Niklas73;n96523 said:
Vad finns det för mening att skildra det isf att antyda det? Är mänskligheten så oempatisk att man inte kan känna om man bara antyder? Effektsökeri och våldsonani i mina ögon. Äckligt. Vidrigt och onödigt.
Jag sa i ett tidigare replikskifte att jag inte såg någon anledning att säga vad jag tycker om valen i den här serien, men det tycker jag att det finns nu.
Jag skrev då att varje scen, dess längd etc är det resultatet av mycket medvetna val (i regel iaf, undantagsvis händer det att om en scen stryks i sista minuten, så får andra mer utrymme - men det händer rätt så sällan...)
Game of Thrones är en saga. Det är en mycket grym saga, där våldet är en av "huvudpersonerna".
Om historien innan serien började, vet vi framför allt att Robert Baratheon blev kung efter ett blodigt inbördeskrig där de allierade husen störtade en galen kung som brände andra levande. Vi vet att detta samhälle styrs feodalt och upprätthålls med våld. Vi vet att berättelsen i boken hamnar i ett sådant läge, med kungens död och de stora familjernas uppdämda maktlystnad, att resultatet blir en våg av nytt våld. Vi ser exempel på vad våldet gör med de ingående personerna, att de trubbas av, att de lockas till hemskare dåd - ibland i syfte att undvika mer utdragen blodutgjutelse, ibland bara för att stegra, övertrumfa sina motståndare - vi ser ett fåtal personer, som tex Ramsay Bolton, som trivs, ja frodas, i denna våldsamma miljö. Vi ser hur personer som försöker motstå eller motverka våldet, ofta dras med och till slut inte kan hejda det.
DET är vad berättelsen handlar om.
Det gör inte att varje enskild scen är motiverad. Det går att ifrågasätta tex en sån sak som varför tv-serien men inte böckerna innehåller våldtäkten av Sansa Stark härom sistens. Det går att fråga sig om en utdragen scen där ett barn eldas upp levande behöver vara med. Men utan en stor del av dem, går det inte att vara premissen trogen.
Jag upplever inte dessa scener som meningslösa, därför att våldet är så centralt i berättelsen, och berättelsen (så länge den klarar balansen) gör våldet meningsfullt inom sagans premisser.
Stannis till exempel, kan han fortsätta vara Stannis? En kung vars anspråk (inför sig själv) i mycket bygger på hans rättrådighet, hans kungavärdighet - han *förtjänar* ju att vara kung!
Kommer han att duka under för sin egen skuld? Kommer han förlora kriget - för att han här, i just den här scenen, förlorade sin själ?
Så ser jag den scenen. Då känns den motiverad. Your Mileage May Vary.
