Re: Ok -- rätt långt
Krille said:
Min poäng är att hans poäng inte är en generell poäng. Alla stårysar är inte beroende av en setting. En hel del är det, men inte alla, vilket just Yojimbo/Last Man Standing/Korpen Flyger/För En Handfull Dollar med flera varianter visar.
Men jag har ingenstans påstått att en story är beroende av settingen i meningen att den bara kan placeras i en viss setting. Jag har uppmärksammat detta för dig två gånger nu.
Däremot menar jag att setting spelar roll, och om det är detta du vill invända mot i det ovanstående får du försöka hitta andra och bättre exempel. För det är ju uppenbart att storyn i dina exempel
är beroende av sina settings, för annars skulle storyn gått att genomföra med vilken setting som helst. Jag tror som sagt inte att "Bruce kommer till Bullerbyn" hade varit någon höjdare.
Dessutom
finns ju en del skillnader mellan filmerna också vad gäller storyn. Jag har inte sett någon av dem på mycket länge och är erkänt usel på film, men visst handlar Korpen flyger om hämnd på ett helt annat vis än t ex Last Man standing eller Röd Skörd gör. Detta vill jag mena är förstärkt av den isländska settingen.
Jag är helt övertygad om att någon som har filmerna mer aktuellt än jag och är mer van att prata om film skulle kunna hålla på i evigheter om skillnaderna baserat på just setting. Det behöver inte bara gälla storyn utan t ex huvudpersonernas motivation, symboliska innebörder o s v. Kargheten i Glasnyckelns fantastiska dialog har t ex en helt annan ton och innebörd än vad kargheten i Korpen Flyger har, eftersom huvudpersonerna framstår annorlunda mot sina respektive bakgrunder.
Jag tycker en diskussion om huruvida setting spelar roll i film/litteratur är rätt överflödig, om jag ska vara ärlig, för det är så uppenbart att den gör det. Nu finns det säkert de som betraktar varje akademisk referens med förakt (då kan de göra sig beredda att förakta nu
), men en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer och kulturkritiker, Kenneth Burke, byggde hela sin Dramatism just på att det inte gick att göra kompletta uttalanden om motiv (alltså motiv bakom handlingar) utan att beakta bland annat setting ("scene"). Kultursemiotiken blir helt poänglös när setting slutar spela roll, liksom all sociokulturell receptionsforskning.
Däremot är det i hög grad intressant att beakta frågan i anslutning till rollspel som försöker undanskyla settingens betydelse, antingen implicit eller explicit. Min ståndpunkt i detta är att en alltför detaljerad setting kväver spelarnas kreativitet, medan frånvaron av en setting utelämnar dem åt deras egna stereotyper. På båda sätten går man miste om en viktig potential hos rollspel: att utgöra något annat och nytt som tvingar spelare att omdefiniera och omstrukturera sina invanda seendemönster. Denna potential är starkast i settingen, men också svår och tidsödande att utnyttja. Det räcker inte med att lista settingen
* Det finns en kung
* Det finns medeltida vapen
* Det finns saganomringenmagi
för en sådan uppräkning gör bara bruk av spelarens stereotyper (d v s vad spelaren uppfattar att en kung, medeltida vapen och saganomringenmagi är, och vilka relationer som finns mellan dem). Man måste organisera repertoarelementen så att utrymmet för spelledarens fantasi formas på ett sätt som tvingar in fantasin i nya banor, både när hon läser rollspelsboken och när hon sedan spelar. Detta är förbannat svårt, och lånar sig mer till personligt skrivande än kollektiv produktion tror jag.
När så Arvid i all välmening ropar på kortare spel blir jag lite orolig, för jag tror att det som framför allt ryker är settingen, och den potential jag talar om ovan. Arvids rop är ju förföriskt i kombination med regelfokus: Gör korta böcker med mest regler! "Tjoho!", tänker den som någon gång försökt skriva en längre bok. Och "Tjoho!" tänker regelpillaren som inte har ork, intresse eller kunskap att utnyttja settingens potential. "Tjoho!" tänker även den som ingår i ett produktionskollektiv av rollspel, för det är lättare att komma överens om regler än en text som arbetar skönlitterärt.
I denna dystra framtidsskildring ligger också det stora hotet: Om jag har rätt i att frånvaron av setting liksom den undermåliga hanteringen av setting undergräver rollspelens förmåga att leda till aspektskiften hos spelarna, kan det innebära en ytterligare trivialisering av rollspelen, där de liksom mister sin spunk. Vi ser redan exempel på detta i den övervägande delen av d20-materialet, men också i delar av forgeproduktionen. Jämför t ex Spirit of the Century med Dogs in the Vineyard. "I don't provide much in the way of setting", säger Vincent Baker, men ändå är settingen det som framför allt gör att rollpersonerna ställs inför etiska problem och potentiellt nya, moraliska erfarenheter. Spirit of the Century däremot är i mitt tycke mest en knippe feats och en ointressant påse repertoarelement.
"Men d20 håller branchen uppe", säger den som med stor möda driver tidning eller rollspelsaffär. Och "vi såg vad som hände när schablonspelen kraschade på 90-talet", säger den som var med då. Då vill jag stillsamt påpeka att det inte finns någon motsättning mellan bra och säljande spel. Det går att göra intressanta spel som spelar roll och samtidigt säljer. Det har bland annat svenska Mutant visat. Men det kanske kräver mer, både av rollspelsförfattare, recensenter och debattörer. Och "Kortare spel!" leder inte nödvändigtvis åt rätt håll.
Hälsar
Christian
