Här är fördelarna med att ibland låta avliva en rollperson:
× Spelarna måste tänka igenom sina handlingar, för fel beslut gör att rollpersonen ryker. Det kräver sin spelstil men kan vara skoj med rätt spelledare. I vissa extrema fall kan det dock leda till att spelarna slutar bli initiativtagande för rollpersonerna riskerar att dö om de gör något.
× De spelar med rollpersonen som insats. Slagen kan då upplevas som "spännande", även i de fall spelarna inte får något val alls, annat än att läsa av tärningen.
× Typ samma sak som ovan men från ett annat perspektiv. Strider blir inte lika roliga om man vet att man klarar sig. Det här är förvisso en skenbild av verkligheten, för man kan spela strider och få framhäva sin rollperson i häftiga manövrar och ren action. Det man eftersöker i spänning går till förmån att få känna att rollpersonen är viktig. Rollpersonen är mer än bara människa. Man får en känsla av att vara på filmduken.
Feng Shui och
Matiné fungerar såhär.
Här är nackdelarna:
× I dödliga system slutar spelarna upp med att knyta band till spelarna. De slutar bry sig.
× I en kampanj där scenariot kretsar kring rollpersonerna gör att kampanjen stannar av om någon rollperson dör. Även om spelledaren inte utgår från rollpersonerna i en kampanj kommer även detta att ske, när en viss rollperson efter ett tag sitter på information om kampanjen.
× Antiklimax om en rollperson dör på grund av att tärningen visar ett slumptal som automatiskt tar död på rollpersonen. Regler om perfekta slag är ett exempel på detta. Det kan även bli antiklimax åt andra hållet när en svår strid tar slut på en runda tack vare ett slag som slumpat sig väl. Vi har
denna tråd som exempel på detta.
× I väldigt många trad-system (läs: allt förutom D&D) är det upp till spelledaren att bedöma vad som är lämpligt motstånd. Är bedömningen felaktig ryker det rollpersoner. Är det rättvist mot spelarna?
× Vi har spelare som kan anklaga spelledaren för att fuska. Ett sätt att undvika detta är att alltid köra med öppna slag.
× Vi har spelledare som fuskar men bara för att systemet är för dödligt eller för slumpbaserat (exempelvis har perfekta slag-regler). Det går att undvika genom att spela spel som
Feng Shui där rollpersonerna är kick-ass och mycket sällan förlorar strider. Istället får spelledaren hitta på eventuella konsekvenser av stridandet. I
Mouse Guard kommer man istället överens om i början av striden var någonstans utgången ska vara. Bara en spelledare med dålig fantasi säger "döda rollpersonerna" varje gång för motståndarna.
---
Som du kan se ovan är jag inte helt opartisk. Fördelarna kontras med nackdelar de rena nackdelarna är är både fler utan motargument.
Jag slutade spela med att rollpersonerna kan bli dödade av orsakerna som nackdelarna visar. Den händelse som fick mig att fundera över det skedde för dussinet år sedan när hjältarna, som precis räddat riket undan en demoninvasion, dog i en glänta av ett överfall av orcher. Visst kan det vara coolt med en gritty spelvärld men det var inte alls vad jag hade i tanke när jag slängde fram mötet. Striden skulle vara upptakten till ett nytt äventyr.
/
Han som tänker starta en ny tråd som handlar om rollspel och ordet spännande
