jingo
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Carpe Jugulum
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR] [SUP]1[/SUP]Pratchett har hittat extra många roliga vampyrmyter som han blandar in. Bland annat måste de tydligen, enligt vissa myter, bita i en citron för att kunna dö på riktigt.

[SUP]2[/SUP]Också en äkta vampyrmyt. Bisarrt nog.


[SUP]3[/SUP]Tydligen hade farbror de Magpyr det som hobby.

[SUP]4[/SUP]Första gången de dyker upp. Mig veterligen enda gången de är med innan Wee Free Men.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,527
"[Rincewind] occasionally does the right thing when all else fails."
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,527
GURPS Discworld (1998)
Jag har faktiskt inte läst GURPS Discworld. Jag har läst Discworld Roleplaying Game, vilket är en svagt uppdaterad nyutgåva från 2000. Uppdateringen består i att det bytt namn och omslag. Och att de poängterar den skillnaden i förordet. Bara så ni vet att jag tekniskt sett recenserar en bok jag inte läst.

Discworld RPG är en stor och tung bok, 240 sidor i ungefär A4-storlek. Mängder med härliga svartvita illustrationer av Paul Kidby och genuin pratchettism genomsyrar hela projektet[SUP]1[/SUP]. Jag har läst en hel del andra spel som bygger på etablerade världar - Star Wars T6, Deciphers LotR, Wheel of Time D20, m.fl. - men inget har på samma sätt genuint fångat både språket och känslan av sin förlaga på samma sätt som här. Jag har nog aldrig tidigare skrattat högt åt regeltext på det här sättet tidigare. Det lilla bestiariet med Discworlds fauna innehåller många muntra beskrivningar av varför de olika varelserna har de stats de har, t.ex.

Spelet har elva kapitel, med reglerna i GURPS Lite inklistrade som ett appendix på slutet. Två kapitel handlar om Discworld i allmänhet, ett om Ankh-Morpork i synnerhet och ett om Unseen University i ännu mer synnerhet. Två kapitel om karaktärsskapande, ett om magi, ett om religion och panteon och ett bestiarum med lite Discworldspecifika monster och varelser. Sedan ett litet SL-kapitel, mer om det strax.

De världsbeskrivande kapitlen är bra och fångar som sagt känslan av Discworld, humorn och språket[SUP]3[/SUP]. Det är lagom överskådliga, men tillför egentligen inte någonting jag redan visste. Å andra sidan jag ju precis pumpat skallbenet fullt av allt Pratchett publicerat om världen till dags dato så…
Jag har egentligen inte något emot de världsbeskrivande delarna av boken. De är helt klart över genomsnittet i tradspel, bara inte i topp. Däremot har jag tre stora problem med andra delar av boken[SUP]4[/SUP]. Jag tar dem i storleksordning.

Minst av dem är magikapitlet. Det är stort (30 sidor), klumpigt och simulerar inte känslan av Discworld alls. Det är GURPS standardmagi där allt som gör Discworlds magi till just Discworlds magi reduceras till att byta namn på trollformler, dela upp dem i häxkonst och trollkarlslära och inte så mycket mer. Känslan i GURPS väldigt standardiserade, klonkiga, tekniska fokus på magi passar inte alls in.
Det andra är regelsystemets tillämpning i största allmänhet. Jag är verkligen inte en expert på GURPS och den enda jag läst utöver denna är GURPS Swashbucklers. Så min kritik kanske är onyanserad. I grunden är systemet ett väldigt enkelt och tradigt spel. Slå 3T6 mot din färdighet, lika med eller under är lyckat. Det finns perfekt, det finns fummel, det finns KP, etc. Sedan har det c:a 1 000 000 olika tillägg och småregler, kallade Advantages och Disadvantages. De funkar ungefär som Talanger i Fria Ligans system. Den stora pitchen är att systemet kan användas till alla världar och alla stilar och alla genrer. Men det kan det nog inte. Särskilt inte som det presenteras här.

Även om boken flera gånger säger att jag kan använda den utan fler GURPS-böcker är det otroligt många referenser och sidhänvisningar till andra delar av GURPS lineup att jag inte tror dem. Det finns inga regler för hur jag ska bygga nya monster och varelser, trots att bestiariet är mycket litet (Se GURPS Bestiary), t.ex. Magikapitlet är som sagt inte så bra, både för långt och för kort på samma gång (Se GURPS Magic). Och så vidare...

Men den tredje problematiken är att det finns ett rent lysande kapitel i boken. Spelledarkapitlet. Den andra halvan är lite scenarier, varav alla känns som om de skulle kunna vara setups för Pratchetts romaner. Men den första halvan är genuint fantastisk. Det är 4,5 sidor analys av vad som definierar Discworlds typ av humor och hur man kan använda den i spel. Sitcom, satir, parodi och flera andra subgenrer gås igenom och diskuteras, analyseras och hålls upp mot ett Discworld-filter. Den svåra balansen allvar trams, heroisk seriositet mitt i alla aktiva referenser och så vidare. Fascinerande. Enastående. Om jag lyckas skriva något liknande när hela projektet blir klart är jag överlycklig. Men varför är det bara så lite? Det här är det viktigaste i hela boken och det är inte ens 2% av dess sidantal.

I slutändan kan jag nog inte rekommendera någon att köpa boken, utöver de fantastiska bilderna. Jag tror man får en minst lika bra bild av hur man ska spela på Discworld genom att läsa några av böckerna, hänga på Lspace[SUP]5[/SUP] om man funderar på något speciellt och sedan ympa in sitt eget favoritsystem. Jag har svårt att se något exempel som matchar settingen bra utan att gå in på ren genre-simulering, som Daughters of Verona. Det kanske är allra bäst att köra på det du är bekväm med, Eon eller År Noll-motorn, eller till och med GURPS. Om jag nu inte avskräckt dig helt.
[HR][/HR][SUP]1[/SUP]Utom själva reglerna. Men mer om det nedan[SUP]2[/SUP]
[SUP]2[/SUP]Eller ovan, om du gått direkt till fotnötterna.

[SUP]3[/SUP]De använder till och med fotnötter på samma sätt. Bara det, liksom.
[SUP]4[/SUP]Utöver lite småmissar, t.ex. kallas det allmänna språket Ankhian, när det enligt böckerna heter Morporkian. Inget man inte kan leva med.
[SUP]5[/SUP]Discworld-wikin. Finns på internet.
 

LJSLarsson

Hero
Joined
11 Mar 2008
Messages
1,513
Jag har läst både gamla GURPS Discworld och den nya Discworld Roleplaying Game som kom för några år sedan.

Jag älskar GURPS och tycker att det är ett bra system - och det var faktiskt GURPS Discworld som över huvud taget fick mig att "fatta" hur rollspel fungerade - men tyvärr tycker jag inte systemet passar till Pratchetts berättelser. Eller jo, det passar för hans vaktböcker, men magisystemet är alldeles för narrativt och filosofiskt för hårda regler. Det viktigaste för en trollkarl är ju inte hur många D6 hans Fireball gör - det viktigaste är ju att frukosten serveras på rätt tid!

Dungeon World eller FATE hade varit mycket bättre val för Discworld än GURPS enligt mig.
 

LJSLarsson

Hero
Joined
11 Mar 2008
Messages
1,513
Khan;n283281 said:
Witches Abroad
Small Gods
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
Mort
Maskerade
The Last Continent
Hogfather
Jingo
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Carpe Jugulum
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic
Håller själv på att läsa igenom och recensera alla böckerna, så jag tittar bara in i den här tråden sporadiskt för att inte besudla mina egna åsikter. Men det är kul att se hur olika vi tycker om böckerna.

Chockad* över att du satte Pyramids så lågt. Den är högt på min egen lista. Tycker att Dios är en av de bästa skurkarna i hela Discworldserien. :)


[hr][/hr]

*Eller så chockad man kan bli när man kommer ihåg att folk har olika smak och åsikter.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,527
LJSLarsson;n283697 said:
Jag har läst både gamla GURPS Discworld och den nya Discworld Roleplaying Game som kom för några år sedan.
Vilket spel menar du här? Är båda GURPS? För då är de nog samma spel, fast med supplementet Discworld Also inbakat i den nyare om jag förstått internet rätt. Finns det andra?

LJSLarsson;n283697 said:
Jag älskar GURPS och tycker att det är ett bra system - och det var faktiskt GURPS Discworld som över huvud taget fick mig att "fatta" hur rollspel fungerade - men tyvärr tycker jag inte systemet passar till Pratchetts berättelser. Eller jo, det passar för hans vaktböcker, men magisystemet är alldeles för narrativt och filosofiskt för hårda regler. Det viktigaste för en trollkarl är ju inte hur många D6 hans Fireball gör - det viktigaste är ju att frukosten serveras på rätt tid!

Dungeon World eller FATE hade varit mycket bättre val för Discworld än GURPS enligt mig.
Jag håller nog med dig, men inte nödvändigtvis om Dungeon World. Jag har inte läst det, visserligen, men vad jag har förstått skulle jag nog göra ett helt eget PbtA-hack för Discworld istället för att använda DW. Fate hade nog funkat fint så länge alla är med på vad det är för humor och stil man ska emulera.

LJSLarsson;n283697 said:
Håller själv på att läsa igenom och recensera alla böckerna, så jag tittar bara in i den här tråden sporadiskt för att inte besudla mina egna åsikter. Men det är kul att se hur olika vi tycker om böckerna.

Chockad* över att du satte Pyramids så lågt. Den är högt på min egen lista. Tycker att Dios är en av de bästa skurkarna i hela Discworldserien. :)
Ja, olika kommer man alltid tycka! :) Mitt problem med Pyramids är rakt av karaktärerna. Den enda som lyser igen om är Dios, som absolut är på topp fem bland skurkarna. Men alla andra är... okej. På sin höjd. Varenda viktig person i Wyrd Sisters hade en extremt tydlig personlighet och kändes som de existerade utanför själva storyn. Inte så i Pyramids. Karaktärerna var på skalan okej till meh. Ingen var direkt dålig, men ingen utöver Dios var heller direkt bra. Storyn var heller inte så lattjo, men hade kunnat räddas av starka karaktärer.

Min största grinighet med böckerna är dock Reaper Man. Stårylajnen med Döden är nog det bästa Pratchett skrivit hittills. Men den andra halvan av boken är verkligen inte on par - stora delar av den är till och med ganska dåliga, och det som är bra är bara rena skämt. Ställ det mot Dödens fantastiskt välskrivna sista tid i livet med melankolin och "lära sig att ha något att leva för". Det sabbar hela boken. Lite så är det med Pyramids också, fast inte så distinkt. Dios lyser, resten är mest meh. Det räcker inte, som jag ser det.

Men nog om mina förtydliganden/galenskaper. Varför lyfte du Pyramids så mycket högre än mig? Vad gjorde den till en favorit?
 

LJSLarsson

Hero
Joined
11 Mar 2008
Messages
1,513
Steve Jackson Games släppte en reviderad utgåva för några år sedan (http://www.sjgames.com/gurps/books/Discworld/). Den använder GURPS-reglerna, men går att läsa sjävlstående.
De uppdaterade hela magisystemet och gick ifrån GURPS spell-system till ett sorts improvisationssystem... och enligt mig är det fruktansvärt omständligt och otympligt. Efter att ha läst boken skulle jag inte kunna förklara för en spelare hur det fungerar, och jag känner mig ändå så rätt trygg i GURPS. Det kändes som om de ville köra PbtA, men inte kunde ta sig ur sin stela GURPS-kostym.
Och ja... i mitt hjärta tänkte jag nog en särskild Discworld-PbtA istället för Dungeon World RAW. ;-)


Det som lyfter Pyramids för bland annat humorn: tycker att det är en av de roligaste böckerna ur ett rent humoristisk perspektiv, som till exempel the mind games mellan P'Teppic och Dios, eller scenen med sfinxen. Sedan är det förstås Dios, som än så länge håller förstaplatsen bland skurkarna*. Alla andra är ju master minds - bigger than life - men Dios känns som en person man verkligen skulle kunna möta i vår egen värld, en som gör ont för sina medmänniskor bara för att han är så rädd för förändring.

Men jag håller med om att P'Teppic, P'Traci och de andra inte är de bästa karaktärerna, så boken kommer inte hamna på top fem hos mig. Men däremot bland den övre hälften, i alla fall.

Vill du läsa min hela recension så är den här:
http://trevligascenarion.se/pyramids/

[hr][/hr]

*Jag är än så länge bara på Eric i min genomläsning. Spontant kan jag föreställa mig att Carcer kan norpa förstaplatsen - jag tycker han är en av de bästa sakerna i Pratchetts senare författarskap.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,527
LJSLarsson;n283761 said:
Steve Jackson Games släppte en reviderad utgåva för några år sedan (http://www.sjgames.com/gurps/books/Discworld/). Den använder GURPS-reglerna, men går att läsa sjävlstående.
De uppdaterade hela magisystemet och gick ifrån GURPS spell-system till ett sorts improvisationssystem... och enligt mig är det fruktansvärt omständligt och otympligt. Efter att ha läst boken skulle jag inte kunna förklara för en spelare hur det fungerar, och jag känner mig ändå så rätt trygg i GURPS. Det kändes som om de ville köra PbtA, men inte kunde ta sig ur sin stela GURPS-kostym.
Och ja... i mitt hjärta tänkte jag nog en särskild Discworld-PbtA istället för Dungeon World RAW. ;-)
Aha! Då var det som jag tänkte. Det är lite frustrerande att de inte döpte om det lite grann, bara för att undvika förvirring. De kunde åtminstone skrivit ut Discworld 3d Edition.
LJSLarsson;n283761 said:
Det som lyfter Pyramids för bland annat humorn: tycker att det är en av de roligaste böckerna ur ett rent humoristisk perspektiv, som till exempel the mind games mellan P'Teppic och Dios, eller scenen med sfinxen.
Det vet jag inte om jag håller med om. Jag tycker humorn visserligen var rolig här och där, men inte alls på samma nivå som många andra. Den enda gången jag gjorde mer än fnissade lite grann var när de olika solgudarna började slåss om solen och prästerskapet blev sportkommentatorer. Men humor är ju väldigt personlig - jag skrattade otroligt mycket mer åt andra böcker själv, särskilt Witches Abroad och Wyrd Sisters. Och ett Discworld. PbtA låter som en kul utmaning. Dungeon Discworld?

LJSLarsson;n283761 said:
Sedan är det förstås Dios, som än så länge håller förstaplatsen bland skurkarna*. Alla andra är ju master minds - bigger than life - men Dios känns som en person man verkligen skulle kunna möta i vår egen värld, en som gör ont för sina medmänniskor bara för att han är så rädd för förändring.

Men jag håller med om att P'Teppic, P'Traci och de andra inte är de bästa karaktärerna, så boken kommer inte hamna på top fem hos mig. Men däremot bland den övre hälften, i alla fall.
Det argumentet köper jag. Men jag håller nog på att det finns bättre skurkar både tidigare och senare. Lady MacBeth i Wyrd Sisters är jag mycket förtjust i, likaså i Vorbis i Small Gods. Och de enormt mänskliga hjälpredorna Teatime har i Hogfather (inte nödvändigtvis Teatime själv). Eller konspirationen i Jingo. Och några till som jag tror jag kommer tycka bättre om men inte vill nämna för att jag inte kommit dit än.


LJSLarsson;n283761 said:
Vill du läsa min hela recension så är den här:
http://trevligascenarion.se/pyramids/
Har läst dem alla, följer din blogg sedan du tipsade om den på WRNU förra gången. :)
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,527
"Stephen Briggs /.../ knows even more about Discworld than Mr Pratchett which is, when you think about it, very odd."
 
Top