Re: -
Ett rollspel använder jag som en fond och ett hjälpmedel till att berätta en historia tillsammans med mina vänner. My Life With Master gör detta mycket dåligt, då den begränsar mig löjligt mycket i det. Gärna smala spel men inte så smala.
Tja, vad säger man? Jo, man säger så här:
Argument 1: Som Gurgeh säger, My Life With Master är skitbra som hjälpmedel att berätta en historia. Problemet är att det bara berättar
en historia. Men då kan man fråga sig, vad är skillnaden på det och det normala köpeäventyret, som också bara berättar
en historia, särskilt om de är ungefär lika tjocka och kostar ungefär lika mycket? Dessutom får man i allmänhet med ett regelsystem som är direkt anpassat för denna enda historia, vilket hjälper till att få fram just den ännu bättre.
Argument 2: Det finns alltid fler spel som bara berättar
en historia. När man är klar med My Life With Master så går man vidare till Puppetland, eller kanske The Mountain Witch. Det är inte krångligare än att spela ett nytt äventyr.
Argument 3: Alla små nyskapande spel är inte nödvändigtvis så smala att man bara kan berätta
en historia med det. Flera av dogma-spelen handlar snarare om ett tema - Fabeljazz, till exempel, handlade om djur som jazzade i en stor stad. Det finns gott om stårysar att berätta om dem. Fast mitt favoritexempel är ändå Baron Münchhaussen, där premissen är att spelarna spelar snobbiga äventyrare som berättar och fabulerar om sina forna äventyr. Det är per definition flera historier som berättas i det spelet.
Argument 4: Sen kan man ju bli riktigt mossig också:
"Fan, grabbar, jag har tråkigt. Vi måste lira något."
"Men jag har ju inget förberett! Å jag känner inte för att vara essell igen."
"Putte då?"
"Å du tror att
jag har nåt förberett?"
"Tja, vi kan ju göra som vi brukar. Vi kör Dimön igen."
"...tja åkej då, jag skrev ju aldrig upp prylarna vi fick förra gången."
"Jag behöver sudda lite."
"Men det tar ju ingen tid, här är suddet!"
På den gamla goooooda tiden spelade man helt enkelt samma historia om och om igen.