Nekromanti Reality is just a point of view

[2097]

Något som liksom formats spontant men oberoende av spelarna. Tycker det matchar mot Vincents historia och kanske mot Måns med?

Är inte helt såld på Vincents historia för det känns inte som att den är så oberoende? Hade haft många liknande upplevelser som Vincents trollstav innan jag började med blorbigheten och visst var det dom mest awesome stunderna av oblorbigt spelande men kan inte mäta sig med typ vilken vecka som helst av blorbigt spelande.

Visst hette Blorben från början typ Sim eller Simulationism i orginalformuleringen av RISS? Jag tycker det leder tankarna rätt om man inte redan har en annan idé om vad simulationism betyder lagrad i huvudet.

Sim a la Kuhner och Kim snarare än Forge... i the Forge är typ Wushu och Prime Time Adventures och Feng Shui och Toon "sim" vilket bara är ett jättestort bevis på hur extremt långt dom var för att förstå att blorben var nåt som fanns. Nu är ju både Ron och Vincent ombord men det har varit en lång resa.

Sen hette det också Sandbox ett tag. Det är det som är S:et i RISS. Men jag tycker blorb är ett bättre namn! "Sandbox" kan betyda allt möjligt vilket bl.a. Rickard så korrekt har påpekat.

Det har varit extremt bra för blorben att få ett eget namn för det släpper alla konnotationer. Sim och sandbox, folk tror dom vet vad det är så blir det missförstånd. Men om det heter sin egen grej så kan det bli väldigt noggrannt med vad som är blorbigt och oblorbigt.

Och, skulle hellre ha valt ett namn som "påtaglighet" än "sandboxighet" eller "sim".

När jag lurkade på RFGA på 90-talet var Sim ganska avtändande. Krångliga regler, allt tar tid, mycket prepp, behöver spelare som villiga att lära sig GURPS typ... (hata gurps). OSR med sina konkreta preptekniker och enklare regler var verkligen en godsend för blorbigheten!

 

[Leon]

När en dvärg mördar sin bror och gör ett litet bord av hans ben i Dwarf Fortress känner jag "wow, det där hände precis" på ett annat sätt än när Sephiroth mördar Aerith i Final Fantasy VII.

Fast det där är nog att ta ut svängarna lite för mycket. Final Fantasy VII exemplet är (väl?) en cut-scene. Ingen här försvarar en spelstil där spelarna sitter passivt medan SL läser upp en stämningstext för spelarna.

Händelser, och helt oplanerade och oscriptade händelser, uppstår i spel även om de inte är preppade. Det är det som samberättande är. Jag fattar poängen med att kunna överraskas - men min upplevelser är att händelser emergerar, bara händer, även när man spelar mer berättelseinriktat.

Kanske en viktig distinktion här - jag pratar alltså inte om en förskriven berättelse, utan om den berättelse som uppstår i spel.

 

[2097]

Händelser, och helt oplanerade och oscriptade händelser, uppstår i spel även om de inte är preppade.

Men du lovade ju att checka ut!!!!!!!!!!

Det är inte preppen som leder till uppkomsten ("emergensen"). Det är neutraliteten.

Om SL hittar på något on the spot, något oscriptat och oplanerat, så är det något som berättas fram. Precis som cut-scenen i FFVII.
Det är stor skillnad på det vs det som jag och Flanellis vill ha, att saker händer. Precis som den magiska spegeln i blorben.

"Samberättande" tycker jag hör hemma i spel som är hippifierade dvs att dom inte har den traditionella uppdelningen "SL spelar världen, spelarna interagerar genom den värden genom (och enbart genom) att dom har varsin RP som utför handlingar i den världen".

I ett hippifierat spel där alla kan bidra till berättandet och bygga på varandras berättelser (typ Microscope) så kan det finnas uppkomst / spontanitet / "emergens", som visserligen är helt annorlunda än den typen av uppkomst / skeenden / "emergens" som finns i ett blorbigt spel, men ändå intressant.

Spontanitets-uppkomst (när idéer och infall kolliderar och inspireras av varandra) vs Skeende-uppkomst (när saker händer för att dom händer (Flanellis, hjälp mig med några bra exempel här)). Två olika saker. Bra på olika sätt.

Men skulle inte jämföra någon av dem med ett spel som har den traditionella SL-rollen men där SL sitter och själv berättar fram saker!

Ett oblorbigt eller rent av antiblorbigt skräckexempel: "Hmm dom verkar extremt rädda för nåt bakom det där skymtet... vad ska jag hitta på... en ofarlig spegel! Oj dom var fortfarande rädda för den, så rädda att dom satte den på sin vagn... och sen visade dom den för ett monster! Jag ska belöna dom för sin idé genom att göra att deras teori om att spegeln är magisk stämmer så monstret försvinner!" Detta är varken spontanitets-uppkomst (eftersom det bara är en deltagares infall som berättar detta) eller skeende-uppkomst (eftersom inget hände påriktigt, allt var bara luftstlott).

Jag är en livslång fiende till den typen av rollspelande! Det är bad & wrong! Och inte speciellt fun heller jämfört med blorbigt! Och det är universal law! Gäller alla! Alla dåliga spelledare out there passa er! I'm coming for your screens!
Men jag har också stor sympati för jag spelledde så i tjugo år. Men jag blev glad när nån visade mig blorben ist för hotad. För äntligen blev rollspelet på riktigt.

 

[Flanellkatt]

Fast det där är nog att ta ut svängarna lite för mycket. Final Fantasy VII exemplet är (väl?) en cut-scene. Ingen här försvarar en spelstil där spelarna sitter passivt medan SL läser upp en stämningstext för spelarna.

Händelser, och helt oplanerade och oscriptade händelser, uppstår i spel även om de inte är preppade. Det är det som samberättande är. Jag fattar poängen med att kunna överraskas - men min upplevelser är att händelser emergerar, bara händer, även när man spelar mer berättelseinriktat.

Kanske en viktig distinktion här - jag pratar alltså inte om en förskriven berättelse, utan om den berättelse som uppstår i spel.

Du har rätt det är oschysst. Kanske skulle tagit ett spel med tydliga val och konsekvenser men där konsekvenserna berättas snarare än bestäms av regler? Säg att besegra slutbossen i Fallout 1 genom att övertyga honom att han har fel?

edit: jag tror hela dataspelsliknelsen haltar lite, får fundera ut något bättre...

 

[2097]

Flanellkatt En annan sak ang det här med dom olika ismerna. Big Model handlar om kreativ agenda. Men blorb handlar om teknisk agenda. Blorbigt rollspel är ett annat medium än oblorbigt rollspel. Det jag tycker om med RISS är att jag tycker att ex vis nitfol (story now) och gnusto (story before) verkar prioritera sin kreativa agenda högre än vad dom prioriterar frågan om det ska vara blorbigt eller inte. Dvs RISS rör avsiktligt ihop teknisk agenda och kreativ agenda.

Men ang RISS så... the Forge skulle ha varit mycket bättre om dom hade hållt käft om big model och om step on up och om right to dream. Deras expertis låg i story now. Och kanske samma sak gäller RISS. Den är fin men säger eg inte så mkt. Blorbighet däremot är väldigt grundläggande för vad tusan det är vi håller på med runt bordet.

 

[Zire]

Det är bad & wrong! Och inte speciellt fun heller jämfört med blorbigt! Och det är universal law! Gäller alla!

Men inte ett enda belägg till varför gillandet av blorben - i en värld där man verkar kunna vara oense om precis allting - skulle gälla preferensen för alla människor...

Ett oblorbigt eller rent av antiblorbigt skräckexempel: "Hmm dom verkar extremt rädda för nåt bakom det där skymtet... vad ska jag hitta på... en ofarlig spegel! Oj dom var fortfarande rädda för den, så rädda att dom satte den på sin vagn... och sen visade dom den för ett monster! Jag ska belöna dom för sin idé genom att göra att deras teori om att spegeln är magisk stämmer så monstret försvinner!" Detta är varken spontanitets-uppkomst (eftersom det bara är en deltagares infall som berättar detta) eller skeende-uppkomst (eftersom inget hände påriktigt, allt var bara luftstlott).

På det stora hela håller jag med. Spegelcaset i blorben är ju flera regler/fakta som inte är så konstiga var för sig, emergensen uppstår när dessa regler och data kombineras på ett snillrikt sätt. Det är som att programmerarna av No Man's Sky kan fascineras och överraskas av vad deras spel genererat på ett sätt som FFVII utvecklarna inte kan (eftersom allt i spelet är precis som de designat och scriptat det).

Men jag tycker att det du skriver ovan har flera problem. För det första så är det inte en deltagares påhitt, isåfall så borde SL ha berättat att de hittat en spegel, att de sätter den på vagnen, att de visar den för monstret och att monstret försvinner. Och det hade inte givit någonting för spelarna. SL byggde på spelarnas infall, hade de kastat bort spegeln så hade den inte suttit på vagnen. Hade de inte satt spegeln på vagnen hade det inte förintat monster etc.

Men ett helt annat problem är att det inte är säkert att spelmötet fortfarande hade varit uppskattat av spelarna. Om de efter att ha förintat monstret sa "kan vi få komma upp ur den här tråkiga dungeonen nu?" eller "sweet, nu slipper vi monstret, nu återgår jag till att försöka charma Tristan" eller något annat. Varför skulle alla uppskatta den här sortens spel, när datorspel med sandbox är mindre populära än skriptade datorspel (anekdotisk uppfattning baserad på hur jag uppfattat försäljningen och min kompiskrets)?

(eftersom inget hände påriktigt, allt var bara luftstlott).

Jag tror du behöver förändra formuleringarna kring detta. Många skulle anse att ingenting av det som sker i rollspel händer på riktigt. Om en arg granne stormar in i spellokalen och slår ihjäl en av spelarna med spelledarskärmen så händer det på riktigt. Om det i spelet händer att en orch slår ihjäl en rollperson så händer det inte på riktigt, blorb* or no blorb. Det som händer på riktigt är människor som kommunicerar, rullar tärning, tittar i papper och skriver 0 i fältet för HP. Blorben/spelvärlden är i deras huvuden.

 

[Leon]

Men du lovade ju att checka ut!!!!!!!!!!

Vi PM:ade. Mitt syfte är inte att provocera dig. Så länge mina inlägg gör det så håller jag mig ifrån diskussionen om blorb.

 

[2097]

Men inte ett enda belägg till varför gillandet av blorben - i en värld där man verkar kunna vara oense om precis allting - skulle gälla preferensen för alla människor...

Min personliga preferens & egna åsikt är att alla ska köra blorbigt T_T

Om dom ska köra med den traddiga SL/spelar-uppdelningen.

Du har rätt att det var skralt med argument, här har vi tre:

1. Om man ska sätta förväntningarna att nu kan era RP göra saker i den här spelvärlden så ska dom kunna göra saker och det ska vara en spelvärld. Dvs lev upp till förväntningarna som den roll-uppdelningen innebär! Kör blorbigt!
2. Om man ska släpa fram hela den scaffolding som det innebär med rollformulär, spelledare, monsterstats osv så kan man lika gärna köra blorbigt! Man tar inte fram bilen ur garaget och sätter sig i den bara för att berätta en saga typ. Det är en roll-uppdelning som har sin kostnad både i komplexitet och i att man inte tar vara på berättarkreativiten från alla runt bordet. Dvs släpa inte fram all den kostnad som den roll-uppdelningen är om du ändå inte ska köra blorbigt!
3. Det är mer spännande!

Men jag tycker att det du skriver ovan har flera problem. För det första så är det inte en deltagares påhitt, isåfall så borde SL ha berättat att de hittat en spegel, att de sätter den på vagnen, att de visar den för monstret och att monstret försvinner. Och det hade inte givit någonting för spelarna. SL byggde på spelarnas infall, hade de kastat bort spegeln så hade den inte suttit på vagnen. Hade de inte satt spegeln på vagnen hade det inte förintat monster etc.

Du har helt rätt i att jag uttryckte mig både slarvigt och inkorrekt! Och du satte huvudet på spiken kring vad som blev fel, håller med! Kan du hjälpa mig komma på en bättre formulering som är närmare hur jag menar?

Men ett helt annat problem är att det inte är säkert att spelmötet fortfarande hade varit uppskattat av spelarna. Om de efter att ha förintat monstret sa "kan vi få komma upp ur den här tråkiga dungeonen nu?" eller "sweet, nu slipper vi monstret, nu återgår jag till att försöka charma Tristan" eller något annat. Varför skulle alla uppskatta den här sortens spel, när datorspel med sandbox är mindre populära än skriptade datorspel (anekdotisk uppfattning baserad på hur jag uppfattat försäljningen och min kompiskrets)?

Det som dom flesta dataspel har gemensamt är att det sker nånting på dataskärmen och att spelarna kan trycka på knappar / spakar / pekdon / nuddskärm och att dataspelet förstår en del såna inputs. Dataspel är alltså ett medium.

Det som dom flesta brädspel har gemensamt är att det finns komponenter, kanske kort, bräden eller pjäser, och så spelarna som flyttar runt dom komponenterna i enlighet med nedskrivna procedurer.

Och blorbigt rollspel är också ett medium. Det finns ett glorakel med tillhörande spelvärld och spelare som kan låta sina rollpersoner utföra handlingar i den spelvärlden. Det mediet är inte begränsat till tråkiga monster utan kan vara härligt Tristan-charmande!

Jag tror du behöver förändra formuleringarna kring detta. Många skulle anse att ingenting av det som sker i rollspel händer på riktigt. Om en arg granne stormar in i spellokalen och slår ihjäl en av spelarna med spelledarskärmen så händer det på riktigt. Om det i spelet händer att en orch slår ihjäl en rollperson så händer det inte på riktigt, blorb* or no blorb. Det som händer på riktigt är människor som kommunicerar, rullar tärning, tittar i papper och skriver 0 i fältet för HP. Blorben/spelvärlden är i deras huvuden.

Ja jo ordet "händer" är helt klart otillräckligt. "Det hände en sak på TV igår, agent Cooper hade en sån flummig dröm..." dvs ordet "händer" kan användas till allt möjligt.

Om vi tar en likhet med ett annat spel nämligen poker. Det som händer-2 är att folk flippar runt lite papperslappar med siffror (spelkorten) och brickor och det som står på spel är andra lappar med siffror (pengarna). Men det som händer-1 är en massa intressanta saker i själva spelet. Det är för mig stor skillnad mellan nåt som händer-1 i ett riktigt pokerparti med en riktig blandad kortlek vs nåt som händer-3 i ett pokerparti som en filmanusförfattare har uppfunnit ex vis nån sen från rounders eller maverick eller nåt.

Händer-1: händer i spelet.
Händer-2: händer extradiegetiskt
Händer-3: berättas fram

"Det hände-3 en sak på TV igår, agent Cooper beställde kaffe..."

 

[Flanellkatt]

Eftersom det här känns som tråden för blorbsnack så tar jag det här.

Jag tror blorbfrågan är tillräckligt kontroversiell även om man stryker alla formuleringar om dess överlägsenhet eller universella appeal.

De båda påståendena nedan är blygsammare anspråk, men rätt magstarka för många ändå skulle jag gissa:

1. Att "påtagligheten" som blorben siktar på är svår (omöjlig?) att uppnå utan blorb. Det är alltså inte så att oblorbiga inslag bara subjektivt pajar detta för somliga. De som njuter i fulla drag av sina oblorbiga spel upplever andra former av inlevelse - det rör sig inte om andra medel för att nå samma sak.

2. För en stor grupp spelare är den där "påtagligheten" så tilltalande att det kan vara värt att fundera på om det är värt att göra sitt spel blorbkompatibelt även för en SL som inte själv tycker det är någon stor skillnad.

 

[Zire]

Du har helt rätt i att jag uttryckte mig både slarvigt och inkorrekt! Och du satte huvudet på spiken kring vad som blev fel, håller med! Kan du hjälpa mig komma på en bättre formulering som är närmare hur jag menar?

Tyvärr kan jag nog inte det. Följande är vad jag skulle säga ett skräckexempel, men jag vet inte om det är detta du menar:

SL berättar att de hittat en spegel, när spelarna försöker titta i den hintar SL om att den skulle kunna vara farlig. När spelarna tänker kasta bort den hintar SL om att den kanske kan vara farlig för fienden också. När spelarna ska ge sig av med vagnen, berättar SL att det skulle kunna gå att fästa saker på vagnen. När spelarna givit upp att försöka övertyga SL om hur de får fast ett armborst på vagnen, så hintar SL om att ni har ju en farlig spegel, den går lätt att fästa.

Detta är fullständigt avskyvärt (imho), men det är för att SL har en idé om vad som ska hända, och tvingar rollpersonerna/spelarna dit med alla till buds stående medel. SL är förvisso inte neutral (vilket är ett problem), men om SL improviserar (på rätt sätt) så är SL också då neutral och svarar ärligt utifrån spelvärlden, och inte sin egna önskan om var spelet ska ta vägen.

Exemplet ovan skulle alltså vara dåligt både från blorb- och improvisationssynvinkel.

Och jag tycker nog att äventyr som driver rollpersonerna framåt ofta frestar SL att spela på ett sådant vis. Men jag ser heller inte att blorb är enda lösningen på det problemet. Ärlig, riktig impro fungerar också. (Men nu pratar jag alltså bara om denna egenskap - att inte bestämma vad som ska hända framåt!)

 

[Zire]

Ja jo ordet "händer" är helt klart otillräckligt. "Det hände en sak på TV igår, agent Cooper hade en sån flummig dröm..." dvs ordet "händer" kan användas till allt möjligt.

Om vi tar en likhet med ett annat spel nämligen poker. Det som händer-2 är att folk flippar runt lite papperslappar med siffror (spelkorten) och brickor och det som står på spel är andra lappar med siffror (pengarna). Men det som händer-1 är en massa intressanta saker i själva spelet. Det är för mig stor skillnad mellan nåt som händer-1 i ett riktigt pokerparti med en riktig blandad kortlek vs nåt som händer-3 i ett pokerparti som en filmanusförfattare har uppfunnit ex vis nån sen från rounders eller maverick eller nåt.

Händer-1: händer i spelet.
Händer-2: händer extradiegetiskt
Händer-3: berättas fram

"Det hände-3 en sak på TV igår, agent Cooper beställde kaffe..."

Jag får inte ihop ditt exempel riktigt. Jag är med på att händer-1 är slump och fick man en royal straight flush och tar hem hela potten så blir man jäkligt nöjd, för det var 0.000154% chans! Man kan glädjas både över den osannolika händelsen och vinsten. Händer-3 är att någon istället har suttit och valt ut korten och bestämt att du ska få hjärter ess, kung, dam, knekt, 10. Och eftersom det är valt så kan man inte säga någonting om chansen (eller 100%), eftersom det inte var slump. Händer-2 sker i båda fallen (samtidigt, bara på en annan nivå).

 

[Gurgeh]

Okej, det är en sak jag inte förstår hur det ska gå till, rent praktiskt, om man vill spela och följa de principer som presenterats för en blorb: hur hanterar man spelledarpersoner som har mer komplexa resurser och mål än att försöka döda rollpersonerna när de kommer in i rummet?

Normal sköts sådant till stora delar av spelledarens godtycke, baserat på vad som tidigare etablerats i äventyret, världsbeskrivningen eller bara hittats på runt spelbordet.

Exempel: Rollpersonerna har dödat draken och visar upp dess huvud på stadens torg. Spelledaren bestämmer att drottningen vill träffa dem, och en härold bjuder in rollpersonerna till drottningens slott. Under banketten till deras ära försöker en av rollpersonerna ragga på prinsen, men spelledaren bestämmer att prinsen är mer intresserad av en annan av rollpersonerna, som desvärre redan är gift, för det kan bli en intressant konflikt. etc...

Eftersom jag förstått att det är mot principerna för blorbigt rollspel att spelledaren hittar på saker som har verkliga konsekvenser, och det även är mot principerna att förbereda händelser, har jag svårt att se hur en liknande situation skulle kunna uppstå. Kan den inte det, eller finns det någon metod för det?

Kort sagt: Hur är en komplex spelledarperson, som kan tänkas göra olika saker beroende på hur rollpersonerna agerar, beskriven i bakgrundsmaterialet? (Ett exempel ger mig en tydligare bild än teori.)

 

[Zire]

Min personliga preferens & egna åsikt är att alla ska köra blorbigt T_T

Om dom ska köra med den traddiga SL/spelar-uppdelningen.

Du har rätt att det var skralt med argument, här har vi tre:

1. Om man ska sätta förväntningarna att nu kan era RP göra saker i den här spelvärlden så ska dom kunna göra saker och det ska vara en spelvärld. Dvs lev upp till förväntningarna som den roll-uppdelningen innebär! Kör blorbigt!
2. Om man ska släpa fram hela den scaffolding som det innebär med rollformulär, spelledare, monsterstats osv så kan man lika gärna köra blorbigt! Man tar inte fram bilen ur garaget och sätter sig i den bara för att berätta en saga typ. Det är en roll-uppdelning som har sin kostnad både i komplexitet och i att man inte tar vara på berättarkreativiten från alla runt bordet. Dvs släpa inte fram all den kostnad som den roll-uppdelningen är om du ändå inte ska köra blorbigt!
3. Det är mer spännande!

Pokerexemplet gav mig en idé om motargument:

• Jag gillar inte att spela poker, och är en usel förlorare, därför är att spela poker med insats en usel underhållning för mig, oavsett om jag vinner eller förlorar är jag ett otrevligt vrak efteråt. Det finns alltid en i vänkretsen som är den killen. Jag är den killen, och därför spelar jag inte om pengar.
• Jag tycker det är menlöst att spela poker utan insats, det är ett dåligt kortspel, men åtminstone kan jag slappna av med att själva spelet inte har någon betydelse. Upplevelsen är bättre (för alla inblandade) än den ovan, men jag spelar hellre något annat.
• Jag tycker att det kan vara spännande att se poker på film. Inte för själva pokerns skull, de skulle lika gärna kunna spela bridge, utan för att de brukar vrida upp insatserna betydligt. Plötsligt är det någons liv, eller åtminstone livsbesparingar eller andra extrema konsekvenser och det kommer garanterat att ha betydelse för resten av handlingen. Och man biter på naglarna för deras skull, hur ska det gå? Upplevelsen (om det är en bra film) är toppen!

Jag fattar att alla som gillar att spela poker tycker att min skala är helt omvänd. Men det som säljer det för dem är vad som avtänder det för mig.

Jag misstänker att en av mina spelare har lite samma förhållande till blorbigt spel. Att hon ser en risk med att hennes mysande i soffan när hjältarna ska rädda världen kommer att bytas ut till en kamp på liv och död där valen plötsligt blir oåterkalleliga medan spelledaren tittar på henne med kall blick och meddelar att spegeln har förintat hennes rollperson. Vi har ännu inte testat full out blorb och inte med henne, men jag ser risker.

 

[Oldtimer]

De båda påståendena nedan är blygsammare anspråk, men rätt magstarka för många ändå skulle jag gissa:

1. Att "påtagligheten" som blorben siktar på är svår (omöjlig?) att uppnå utan blorb. Det är alltså inte så att oblorbiga inslag bara subjektivt pajar detta för somliga. De som njuter i fulla drag av sina oblorbiga spel upplever andra former av inlevelse - det rör sig inte om andra medel för att nå samma sak.

Hur kan du veta att det är andra former av inlevelse? Jag anser att det faktiskt är andra medel för att nå samma mål.

2. För en stor grupp spelare är den där "påtagligheten" så tilltalande att det kan vara värt att fundera på om det är värt att göra sitt spel blorbkompatibelt även för en SL som inte själv tycker det är någon stor skillnad.

"Stor grupp"?? Det tvivlar jag på.

På det stora hela känns den här diskussionen som att debattera religion med Jehovas vittnen. De har sanningen och jag är oupplyst och vägrar att acceptera deras enda sanning.

 

[Lupus Maximus]

Exempel: Rollpersonerna har dödat draken och visar upp dess huvud på stadens torg. Spelledaren bestämmer att drottningen vill träffa dem, och en härold bjuder in rollpersonerna till drottningens slott. Under banketten till deras ära försöker en av rollpersonerna ragga på prinsen, men spelledaren bestämmer att prinsen är mer intresserad av en annan av rollpersonerna, som desvärre redan är gift, för det kan bli en intressant konflikt. etc...

Om mitt antagande är rätt i att vi vill ha samma "leverans", men med olika motorer bakom (vad jag hört hittills av blorben, så är det inte hur jag jobbar, eller vill jobba).

Detta är fel både från mitt sätt att hantera det, och från blorben. Men inte vad som händer, utan varför. Om spelledaren gör valet "för att det blir en intressantare konflikt" så är det en annan spelstil. Intressanta situationer skall uppstå via "emergent behavior" i "simulationen". Och ibland blir det intressant för att det bara flöt på "vardagligt".

Om prinsen raggar på en annan, för att det var prinsens preferenser, så faller det inom blorben. Hur preferenserna inte har hunnit skapas antar jag att det blir som bäst nivå 2 inom blorben (hänger inte riktigt med där).

 

[Flanellkatt]

Hur kan du veta att det är andra former av inlevelse? Jag anser att det faktiskt är andra medel för att nå samma mål.

"Stor grupp"?? Det tvivlar jag på.

På det stora hela känns den här diskussionen som att debattera religion med Jehovas vittnen. De har sanningen och jag är oupplyst och vägrar att acceptera deras enda sanning.

Hela OSR-rörelsen och en hyfsad andel av vanliga traddare borde väl ändå gillas som en stor grupp?

Jag vet inte ens om jag borde fortsätta innan jag kollat att vi båda har samma idé om vad blorb är. Men nu gör jag det ändå!

Att säga att blorbigt spel är annorlunda är som sagt kontroversiellt i sig självt. Min tanke var att det vore mer konstruktivt om den hetsiga diskussionen handlade om det än om vad som är "bra och dåligt" spel.

Om jag skulle koka ner min syn på blorb till ett tautologiskt exempel:

Jag utkämpar en strid på liv och död med en krokodil.

Upplevelsen av att svårighetsgraden inte justeras i realtid kräver att svårighetsgraden inte justeras i realtid.

Att justera svårighetsgraden kan aldrig vara en alternativ väg till känslan av att svårighetsgraden inte justeras.

(Justeringarna kan däremot uppnå andra effekter som för somliga kanske är viktigare än hur ojusterad den där krokodilen är.)

Och blorb är det där writ large! Känslan är oskiljbar från hur det fungerar rent mekaniskt.

Jag säger inte att jag "har sanningen". Du anser en sak, jag anser en annan. Men om du vill utbyta idéer, snälla kalla mig inte sekterist?

 

[Mogger]

Jag skrev något om det innan, men någon gång på 90-talet (90s games... ) så var vi hard core simulationister. Jag skulle säga att det var en slags blorbighet som vi eftersträvade, men med andra medel. Vårt ideal var att ha typ någon av de där böckerna (detta var innan wikipedia) som hetta "Allt du vill veta om 1989" eller något liknande och beskrev alla händelser av vikt i kronologisk ordning. En sån ville vi ha för spelvärlden. Vad händer idag i Alarinn? Vi ville inte ha en lista där det stod att det var 1/20 att det blev uppror i by X. Vi ville veta exakt datum. Annars var det inte på riktigt. Vi ville veta vilka anstiftarna var (inte att det var 33,3% chans att det var grupp 1) vilka orsakerna var o.s.v.

Hänger ni med? Det här är fundamentalt annorlunda mot blorben, men extremt påtagligt och verkligt.

Detta var i många år vårt ideal. Jag vill också minnas att det funkade rätt bra. Vi spelade sandbox. Det fanns inget äventyr, inga räls. Inget sånt. Det fanns en värld som fanns på riktigt.

Jag skulle vilja veta hur blorben förhåller sig till detta, för jag tycker mig har läst här och var och att detta skulle krocka med blorben, men jag kan inte förstå varför. Men jag kan ha missförstått.

 

[cogitare]

På det stora hela känns den här diskussionen som att debattera religion med Jehovas vittnen. De har sanningen och jag är oupplyst och vägrar att acceptera deras enda sanning.

Detta! Så mycket detta!

Cog.

 

[2097]

Kort sagt: Hur är en komplex spelledarperson, som kan tänkas göra olika saker beroende på hur rollpersonerna agerar, beskriven i bakgrundsmaterialet? (Ett exempel ger mig en tydligare bild än teori.)

Jag glömde att svara på detta. Det gäller att göra regler helt enkelt! En SLP av det slaget är inte bara sin backstory och sina stats utan också en hög med custom made mekaniker och moves

 

[2097]

Måns well vi vill ju inte preppa events. Dom ska uppstå när dom andra preppade entiteterna släpps lösa som ett stort flipperspel eller en "petri dish". Dels för att det är dålig speldesign att ha preppade events för då finns det ju inget kvar att göra för spelarna, dels för att ett event aldrig kan bli mer än ett förslag (om det står i Allt om 1989 att ett hus brann ner men så var RP där med vatten och släckte… ex vis) och vi vill inte ha en situation där vi förhåller oss till preppen som förslag.