Small Gods (1992)
Henrik Dorsin sade en gång att hans reaktion när han såg Galenskaparnas Grisen i Säcken inte var skratt, utan insikten "jävlar vad bra!" Lite så är det att läsa Small Gods. Det är inte roligt. Det är bara jävligt bra.
Brutha är en ung novis i ett kloster i Omnias stora, strikta och hårt reglerade teokratiska imperium. Men så en dag rubbas hans enkla, ödmjuka och ganska långsamma cirklar av att Den Store Guden Om talar till honom. Om sade: "Are you deaf boy?!".
Efter att till slut ha accepterat att den lilla sköldpaddan på marken faktiskt är Om, fast i en förnedrande kropp, börjar Bruthas stora och långsamma förvandling från enkel novis till Den Åttonde Profeten, den som sagts skall komma. Men det vet ingen än. Särskilt inte Brutha. Och ännu särskiltare inte Vorbis[SUP]1[/SUP], chefen för Kvisitionen.[SUP]2[/SUP] Och särskiltast inte Om själv - han refererar inte till Brutha som "the chosen one" utan som "the one avaliable" vid ett tillfälle. Rätt talande.
Men för Om är Brutha den sista troende omniten. Alla andra tror på strukturen, på kyrkan, på riterna och ceremonierna. Men Brutha tror fortfarande på Om. Den enda i hela imperiet. För gudar på Discworld är tro deras livskraft, utan tro sjunker deras makt och medvetande tills de blir små gudar, och ännu senare försvinner ur existensen. Därför Om är fast i sköldpaddeform. Den sista makt han hade använde han för att förvandla sig till ett djur, men nu finns det inget kvar att förvandla honom rätt igen.
Omnia är indraget i ett krig med Ephebe, motsvarande antika Grekland. Just nu råder en bräcklig vapenvila, efter att Ephebe krossat Omnias flotta. Vorbis och andra högt uppsatta inom kyrkan/staten ska dit och diskutera fredsfördraget. Med sig tar Vorbis Brutha. Brutha är nämligen begåvad med ett fotografiskt minne, vilket är klart praktiskt i en förhandlingssituation.
Chocken när Brutha möter Ephebe är stor - nya intryck för första gången i sitt liv. Här finns andra gudar, ateister, statyer, avbildningar, religiösa debatter och, värst av allt, folk som tänker själva utan kyrkans översyn. Fascinerande, skrämmande och överväldigande på samma gång. Det stora biblioteket är chockerande. Det finns alltså andra böcker än den heliga skrift.
När Bruthas ögon öppnats och nya intryck börjar svämma in börjar han tvivla, våga ta initiativ och fundera. Det är subtilt gjort i början, växer över tid och är riktigt bra gjort.
Sedan händer saker. Restultatet av dem är att Brutha vandrar hem genom öknen mellan Omnia och Ephebe. Med sig släpar han Vorbis i koma, trots Oms högljudda protester. Men Brutha kan inte låta bli att hjälpa en annan människa. Inte ens någon som Vorbis. Medmänsklighet är bokens punchline. Och budskap.
Det är svårt att prata om den här boken eftersom den är så annorlunda mot de andra. Dels är den kronologiskt något sekel eller så tidigare än de andra, så inga återkommande karaktärer gör gästspel. Men främst är den som sagt inte rolig. Den är, om uttrycket tillåts, en idéroman.
Humor finns det förstås i boken, men till skillnad från de andra där meningen är att läsaren ska skratta, känns det konstant som om humorn här är till för att läsaren ska reflektera över det absurda i tillvaron[SUP]3[/SUP]. Att Pratchett hade starka åsikter om religion ("I'm rather angry with God for not existing") och var uttalad ateist märks. Men han är aldrig förnedrande eller förenklande. Han lyfter upp självemotsägelser, dryftar komplikationer och avslutar allting med en ödmjuk, komplex och rent ut sagt vacker tanke om att alla förtjänar förlåtelse. Till och med någon som Vorbis.
Det är så många idéer här som kan lyftas för diskussion. Som scenen när ett skepp fullt med omnier förliser och deras själar väljer att segla mot en annan guds himmel. Eller den oväntade diskussionen om massförstörelsevapen, terrorbalans och kapprustning. Eller vad som händer när Vorbis konfronteras med vad han själv tror på. Eller Oms sarkastiska, dryga kommentarer till religiösa diskussioner mellan folk i boken. Så mycket att prata om, även sådant som inte faller inom den direkta handlingen.
Många har Small Gods som sin favorit och boken är utan tvivel en av Pratchetts bästa. Men räkna inte med att garva åt den så mycket som åt de andra i sviten. Det här är en bok där skrattet ofta fastnar i halsen, men ännu oftare i eftertanke.
[HR][/HR]Witches Abroad
Small Gods
Wyrd Sisters
Moving Pictures
Mort
Guards! Guards!
Reaper man
Eric
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Antagligen den ondaste och mest fascinerande karaktär Pratchett hittat på. För att citera Döden: HE WAS A MURDERER. AND A CREATOR OF MURDERERS. A TORTURER. WITHOUT PASSION. CRUEL. CALLOUS. COMPASSIONLESS.
[SUP][SUB]2[/SUB][/SUP]Kvisitionen är indelad i två delar, Inkvisitionen och Exvisitionen. Inkvisitorerna för in saker i folk (oftast knivar, glödgade tänger och liknande), medan exkvisitorerna klämmer ut information ur de olyckliga efteråt.
[SUP]3[/SUP]När en karaktär mot slutet kläs av naken för att torteras ihjäl får han ha kvar sitt ländkläde. För värdighetens skull. Han ska alltså dö den mest plågsamma död någon kan tänkas. Hans värdighet värderas högre än hans liv.