Nekromanti Rollspel är skrivna för de som gillar att plugga.

[Mattis]

-

Det handlar inte om gammalt vs. nytt, traditionellt vs. nyskapande. Jag har absolut inget mot nya spel eller nyskapande per se. Ett rollspel använder jag som en fond och ett hjälpmedel till att berätta en historia tillsammans med mina vänner. My Life With Master gör detta mycket dåligt, då den begränsar mig löjligt mycket i det. Gärna smala spel men inte så smala.

 

[Gurgeh]

Skruvmejslar och spikar

Ett rollspel använder jag som en fond och ett hjälpmedel till att berätta en historia tillsammans med mina vänner. My Life With Master gör detta mycket dåligt, då den begränsar mig löjligt mycket i det. Gärna smala spel men inte så smala.

Nej, My Life With Master gör det inte alls dåligt. Det är ett utmärkt (om än ej optimalt) redskap för att berätta den historia det är skapat för att berätta. Att du sedan vill berätta någon annan historia gör inte spelet dåligt, precis som en skruvmejsel inte bli ett dåligt verktyg bara för att du vill använda det för att slå i spik.

Poängen med My Life With Master är att det är till för att berätta just en viss typ av historia. Vill du inte berätta en historia som handlar om förtryckta underhuggare som gör uppror ska du spela ett annat spel. Men du kan knappast säga att spelet är dåligt för att det handlar om något som inte intresserar dig.

/tobias

 

[Mattis]

Re: Skruvmejslar och spikar

Det är förstås sant det du säger. För mig är det en så stor del av rollspel att berätta historier. Att berätta samma historia om och om igen blir därför värdelöst. Att folk kan uppskatta det respekterar jag. Spelet är alltså långt från det jag skulle kalla ett rollspel i dess traditionella mening och därför blir det ett dåligt spel *för mig*, precis som du säger. Jag vill, som sagt, ha ett spel som underlättar för mig att skriva berättelser med mina vänner, och ibland ha roligt med själva spelmekaniken (D&D).

 

[Arfert]

Re: Nu tycker jag att du är ute och cyklar...

öh, nej.

 

[Gurgeh]

Vida definitioner

Parallel Worlds är precis ett sånt spel jag menar att det är en variant på BRP. Oj, lite nya namn på grundegenskaperna, färdigheterna och andra tärningar, men när man väl sitter vid spelbordet fungerar det precis likadant.

Men i sådana fall måste du väl anse att alla spel som innehåller siffror och tärningsslag är varianter av BRP?

 

[Arfert]

Re: Vida definitioner

..eller varianter av D&D till och med.. ;-)

 

[MrG]

Tycker jag var en lysande analys och väl sammanfattat!

En reflektion dock:
En vanlig metod för att introducera andra är att den som orkat och roats av att plöja luntan med regler, demonstrerar för de andra och hamnar som spelledare. Men är det samma nördiga kvalitet som gör att man orkar läsa reglerna som sedan gör en till en lysande spelledare?

Kan man göra ett "plock upp och kör"RPG som appilerar till de som är naturliga berättare och moderatorer? Får du sånna som ambasadörer för hobbyn, då börjar vi snacka om att effektivt nå en målgrupp...

 

[Krille]

Re: -

Ett rollspel använder jag som en fond och ett hjälpmedel till att berätta en historia tillsammans med mina vänner. My Life With Master gör detta mycket dåligt, då den begränsar mig löjligt mycket i det. Gärna smala spel men inte så smala.

Tja, vad säger man? Jo, man säger så här:

Argument 1: Som Gurgeh säger, My Life With Master är skitbra som hjälpmedel att berätta en historia. Problemet är att det bara berättar en historia. Men då kan man fråga sig, vad är skillnaden på det och det normala köpeäventyret, som också bara berättar en historia, särskilt om de är ungefär lika tjocka och kostar ungefär lika mycket? Dessutom får man i allmänhet med ett regelsystem som är direkt anpassat för denna enda historia, vilket hjälper till att få fram just den ännu bättre.

Argument 2: Det finns alltid fler spel som bara berättar en historia. När man är klar med My Life With Master så går man vidare till Puppetland, eller kanske The Mountain Witch. Det är inte krångligare än att spela ett nytt äventyr.

Argument 3: Alla små nyskapande spel är inte nödvändigtvis så smala att man bara kan berätta en historia med det. Flera av dogma-spelen handlar snarare om ett tema - Fabeljazz, till exempel, handlade om djur som jazzade i en stor stad. Det finns gott om stårysar att berätta om dem. Fast mitt favoritexempel är ändå Baron Münchhaussen, där premissen är att spelarna spelar snobbiga äventyrare som berättar och fabulerar om sina forna äventyr. Det är per definition flera historier som berättas i det spelet.

Argument 4: Sen kan man ju bli riktigt mossig också:

"Fan, grabbar, jag har tråkigt. Vi måste lira något."
"Men jag har ju inget förberett! Å jag känner inte för att vara essell igen."
"Putte då?"
"Å du tror att jag har nåt förberett?"
"Tja, vi kan ju göra som vi brukar. Vi kör Dimön igen."
"...tja åkej då, jag skrev ju aldrig upp prylarna vi fick förra gången."
"Jag behöver sudda lite."
"Men det tar ju ingen tid, här är suddet!"

På den gamla goooooda tiden spelade man helt enkelt samma historia om och om igen.

 

[Krille]

Re: Rollspel är skrivna för ... tilllägg

Själv har jag inte sprungit på den kategori spelare du har, dvs sådana som säger sig ha vuxit ifrån "prettortrams" till förmån för grottröj.

Nu har jag iofs inte träffat personerna ifråga, men det skulle ju också kunna vara ett överslag orsakat av en överdos. Typ "näfan, jag orkar faktiskt inte med det här prettotramset nu längre. Nu får det vara nog!"

"Omväxling förnöjer", eller vad det heter.

 

[Rickard]

Re: -

"På den gamla goooooda tiden spelade man helt enkelt samma historia om och om igen."
Brädspel och dator/tevespel spelar man om och om igen, när det är multiplayer. Det är samma, men ändå olika från gång till gång.

/Han som även klassar Once Upon a Time som rollspel

 

[Fiktionslek]

Re: -

Som Gurgeh säger, My Life With Master är skitbra som hjälpmedel att berätta en historia.

Nu råkar du bara vara sist i raden av inlägg här, så se detta som ett inlägg som riktar sig till fler än dig .

Visst är My Life With Master ett bra spel, men det intressanta är var det brister.

I mitt tycke är detta framför allt i hanteringen av setting. "MY LIFE WITH MASTER, however, expresses this struggle in the vague setting of an unspecified central European country, somewhere around 1805, in and around an unnamed town", står det i boken på sidan 7.

Det finns senare i boken mycket lite setting som verkar i samma riktning som bokens regler. Ingen läsning låter dig uppleva spänningen mellan rädsla, förnuft, kärlek och så vidare som spelets regler försöker få till stånd. "Det får man ju när man spelar", menar kanske någon. Visst, men det är i så fall inte genom spelets utvecklade och och genomtänkt presenterade setting -- som det kunde ha varit.

Men det hade förstås tagit mer plats.

Jag upprepar att My Life With Master är bra för att det hjälper oss att utforska intressanta saker, saker som spelar roll (som t ex rädsla, lydnad, självförakt, självständighet). Och jag tycker det är det mindre bra än vad det kunde ha varit, just eftersom man inte fått plats med en mer utvecklad och genomtänkt presenterad setting som ytterligare kunde förstärka det som reglerna gör. The Mountain Witch har i min mening precis samma problem.

Jag tror till sist inte att stridsropet "Kortare spel som inte kräver förberedelser!" är ett stridsrop som kommer ge oss särskilt många spel som är så bra som My Life With Master.

Det har dock stridsropet "Ge oss rollspel som spelar roll!" en chans att göra.

Hälsar

Christian

 

[MrG]

Re: -

Så det är väll inget fel med att bara berätta en historia? Eller ha ett par i samma bok/box? Minisystem eller spelledarinstruktioner är också enkla att inkludera.

Skulle det kunna vara något, fem scenariot till kaffet? Karaktärer och allt man behöver inkluderat (tillsätt ev två tärningar). Kan det vara något för en annan målgrupp?

Och appropå:

"Fan, grabbar, jag har tråkigt. Vi måste lira något."
"Men jag har ju inget förberett! Å jag känner inte för att vara essell igen."
"Putte då?"
"Å du tror att jag har nåt förberett?"

Finns flera anledningar att man lär sig improvisera som sl

 

[Mattis]

Re: Vida definitioner

Svar till både dig och Arfert:

Spel som inte har något mer än det klassiska grundegenskapsslagen och färdighetsslagen är en variant på BRP i mina ögon. Självklart är det inte så från början, det är bara ett uttryck. Det tar tio minuter att hitta på en siffra mellan två och tio som motsvarar antal grundegenskaper och byta namn på några färdigheter från Drakar och Demoner. Jag väljer sen en valfri skala och därefter tärningar och beskriver allt med tillhörande vapentabeller och en "Vad är rollspel?". Wow, grattis, vilken upptäckt du gjort. S

löseri med sidor i Fenix är vad jag kallar det.

 

[krank]

Re: Vad är ett rollspel? [ANT]

Intedå. Kolla t.ex äventyret som finns att köpa till Etherscope (där grundboken till större delen dessutom består till större delen av en upprapning av d20, plus ett fåtal sidor kampanjvärld... Skamligt dåligt gjort med tanke på den otroligt tuffa premissen. Tur att tillägget "The Great Metropolis" är bättre...).

 

[Krille]

My Life With Master och Döden och flickan

Det finns senare i boken mycket lite setting som verkar i samma riktning som bokens regler. Ingen läsning låter dig uppleva spänningen mellan rädsla, förnuft, kärlek och så vidare som spelets regler försöker få till stånd. "Det får man ju när man spelar", menar kanske någon. Visst, men det är i så fall inte genom spelets utvecklade och och genomtänkt presenterade setting -- som det kunde ha varit.

Jag misstänker att man helt enkelt sket i den biten just för att den skulle ta uppmärksamhet från det viktiga: mästaren och undersåten.

Jämför gärna med filmen Döden och flickan. Den utspelar sig i ett rum i ett icke-namngivet sydamerikanskt land i en icke-specificerad tid, där en av huvudpersonerna (spelad av Sigourney Weaver) känner igen rösten hos en av de andra som en av de män som våldtog och torterade henne en gång i tiden, varvid hon utnämner sig själv till domare, jury och bödel.

Plats och tid och omgivning är helt enkelt ointressanta i den ståryn, för den utspelar sig helt och hållet mellan Sigourney Weaver och Ben Kingsley. Jag tror faktiskt att en tid och en plats till och med hade förtagit poängen och gjort filmen till en partsinlaga mot den specifikt nämna juntan i det specifikt nämna landet.

I just den här sortens historier så är det en mycket känslig balansgång mellan att berätta för mycket om bakgrunden och att berätta för lite. I just fallet My Life With Master så är nog risken rätt stor att man upptäcker att man berättar ståryn om byn Früling am der Zee i Moldovarien, snarare än om Igor och Mästaren. På samma sätt, börjar man fokusera på samhället runt omkring berget Fuji i The Mountain Witch så finns det en risk att det plötsligt handlar om landet Japan än om förtroendet mellan sex samurajer med konfliktande öden. Och båda konsekvenserna är stick i stäv med spelens respektive premisser.

Nu vet jag inte om författarna till respektive spel har tänkt så, men jag skulle nog definitivt göra det. Vid närmare eftertanke så har jag redan gjort så i GIRLS-spelen: de handlar om övernaturliga tonårstjejer som bor i ett studenthem vid en japansk gymnasieskola, inte om det japanska skolväsendet.

 

[Krille]

Re: -

Skulle det kunna vara något, fem scenariot till kaffet? Karaktärer och allt man behöver inkluderat (tillsätt ev två tärningar).

Det skulle det säkert, men vad har det med My Life With Master att göra?

Du är en jävel på att kapa trådar, Gunnar!

 

[Fiktionslek]

Re: My Life With Master och Döden och flickan

I just den här sortens historier så är det en mycket känslig balansgång mellan att berätta för mycket om bakgrunden och att berätta för lite. I just fallet My Life With Master så är nog risken rätt stor att man upptäcker att man berättar ståryn om byn Früling am der Zee i Moldovarien, snarare än om Igor och Mästaren. På samma sätt, börjar man fokusera på samhället runt omkring berget Fuji i The Mountain Witch så finns det en risk att det plötsligt handlar om landet Japan än om förtroendet mellan sex samurajer med konfliktande öden. Och båda konsekvenserna är stick i stäv med spelens respektive premisser.

Visst finns denna risk, och jag menar inte att det är lätt att göra rollspel där settingframställningen pekar i samma riktning som reglerna. Vad gäller the Mountain Witch så är ju det du beskriver precis vad som händer, när man mitt uppe i allt får sig en historiebeskrivning till livs, istället för en berättelse om förtroende och svek.

Jag tror nyckeln till mer lyckade försök (som i Polaris) är att inte betrakta setting som någon sorts kringfluff, utan som något med stark potential att verka på spelare & spel på ett mångfacetterat (om än svårhanterligt) sätt. Jag tycker man ska försöka utnyttja istället för att rädas denna potential.

Hälsar

Christian

 

[hraufnir]

Re: Skruvmejslar och spikar

Som en person som för drygt ett år sedan fick godkänt betyg i sina 5 poäng Berättandet under Drama A på Luleå Tekniska Universitet, kan jag säga att även om man berättar samma historia om och om igen får den alltid en lite ny smak, lite ny känsla.

Om man tror att det är tråkigt att spela samma äventyr igen, eller spela en liknande story igen, ja då har man inte testat med rätt inställning anser jag. Att kunna ta en story och få nytt liv i den, rätta till vad man anser vara fel förra gången. Var en del tråkig? Jamen se till att göra den roligare nu genom att kanske råka sparka ut pottan istället för att smyga runt den på vägen ut.

Jag anklagar inget, och säger inte att det spelsättet är fel, men att säga att ett äventyr/en story bara går att köra en gång och ha roligt är som att säga att storyn har en nyckel, och du har löst den, därför är det inte roligt längre. Så länge man ser storyn som ett problem som ska lösas, som ett mysterie som skall ställas till rätta, blir det fel.

//Jakob

 

[Arfert]

Re: Vida definitioner

Enligt din definition så verkar allt vara BRP, som sagt..

..sen ser det inte bättre ut att du inte LÄST reglerna... om PW är likt något så är det snarare Over the Edge + en mininypa Fudge, eller till och mer likt D&D än säg Runequest... I PW så använder man inte en massa färdigheter att bygga en rollperson som man gör i till exempel CoC, Gurps eller Drakar & Demoner... utan det viktigaste är rollpersonens Identitet, som inte har med färdigheter att göra.. Och grundegenskaperna är inte heller så viktiga, de är mer ett stöd..

..annars kan ha max 3 färdigheter när man börjar i PW, och de är snarare kunskapsområden typ "racerförare", "Stigfinnare" eller "Stjärnkock" där mycket ingår, både direkt och indirekt... Alltså inte som det funkar i vanliga brp. Och inte använda jag några färdigheter från drakar och demoner inte.

Kanske skulle döpt det till nåt annat än "färdigheter" för att undvika missförstånd från folk som bara skummat reglerna.

Slöseri med sidor.. tja det fanns ett syfte: Fenix delades ut på Dreamhack till alla deltagare, och redaktionen ville ha med ett rollspel som var enkelt och snabbt att sätta sig in i för alla de datorspelare som inte bläddrat i ett bokrollspel. Det fanns tusentals där. Och vad jag har förstått så funkade det bra. Sen fick man ju med en minikampanj också. Om jag riktat mig enbart mot rollspelare hade "vad är rollspelstexter" och sånt rykt när man har så få sidor till sitt förfogande.

Fenix tar för övrigt tacksamt emot material från folk som anser sig kunna prestera.. ;-) Lycka till!

 

[Sodivra]

En anekdot

Nu är nog inte detta ett medvetet drag av författaren, men en spelledare berättade hur han höll beskrivningen av byn väldigt vag och odetaljerad, medans han beskrev Mästaren och underhuggarnas herrgård väldigt väl, för att betona hur underhuggarna kände sig hemma hos mästaren, de hörde hemma där så att säga, men var främmande för omvärlden.

Var det du, Jonas?

Vad jag däremot tror -kan- vara ett medvetet drag av författaren är att hålla det vagt så att man uppmuntras att testa andra miljöer. Jonas spelledde i industraliserade Manchester en gång, och My Life with Batman comes to mind.