Verkligheten kan verkligen upplevas som rälsad av Den Stora Himmelska Spelledaren ibland, och upplevas som godtycklig och framslumpad ibland. För en verklig känsla behöver man som spelledare kanske göra lite bägge?
Och det har säkert att göra med ens förförståelse och förväntan på världen. En determinist (@krank?) kommer att tolka världen på ett sätt, andra på ett annat sätt.
Under cirka tjugo års tid, från tjugoårsåldern till och med fyrtioårsåldern, var jag kristen med en tro på en levande Gud. Då levde jag med en sorts förståelse. Sedan ett antal år är det inte så längre, och från och med då har jag en annan förståelse. Skiftet av mentala glasögon har på flera sätt förändrat världen för mig. Fast det bara är en förändring inom mig själv, världen har inte förändrats vad jag vet.
Rollspelsvärlden, tänker jag mig, måste vara möjlig att tro på för alla inblandade. Och det innebär ett troligt mönster av händelser, troligt inom världens inneboende logik. Om dessa händelser känns teleologiskt motiverade av Ödet eller Gud, eller om de känns slumpartade, det spelar ingen roll. Bara händelserna känns troliga.