Nekromanti Projekt Pratchett!

[Khan]

Jag ska ta mig an Terry Pratchetts samlade Discworld i år. 41 ordinarie böcker, 4 Science of Discworld, en bok med noveller och dessutom lite övriga kringböcker. Lite mer än en vecka per bok. Får se om det går.

Här kommer första recensionen.

The Colour of Magic (1983)
Den allra första boken om Discworld introducerar min favoritkaraktär, den fege trolllkarlen Rincewind. Han blir hastigt och lustigt anlitad som guide till världens första turist, den glade, optimistiske och konstant förundrade Twoflower. Flera andra karaktärer, som senare ska bli stora, fladdrar förbi i handlingen. Ankh-Morporks härskare och den rundlagde polisserganten som dyker upp i varsin scen är definitivt Lord Vetinari och Sergant Colon, men än har de inga namn.

Rincewind och Twoflower rusar land och skivvärld runt för att få ge Pratchett chansen att tramsa runt med kända fantasy-troper och -stereotyper. Drakryttare, barbarer, okända civilisationer, talande svärd och allt möjligt annat finns med. Boken parodierar mer barbarfantasy än högfantasy, mer Frazetta än Tolkien. Boken har fyra delar, med ett litet tema i varje. Storstaden Ankh-Morpork är ett, drakberget ett annat och så vidare.

Tyvärr är boken inte så bra. Själva strukturen på boken där saker och ting bara händer Rincewind och Twoflower istället för att de faktiskt gör saker är mycket tröttsam. De hamnar i den ena dödliga situationen efter den andra, men får en deus ex machina som hjälper dem. Gång efter gång efter gång. Man känner ingen dramatik i själva handlingen. Det gör det svårt att intressera sig för vad som pågår. Rincewind är ännu inte den 100% fegis som han senare blir, men på väg dit. Han är inte lika lätt att tycka om i den här boken, eftersom han är för generisk här.

När jag läste den för länge sedan tänkte jag bara att Pratchett inte hittat formen än, men boken är helt enkelt inte rolig. På de drygt 300 sidorna skrattade jag aldrig. Jag fnissade en gång. Det är inte ett bra betyg på en komedi.

Jag kan nog inte rekommendera den här boken, annat än som kuriosa för hur det senare ska bli. Som tur är får Pratchett upp farten betydligt redan i nästa bok.

 

[God45]

Fan vad coolt! Jag älskar ditt projekt så mycket!

 

[Khan]

Fan vad coolt! Jag älskar ditt projekt så mycket!

Man tackar. Att läsa om dem hade jag tänkt länge, men var idén att skriva om det på WRNU kom ifrån får du gissa själv. Jag tror du behöver exakt en gissning.

 

[Nässe]

Blir Rincewind någonsin så kul? Jag älskar böckerna om vakterna och tycker de om häxorna är ok. Sen gillar jag Small Gods och Pyramids och någon till (Going Postal). Ska bli skoj att följa ditt projekt. Vore asfett att få upp ögonen för någon jag missat eller få anledning att läsa om en av böckerna.

 

[Khan]

Blir Rincewind någonsin så kul? Jag älskar böckerna om vakterna och tycker de om häxorna är ok. Sen gillar jag Small Gods och Pyramids och någon till (Going Postal). Ska bli skoj att följa ditt projekt. Vore asfett att få upp ögonen för någon jag missat eller få anledning att läsa om en av böckerna.

Jag tycker han är fruktansvärt rolig i senare böcker, framför allt i The Last Hero. Men vi får se hur det hela utvecklar sig. Jag har inte läst en Pratchett-bok sedan han gick bort innan det här drog igång, så mina minnen är rätt luddiga av de jag läst få gånger.

 

[LJSLarsson]

Coolt!

Älskar Pratchett och kommer följa den här tråden med stort intresse.

Håller på med ett liknande projekt på min egen blogg, och har precis kommit till Sourcery. Har ungefär samma åsikter som dig, Khan, angående första boken: tyvärr rätt medioker av flera orsaker.

Vill man läsa mina recensioner kan man ta sig till: www.trevligascenarion.se

 

[Nässe]

Jag tycker han är fruktansvärt rolig i senare böcker, framför allt i The Last Hero. Men vi får se hur det hela utvecklar sig. Jag har inte läst en Pratchett-bok sedan han gick bort innan det här drog igång, så mina minnen är rätt luddiga av de jag läst få gånger.

Det händer! jag har inte läst The last hero, och det vore förjävla kul om det fanns en bra Pratchett bok som jag inte läst. tack för tipset!

 

[LJSLarsson]

Det händer! jag har inte läst The last hero, och det vore förjävla kul om det fanns en bra Pratchett bok som jag inte läst. tack för tipset!

Jag skulle vilja rekommendera Thief of Time: en av mina favoriter.

Om du gillade Small Gods kommer du gilla den extra mycket. ;-)

 

[Jocke]

Som jag minns det så tar det några böcker innan han kommer i form (tyckte inte heller att TV-serien av magins färg/ det fantastiska ljuset var så bra). Jag har för mig att den där döden börjar jobba på en bondgård och de med vakterna var mina favoriter.

 

[Månlufsen]

Har inte läst Pratchett än (även om jag borde ha gjörde det många år sedan) men mina tänker när jag läste din post var att den var kanske roligare när boken släpptes, eftersom parodier om fantasi var nya. Detta var varför jag kände mig inte så förtjust i Tolkien när jag läste Sagan om ringen. Jag hade redan läst liknande böcker.

 

[Guest]

Har inte läst Pratchett än (även om jag borde ha gjörde det många år sedan) men mina tänker när jag läste din post var att den var kanske roligare när boken släpptes, eftersom parodier om fantasi var nya./QUOTE]

Det här stämmer nog, även om jag är osäker på om Pratchett var först med att parodiera fantasy. Humor i allmänhet och parodi i synnerhet åldras illa. Sen är det väl sällan man som vuxen gillar samma saker som när man var tonåring.

 

[Khan]

Då var det dags för nästa recension.

The Light Fantastic (1986)

OJ vad fort det blev roligt! Jag skrattade redan på sida tre, och fnissade ett par gånger innan det. Likt många andra trodde jag att Pratchett skulle hitta formen först några böcker senare (vill minnas att jag tidigare tyckt bok fyra var den första genuint bra), men redan här skrattade jag så många gånger att jag tappade räkningen.

Pratchett har här hittat "sin" humor, med torra engelska snusförnuftiga reaktioner på stora problem och dödshot. Det direkta språket med prat från berättaren direkt till läsaren, kombinerat med snabba dialoger där man verkligen känner hur saker händer samtidigt som folk pratar, är här. Inte fullt utvecklad, men tillräckligt för att boken ska kännas som en Pratchett-bok, istället för som vilken humor som helst.

Karaktärerna är mycket mer välskrivna och distinkta. Rincewind är här Rincewind, fegisen som inte vill vara hjälte. Han är sardonisk, lakonisk, sarkastisk och fäller one-liners och ordvitsar till höger och vänster utan att det känns krystat. Det är hans karaktär, helt enkelt. Till och med berättaren är dryg mot honom ibland i förbifarten("Rincewind had had orgasms before, sometimes even in company, but magic? That was something else!"). Hans stora stolthet vid att vara trolllkarl, trots att han inte kan trolla och blev relegerad utan ett enda HP ens i introkurserna, är här. Och fantastisk.

Dessutom introduceras en av Discworlds största legender, Cohen Barbaren. En man som äventyrat i mer än 70 år och är väldigt bra på att inte dö. Den klassiska barbarhjälten, till och med introducerad med Arnolds kändaste replik från första Conan-filmen. Bara det att han, ni vet, är 87 år gammal. Han är en mycket välrundad karaktär, även om det är uppenbart att han ska vara en parodi i grunden. Gamlingskämten är välgjorda och hans totala nonchalans för allt, eftersom han ändå sett allt förr, ger en hel del obetalbara situationer. Det stora djup han har under ytan syns inte här, men det kommer i en senare bok som jag ser mycket fram emot.

I handlingen är det första gången Pratchett använder en av sina standardtekniker - två parallella handlingar som möts på slutet. I ena änden Rincewind, Twoflower och gänget som ska hem till Ankh-Morpork och i den andra är det onda trollkarlar vid Osynliga Universitetet som aggressivt (med knivar och mord) försöker klättra på den akademiska karriärsstegen, samtidigt som de letar efter Rincewind. Att Rincewind har ett mål den här gången gör under för bokens struktur och narrativ. Nu är det fart på handlingen och ett driv hela tiden. Även om det fortfarande är en resa med stopp vid roliga fantasyklyschor på vägen är det något helt annorlunda i luften.

Allt kulminerar när Rincewind, m.fl. kommer tillbaka till stan, samtidigt som en stor stjärna håller på att krascha in i världen. ("I'm going up to the mountains!" "Will that help?" "No, but the view will be better.") Dessutom håller en trollkarl på att öppna en portal till en lovecraftiansk dimension med monster och onämnbarheter. Men våra hjältar räddar dagen, annars skulle det ju inte finnas 39 böcker till i serien.

Slutscenen, när Twoflower säger adjö till Rincewind, är kanske bokens bästa. Melankolin dryper mellan raderna så mycket att det nästan klämdes fram en liten tår i ögat på mig. Vackert och sorgligt på samma gång, som när en blomma vissnar. Typ

Boken kan rekommenderas. Förvånansvärt mycket. Jag tycker nog egentligen inte man behöver ha läst den första för att njuta av den här. Det mesta som behövs förklaras igen, kanske för att det gick tre år mellan böckerna. Hur som - klart läsvärd.

 

[Khan]

Som jag minns det så tar det några böcker innan han kommer i form (tyckte inte heller att TV-serien av magins färg/ det fantastiska ljuset var så bra). Jag har för mig att den där döden börjar jobba på en bondgård och de med vakterna var mina favoriter.

Håller helt med. Bäst är Soul Music, med Going Postal och Hogfather på delad andraplats. De övriga vette fanken. Men de är inte i toppen i alla fall.

 

[Kuma]

JAG GILLAR DET HÄR.

 

[Månlufsen]

Spännande! Det är svårt att läsa det här och inte tänka på att det är äntligen dags att läsa serien

 

[LJSLarsson]

Fast om jag får försvara Pratchetts så är det inte hans humor som är hans styrka. De böcker som "bara" är roliga, som de nyligen nämnda Rincewind-böckerna, är de som är sämst.

[FONT=&quot]"It is often said that before you die your life passes before your eyes. It is in fact true. It's called living." - Terry Pratchett[/FONT]

 

[Jocke]

Pratchets standardberättelse är ju väldigt lik många historiebågar i Assar. En ny sak kommer till Ank-Morphork/Nollberga och efter en rad strapatser där folk försöker profitera på eller bekämpa nymodigheterna så blir de en integrerad del av vardagen.

Tex blir alla oroliga när Baron Bosse alltid har så mycket främmande folk över, men sen visar det sig också att han BYGGER de främmande personerna i sin källare och stämningen börjar bli ohållbar. Men vid en närmare granskning visar det sig att han bara använder saker som finns att köpa hos Handlar Andersson så då kan alla sova gott igen - för hos Andersson handlar ju alla.

 

[slanfan]

Kul projekt! många av böckerna mins jag som väldigt underhållande. Häxorna är mina favoriter.

 

[Khan]

Equal Rites (1987)
Det här kunde bli hur taffligt, dåligt och tramsigt som helst. Men det blev... helt okej. Mest känns det som ett missat tillfälle för något bättre.

Bok tre i Discworldserien heter Equal Rites och handlar för första gången om en av de kändaste karaktärerna - Granny Weatherwax. Än har hon inte sitt entourage av andra häxor med sig, utan agerar helt ensam. Hon är heller inte huvudperson per se, den rollen innehas av en karaktär vid namn Eskarina Smith, den åttonde sonen till en åttonde son. Därmed är hon enligt magiska lagar och traditioner predestinerad till att bli en fantastisk trollkarl och...

Vänta lite. HON är predestinerad att bli trollKARL... Något är knas.

Handlingen är rätt enkel att följa. När en mäktig trollkarl ska dö är det vanligt att de ger sin trollkarlsstav till något lämpligt trollkarlsmaterial. I det här fallet hade trollkarlen siat fram att det kommer födas en åttonde son till en åttonde son några minuter innan han själv ska dö, så varför inte. Men han glömmer lyfta på barnets lindor och kolla könet. Vips så var lilla Eskarina Smith proppfull med trollkarlsmagi och har till och med en egen trollstav.

När hon är sju börjar hon gå i lära hos den tidigare nämnda Granny Weatherwax. Men här börjar problemen. Esk (som hon kallas) är fylld med manlig magi, men får lära sig kvinnlig häxmagi som ju är den sort Granny kan. Efter ett tag inser Granny att det hela inte kommer gå och de reser till Ankh-Morpork för att försöka få in Esk på trollkarlarnas Unseen University. Men universitetet krånglar, Granny försöker den artiga vägen med brev och så vidare. Det går inte. Alla tar Esk som ett skämt.

Men slutet gott, allting gott - efter lite bravader får Esk sin plats i akademins förlovade värld, Granny får en stol i kollegiet och det insinueras att hon och universitetets Ärkeansler har något på gång. Hon får en lägenhet i stan, fortsätter uppfostra Esk i häxkonst, vid sidan av hennes trollkarlsstudier och de lever lyckliga i alla sina dagar.

**********************

Som sagt - här lever karaktärerna. Och den pratchettska humorn. Stort. Granny är fantastisk från mening ett, Esk är riktigt rolig och skrivet som ett trovärdigt barn, utan att bli tramsig eller dum. Många skämt bygger på deras interaktion, Granny är obekväm med barn och Esk ställer väldigt knepiga frågor om ... vuxenvärlden... utan att förstå det alla gånger. Enkelt, men roligt.

Flera av trollkarlarna och bifigurerna är också roliga, men de är med förvånansvärt lite, undantaget möjligen Ärkekanslern Cutangle.

MEN! Boken må vara rolig, men det här är första gången Pratchett försöker sig på att säga något utöver att bara vara rolig. Det handlar om manligt kontra kvinnligt, landsbygd kontra storstad, barnets naiva "jag kan bli vad som helst när jag blir stor" kontra vuxenvärldens "bliv vid din läst". Bra teman, särskilt den landsbygdsbaserade husmoderliga häxan mot den akademiska, boktryckarkonstvänliga trollkarlen.

Tyvärr lever aldrig de här temana upp till vad de lovar. När vi kommer till Universitetet och bokens tema ställs på sin spets har redan tre fjärdedelar av boken gått. En stor del av mittenpartiet av boken, kanske en fjärdedel, handlar dessutom bara om hur de reser, utan att det händer något i temat. Inte ens uppbyggnad, så att säga.

Att bokens klimax dessutom handlar om en biroll som dittills mest varit comic relief (sådana finns även i komedier) och inte handlar om temat alls skaver ordentligt.

*************

Boken kunde gärna varit längre. Det känns som om det boken bygger mot löses i en handvändning, eftersom det sker på så få sidor. På det hela taget gör boken mig mer frustrerad än arg då det här är ett bra tema som kunde gett mycket, mycket mer bra situationer och dråpliga skämt. Jag mindes den som bättre än den var. Fortfarande rolig, men inte djup.

 

[Khan]

"There was a light at the end of the tunnel, and it was a flamethrower."