Nekromanti Projekt Pratchett!

[Khan]

Moving Pictures (1990)
Välkommen till Holy Wood!

Ankh-Morporks alkemister har lyckats skapa film. Precis som det låter - de har filmkameror, biosalonger, till och med popcorn! Allt som behövs för att skapa film och ta Discworld med storm.

I huvudrollen, både i boken och i de bästa filmerna, har vi Victor Tugelbend. En lat student från Osynliga Universitetet som på ett magiskt sätt dras till Holy Wood och filmindustrin. Det dröjer inte länge innan han blivit den största stjärnan tillsammans med vännen Ginger och mannen bakom kameran, C.M.O.T. Dibbler.

Men naturligtvis är allt inte så enkelt som man kan tro. Holy Wood är egentligen byggt på ruinerna av en urgammal stad, där sovande saker från andra verkligheter bara väntar på att komma in i vår, och nu har ett perfekt verktyg för att hitta form och villkor. Cthinema.

När jag läste den här boken förra gången hade jag ingen koll på Lovecraft utöver det jag fått via allmänbildning. Men nu när jag läst en del ser jag så otroligt många vitsar och idéer som är därifrån. Jag mindes mest boken som ett ramverk att hänga upp skämt om filmklassiker på, men det är också en hel del intressant utforskande av Lovecrafts idéer. De obeskrivbara varelser som försöker riva upp ett hål i vår verklighet för att ta sig igenom, var har de bättre material än i hur filmen påverkar oss och våra sinnen? Fascinerande. Att det blir stor humor är bara en bonus. Läsarna har roligt, men sällan karaktärerna. Visst förekommer en hel del gliringar och kvickheter, men mestadels är det seriösa karaktärer i en absurd situation. Det lyfter banne mig humorn en del till.

Dessutom är berättandet intressant. Långsamt övertas folk i allmänhet av "Holy Wood's magic" och värst drabbade är förstås Victor och Ginger. Men det är samtidigt bara de som är insyltade nog att förstå att något mer än filmen som är på gång. Ingen av dem är särskilt intressant som karaktär utanför sina roller i boken, men det gör sidohistorierna upp för med råge. C.M.O.T. Dibbler, trollkarlarna, Detritus, Gaspode och alla de andra har mängder med karaktär. Flera av dem introduceras här, eller får sin första riktiga roll.

På det stora hela är det här i nivå med Wyrd Sisters. Det enda som gör att Wyrd Sisters fortfarande är min favorit hittills är att huvudpersonerna här inte är lika klockrena som häxorna. Men det är ju mycket svårt att mäta sig med, å andra sidan.
[HR][/HR]
Det här var bok 10.Här kommer en liten rankning av de jag redan läst, från bäst till... mindre bra.

Wyrd Sisters
Moving Pictures
Mort
Guards! Guards!
Eric
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic

 

[erikt]

Boken är också den kortaste av alla i serien. Mitt ex klockar in på 163 sidor, att jämföra med närmare 270-410 sidor på de som kommit innan. Klart kortare. Bokens struktur känns mer som en revy av roliga sketcher löst sammansatta till en historia än en genomtänkt handling, roliga idéer som inte riktigt passar ihop. Det funkar, men lämnar inga bestående intryck.

Något som kan vara värt att notera här är att den första utgåvan av Eric var i ett större format än övriga Discworld böcker och försedd med ett gäng illustrationer av Josh Kirby.
Illustrationerna är tyvärr borttagna från senare pocket-utgåvor.

 

[Khan]

Något som kan vara värt att notera här är att den första utgåvan av Eric var i ett större format än övriga Discworld böcker och försedd med ett gäng illustrationer av Josh Kirby.
Illustrationerna är tyvärr borttagna från senare pocket-utgåvor.

Japp! Min bok var just den version som Kirby illustrerat mängder till, men inte i en stor oversize-version, bara i storpocket. Med det som anledning tänkte jag passa på att prata om Josh Kirby, den förste av de två stora Discworld-illustratörerna.

Josh Kirby gjorde omslagen till de första tjugosex böckerna i Discworld, och dessutom till några andra av Pratchetts böcker. Hans stil är överdådig, och hans stora inspiration av Bosch lyser igenom på många ställen. Det är mängder med detaljer och mängder med flödande rörelse. Varje gång jag tittar på ett omslag känns det som om jag hittar en ny detalj jag missat förut. De har alla en absurd och "löjlig" twist, till exempel Teppics enorma vapensamling på omslaget till Pyramids.

Men jag retar mig på en del konstnärliga friheter Kirby tar med böckernas innehåll. Till exempel är Rincewind alldeles för imponerande och självsäker, trollen är guldgula istället för gråstensgrå och en del andra saker. Jag har nog aldrig känt att karaktärerna på omslagen är som jag föreställer mig dem i huvudet. På omslaget till Guards! Guards! kan jag inte identifiera en enda karaktär utifrån Pratchetts beskrivningar i boken, utom draken. Och det är bara för att det inte går att ta fel på en jättedrake, även om den inte ser ut som den beskrivs i boken.

Jag får bilden av att Kirbys Discworld rör sig lite oberäknerligt, lite mot strömmen och oformligt som gamla tecknade filmer. Drömskt, flytande och som skurken gör i Cobbler and the Thief. Det kanske passar en del (bevisligen gillade Pratchett det hela) men jag säger nog att Kirby är den näst bäste illustratören till Discworld. Den bästa pratar jag om när jag läst boken The Last Hero, som också är en stor och tung illustrerad bok.

 

[Jocke]

Gav inte Kirby också Tvåblomster fyra ögon i stället för glasögon?

 

[Leon]

Inte släkt med Jack? Kirby kan inte vara så vanligt som efternamn, men jack är väl amerikan och josh britt?

 

[Khan]

Gav inte Kirby också Tvåblomster fyra ögon i stället för glasögon?

Jupp.

 

[Rymdhamster]

Gav inte Kirby också Tvåblomster fyra ögon i stället för glasögon?

Jag tänker... kan det vara så att Kirby inte försöker avbilda "verkligheten", utan de sagor som kommer att berättas efter de händelser som utspelar sig i böckerna?

"Han hade fyra ögon" låter ju helt klart som något som uppstår när någon försöker återberätta en historia de hört av någon annan.

 

[Gurgeh]

Inte släkt med Jack? Kirby kan inte vara så vanligt som efternamn, men jack är väl amerikan och josh britt?

Jack Kirby hette egentligen Jacob Kurtzberg, så troligen inte.

On Topic: Det jag stört mig på mest med Josh Kirbys omslag är att dvärgarna är så patetiskt skägglösa. Speciellt i The Fifth Elephant där det är lite av en plot point att de har skägg.

 

[erikt]

Jag tänker... kan det vara så att Kirby inte försöker avbilda "verkligheten", utan de sagor som kommer att berättas efter de händelser som utspelar sig i böckerna?

"Han hade fyra ögon" låter ju helt klart som något som uppstår när någon försöker återberätta en historia de hört av någon annan.

Snarare så att han tolkade texten lite för bokstavligt.

Första gången vi ser Twoflower (genom Rincewinds ögon om jag minns rätt) så beskrivs han faktiskt som att han har fyra ögon. Detta skall med allra största sannolikhet tolkas som att han har två vanliga ögon plus ett par glasögon - men Rincewind är inte bekant med glasögon så....
I senare böcker beskrivs han med glasögon

En förolämpning som ibland används mot glasögonbärare är just "four-eyes".

 

[Khan]

Om man ska ta omslaget till Light Fantastic (ovan) som exempel är de fyra ögonen på Twoflower bara en av många saker jag känner är lite fel jämfört med hur det ska se ut i min hjärna. Rincewind ser för självsäker och majestätisk ut, han borde ha panik. Och gärna vara rätt många år yngre. Cohen ska ha skägg, långt och vitt som det nämns i boken. Han ser också för ung ut. Trollen är rätt okej, men ska vara gråstensgrå och sakna kläder. Och så vidare. Men jag är inte så mycket emot det att jag är grinig eller så, säg att det ligger någonstans runt 65-70% rätt. Det funkar. Och jag accepterar helt och hållet att det är mer än 65-70% av hur Pratchett föreställde sig det hela.

 

[Jocke]

Jag gillar nog också att illustrationen är en tolkning, lite som Tove Jansons fantastiska Bilbo illustrationer förhåller sig till txten.

 

[Rymdhamster]

Första gången vi ser Twoflower (genom Rincewinds ögon om jag minns rätt) så beskrivs han faktiskt som att han har fyra ögon. Detta skall med allra största sannolikhet tolkas som att han har två vanliga ögon plus ett par glasögon - men Rincewind är inte bekant med glasögon så....
I senare böcker beskrivs han med glasögon

En förolämpning som ibland används mot glasögonbärare är just "four-eyes".

Det är ju exakt det jag menar. Rincewind som inte vet vad glasögon är beskriver det som "fyra ögon" för en person. Den personen som inte heller vet vad glasögon är tolkar det bokstavligt och när hen i sin tur beskriver det så beskriver hen det som att Två-blomma bokstavligt talat har fyra ögon.

Och det är då den legenden som Kirby faktiskt har målat, snarare än ett försök att avbilda "verkligheten".

 

[solvebring]

Härligt, har läst nästan alla Pratchett för egen maskin men det är alltid trevligt att läsa andras tankar och få friska upp minnet lite.
Kort sagt, grymt initiativ. =)

 

[Khan]

"There's still something about you that I can't put my finger on, Bill Door," she said. "Wish I knew what it was." The seven-foot skeleton regarded her stoically. He felt there was nothing he could say.

 

[Khan]

Reaper man (1991)

Det finns i Dödens rike ett rum. I det rummet finns ett timglas för varje levande varelse. När all sand runnit från den övre till den undre behållaren är Döden på plats för att ta vid där Livet slutar. Där hittar Döden dag ett timglas med sitt eget namn på. För första gången vet han att han ska dö. Det gör att han vill leva innan det är försent.

Han hamnar på en bondgård hos den gamla, men krya, Miss Flitworth. Han hjälper till som bondgårdsdräng och blir vän med övriga bönder, smeder och drängar i den lilla byn. Där funderar han över meningen med livet och vad allt egentligen handlar om. Han provar att sova, att drömma och att känna muskelvärk efter en hård dags arbete.

Samtidigt har Osynliga Universitetets äldste trollkarl, Windle Poons, nått den anmärkningsvärda åldern 130 år och det är dags för honom att dö.[SUP]1[/SUP] Av tradition dyker Döden själv upp är det är dags för magiker att, ja ni vet. Det blir en stor fest med hela Universitetets elit och alla Poons vänner. Men när det magiska klockslaget kommer är det pinsamt tyst. Ingen kommer. Poons dör, läggs för likvaka i Universitetets kapell, men vaknar några timmar senare. Han är inte längre senil, gravt närsynt, förvittrad, skröplig och slav under kroppsfunktioner utan i full gång på ren viljestyrka. Det kan inte något så simpelt som kött och ben värja sig mot.

Poons och resten av Universitetet undersöker vad som pågår, de är först övertygade om att Poons har blivit en zombie men så är inte fallet. Livet tog slut, men döden tog inte över. Konstigt. För övrigt verkar hela Ankh-Morpork (och resten av Discworld) vara full av livsenergi. Mer än någonsin. Vad kan det bero på? Och varför dyker det upp små glober i glas med Ankh-Morporks landmärken överallt?

Döden lär känna Miss Flitworth över tid. Hon har en förvånansvärt engagerande livshistoria med en gammal kärlek hon aldrig fick, en far som dog när hon var ung och ett rykte om sig i byn som rik och lite galen. Samtidigt börjar universum återställa sig till sin riktiga form och samla ihop olika aspekter av Döden till en ny organisation, genom Verklighetens Revisorer - The Auditors. De är en av seriens få återkommande skurkar och förekommer i Hogfather, Thief of Time och någon mer. De är de som ser till att allt funkar som det ska. De ser till att det kommer fram en ny personifikation av Döden när den nuvarande är defekt.

***********************
Boken är bitvis bra. Riktigt bra. Till och med fenomenal. Att Döden får hantera en livskris, som om han får en dödlig sjukdom och måste fundera över hur han vill spendera de få dagar han har kvar är lysande. Parallellerna mellan hur han långsamt får fler vänner och mer att leva för och hur Poons långsamt kommer till insikten att det nog räcker är fint gjord och lagom subtil. Eftersom Pratchett inte gillar kapitel särskiljs Poons och Döden från varandra genom olika typsnitt, beroende på vem man följer. Det funkar förvånansvärt bra, även om jag först trodde förläggaren var full.

Många av de rena humorsekvenserna är Pratchett som bäst. Modo, Universitetets trädgårdsmästare och straight man, dyker upp här första gången och hur han endast reagarerar med "you see a lot of interesting things in this job" på att se Poons gräva sig upp ur marken som ur sin egen grav eller när trollkarlarna attackeras av ett enormt gäng sentienta kundvagnar och börjar kasta eldbollar till höger och vänster för att bli kvitt dem. Jag garvade både en och fem gånger.

Tyvärr lider boken av en del strukturproblem. Precis som i Pyramids har Pratchett hittat ett skämt som han tycker om som inte riktigt funkar hela vägen, i alla fall inte att hänga upp en hel storyline på. Den halva av boken som utspelar sig i Ankh-Morpork handlar helt och hållet om hur folk reagerar på problemet med att Döden försvunnit och livskraften försöker hitta plats att ta vägen nu ingen lotsar den vidare. Det gör den genom att besätta staden i sig självt, som en parasit. Parasiten utvecklas till en shoppinggalleria utanför staden, dit den lockar folk med löften om billiga priser och bra reor, men är det roligt? Njae... Det sätts upp snyggt och subtilt, men jag fattade det tredje gången det nämndes. Att det fortsatte då är inte roligt, bara segt. Även om det skämtet funkat bättre hade boken kunnat klippa bort hela storyn med Poons för handlingens skull. Jag tror boken skulle vunnit på det och förlägga lämplig filler till den by där Döden hamnar istället. Även om det tematiska med Poons funkar finfint och humorn är klockren hade boken blivit tajtare. Och antagligen bättre, även om den blivit rejält kortare.

Historien med Döden är däremot fantastisk rakt igenom. Precis perfekt balans melankoli, humor, story och helt underbara karaktärer. Döden är perfekt. Hur han försöker få fason på livets mening, vad man ska värdesätta när man bara har liten tid kvar och allt annat... Eller hur han ställs mot sin egen skugga fram på slutet - den nya Döden som ska ta hans jobb.

Boken är ojämn och strukturellt knasig, men nu när Pratchett är igång har han en ruskigt hög lägstanivå. Så även om allt inte är klockrent är det ändå klart läsvärt, även om man inte vill läsa allt. Bokens filosofi och tema sammanfattas rätt bra i ett centralt citat som återkommer flera gånger i boken i olika former, beroende på vem som säger det.

"What can the harvest hope for, if not for the care of the Reaper Man?"
[HR][/HR][SUP]1 [/SUP]Magiker av olika slag har alltid vetskap om exakt när de ska dö på Discworld, vilket underlättar när man ska låna pengar av vänner.

Wyrd Sisters
Moving Pictures
Mort
Guards! Guards!
Reaper man
Eric
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic

 

[Khan]

Witches Abroad (1991)

När jag läste Wyrd Sisters blev jag otroligt positivt överraskad. Jag mindes inte den som så otroligt bra. Bara bra, inte fantastisk. Jag hade aldrig gissat att den skulle toppa min lista. Min favoritbok om häxorna var länge Witches Abroad, den andra om det gänget. Skulle den hålla för en omläsning? Skulle den överleva ett mer kritiskt öga?

Jag har svårt att hitta något fel på den här boken[SUP]1[/SUP]. Den har allt jag förväntar mig av en bra bok från Discworld - humor, välskrivna karaktärer, en bra historia och ett förvånansvärt djup om man gräver lite. Allt börjar med att en gammal häxa dör och testamenterar sitt uppdrag som god fe till Magrat Garlick. Hon måste ta sig till Genua, en karibiskt inspirerad stad långt bort på andra sidan kontinenten, och där hjälpa en av den goda fens skyddslingar. Under inga omständigheter får hon låta Nanny och FRAMFÖR ALLT INTE Granny följa med och hjälpa till[SUP]2[/SUP].

Naturligtvis får Nanny och Granny nys om detta, följer med och sedan börjar äventyret. Första delen är en road movie där häxorna gör bisarra saker turister gör på vägen och råkar ut för många parodier på bokens ena centrala tema - sagor. Nanny Ogg får ett hus i huvudet när de går längs en gul väg, De träffar en ung och rödklädd flicka i skogen som är på väg hem till mormor, och Nannys katt Greebo[SUP]3 [/SUP]äter upp en fladdermus som lokalbefolkningen skyddat sig mot med en stor mängd vitlök. Många fler förstås, men ni förstår poängen.

Resten av boken, c:a två tredjedelar, utspelar sig framme i Genua. De snokar runt, undersöker det cajunska köket och den underliga voodoomagi de lokala häxorna pysslar med. Dessutom behöver de ta sig in i slottet och stoppa tjänsteflickan från att gifta sig med prinsen. Annars kommer något fantastiskt att hända. De måste förhindra Det Lyckliga Slutet.

På det stora hela känns det som om Pratchett ville göra ett nytt försök på det han gillade, men som inte funkade i Equal Rites - road movie. Och här funkar det perfekt. De små, självbärande bitarna speglar alla ett eller annat av bokens teman - sagor, speglar, att välja istället för att önska och att makt/kraft/magi inte finns där folk tror och det är enkelt att hitta den. Just speglandet är väldigt snyggt integrerat i så gott som allt, inte bara det att skurken använder speglar som magiskt instrument och att det dyker upp speglar både här och där i handlingen, utan rent narrativa speglar. Magrat och Granny är varandras motsatser på så gott som alla sätt och vis. Granny och skurken är spegelbilder av varandra rätt så bokstavligt eftersom

Spoiler

och så vidare. Till och med voodoomagikern Mrs Gogol i Genua är en spegling av skurken på ett sätt. Mycket bra gjort. Hur man skapar sitt liv i relation till andras val är ett subtilt tema genom hela boken, men exploderar väl framme i Genua.

Boken är späckad med skämt på ett nästan obeskrivligt packat sätt. Det är knappt en sida utan en enormt välformulerad oneliner, hook eller dräpande punchline. Att karaktärerna är roliga märks och det räcker ofta bara att låta dem umgås och studsa mot varandra för att skapa stor humor. Men att dessutom låta dem hamna i bisarra situationer där de vägrar spela med i sagornas regler är underbart. Och tematiskt helt korrekt. Skurken använder sagor för att styra folk. Häxorna vägrar inordna sig i sagologiken.

Det här är den bästa av dem hittills. Förutom rena humorn och en välkonstruerad historia är det också en djup karaktärsstudie av Granny Weatherwax. Till viss del också Magrat Garlick men främst Granny. Hon är en så väl sammansatt karaktär att det nästan är fel att säga något om det. Men det lyser igenom så fint hur hon blivit den hon är och hur hon hanterar allt som hänt när de till slut konfronterar skurken och hon

Spoiler

.

Läs boken. Nu. Helst igår. [HR][/HR]
Witches Abroad
Wyrd Sisters
Moving Pictures
Mort
Guards! Guards!
Reaper man
Eric[SUP]4[/SUP]
Pyramids
Sourcery[SUP]4[/SUP]
Equal Rites
The Light Fantastic[SUP]4[/SUP]
The Colour of Magic[SUP]4[/SUP]
[HR][/HR][SUP]1[/SUP] Utom limningen. Mitt gamla ex har börjat tappa sidor.

[SUP]2[/SUP] N kan aldrig ana vad som hände sen...

[SUP]3[/SUP] Greebo är en brutal varelse, som en gång fällt en älg och jagat en björn upp i ett träd. Och en av de bästa karaktärerna på Discworld.

[SUP]4 [/SUP]Av alla karaktärer i alla böcker är jag fortfarande mest förtjust i Rincewind men hans fyra böcker ligger botten allihop. Hm. Måste hitta en förklaring någonstans.

 

[Makaron]

[SUP]3[/SUP] Greebo är en brutal varelse, som en gång fällt en älg och jagat en björn upp i ett träd. Och en av de bästa karaktärerna på Discworld.

Greebo är gudomlig. Bokstavligt talat. Jämför honom bara med Zeus...

 

[Nässe]

När din lista är klar ska jag läsa om de tio bästa. Love this. Trodde oxå jag gillade Rensvind tills jag insåg samma sak som du, jag gillar inte böckerna. Jag läste dem hyfsat i ordning så som de kom ut på svenska, och trodde länge att de första var bäst. Men det var ju nostalgi.

 

[Gurgeh]

Witches Abroad är en av de tre Discworld-böcker som jag anser är bäst* (men då har nog läst lite färre än hälften av dem). Rincewind gillar jag inte alls. Jag tillhör de som vill ha kompetenta hjältar, så Granny och Nanny (och Vimes) passar mig betydligt bättre.

*De andra två är Small Gods och The Fifth Elephant

 

[Khan]

Witches Abroad är en av de tre Discworld-böcker som jag anser är bäst* (men då har nog läst lite färre än hälften av dem). Rincewind gillar jag inte alls. Jag tillhör de som vill ha kompetenta hjältar, så Granny och Nanny (och Vimes) passar mig betydligt bättre.

*De andra två är Small Gods och The Fifth Elephant

Jag börjar vackla själv, men jag tänker på att hans storhetstid inte kommit än, utan att han är i sitt esse först i The Last Hero. Men för mig är en av de stora sakerna med honom att han är lätt att hänga skämt på. Han har så många bra repliker, så många bra scener och sådan otrolig insikt om sin miserabla tillvaro parad med en stolthet och ett hjärta som det inte går att låta bli att respektera. Slutet i Sourcery eller slutet i Light Fantastic rörde mig på sätt jag inte var förberedd på. På ett bra sätt.

Men på det stora hela är han mest en riktigt bra karaktär som fastnat i de mindre bra böckerna. Tänker jag. Stor humor är viktigt i en komedi, men han lider av att vara utan ett bra bollplank, till skillnad från de mer gruppbaserade böckerna (häxorna, stadsvakten, etc). Hans ensamhet är hans stora nackdel.