Nekromanti Projekt Pratchett!
- Thread starter Khan
- Start date
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,536
Small Gods (1992)
Henrik Dorsin sade en gång att hans reaktion när han såg Galenskaparnas Grisen i Säcken inte var skratt, utan insikten "jävlar vad bra!" Lite så är det att läsa Small Gods. Det är inte roligt. Det är bara jävligt bra.
Brutha är en ung novis i ett kloster i Omnias stora, strikta och hårt reglerade teokratiska imperium. Men så en dag rubbas hans enkla, ödmjuka och ganska långsamma cirklar av att Den Store Guden Om talar till honom. Om sade: "Are you deaf boy?!".
Efter att till slut ha accepterat att den lilla sköldpaddan på marken faktiskt är Om, fast i en förnedrande kropp, börjar Bruthas stora och långsamma förvandling från enkel novis till Den Åttonde Profeten, den som sagts skall komma. Men det vet ingen än. Särskilt inte Brutha. Och ännu särskiltare inte Vorbis[SUP]1[/SUP], chefen för Kvisitionen.[SUP]2[/SUP] Och särskiltast inte Om själv - han refererar inte till Brutha som "the chosen one" utan som "the one avaliable" vid ett tillfälle. Rätt talande.
Men för Om är Brutha den sista troende omniten. Alla andra tror på strukturen, på kyrkan, på riterna och ceremonierna. Men Brutha tror fortfarande på Om. Den enda i hela imperiet. För gudar på Discworld är tro deras livskraft, utan tro sjunker deras makt och medvetande tills de blir små gudar, och ännu senare försvinner ur existensen. Därför Om är fast i sköldpaddeform. Den sista makt han hade använde han för att förvandla sig till ett djur, men nu finns det inget kvar att förvandla honom rätt igen.
Omnia är indraget i ett krig med Ephebe, motsvarande antika Grekland. Just nu råder en bräcklig vapenvila, efter att Ephebe krossat Omnias flotta. Vorbis och andra högt uppsatta inom kyrkan/staten ska dit och diskutera fredsfördraget. Med sig tar Vorbis Brutha. Brutha är nämligen begåvad med ett fotografiskt minne, vilket är klart praktiskt i en förhandlingssituation.
Chocken när Brutha möter Ephebe är stor - nya intryck för första gången i sitt liv. Här finns andra gudar, ateister, statyer, avbildningar, religiösa debatter och, värst av allt, folk som tänker själva utan kyrkans översyn. Fascinerande, skrämmande och överväldigande på samma gång. Det stora biblioteket är chockerande. Det finns alltså andra böcker än den heliga skrift.
När Bruthas ögon öppnats och nya intryck börjar svämma in börjar han tvivla, våga ta initiativ och fundera. Det är subtilt gjort i början, växer över tid och är riktigt bra gjort.
Sedan händer saker. Restultatet av dem är att Brutha vandrar hem genom öknen mellan Omnia och Ephebe. Med sig släpar han Vorbis i koma, trots Oms högljudda protester. Men Brutha kan inte låta bli att hjälpa en annan människa. Inte ens någon som Vorbis. Medmänsklighet är bokens punchline. Och budskap.
Det är svårt att prata om den här boken eftersom den är så annorlunda mot de andra. Dels är den kronologiskt något sekel eller så tidigare än de andra, så inga återkommande karaktärer gör gästspel. Men främst är den som sagt inte rolig. Den är, om uttrycket tillåts, en idéroman.
Humor finns det förstås i boken, men till skillnad från de andra där meningen är att läsaren ska skratta, känns det konstant som om humorn här är till för att läsaren ska reflektera över det absurda i tillvaron[SUP]3[/SUP]. Att Pratchett hade starka åsikter om religion ("I'm rather angry with God for not existing") och var uttalad ateist märks. Men han är aldrig förnedrande eller förenklande. Han lyfter upp självemotsägelser, dryftar komplikationer och avslutar allting med en ödmjuk, komplex och rent ut sagt vacker tanke om att alla förtjänar förlåtelse. Till och med någon som Vorbis.
Det är så många idéer här som kan lyftas för diskussion. Som scenen när ett skepp fullt med omnier förliser och deras själar väljer att segla mot en annan guds himmel. Eller den oväntade diskussionen om massförstörelsevapen, terrorbalans och kapprustning. Eller vad som händer när Vorbis konfronteras med vad han själv tror på. Eller Oms sarkastiska, dryga kommentarer till religiösa diskussioner mellan folk i boken. Så mycket att prata om, även sådant som inte faller inom den direkta handlingen.
Många har Small Gods som sin favorit och boken är utan tvivel en av Pratchetts bästa. Men räkna inte med att garva åt den så mycket som åt de andra i sviten. Det här är en bok där skrattet ofta fastnar i halsen, men ännu oftare i eftertanke.
[HR][/HR]Witches Abroad
Small Gods
Wyrd Sisters
Moving Pictures
Mort
Guards! Guards!
Reaper man
Eric
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Antagligen den ondaste och mest fascinerande karaktär Pratchett hittat på. För att citera Döden: HE WAS A MURDERER. AND A CREATOR OF MURDERERS. A TORTURER. WITHOUT PASSION. CRUEL. CALLOUS. COMPASSIONLESS.
[SUP][SUB]2[/SUB][/SUP]Kvisitionen är indelad i två delar, Inkvisitionen och Exvisitionen. Inkvisitorerna för in saker i folk (oftast knivar, glödgade tänger och liknande), medan exkvisitorerna klämmer ut information ur de olyckliga efteråt.
[SUP]3[/SUP]När en karaktär mot slutet kläs av naken för att torteras ihjäl får han ha kvar sitt ländkläde. För värdighetens skull. Han ska alltså dö den mest plågsamma död någon kan tänkas. Hans värdighet värderas högre än hans liv.
Henrik Dorsin sade en gång att hans reaktion när han såg Galenskaparnas Grisen i Säcken inte var skratt, utan insikten "jävlar vad bra!" Lite så är det att läsa Small Gods. Det är inte roligt. Det är bara jävligt bra.
Brutha är en ung novis i ett kloster i Omnias stora, strikta och hårt reglerade teokratiska imperium. Men så en dag rubbas hans enkla, ödmjuka och ganska långsamma cirklar av att Den Store Guden Om talar till honom. Om sade: "Are you deaf boy?!".
Efter att till slut ha accepterat att den lilla sköldpaddan på marken faktiskt är Om, fast i en förnedrande kropp, börjar Bruthas stora och långsamma förvandling från enkel novis till Den Åttonde Profeten, den som sagts skall komma. Men det vet ingen än. Särskilt inte Brutha. Och ännu särskiltare inte Vorbis[SUP]1[/SUP], chefen för Kvisitionen.[SUP]2[/SUP] Och särskiltast inte Om själv - han refererar inte till Brutha som "the chosen one" utan som "the one avaliable" vid ett tillfälle. Rätt talande.
Men för Om är Brutha den sista troende omniten. Alla andra tror på strukturen, på kyrkan, på riterna och ceremonierna. Men Brutha tror fortfarande på Om. Den enda i hela imperiet. För gudar på Discworld är tro deras livskraft, utan tro sjunker deras makt och medvetande tills de blir små gudar, och ännu senare försvinner ur existensen. Därför Om är fast i sköldpaddeform. Den sista makt han hade använde han för att förvandla sig till ett djur, men nu finns det inget kvar att förvandla honom rätt igen.
Omnia är indraget i ett krig med Ephebe, motsvarande antika Grekland. Just nu råder en bräcklig vapenvila, efter att Ephebe krossat Omnias flotta. Vorbis och andra högt uppsatta inom kyrkan/staten ska dit och diskutera fredsfördraget. Med sig tar Vorbis Brutha. Brutha är nämligen begåvad med ett fotografiskt minne, vilket är klart praktiskt i en förhandlingssituation.
Chocken när Brutha möter Ephebe är stor - nya intryck för första gången i sitt liv. Här finns andra gudar, ateister, statyer, avbildningar, religiösa debatter och, värst av allt, folk som tänker själva utan kyrkans översyn. Fascinerande, skrämmande och överväldigande på samma gång. Det stora biblioteket är chockerande. Det finns alltså andra böcker än den heliga skrift.
När Bruthas ögon öppnats och nya intryck börjar svämma in börjar han tvivla, våga ta initiativ och fundera. Det är subtilt gjort i början, växer över tid och är riktigt bra gjort.
Sedan händer saker. Restultatet av dem är att Brutha vandrar hem genom öknen mellan Omnia och Ephebe. Med sig släpar han Vorbis i koma, trots Oms högljudda protester. Men Brutha kan inte låta bli att hjälpa en annan människa. Inte ens någon som Vorbis. Medmänsklighet är bokens punchline. Och budskap.
Det är svårt att prata om den här boken eftersom den är så annorlunda mot de andra. Dels är den kronologiskt något sekel eller så tidigare än de andra, så inga återkommande karaktärer gör gästspel. Men främst är den som sagt inte rolig. Den är, om uttrycket tillåts, en idéroman.
Humor finns det förstås i boken, men till skillnad från de andra där meningen är att läsaren ska skratta, känns det konstant som om humorn här är till för att läsaren ska reflektera över det absurda i tillvaron[SUP]3[/SUP]. Att Pratchett hade starka åsikter om religion ("I'm rather angry with God for not existing") och var uttalad ateist märks. Men han är aldrig förnedrande eller förenklande. Han lyfter upp självemotsägelser, dryftar komplikationer och avslutar allting med en ödmjuk, komplex och rent ut sagt vacker tanke om att alla förtjänar förlåtelse. Till och med någon som Vorbis.
Det är så många idéer här som kan lyftas för diskussion. Som scenen när ett skepp fullt med omnier förliser och deras själar väljer att segla mot en annan guds himmel. Eller den oväntade diskussionen om massförstörelsevapen, terrorbalans och kapprustning. Eller vad som händer när Vorbis konfronteras med vad han själv tror på. Eller Oms sarkastiska, dryga kommentarer till religiösa diskussioner mellan folk i boken. Så mycket att prata om, även sådant som inte faller inom den direkta handlingen.
Många har Small Gods som sin favorit och boken är utan tvivel en av Pratchetts bästa. Men räkna inte med att garva åt den så mycket som åt de andra i sviten. Det här är en bok där skrattet ofta fastnar i halsen, men ännu oftare i eftertanke.
[HR][/HR]Witches Abroad
Small Gods
Wyrd Sisters
Moving Pictures
Mort
Guards! Guards!
Reaper man
Eric
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Antagligen den ondaste och mest fascinerande karaktär Pratchett hittat på. För att citera Döden: HE WAS A MURDERER. AND A CREATOR OF MURDERERS. A TORTURER. WITHOUT PASSION. CRUEL. CALLOUS. COMPASSIONLESS.
[SUP][SUB]2[/SUB][/SUP]Kvisitionen är indelad i två delar, Inkvisitionen och Exvisitionen. Inkvisitorerna för in saker i folk (oftast knivar, glödgade tänger och liknande), medan exkvisitorerna klämmer ut information ur de olyckliga efteråt.
[SUP]3[/SUP]När en karaktär mot slutet kläs av naken för att torteras ihjäl får han ha kvar sitt ländkläde. För värdighetens skull. Han ska alltså dö den mest plågsamma död någon kan tänkas. Hans värdighet värderas högre än hans liv.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,536
Lords and Ladies (1992)
Enligt Pratchett själv bör man ha läst Witches Abroad för att förstå den här boken. Det är mig veterligen enda gången han lägger till ett sådant förord. Jag håller verkligen inte med. Om något är det Wyrd Sisters som är viktig att ha med sig, eftersom Lords and Ladies plockar upp många trådar därifrån, men det är absolut inte nödvändigt. Jag skulle nog säga att den här är lika fristående som de flesta andra. Trots varningen.
Boken följer flera olika trådar som en efter en interagerar på olika sätt. Inte A+B som Pratchett oftast använder, utan här har varje huvudperson (Magrat, Nanny, Granny och Ridcully) en egen drift och agenda. Det blir lite svårt att hålla allas olika agendor i huvudet, men det går. Och det är väldigt givande.
Häxorna återvänder till Lancre efter sin utflykt till Genua. De blir snabbt osams och Magrat stormar iväg till slottet, slänger sina häxerier i ån på vägen och bestämmer sig för att vara drottning. Inte häxa. Granny och Nanny får ta hand om en ny skock unga häxor, gothare som läser tarotkort och målar naglarna svarta utan att ha koll på vilka krafter de leker med. Den kraften kommer från the lords and ladies. Alverna och älvorna. De är på väg tillbaka in i vår värld. Och de är inte så trevliga som hos Tolkien.
Här är mycket från brittisk folklore lite förlorat för mig som inte är uppväxt med det. Men det är en rätt bra liknelse att ta till tomtar och troll i hur de "mysifierats" med tiden, även om de har en hemsk bakgrund. Det var troligen en dödsdom om man förolämpade tomten[SUP]1[/SUP] och hur hemska trollen egentligen var[SUP]2[/SUP] är något helt annat än de putslustiga figurer de är i barnböckerna och Bamse idag.
Men alverna är något annat. De är inte fula, de är gudomligt vackra, så vackra att du inte kan göra annat än känna dig meningslös och underdånig i deras närhet. Det där är läskigare än mycket annat. Det tråkiga är bara att alvernas Stora PlanTM inte vinkas om förrän sista sidorna i boken, i stora konfrontationen. Det är lite surt och förtar lite av känslan. Fram tills dess har de liknats vid katter som planlöst leker med möss (oss människor) utan någon långsiktighet utöver sitt nöje just nu. Och sedan har de helt plötsligt en PlanTM. Det blir lite... skevt.
Men som vanligt är Pratchett en karaktärernas mästare. Alla gamla kändisar är lika bra som vanligt, de nytillkomna[SUP]3[/SUP] är finfina de med och de studsar mot varandra så hårt att det blir elektriskt mellan sidorna ibland. Skämten haglar tätt, men är också genuint snygga planteringar av teman och vändningar i handlingen. Vid ett tidigt tillfälle berättar Ponder Stibbons om parallella universa för Ridcully och att han inte förstår konceptet är ett återkommande skämt senare i boken. Men det är också ett återkommande tema i form av vad som kunde ha hänt. Man måste stå vid de val man gjort, även om de är hårda att göra. Diamanda, ledaren för de unga häxorna försökte ta ett lättare val till det hon ville ha och det gick åt fanders. För länge sedan stod Granny Weatherwax inför ett liknande val och valde... något annat. Och hade hon valt annorlunda kan ingen veta hur det kunde gått.
Just Grannys ungdom tilsammans med Ridcully pratas det mycket om, men bara löst och fluffigt. Det är uppenbart att de hade en synnerligen romantisk sommar tillsammans i tonåren, men varför de bröt eller vad som egentligen hände överhuvudtaget är helt subtilt. Det är mest de som minns. Väldigt subjektivt dessutom. Eller Nanny som minns hur det var att vara ung och vara bästa vän med Granny redan då. Läser man mellan raderna finns det mycket bitterhet, melankoli och sorg. Hur mycket som helst. Det är fenomenalt skrivet. Granny är en så otroligt mycket mer komplex karaktär än jag minns från tidigare genomläsningar. Men även Nanny. Och Magrat. Och den store buffeln Ridcully. Det är så mycket att prata om här att det är svårt att få plats med allt. Så jag låter bli.
Det här är en riktigt bra bok. Tyvärr får jag nog säga att den inte är riktigt lika tajt som de två andra i sviten om häxorna. Man fick mer av Grannys innersta själ i Witches Abroad dessutom, även om det är klart intressant här också. Bara inte lika mycket. Men som sagt, fortfarande riktigt, riktigt bra. [HR][/HR]
Witches Abroad
Small Gods
Wyrd Sisters
Moving Pictures
Mort
Lords and Ladies
Guards! Guards!
Reaper man
Eric
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic
[HR][/HR][SUP]1[/SUP] Om han slutar arbeta i sju år (vilket händer i vissa sagor) svälter du antagligen ihjäl på gården. Sen får Jenny Nyström säga vad hon vill
[SUP]2 [/SUP]Kannibaler, kidnappare och mördare
[SUP]3 [/SUP]Bland annat är Shawn Ogg, Nannys yngste klart rolig.
Enligt Pratchett själv bör man ha läst Witches Abroad för att förstå den här boken. Det är mig veterligen enda gången han lägger till ett sådant förord. Jag håller verkligen inte med. Om något är det Wyrd Sisters som är viktig att ha med sig, eftersom Lords and Ladies plockar upp många trådar därifrån, men det är absolut inte nödvändigt. Jag skulle nog säga att den här är lika fristående som de flesta andra. Trots varningen.
Boken följer flera olika trådar som en efter en interagerar på olika sätt. Inte A+B som Pratchett oftast använder, utan här har varje huvudperson (Magrat, Nanny, Granny och Ridcully) en egen drift och agenda. Det blir lite svårt att hålla allas olika agendor i huvudet, men det går. Och det är väldigt givande.
Häxorna återvänder till Lancre efter sin utflykt till Genua. De blir snabbt osams och Magrat stormar iväg till slottet, slänger sina häxerier i ån på vägen och bestämmer sig för att vara drottning. Inte häxa. Granny och Nanny får ta hand om en ny skock unga häxor, gothare som läser tarotkort och målar naglarna svarta utan att ha koll på vilka krafter de leker med. Den kraften kommer från the lords and ladies. Alverna och älvorna. De är på väg tillbaka in i vår värld. Och de är inte så trevliga som hos Tolkien.
Här är mycket från brittisk folklore lite förlorat för mig som inte är uppväxt med det. Men det är en rätt bra liknelse att ta till tomtar och troll i hur de "mysifierats" med tiden, även om de har en hemsk bakgrund. Det var troligen en dödsdom om man förolämpade tomten[SUP]1[/SUP] och hur hemska trollen egentligen var[SUP]2[/SUP] är något helt annat än de putslustiga figurer de är i barnböckerna och Bamse idag.
Men alverna är något annat. De är inte fula, de är gudomligt vackra, så vackra att du inte kan göra annat än känna dig meningslös och underdånig i deras närhet. Det där är läskigare än mycket annat. Det tråkiga är bara att alvernas Stora PlanTM inte vinkas om förrän sista sidorna i boken, i stora konfrontationen. Det är lite surt och förtar lite av känslan. Fram tills dess har de liknats vid katter som planlöst leker med möss (oss människor) utan någon långsiktighet utöver sitt nöje just nu. Och sedan har de helt plötsligt en PlanTM. Det blir lite... skevt.
Men som vanligt är Pratchett en karaktärernas mästare. Alla gamla kändisar är lika bra som vanligt, de nytillkomna[SUP]3[/SUP] är finfina de med och de studsar mot varandra så hårt att det blir elektriskt mellan sidorna ibland. Skämten haglar tätt, men är också genuint snygga planteringar av teman och vändningar i handlingen. Vid ett tidigt tillfälle berättar Ponder Stibbons om parallella universa för Ridcully och att han inte förstår konceptet är ett återkommande skämt senare i boken. Men det är också ett återkommande tema i form av vad som kunde ha hänt. Man måste stå vid de val man gjort, även om de är hårda att göra. Diamanda, ledaren för de unga häxorna försökte ta ett lättare val till det hon ville ha och det gick åt fanders. För länge sedan stod Granny Weatherwax inför ett liknande val och valde... något annat. Och hade hon valt annorlunda kan ingen veta hur det kunde gått.
Just Grannys ungdom tilsammans med Ridcully pratas det mycket om, men bara löst och fluffigt. Det är uppenbart att de hade en synnerligen romantisk sommar tillsammans i tonåren, men varför de bröt eller vad som egentligen hände överhuvudtaget är helt subtilt. Det är mest de som minns. Väldigt subjektivt dessutom. Eller Nanny som minns hur det var att vara ung och vara bästa vän med Granny redan då. Läser man mellan raderna finns det mycket bitterhet, melankoli och sorg. Hur mycket som helst. Det är fenomenalt skrivet. Granny är en så otroligt mycket mer komplex karaktär än jag minns från tidigare genomläsningar. Men även Nanny. Och Magrat. Och den store buffeln Ridcully. Det är så mycket att prata om här att det är svårt att få plats med allt. Så jag låter bli.
Det här är en riktigt bra bok. Tyvärr får jag nog säga att den inte är riktigt lika tajt som de två andra i sviten om häxorna. Man fick mer av Grannys innersta själ i Witches Abroad dessutom, även om det är klart intressant här också. Bara inte lika mycket. Men som sagt, fortfarande riktigt, riktigt bra. [HR][/HR]
Witches Abroad
Small Gods
Wyrd Sisters
Moving Pictures
Mort
Lords and Ladies
Guards! Guards!
Reaper man
Eric
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic
[HR][/HR][SUP]1[/SUP] Om han slutar arbeta i sju år (vilket händer i vissa sagor) svälter du antagligen ihjäl på gården. Sen får Jenny Nyström säga vad hon vill
[SUP]2 [/SUP]Kannibaler, kidnappare och mördare
[SUP]3 [/SUP]Bland annat är Shawn Ogg, Nannys yngste klart rolig.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,536
Troll Bridge (1992)[SUP]1[/SUP]
Det här är en novell om c:a 7 sidor. Den handlar om hur Cohen Barbaren kommer till en trollbro mitt i smällkalla vintern och där möter trollet Mica. Målet är att han ska besegra honom och följa traditionen som barbarhjälte, ni vet hur det går. Men Mica blir helt överväldigad när han inser att det är just Cohen Barbaren som ska slåss med honom. Han visar sig vara lika stor traditionalist som Cohen och de slåss inte. De minns istället hur mycket bättre det var förr och skiljs åt som vänner.
Här kommer för första gången den seriösa delen av Cohens centrala tema upp till ytan på allvar. Redan från början i Light Fantastic var han gammal och gnällde på att vara gammal. Men där var det skoj. Här är det på allvar. Känslan av att världen är på väg någonstans jag inte hänger med och ingen verkar riktigt bry sig. Vi har gjort så här i evigheters evigheter, traditionsmässigt och fint, men dagens ungdom gör tydligen så här istället. Inget fel i det, egentligen, men vad händer med oss som minns?
Det här temat vet jag att Pratchett återkommer till senare, med mer emfas och oopmph. Det ser jag fram emot.
För er som vill läsa novellen finns den gratis här: http://www.angelfire.com/weird2/athenia/stories/pterry/troll.htm [SUP]2[/SUP] [HR][/HR][SUP]1[/SUP] Den skrevs visserligen 1991, men publicerades för första gången 1992. Det är det som räknas.
[SUP]2 [/SUP]Även den som vill minnas hur fint internet var på nittiotalet kan titta in på sidan, för att minnas att allt kanske inte var bättre förr.
Det här är en novell om c:a 7 sidor. Den handlar om hur Cohen Barbaren kommer till en trollbro mitt i smällkalla vintern och där möter trollet Mica. Målet är att han ska besegra honom och följa traditionen som barbarhjälte, ni vet hur det går. Men Mica blir helt överväldigad när han inser att det är just Cohen Barbaren som ska slåss med honom. Han visar sig vara lika stor traditionalist som Cohen och de slåss inte. De minns istället hur mycket bättre det var förr och skiljs åt som vänner.
Här kommer för första gången den seriösa delen av Cohens centrala tema upp till ytan på allvar. Redan från början i Light Fantastic var han gammal och gnällde på att vara gammal. Men där var det skoj. Här är det på allvar. Känslan av att världen är på väg någonstans jag inte hänger med och ingen verkar riktigt bry sig. Vi har gjort så här i evigheters evigheter, traditionsmässigt och fint, men dagens ungdom gör tydligen så här istället. Inget fel i det, egentligen, men vad händer med oss som minns?
Det här temat vet jag att Pratchett återkommer till senare, med mer emfas och oopmph. Det ser jag fram emot.
För er som vill läsa novellen finns den gratis här: http://www.angelfire.com/weird2/athenia/stories/pterry/troll.htm [SUP]2[/SUP] [HR][/HR][SUP]1[/SUP] Den skrevs visserligen 1991, men publicerades för första gången 1992. Det är det som räknas.
[SUP]2 [/SUP]Även den som vill minnas hur fint internet var på nittiotalet kan titta in på sidan, för att minnas att allt kanske inte var bättre förr.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,536
Men at Arms (1993)
Ett nytt fall för Kapten Vimes och stadsvakten! Någon har stulit något från Lönnmördarnas gille, men ingen vet vad. Eller ens om det är stulet, i ärlighetens namn. Men samtidigt dyker det upp en död clown[SUP]1[/SUP], en död dvärgisk hantverkare och en död assistent till Molly, boss i Toggarnas Gille. Det verkar som om det är en mordvåg i staden. Men vad är de mördade med? Och hur är det kopplat till stölden hos Lönnmördarna? Allt hänger ihop, fast kanske inte. Vimes har större saker att tänka på - han har fått en skock nya rekryter att hantera i stadsvakten. En dvärg, ett troll och en kvinna[SUP]2[/SUP]. Och så ska han gifta sig om en vecka, och i och med det gå i pension. Det är svårt att hantera allt på en gång, även för en person med mer än tjugo år i tjänsten...
Boken har flera olika trådar samtidigt, som på olika sätt hänger ihop och inte gör det. Det viktigaste att tänka på är att själva handlingen inte spelar någon roll. Allt är upplagt som en klassisk detektivroman med mordgåta och ledtrådar att hitta och allt det där. Men det spelar ingen roll, även om stadsvakten är klart mer effektiv här än de var i sin förra bok. Den här gången löser de faktiskt brottet, stoppar skurken och spelar roll för hur det hela slutar. Den röda tråden i boken är istället fördomar och hur man kommer över dem. Pratchett använder sig skickligt av fantasyn för att komma undan en hel del av det där obekväma som kan bli när man försöker diskutera seriös rasism och samtidigt vara rolig. Och rolig är han definitivt.[SUP]3[/SUP] Han lyckas konstant hålla sig på de underlägsnas sida utan att göra de maktbesuttna för tramsiga eller orealistiska. Det är rimligt att Vimes på en middag med Ankh-Morporks créme de la créme får höra saker som gör honom djupt förbannad. Det är rimligt att konstapel Cuddy har en gravt sarkastisk comeback så fort någon påpekar att han är dvärg ("It's the nose, isn't it? It always gives me away"). Jag tror inte man ska dra för långtgående slutsatser av boken - troll representerar inte X och dvärgar representerar inte Y, utan de är bara en allmän "någon annan" som kommit till staden och upprör eliten. Och är allmänt "annorlunda" på ett sätt som gör att de bor i egna stadsdelar och har egna vanor. Det är intressant. Och det är kul gjort när dvärgen Cuddy och trollet Detritus efter ett antal försök att slåss och bli förbannade på varandra faktiskt inser att de måste jobba ihop och försöker hjälpa varandra så gott de kan. Detritus sista två scener i boken är skitbra skrivna, en förvånansvärt rörande stunds allvar mitt i allt trams och flabb. Att faktiskt mötas och sträva mot gemensamma mål är det som gör skillnad och överbrygger klyftor. Att isolera sig i sina elfenbenstorn utan att träffa andra och behålla sina fördomar är moraliskt förkastligt.
Sen är den stora frågan om Pratchett försöker diskutera vapenfrågan också, eller om det är en sorts "pryl med eget sinne"-grej på gång, eftersom det är en fantasyklyscha. Mordvapnet som används är Discworlds enda krutvapen. Det verkar besätta folk på ett sätt som lite liknar en mer rättfram version av Ringen i Tolkien. Alternativet är att Pratchett menar att kraften i ett eldvapen i sig är kraftfullt nog för att förvrida sinnet på en människa. Jag vette fanken vad han vill med den tråden i ärlighetens namn.
Jag måste nog säga att boken var sämre än jag mindes den. Den är rolig och proppfull med bra oneliners men har inte så mycket mer än en rejäl moralkaka utöver det. Inte den bästa i sviten, men heller inte den sämsta. Bra karaktärer och humor och meh handling ger ett genomsnitt på helt okej.
[HR][/HR]Witches Abroad
Small Gods
Wyrd Sisters
Moving Pictures
Mort
Lords and Ladies
Guards! Guards!
Reaper man
Eric
Men at Arms
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR][SUP]1[/SUP]Att blanda ihop klassiska medeltida/fantasy-narrar med moderna clowner är ett genidrag. Otroligt roligt.
[SUP]2[/SUP]För det mesta.
[SUP]3[/SUP]Säger jag som är vit, cisman, normallång, etc. Ni fattar. Jag är medveten om att jag inte är rätt person att säga något i frågan egentligen.
Ett nytt fall för Kapten Vimes och stadsvakten! Någon har stulit något från Lönnmördarnas gille, men ingen vet vad. Eller ens om det är stulet, i ärlighetens namn. Men samtidigt dyker det upp en död clown[SUP]1[/SUP], en död dvärgisk hantverkare och en död assistent till Molly, boss i Toggarnas Gille. Det verkar som om det är en mordvåg i staden. Men vad är de mördade med? Och hur är det kopplat till stölden hos Lönnmördarna? Allt hänger ihop, fast kanske inte. Vimes har större saker att tänka på - han har fått en skock nya rekryter att hantera i stadsvakten. En dvärg, ett troll och en kvinna[SUP]2[/SUP]. Och så ska han gifta sig om en vecka, och i och med det gå i pension. Det är svårt att hantera allt på en gång, även för en person med mer än tjugo år i tjänsten...
Boken har flera olika trådar samtidigt, som på olika sätt hänger ihop och inte gör det. Det viktigaste att tänka på är att själva handlingen inte spelar någon roll. Allt är upplagt som en klassisk detektivroman med mordgåta och ledtrådar att hitta och allt det där. Men det spelar ingen roll, även om stadsvakten är klart mer effektiv här än de var i sin förra bok. Den här gången löser de faktiskt brottet, stoppar skurken och spelar roll för hur det hela slutar. Den röda tråden i boken är istället fördomar och hur man kommer över dem. Pratchett använder sig skickligt av fantasyn för att komma undan en hel del av det där obekväma som kan bli när man försöker diskutera seriös rasism och samtidigt vara rolig. Och rolig är han definitivt.[SUP]3[/SUP] Han lyckas konstant hålla sig på de underlägsnas sida utan att göra de maktbesuttna för tramsiga eller orealistiska. Det är rimligt att Vimes på en middag med Ankh-Morporks créme de la créme får höra saker som gör honom djupt förbannad. Det är rimligt att konstapel Cuddy har en gravt sarkastisk comeback så fort någon påpekar att han är dvärg ("It's the nose, isn't it? It always gives me away"). Jag tror inte man ska dra för långtgående slutsatser av boken - troll representerar inte X och dvärgar representerar inte Y, utan de är bara en allmän "någon annan" som kommit till staden och upprör eliten. Och är allmänt "annorlunda" på ett sätt som gör att de bor i egna stadsdelar och har egna vanor. Det är intressant. Och det är kul gjort när dvärgen Cuddy och trollet Detritus efter ett antal försök att slåss och bli förbannade på varandra faktiskt inser att de måste jobba ihop och försöker hjälpa varandra så gott de kan. Detritus sista två scener i boken är skitbra skrivna, en förvånansvärt rörande stunds allvar mitt i allt trams och flabb. Att faktiskt mötas och sträva mot gemensamma mål är det som gör skillnad och överbrygger klyftor. Att isolera sig i sina elfenbenstorn utan att träffa andra och behålla sina fördomar är moraliskt förkastligt.
Sen är den stora frågan om Pratchett försöker diskutera vapenfrågan också, eller om det är en sorts "pryl med eget sinne"-grej på gång, eftersom det är en fantasyklyscha. Mordvapnet som används är Discworlds enda krutvapen. Det verkar besätta folk på ett sätt som lite liknar en mer rättfram version av Ringen i Tolkien. Alternativet är att Pratchett menar att kraften i ett eldvapen i sig är kraftfullt nog för att förvrida sinnet på en människa. Jag vette fanken vad han vill med den tråden i ärlighetens namn.
Jag måste nog säga att boken var sämre än jag mindes den. Den är rolig och proppfull med bra oneliners men har inte så mycket mer än en rejäl moralkaka utöver det. Inte den bästa i sviten, men heller inte den sämsta. Bra karaktärer och humor och meh handling ger ett genomsnitt på helt okej.
[HR][/HR]Witches Abroad
Small Gods
Wyrd Sisters
Moving Pictures
Mort
Lords and Ladies
Guards! Guards!
Reaper man
Eric
Men at Arms
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR][SUP]1[/SUP]Att blanda ihop klassiska medeltida/fantasy-narrar med moderna clowner är ett genidrag. Otroligt roligt.
[SUP]2[/SUP]För det mesta.
[SUP]3[/SUP]Säger jag som är vit, cisman, normallång, etc. Ni fattar. Jag är medveten om att jag inte är rätt person att säga något i frågan egentligen.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,536
Theatre of Cruelty (1993)
Den andra novellen på Discworld finns att läsa här -> http://www.lspace.org/books/toc/toc-english.html
Ett mord har begåtts innan Men at Arms. Carrot löser brottet genom att förhöra det enda vittnet som definitivt var på plats. Döden.
Novellen är kort, knappt tre sidor lång. Jag fnissade några gånger, men det är nog inget jag kommer komma ihåg om en vecka.
Den andra novellen på Discworld finns att läsa här -> http://www.lspace.org/books/toc/toc-english.html
Ett mord har begåtts innan Men at Arms. Carrot löser brottet genom att förhöra det enda vittnet som definitivt var på plats. Döden.
Novellen är kort, knappt tre sidor lång. Jag fnissade några gånger, men det är nog inget jag kommer komma ihåg om en vecka.
Har inte tänkt på vapenfrågan innan. Spännande!
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,536
The Streets of Ankh-Morpork (1993)
Det här är en karta! Över Ankh-Morpork! Med en tillhörande liten bok, skriven av Terry Pratchett och Stephen Briggs.
Boken är en skrivarkrönika över hur Briggs går igenom ALLA referenser i de olika böckerna som skrivits hittills, tillsammans med några tips om vad som komma skall från Pratchett. Pratchett är rätt öppen med att både staden och hela Discworld bara byggdes på att han plockade saker ur luften när han behövde en kul referens eller en rolig plats att åka till, alltså inget tolkieneskt kartritande och funderande över långsiktig hitorieutveckling. I en av böckerna står det till och med som förord "This book contains no map. Plese feel free to draw your own." Man kan tänka sig att det är en lite komplicerad historia att få ihop en koherent värld i efterhand då...
I vilket fall är humor, stadsplanering och allmän nostalgi över de böcker man läst nyss är en trevlig kombination. Kartan själv är en stor pjäs på c:a en kvadratmeter. Den är otroligt väldetaljerad och snyggt gjord. Jag blir sugen på att gå igenom varenda gatunamn och gräva i minnet. Jag vill ha den på väggen. Jag kommer nog beställa en till, fast som plansch så jag kan ha den på väggen.
Inte ett måste för någon som inte är Pratchett-fantast, men en kul kompis att hålla i handen när man läser.
Det här är en karta! Över Ankh-Morpork! Med en tillhörande liten bok, skriven av Terry Pratchett och Stephen Briggs.
Boken är en skrivarkrönika över hur Briggs går igenom ALLA referenser i de olika böckerna som skrivits hittills, tillsammans med några tips om vad som komma skall från Pratchett. Pratchett är rätt öppen med att både staden och hela Discworld bara byggdes på att han plockade saker ur luften när han behövde en kul referens eller en rolig plats att åka till, alltså inget tolkieneskt kartritande och funderande över långsiktig hitorieutveckling. I en av böckerna står det till och med som förord "This book contains no map. Plese feel free to draw your own." Man kan tänka sig att det är en lite komplicerad historia att få ihop en koherent värld i efterhand då...
I vilket fall är humor, stadsplanering och allmän nostalgi över de böcker man läst nyss är en trevlig kombination. Kartan själv är en stor pjäs på c:a en kvadratmeter. Den är otroligt väldetaljerad och snyggt gjord. Jag blir sugen på att gå igenom varenda gatunamn och gräva i minnet. Jag vill ha den på väggen. Jag kommer nog beställa en till, fast som plansch så jag kan ha den på väggen.
Inte ett måste för någon som inte är Pratchett-fantast, men en kul kompis att hålla i handen när man läser.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,536
Soul Music (1994)
Rockrevolutionen har nått Discworld! Det här är historien om världens första, största och bästa rockband. Och historien om Döden som vill glömma allt. Och historien om hans dotterdotter Susan som tvingas arbeta åt honom så länge. Och historien om hur Ankh-Morpork på olika sätt hanterar en oregerlig ungdomsrevolt mot allt som en gång var, för att istället lyssna på Music with Rocks in...
Det här är boken Reaper Man borde varit! Distinkt åtskilda handlingar som vävs in i varandra, men hänger ihop i tema och i stuk hela tiden. En A-plot, en B-plot, en C-plot och en D-plot slåss om sidorna, men det blir aldrig förvirrande.
[HR][/HR]
Barden Imp y Celyn (harpa) lämnar en liten håla i Llamedos (motsvarande Wales) och söker lyckan som musiker i Ankh-Morpork. Av en slump bildar han ett band med ett troll (trummis) och en dvärg (saxofon) och får tag på en magisk gitarr. Tillsammans spelar de musik som ingen hört förr. Den gör ungdomarna rebelliska, skapar hundratals imitatörer och en helt ny industri i opposition med Musikergillet. Allt på grund av att Imp inte fick en yxa i huvudet på deras första gig på Mended Drum. Han borde dött, och på ett sätt gjorde han det också. Men musiken tog över. Nu fyller den hans själ.
Den som ser till att han inte dör är Susan Sto Helit, dotter till Mort och Ysabell från boken Mort. Hon är sexton, och förnuftig nog att inte tro på det övernaturliga. När hon blir rekryterad till att ta över sin morfars jobb begår hon tjänstfel bland det första hon gör. Sedan följer hon Imp och bandet i hasorna och försöker förklara vad som hänt. Det går inte så bra.
Döden har sin egen historia. Han tar sig Discworld runt i jakt på ett sätt att glömma det han gjort, men det går inte. Han är begåvad med ett speciellt minne som minns allt som hänt, händer och ska hända. Allt sker i ett evigt nu[SUP]1[/SUP] för honom. Hans melankoli är lika påtaglig som när han bara hade dagar kvar att leva, men nu är den på något sätt tyngre. Det han söker är inte någon mening med livet, utan pen fristad i glömskan. Bara då kanske han kan nå en förlåtelse.
Dessutom har vi trollkarlarna, som försöker studera musiken och förstå vad som skiljer den från vanlig musik. Men det måste Ärkekansler Ridcully göra med de unga studenterna istället för med sina seniora forskare och magiker. Varför? För att när tonårsupproret, som ju går hand i hand med rock, manifesteras hamnar det hos trollkarlspresidiet[SUP]2[/SUP].
[HR][/HR]
Det här är en av de bästa böckerna. Det mesta av humorn är olika ordvitsar på band- och låtnamn från klassiska rockeran, men mycket kommer också från trollkarlarnas historia och de genuint välskrivna personerna i alla historier. Döden skiner som en sol, fast hans historia för det mesta är djupt tragisk.
Boken har en fascinerande precision i historien. Framför allt hur Pratchett använder protagonisterna. Det är fantastiskt hur historien om Imp långsamt tas över av hans bandkollegor och Imp efter ett tag bara syns utifrån, helt förändrar jämfört med början. Musiken har tagit över, men det får vi inte se inombords honom. Flera av bokens mest gripande, och genuint läskiga, sekvenser kommer när läsaren förstår att något stort pågår inom Imp men allt filtreras genom vad de övriga ser och tänker om saken.
Sedan måste man tala om musiken. Den är vid liv. Bokstavligen. Den har ett liv, ett medvetande och en plan. Den vill inte bara infektera folk och sprida sig själv som ett virus, den vill skapa en legend. Även om legenden inte vill bli skapad...
[HR][/HR]
Witches Abroad
Small Gods
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
Mort
Lords and Ladies
Guards! Guards!
Reaper man
Eric
Men at Arms
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic
[HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Eller då. Eller sen. Ni fattar.
[SUP]2[/SUP]Presidiet är ganska seniora. Alltså mellan 60 och 80 år...
Rockrevolutionen har nått Discworld! Det här är historien om världens första, största och bästa rockband. Och historien om Döden som vill glömma allt. Och historien om hans dotterdotter Susan som tvingas arbeta åt honom så länge. Och historien om hur Ankh-Morpork på olika sätt hanterar en oregerlig ungdomsrevolt mot allt som en gång var, för att istället lyssna på Music with Rocks in...
Det här är boken Reaper Man borde varit! Distinkt åtskilda handlingar som vävs in i varandra, men hänger ihop i tema och i stuk hela tiden. En A-plot, en B-plot, en C-plot och en D-plot slåss om sidorna, men det blir aldrig förvirrande.
[HR][/HR]
Barden Imp y Celyn (harpa) lämnar en liten håla i Llamedos (motsvarande Wales) och söker lyckan som musiker i Ankh-Morpork. Av en slump bildar han ett band med ett troll (trummis) och en dvärg (saxofon) och får tag på en magisk gitarr. Tillsammans spelar de musik som ingen hört förr. Den gör ungdomarna rebelliska, skapar hundratals imitatörer och en helt ny industri i opposition med Musikergillet. Allt på grund av att Imp inte fick en yxa i huvudet på deras första gig på Mended Drum. Han borde dött, och på ett sätt gjorde han det också. Men musiken tog över. Nu fyller den hans själ.
Den som ser till att han inte dör är Susan Sto Helit, dotter till Mort och Ysabell från boken Mort. Hon är sexton, och förnuftig nog att inte tro på det övernaturliga. När hon blir rekryterad till att ta över sin morfars jobb begår hon tjänstfel bland det första hon gör. Sedan följer hon Imp och bandet i hasorna och försöker förklara vad som hänt. Det går inte så bra.
Döden har sin egen historia. Han tar sig Discworld runt i jakt på ett sätt att glömma det han gjort, men det går inte. Han är begåvad med ett speciellt minne som minns allt som hänt, händer och ska hända. Allt sker i ett evigt nu[SUP]1[/SUP] för honom. Hans melankoli är lika påtaglig som när han bara hade dagar kvar att leva, men nu är den på något sätt tyngre. Det han söker är inte någon mening med livet, utan pen fristad i glömskan. Bara då kanske han kan nå en förlåtelse.
Dessutom har vi trollkarlarna, som försöker studera musiken och förstå vad som skiljer den från vanlig musik. Men det måste Ärkekansler Ridcully göra med de unga studenterna istället för med sina seniora forskare och magiker. Varför? För att när tonårsupproret, som ju går hand i hand med rock, manifesteras hamnar det hos trollkarlspresidiet[SUP]2[/SUP].
[HR][/HR]
Det här är en av de bästa böckerna. Det mesta av humorn är olika ordvitsar på band- och låtnamn från klassiska rockeran, men mycket kommer också från trollkarlarnas historia och de genuint välskrivna personerna i alla historier. Döden skiner som en sol, fast hans historia för det mesta är djupt tragisk.
Boken har en fascinerande precision i historien. Framför allt hur Pratchett använder protagonisterna. Det är fantastiskt hur historien om Imp långsamt tas över av hans bandkollegor och Imp efter ett tag bara syns utifrån, helt förändrar jämfört med början. Musiken har tagit över, men det får vi inte se inombords honom. Flera av bokens mest gripande, och genuint läskiga, sekvenser kommer när läsaren förstår att något stort pågår inom Imp men allt filtreras genom vad de övriga ser och tänker om saken.
Sedan måste man tala om musiken. Den är vid liv. Bokstavligen. Den har ett liv, ett medvetande och en plan. Den vill inte bara infektera folk och sprida sig själv som ett virus, den vill skapa en legend. Även om legenden inte vill bli skapad...
[HR][/HR]
Witches Abroad
Small Gods
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
Mort
Lords and Ladies
Guards! Guards!
Reaper man
Eric
Men at Arms
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic
[HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Eller då. Eller sen. Ni fattar.
[SUP]2[/SUP]Presidiet är ganska seniora. Alltså mellan 60 och 80 år...
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,536
Interesting Times (1994)
Rincewind är tillbaka! Och han hinner träffa sitt älskade Ankh-Morpork igen i nästan en hel halvtimme innan han måste ut på nya äventyr, mot sin vilja. Den här gången ska han till Aurienten[SUP]1[/SUP] och det Agateanska Kejsardömet. Men väl på plats möter han inte bara sin gamla vän[SUP]2[/SUP] Cohen Barbaren, utan också Cohens barbarhord[SUP]3[/SUP]. Dessutom träffar han motståndsrörelsen Röda Armén, Kejsaren och Twoflower. Han knallar runt i förbjudna staden, ser Cohen slåss mot ninjor och ramlar ner i en grav vaktad av en armé terrakottasoldater. Ganska många bisarra äventyr, kan man säga.
Storymässigt är det här en bok enligt standardformatet när Rincewind är inblandad. Pratchett sade en gång att Rincewinds jobb är att träffa intressantare folk. Det lyckas han med med bravur i den här boken. Inte bara Lord Hong, den stora antagonisten, utan också Röda Arméns soldater är välskrivna karaktärer som långsamt arbetas fram över boken. Men den intressantaste karaktären är Cohen. Han ska, tillsammans med sin Silverhord, invadera kejsardömet och ta makten[SUP]4[/SUP]. Men det är inte det som gör honom intressant, utan det är de moraliska ställningstaganden han gör - en barbarisk egalitarian, med stort hjärta och rättspatos. Bisarrt nog. Och det fantastiska sätt Pratchett får honom att kännas mänsklig genom ålder. Det kommer en stor bomb i slutet av boken[SUP]5[/SUP] som utvecklas genom en lång, löpande konversation på ett sätt som gör honom djupt tragisk, men mänsklig och komplex och otroligt sympatisk. Dessutom är flera av bokens bästa skämt med/från/om/till honom.
Det här är också en av de böcker där Pratchetts cynism lyser igenom starkast. Han är helt klart mot revolution som ett sätt att förbättra saker, vilket syns i en del senare böcker också. Det är alldeles för lätt att en ledare blir en härskare, att människoliv helt plötsligt inte är det man ska rädda utan bara ett mål på vägen. En talande scen mot slutet är när Rincewind träffar en bonde som mest sköter sin vattenbuffel och inte förväntar sig att någonting kommer ändras för honom oavsett vem som sitter på tronen.
Rincewind är en bra karaktär här - betydligt mer proaktiv än i tidigare böcker. Han är slug, lurar folk och bluffar sig förbi massor med komplicerade situationer. Det är roligt att se, istället för att han bara råkar ut för saker och kommer loss ur klistret utan egen försyn. Han kommer med många små observationer av kejsardömet, både trevliga och snorkiga. Det är intressant att se. Att boken slutar på en cliffhanger för hans del är dock rätt trist - det hade inte behövts. Att han fick en sådan i Sourcery var helt okej, eftersom den berodde på att han
Rincewind är tillbaka! Och han hinner träffa sitt älskade Ankh-Morpork igen i nästan en hel halvtimme innan han måste ut på nya äventyr, mot sin vilja. Den här gången ska han till Aurienten[SUP]1[/SUP] och det Agateanska Kejsardömet. Men väl på plats möter han inte bara sin gamla vän[SUP]2[/SUP] Cohen Barbaren, utan också Cohens barbarhord[SUP]3[/SUP]. Dessutom träffar han motståndsrörelsen Röda Armén, Kejsaren och Twoflower. Han knallar runt i förbjudna staden, ser Cohen slåss mot ninjor och ramlar ner i en grav vaktad av en armé terrakottasoldater. Ganska många bisarra äventyr, kan man säga.
Storymässigt är det här en bok enligt standardformatet när Rincewind är inblandad. Pratchett sade en gång att Rincewinds jobb är att träffa intressantare folk. Det lyckas han med med bravur i den här boken. Inte bara Lord Hong, den stora antagonisten, utan också Röda Arméns soldater är välskrivna karaktärer som långsamt arbetas fram över boken. Men den intressantaste karaktären är Cohen. Han ska, tillsammans med sin Silverhord, invadera kejsardömet och ta makten[SUP]4[/SUP]. Men det är inte det som gör honom intressant, utan det är de moraliska ställningstaganden han gör - en barbarisk egalitarian, med stort hjärta och rättspatos. Bisarrt nog. Och det fantastiska sätt Pratchett får honom att kännas mänsklig genom ålder. Det kommer en stor bomb i slutet av boken[SUP]5[/SUP] som utvecklas genom en lång, löpande konversation på ett sätt som gör honom djupt tragisk, men mänsklig och komplex och otroligt sympatisk. Dessutom är flera av bokens bästa skämt med/från/om/till honom.
Det här är också en av de böcker där Pratchetts cynism lyser igenom starkast. Han är helt klart mot revolution som ett sätt att förbättra saker, vilket syns i en del senare böcker också. Det är alldeles för lätt att en ledare blir en härskare, att människoliv helt plötsligt inte är det man ska rädda utan bara ett mål på vägen. En talande scen mot slutet är när Rincewind träffar en bonde som mest sköter sin vattenbuffel och inte förväntar sig att någonting kommer ändras för honom oavsett vem som sitter på tronen.
Rincewind är en bra karaktär här - betydligt mer proaktiv än i tidigare böcker. Han är slug, lurar folk och bluffar sig förbi massor med komplicerade situationer. Det är roligt att se, istället för att han bara råkar ut för saker och kommer loss ur klistret utan egen försyn. Han kommer med många små observationer av kejsardömet, både trevliga och snorkiga. Det är intressant att se. Att boken slutar på en cliffhanger för hans del är dock rätt trist - det hade inte behövts. Att han fick en sådan i Sourcery var helt okej, eftersom den berodde på att han
och då är det rimligt. Här är det bara en teaser till nästa bok. Det känns lite billigt.
Låt oss nu ta tag i den stora elefanten i rummet. Det här med att gegga ihop "Asien" till ett land och sedan köra på är lite... Problematiskt. Det är ungefär 50/40/10 Kina/Japan/övrigt som ingår i Agateanska Kejsardömet. Förbjudna Staden, terrakottasoldater, suffixet -san, ninjor och så vidare. Jag vette fanken. Å ena sidan är det uppenbart att det är fantasy. Å andra sidan är det uppenbart att det är fantasy som allegori. Är det okej att blanda hejvilt i en bok som så uppenbart försöker prata om Maoismen och den kinesiska revolutionen? Jag vet inte. Jag känner bara att det låg och gnagde i bakhuvudet hela boken igenom. Det är svårt att ta sig ur.
Boken är rolig, tänkvärd och helt klart läsvärd trots detta. Framför allt är Cohens ark fantastisk. Den utvecklas vidare i The Last Hero[SUP]6[/SUP]. Det ser jag fram emot - Cohen har gått från ett enkelt skämt till en av de bästa karaktärerna på Discworld. Och det vill inte säga lite.
[HR][/HR]Witches Abroad
Small Gods
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
Mort
Lords and Ladies
Guards! Guards!
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR][SUP]1[/SUP]Från Aureus, guld, eftersom det är ett otroligt guldrikt land.
[SUP]2[/SUP]Han är gammal och en vän.
[SUP]3[/SUP]5 personer i Cohens ålder, varav en i rullstol.
[SUP]4[/SUP]Visste ni att han heter Djingis i förnamn?
[SUP]5[/SUP]Även bokstavligt, men bomben jag syftar på är metaforisk.
[SUP]6[/SUP]Sedan tidigare min favorit, men vi får se när vi kommer dit...
Låt oss nu ta tag i den stora elefanten i rummet. Det här med att gegga ihop "Asien" till ett land och sedan köra på är lite... Problematiskt. Det är ungefär 50/40/10 Kina/Japan/övrigt som ingår i Agateanska Kejsardömet. Förbjudna Staden, terrakottasoldater, suffixet -san, ninjor och så vidare. Jag vette fanken. Å ena sidan är det uppenbart att det är fantasy. Å andra sidan är det uppenbart att det är fantasy som allegori. Är det okej att blanda hejvilt i en bok som så uppenbart försöker prata om Maoismen och den kinesiska revolutionen? Jag vet inte. Jag känner bara att det låg och gnagde i bakhuvudet hela boken igenom. Det är svårt att ta sig ur.
Boken är rolig, tänkvärd och helt klart läsvärd trots detta. Framför allt är Cohens ark fantastisk. Den utvecklas vidare i The Last Hero[SUP]6[/SUP]. Det ser jag fram emot - Cohen har gått från ett enkelt skämt till en av de bästa karaktärerna på Discworld. Och det vill inte säga lite.
[HR][/HR]Witches Abroad
Small Gods
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
Mort
Lords and Ladies
Guards! Guards!
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR][SUP]1[/SUP]Från Aureus, guld, eftersom det är ett otroligt guldrikt land.
[SUP]2[/SUP]Han är gammal och en vän.
[SUP]3[/SUP]5 personer i Cohens ålder, varav en i rullstol.
[SUP]4[/SUP]Visste ni att han heter Djingis i förnamn?
[SUP]5[/SUP]Även bokstavligt, men bomben jag syftar på är metaforisk.
[SUP]6[/SUP]Sedan tidigare min favorit, men vi får se när vi kommer dit...
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,536
Maskerade (1995) [HR][/HR]
Drama! Mord! Häxor! Tenorer! Sopraner! Fantomen på Operan! Allt detta och mer, i dagens bokrescension av Maskerade, Terry Pratchetts artonde bok i sviten om Discworld.
Efter att Magrat Garlick blivit drottning har hon abdikerat sin post som tredje häxa i Lancres häxtrio. Granny och Nanny går varandra lite för mycket på nerverna när de inte har någon tredje att fokusera på, så det är en sabla tur att de får en anledning att åka till Ankh-Morpork och operahuset där Agnes Nitt arbetar. Hon kommer från Lancre, har all potential att bli en god häxa och har dessutom bra hår och en trevlig personlighet[SUP]1[/SUP].
När de anländer till operan drabbas de svårt av grundstommen från Fantomen på Operan. En mystisk man i aftonkläder och en vit mask bor i väggarna, tränar solister genom en spegel under natten och mördar de som kommer i hans väg. Det är upp till våra häxor att lösa problemet. Men för att allt ska gå som det ska behöver de lösa det på ett sätt som passar opera...
Som vanligt studsar Granny och Nanny fantastiskt mot varandra och mot omgivningen. Flera av de bästa scenerna är bara när de pratar med varandra utan något större mål i sikte. Att göra våld på Fantomen på Operan funkar otroligt väl med två buffliga tanter som bryter sig in när det inte passar och vägrar spela med mer än när det tjänar deras syften, på samma sätt som i Witches Abroad. Det är gott om skämt på temat opera och musikal, med många referenser till lätt "discworldifierade" varianter av kända operor - Barberaren i Genua, Il Truccatore, Nibelungigungens Ring,, etc. Kan tänka mig att man fnissar lite mer än jag om man kan sin opera. Jag kan det inte.
Sedan har vi våra nykomlingar. Agnes Nitt är för första gången en huvudperson, även om hon var med en liten skvätt i Lords and Ladies. Här är hon plågad av en inre röst som hon själv har skapat - Perdita. Agnes är en rejäl bondtös från landet, med skit under naglarna och som kan se igenom lögn och folk som försöker linda in saker på mils håll. Men Perdita är allt det Agnes vill vara - smal, snygg, rapp i käften, vågar svära ordentligt och inte nöja sig med "attans". Hon försöker bli Perdita, men det är svårt. Har man i ett helt liv varit någon är det väldigt svårt att ställa om till någon annan, hur gärna man än vill.
Det är för övrigt ett av bokens två stora och seriösa teman. Dualism, masker och att vara någon man inte är. Agnes vill vara Perdita, den exotiske brindisiske tenoren Enrico Basilica är egentligen Henry Slugg från två gator bort från operahuset, poliser jobbar under täckmantel i operan, Granny förklär sig till en nobel dam för att infiltrera huset, och så vidare. Alla är någon de inte är. Det känns som om Pratchett försöker få fram Nanny och Granny som de som har rätt[SUP]2[/SUP] i att man kan ta tigern ur djungeln, men aldrig djungeln ur tigern. Slugg drömmer om morporkisk mat, trots att alla envisas med att ge honom brindisisk pasta på grund av hans förklädnad. Agnes försöker vara den dryga och självsäkra Perdita, men hur hon än försöker blir hon bara Agnes. De enda som är helt säkra på vilka de är är just häxorna. De försöker heller aldrig bli något annat, även om de vet att de skulle kunna bli[SUP]3[/SUP].
Det andra temat är sinnestillstånd. Både på ett tramsigt sätt, där flera utropstecken i rad är ett tecken på galenskap, men också på ett mer tragiskt sätt. En av de mest gripande personerna hittills i någon av Discworldböckerna är Mrs Plinge, gammal mor till en vuxen son med en tydlig utvecklingsstörning, mer brutal än Forrest Gumps. Han städar toaletterna på operan och kommer nog aldrig kunna få ett bättre jobb. De övriga på operan ignorerar honom totalt i bästa fall, och mobbar honom brutalt i de flesta. Den sorg och hjärtskärande ångest som finns i Mrs Plinge över att inte kunna skydda sin son är gripande. På riktigt.
Men på det stora hela är boken ett mycket stabilt hantverk. Skämten är bra, karaktärerna välskrivna och lätta att tycka om - Agnes Nitt i synnerhet - och det är en bra deckarhistoria när de försöker komma på vem som döljer sig bakom Operaspökets mask. En bra och läsvärd bok, helt enkelt.
[HR][/HR]Witches Abroad
Small Gods
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
Mort
Maskerade
Lords and Ladies
Guards! Guards!
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Det här är en återkommande omskrivning för att Agnes är tjock. Riktigt tjock.
[SUP]2[/SUP]De har definitivt alltid rätt enligt sig själva.
[SUP]3[/SUP]Granny har ett otroligt mörker inom sig och skulle kunna bli ond och hänsynslös hur fort som helst, men hon blir det inte eftersom hon förbannats med att kunna skilja rätt från fel. Svårt att förklara utan kontexten, men hon vet vem hon vill vara (ond) och hon vet varför hon inte kan bli det (det vore fel).
Drama! Mord! Häxor! Tenorer! Sopraner! Fantomen på Operan! Allt detta och mer, i dagens bokrescension av Maskerade, Terry Pratchetts artonde bok i sviten om Discworld.
Efter att Magrat Garlick blivit drottning har hon abdikerat sin post som tredje häxa i Lancres häxtrio. Granny och Nanny går varandra lite för mycket på nerverna när de inte har någon tredje att fokusera på, så det är en sabla tur att de får en anledning att åka till Ankh-Morpork och operahuset där Agnes Nitt arbetar. Hon kommer från Lancre, har all potential att bli en god häxa och har dessutom bra hår och en trevlig personlighet[SUP]1[/SUP].
När de anländer till operan drabbas de svårt av grundstommen från Fantomen på Operan. En mystisk man i aftonkläder och en vit mask bor i väggarna, tränar solister genom en spegel under natten och mördar de som kommer i hans väg. Det är upp till våra häxor att lösa problemet. Men för att allt ska gå som det ska behöver de lösa det på ett sätt som passar opera...
Som vanligt studsar Granny och Nanny fantastiskt mot varandra och mot omgivningen. Flera av de bästa scenerna är bara när de pratar med varandra utan något större mål i sikte. Att göra våld på Fantomen på Operan funkar otroligt väl med två buffliga tanter som bryter sig in när det inte passar och vägrar spela med mer än när det tjänar deras syften, på samma sätt som i Witches Abroad. Det är gott om skämt på temat opera och musikal, med många referenser till lätt "discworldifierade" varianter av kända operor - Barberaren i Genua, Il Truccatore, Nibelungigungens Ring,, etc. Kan tänka mig att man fnissar lite mer än jag om man kan sin opera. Jag kan det inte.
Sedan har vi våra nykomlingar. Agnes Nitt är för första gången en huvudperson, även om hon var med en liten skvätt i Lords and Ladies. Här är hon plågad av en inre röst som hon själv har skapat - Perdita. Agnes är en rejäl bondtös från landet, med skit under naglarna och som kan se igenom lögn och folk som försöker linda in saker på mils håll. Men Perdita är allt det Agnes vill vara - smal, snygg, rapp i käften, vågar svära ordentligt och inte nöja sig med "attans". Hon försöker bli Perdita, men det är svårt. Har man i ett helt liv varit någon är det väldigt svårt att ställa om till någon annan, hur gärna man än vill.
Det är för övrigt ett av bokens två stora och seriösa teman. Dualism, masker och att vara någon man inte är. Agnes vill vara Perdita, den exotiske brindisiske tenoren Enrico Basilica är egentligen Henry Slugg från två gator bort från operahuset, poliser jobbar under täckmantel i operan, Granny förklär sig till en nobel dam för att infiltrera huset, och så vidare. Alla är någon de inte är. Det känns som om Pratchett försöker få fram Nanny och Granny som de som har rätt[SUP]2[/SUP] i att man kan ta tigern ur djungeln, men aldrig djungeln ur tigern. Slugg drömmer om morporkisk mat, trots att alla envisas med att ge honom brindisisk pasta på grund av hans förklädnad. Agnes försöker vara den dryga och självsäkra Perdita, men hur hon än försöker blir hon bara Agnes. De enda som är helt säkra på vilka de är är just häxorna. De försöker heller aldrig bli något annat, även om de vet att de skulle kunna bli[SUP]3[/SUP].
Det andra temat är sinnestillstånd. Både på ett tramsigt sätt, där flera utropstecken i rad är ett tecken på galenskap, men också på ett mer tragiskt sätt. En av de mest gripande personerna hittills i någon av Discworldböckerna är Mrs Plinge, gammal mor till en vuxen son med en tydlig utvecklingsstörning, mer brutal än Forrest Gumps. Han städar toaletterna på operan och kommer nog aldrig kunna få ett bättre jobb. De övriga på operan ignorerar honom totalt i bästa fall, och mobbar honom brutalt i de flesta. Den sorg och hjärtskärande ångest som finns i Mrs Plinge över att inte kunna skydda sin son är gripande. På riktigt.
Men på det stora hela är boken ett mycket stabilt hantverk. Skämten är bra, karaktärerna välskrivna och lätta att tycka om - Agnes Nitt i synnerhet - och det är en bra deckarhistoria när de försöker komma på vem som döljer sig bakom Operaspökets mask. En bra och läsvärd bok, helt enkelt.
[HR][/HR]Witches Abroad
Small Gods
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
Mort
Maskerade
Lords and Ladies
Guards! Guards!
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR]
[SUP]1[/SUP]Det här är en återkommande omskrivning för att Agnes är tjock. Riktigt tjock.
[SUP]2[/SUP]De har definitivt alltid rätt enligt sig själva.
[SUP]3[/SUP]Granny har ett otroligt mörker inom sig och skulle kunna bli ond och hänsynslös hur fort som helst, men hon blir det inte eftersom hon förbannats med att kunna skilja rätt från fel. Svårt att förklara utan kontexten, men hon vet vem hon vill vara (ond) och hon vet varför hon inte kan bli det (det vore fel).
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,536
Feet of Clay (1996)
Någon har försökt giftmörda Lord Vetinari! Och försöker fortfarande! Vem kan vara ond nog att ha ihjäl någon, smart nog att smuggla in och administrera giftet utan det märks och dessutom diabolisk nog att göra försök efter försök… Det här låter som ett jobb för Stadsvakten!
Det här är en otroligt bred bok. I stort sett varenda karaktär har en egen ark, konflikt och en story. Colon, Nobby, Vimes, Angua, nykomlingen Littlebottom… ALLA har verkligen en egen liten story i storyn, som på något sätt relaterar till den stora deckargåtan de har att lösa, om så bara för att det gör att de råkar vara på rätt plats vid rätt tidpunkt.
A-storyn är en deckarhistoria där Vimes & co försöker lösa den kontinuerliga förgiftningen av Vetinari. Vem det är genererar inte så mycket tid i boken, utan huvudfokus ligger på hur. Hur lyckas någon smuggla in mer gift rakt under näsan på vakterna? Svaret är en riktigt snyggt konstruerad slutna rummet-historia med många bra villospår och möjlighet att lösa allt direkt om man ser rätt ledtrådar. Det hela leder till den gamla vanliga konspirationen som vill sätta en gammal vanlig kung på tronen, men bara en som de kan styra själva… Alltså precis samma ståry som de två tidigare historierna om vakten. Tröttsamt, men vägen dit är riktigt välkonstruerad.
B-storyn handlar om golemar[SUP]1[/SUP]. Deras story är en konstig blandning av robotar som får självmedvetande och en judiskt kodad minoritet i staden. Alla har namn på kvasi-jiddisch eller kvasi-hebreiska, arbetar konstant och försöker hålla sig för sig själva så mycket de kan. Det är en konstig blandning, men den funkar rätt bra. De har en egen deckargåta för sig, som naturligtvis vävs ihop med A-storyns, men för det mesta är självständig. Riktigt snyggt gjord och när Dorfl, en av dem, får kvitto på att han äger sig själv istället för att han som alla andra golemar MÅSTE ägas av någon annan… Det är några välskrivna scener där han försöker förstå vad frihet är.
Robotdelarna är också fantastiska för att bygga humor - hela slutscenen är en stor strid med någonstans runt fyrtio tusen miljarder referenser till Terminator 2 och Robocop. Fast i fantasy. Och med stor humor. Pratchett lyckas både få mig att garva högt och känna mig nervös kring hur det ska gå, samtidigt. Fantastiskt.
A- och B-storyn är verkligen rysligt bra på alla nivåer, men sedan kommer vi till C-storyn. Och här är jag betydligt mer… tveksam…
C-storyn handlar om nykomlingen Littlebottom, vaktens första forensiker. Hon är dvärg och hennes stårylajn handlar om hur hon vill bli feminin och slippa det dvärgiska förtrycket[SUP]2[/SUP] av kvinnor. Hon paras ihop med Angua, som dras med sin lykantropi. Det finns paralleller mellan hennes dolda förtryck (kan läsas som HBTQ+ om man vill) och Littlebottoms tydligt synliga förtryck (förvägras vara feminin). Att Littlebottom har enorma fördomar mot vandöda är en snygg touch. Mycket snyggt om olika fördomar mot varandra, olika lager av fördomar, etc.
MEN! När Littlebottom långsamt genomgår sin efterlängtade feminisering - klär sig i kjol, börjar med läppstift och nagellack, etc - känns det som om tanken är att det ska vara tokroligt att hon fortfarande har på sig hjälm och vägrar raka av skägget… Alla hon möter hanterar det rätt bra. Lite förvirrad och förvånad först, men sedan är det bara att köra på som vanligt. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om det här. Är det ärligt och roligt? Är det djupt problematiskt och transfobiskt? Jag vet faktiskt inte.
Feminina dvärgar är dessutom ett tema som återkommer i senare böcker, där jag vet att det skapar en del kulturella konflikter mellan “traditionella” dvärgar och de “moderna” som följer i Littlebottoms fotspår. Jag vet inte riktigt om jag ser fram emot det. Jag satt och skruvade på mig lite för mycket av det här för att känna mig bekväm. Skäggiga Damen-skämt är rätt föråldrat. Men samtidigt känns det aldrig som om det finns någon illvilja… Å tredje sidan tillför det inget till storyn mer än humor… Jag är fel person för att ta det här snacket i vilket fall. Var medvetna om det om ni ska läsa boken[SUP]3[/SUP].
Det här var länge min favorit bland böckerna. Nu är det inte det längre. Det är för mycket frågetecken och obekvämligheter. Men det som är bra (minst ? av boken) är fortfarande bland det bästa hittills i sviten. Så den hamnar högt i listan, men inte högst. Om inte annat så för att det var sjukt skönt att se Stadsvakten faktiskt spela roll för en gångs skull. [HR][/HR]Witches Abroad Small Gods
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
Mort
Equal Rites
Maskerade
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR] [SUP]1[/SUP]Golemer? Golem? Golemmar? Hur i hela Hälsingland stavar man golem i plural!? Plural-s är en ondska som knappt ens får förekomma i svengelska.
[SUP]2[/SUP]Dvärgar är män. Punkt. Alla dvärgar. Att klä sig så folk kan se skillnad på män och kvinnor är ett enormt kulturellt tabu i deras kultur. Alla tvingas in i mansnormen.
[SUP]3[/SUP]Någon med koll får gärna kommentera det hela. Jag är mycket intresserad av vad någon insatt i frågan har att säga.
Någon har försökt giftmörda Lord Vetinari! Och försöker fortfarande! Vem kan vara ond nog att ha ihjäl någon, smart nog att smuggla in och administrera giftet utan det märks och dessutom diabolisk nog att göra försök efter försök… Det här låter som ett jobb för Stadsvakten!
Det här är en otroligt bred bok. I stort sett varenda karaktär har en egen ark, konflikt och en story. Colon, Nobby, Vimes, Angua, nykomlingen Littlebottom… ALLA har verkligen en egen liten story i storyn, som på något sätt relaterar till den stora deckargåtan de har att lösa, om så bara för att det gör att de råkar vara på rätt plats vid rätt tidpunkt.
A-storyn är en deckarhistoria där Vimes & co försöker lösa den kontinuerliga förgiftningen av Vetinari. Vem det är genererar inte så mycket tid i boken, utan huvudfokus ligger på hur. Hur lyckas någon smuggla in mer gift rakt under näsan på vakterna? Svaret är en riktigt snyggt konstruerad slutna rummet-historia med många bra villospår och möjlighet att lösa allt direkt om man ser rätt ledtrådar. Det hela leder till den gamla vanliga konspirationen som vill sätta en gammal vanlig kung på tronen, men bara en som de kan styra själva… Alltså precis samma ståry som de två tidigare historierna om vakten. Tröttsamt, men vägen dit är riktigt välkonstruerad.
B-storyn handlar om golemar[SUP]1[/SUP]. Deras story är en konstig blandning av robotar som får självmedvetande och en judiskt kodad minoritet i staden. Alla har namn på kvasi-jiddisch eller kvasi-hebreiska, arbetar konstant och försöker hålla sig för sig själva så mycket de kan. Det är en konstig blandning, men den funkar rätt bra. De har en egen deckargåta för sig, som naturligtvis vävs ihop med A-storyns, men för det mesta är självständig. Riktigt snyggt gjord och när Dorfl, en av dem, får kvitto på att han äger sig själv istället för att han som alla andra golemar MÅSTE ägas av någon annan… Det är några välskrivna scener där han försöker förstå vad frihet är.
Robotdelarna är också fantastiska för att bygga humor - hela slutscenen är en stor strid med någonstans runt fyrtio tusen miljarder referenser till Terminator 2 och Robocop. Fast i fantasy. Och med stor humor. Pratchett lyckas både få mig att garva högt och känna mig nervös kring hur det ska gå, samtidigt. Fantastiskt.
A- och B-storyn är verkligen rysligt bra på alla nivåer, men sedan kommer vi till C-storyn. Och här är jag betydligt mer… tveksam…
C-storyn handlar om nykomlingen Littlebottom, vaktens första forensiker. Hon är dvärg och hennes stårylajn handlar om hur hon vill bli feminin och slippa det dvärgiska förtrycket[SUP]2[/SUP] av kvinnor. Hon paras ihop med Angua, som dras med sin lykantropi. Det finns paralleller mellan hennes dolda förtryck (kan läsas som HBTQ+ om man vill) och Littlebottoms tydligt synliga förtryck (förvägras vara feminin). Att Littlebottom har enorma fördomar mot vandöda är en snygg touch. Mycket snyggt om olika fördomar mot varandra, olika lager av fördomar, etc.
MEN! När Littlebottom långsamt genomgår sin efterlängtade feminisering - klär sig i kjol, börjar med läppstift och nagellack, etc - känns det som om tanken är att det ska vara tokroligt att hon fortfarande har på sig hjälm och vägrar raka av skägget… Alla hon möter hanterar det rätt bra. Lite förvirrad och förvånad först, men sedan är det bara att köra på som vanligt. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om det här. Är det ärligt och roligt? Är det djupt problematiskt och transfobiskt? Jag vet faktiskt inte.
Feminina dvärgar är dessutom ett tema som återkommer i senare böcker, där jag vet att det skapar en del kulturella konflikter mellan “traditionella” dvärgar och de “moderna” som följer i Littlebottoms fotspår. Jag vet inte riktigt om jag ser fram emot det. Jag satt och skruvade på mig lite för mycket av det här för att känna mig bekväm. Skäggiga Damen-skämt är rätt föråldrat. Men samtidigt känns det aldrig som om det finns någon illvilja… Å tredje sidan tillför det inget till storyn mer än humor… Jag är fel person för att ta det här snacket i vilket fall. Var medvetna om det om ni ska läsa boken[SUP]3[/SUP].
Det här var länge min favorit bland böckerna. Nu är det inte det längre. Det är för mycket frågetecken och obekvämligheter. Men det som är bra (minst ? av boken) är fortfarande bland det bästa hittills i sviten. Så den hamnar högt i listan, men inte högst. Om inte annat så för att det var sjukt skönt att se Stadsvakten faktiskt spela roll för en gångs skull. [HR][/HR]Witches Abroad Small Gods
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
Mort
Equal Rites
Maskerade
Lords and Ladies
Feet of Clay
Guards! Guards!
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic [HR][/HR] [SUP]1[/SUP]Golemer? Golem? Golemmar? Hur i hela Hälsingland stavar man golem i plural!? Plural-s är en ondska som knappt ens får förekomma i svengelska.
[SUP]2[/SUP]Dvärgar är män. Punkt. Alla dvärgar. Att klä sig så folk kan se skillnad på män och kvinnor är ett enormt kulturellt tabu i deras kultur. Alla tvingas in i mansnormen.
[SUP]3[/SUP]Någon med koll får gärna kommentera det hela. Jag är mycket intresserad av vad någon insatt i frågan har att säga.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,536
Hogfather (1996)
Det mest bisarra med hela den här upplevelsen var att läsa en bok om julen i april.
Discworlds motsvarighet till Tomten är borta! Det är upp till Döden att ta hans plats, dela ut julklappar och belöna snälla barn. Ho. Ho. Ho. Samtidigt börjar hans dotterdotter Susan Sto Helit undersöka varför The Hogfather har försvunnit, assisterad av Baksmällornas Gud och trollkarlarna på UU. Spåren leder till Tandféns torn där miljoner av insamlade tänder kan användas för mörka syften…
Det här var en skoj historia. Ankh-Morpork har aldrig känts mer som Dickens London än här. Barn med näsorna tryckta mot skyltfönster, fattiga tiggare i snön som dricker oidentifierbara saker för att hålla sig varma, dryga rikemän som får smäll på fingrarna… Det är julstämning, i allra högsta grad.
Många scener är direkta parodier på företeelser kring julen. Episoden med Döden som tomte i ett varuhus kan vara det roligaste Pratchett skrivit hittills. Men många andra roliga koncept baseras på att Hogfathers frånvaro lämnar ett “maktvakuum” som måste fyllas. I det här fallet av i princip vad som helst som kan fylla en funktion, tex. Baksmällornas Gud eller Sockätaren[SUP]1[/SUP].
Skurkarna, ett gäng standardfarliga råskinn inhyrda av lönnmördaren Teatime[SUP]2[/SUP] är ett välutvecklat sällskap. De förekommer mindre än jag mindes, men har alla tydliga personligheter och bra bakgrunder. De känns lite som en grupp RP som hamnat på fel plats vid fel tidpunkt, på ett bra sätt. Teatime är en bra skurk han också, främst för att han lyckas krypa under skinnet på en. En fullblodspsykopat ska inte ha bra hand med djur och gilla hundar, till exempel.
Bokens största tema är just tro i allmänhet, och barnatro i synnerhet. Vad kan tro ställa till med på en plats där det magiska fältet gör verkligheten extra tunn? Och har Hogfather alltid varit en myspysfarbror som delar ut presenter till snälla barn?
Det finns egentligen bara en enda sak jag stör mig på på riktigt, och det är
Det mest bisarra med hela den här upplevelsen var att läsa en bok om julen i april.
Discworlds motsvarighet till Tomten är borta! Det är upp till Döden att ta hans plats, dela ut julklappar och belöna snälla barn. Ho. Ho. Ho. Samtidigt börjar hans dotterdotter Susan Sto Helit undersöka varför The Hogfather har försvunnit, assisterad av Baksmällornas Gud och trollkarlarna på UU. Spåren leder till Tandféns torn där miljoner av insamlade tänder kan användas för mörka syften…
Det här var en skoj historia. Ankh-Morpork har aldrig känts mer som Dickens London än här. Barn med näsorna tryckta mot skyltfönster, fattiga tiggare i snön som dricker oidentifierbara saker för att hålla sig varma, dryga rikemän som får smäll på fingrarna… Det är julstämning, i allra högsta grad.
Många scener är direkta parodier på företeelser kring julen. Episoden med Döden som tomte i ett varuhus kan vara det roligaste Pratchett skrivit hittills. Men många andra roliga koncept baseras på att Hogfathers frånvaro lämnar ett “maktvakuum” som måste fyllas. I det här fallet av i princip vad som helst som kan fylla en funktion, tex. Baksmällornas Gud eller Sockätaren[SUP]1[/SUP].
Skurkarna, ett gäng standardfarliga råskinn inhyrda av lönnmördaren Teatime[SUP]2[/SUP] är ett välutvecklat sällskap. De förekommer mindre än jag mindes, men har alla tydliga personligheter och bra bakgrunder. De känns lite som en grupp RP som hamnat på fel plats vid fel tidpunkt, på ett bra sätt. Teatime är en bra skurk han också, främst för att han lyckas krypa under skinnet på en. En fullblodspsykopat ska inte ha bra hand med djur och gilla hundar, till exempel.
Bokens största tema är just tro i allmänhet, och barnatro i synnerhet. Vad kan tro ställa till med på en plats där det magiska fältet gör verkligheten extra tunn? Och har Hogfather alltid varit en myspysfarbror som delar ut presenter till snälla barn?
Det finns egentligen bara en enda sak jag stör mig på på riktigt, och det är
. Även om det passar in rätt bra i temat om tro förtar det en del av flödet i storyn att introducera en helt ny karaktär så sent i berättelsen bara för en enda scen. Det blir inte riktigt bra. Sen finns det alltid småsaker man kan gnälla på, tex att den fantastiska scenen i varuhuset inte får någon avslutning för den mycket sympatiske varuhusägaren.
Det här var bok tjugo. Hogfather har aldrig varit en favorit förut. Men nu är den nog det. Läs den. Var glada. Och Happy Hogswatch![SUP]3[/SUP]
[HR][/HR] Witches Abroad
Small Gods
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
Mort
Maskerade
Hogfather
Lords and Ladies
Guards! Guards!
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic
[HR][/HR] [SUP]1[/SUP]En sorts korsning mellan en elefant och en myrslok, stor som en katt. Det är dens fel att alltid fattas en strumpa i paret.
[SUP]2[/SUP]Uttalas Te-a-Tim-e, inte som fyra på eftermiddagen.
[SUP]3[/SUP]”God bless us, everyone!”
“Which god?”
“I don’t know, which ones’ve you got?"
[HR][/HR] Witches Abroad
Small Gods
Wyrd Sisters
Soul Music
Moving Pictures
Mort
Maskerade
Hogfather
Lords and Ladies
Guards! Guards!
Interesting Times
Reaper man
Eric
Men at Arms
Pyramids
Sourcery
Equal Rites
The Light Fantastic
The Colour of Magic
[HR][/HR] [SUP]1[/SUP]En sorts korsning mellan en elefant och en myrslok, stor som en katt. Det är dens fel att alltid fattas en strumpa i paret.
[SUP]2[/SUP]Uttalas Te-a-Tim-e, inte som fyra på eftermiddagen.
[SUP]3[/SUP]”God bless us, everyone!”
“Which god?”
“I don’t know, which ones’ve you got?"