Krille
Super Moderator
"Alltså, det tycker jag är väldigt kul, och jag gjorde det i de nedre tonåren också..."
Jo, men hur normal är du?
Jo, men hur normal är du?
Nekromanti Rollspel - fattig genre (?) (nu i rätt forum)
- Thread starter pender
- Start date
>Ta udda spel som Skyrealms of Jorune. Unik värld, annorlunda raser, rubbet... Hur många har hört talas om SoJ?
Inte många är jag rädd. Ett utmärkt spel som tyvärr försvunnit in i historiens dimmor. Ett liknande, om möjligt ännu mer obskyrt exempel, är "Element Masters". Inte många minns det spelet, än mindre tillverkaren Escape Ventures Inc.
Den största nackdelen spel med en helt ny och unik värld har är att det kräver en hel del från både spelledare och spelare. Spel som utspelar sig i miljöer som alla från början är någotsånär bekanta med, vare sig det rör sig om 50-talets Frankrike, klassisk fantasy eller Star Wars, kan spelas med ett minimum av förberedelse, på gott och ont.
/Anders
Inte många är jag rädd. Ett utmärkt spel som tyvärr försvunnit in i historiens dimmor. Ett liknande, om möjligt ännu mer obskyrt exempel, är "Element Masters". Inte många minns det spelet, än mindre tillverkaren Escape Ventures Inc.
Den största nackdelen spel med en helt ny och unik värld har är att det kräver en hel del från både spelledare och spelare. Spel som utspelar sig i miljöer som alla från början är någotsånär bekanta med, vare sig det rör sig om 50-talets Frankrike, klassisk fantasy eller Star Wars, kan spelas med ett minimum av förberedelse, på gott och ont.
/Anders
Jo, det ser väl inte bättre ut...
...än att om man vill ha något gjort så får man göra det själv. Som vanligt alltså. Nåväl, utan att lova för mycket som kan jag ju åtminstone ta ett försiktigt snack med mina religionsbeteendevetarkollegor som kan sin statistik och som vet hur man ställer samman en enkät på bästa möjliga och vetenskapligt gångbara sätt. Kanske jag skickat ut något en vacker dag. Vem vet...
...än att om man vill ha något gjort så får man göra det själv. Som vanligt alltså. Nåväl, utan att lova för mycket som kan jag ju åtminstone ta ett försiktigt snack med mina religionsbeteendevetarkollegor som kan sin statistik och som vet hur man ställer samman en enkät på bästa möjliga och vetenskapligt gångbara sätt. Kanske jag skickat ut något en vacker dag. Vem vet...
Krille
Super Moderator
Re: Krille: Svar på trådar i 2 forum
"-De jag syftar på är de sk proffesionella konstruktörerna, inte ALLA…"
Kruxet är att "de s k professionella konstruktörernas" löner betalas av "alla". Så ska den professionella konstruktören få mat på bordet, eller ens ett bord att ha mat på, så måste han skriva saker som "alla" vill konsumera.
Kunden är gud.
"Men, hur veta vad spelarna vill ha?"
Genom marknadsundersökningar, samt att man tittar på vad som faktiskt säljer.
"Som det låter på dig Krille (?) så har rollspelmediet kört in i en slags återvändsgränd där det bara är en viss typ av fantasy som gäller."
Mer eller mindre. De försök som har gjorts att förnya genren (ur rollspelssynpunkt) har kvaddat eller slutat som "det där rollspelet som alla har hört talas om men ingen spelar".
"Än en gång måste jag drämma till med Vampire. Var inte det ett exempel på nytänkande och kreativitet då det utgavs?"
Nej, inte riktigt. Den stora orsaken till att Vampire slog tror jag var att det riktade sig mot en ungdomskultur som var synnerligen kreativa, och som snuddat vid rollspelskulturen, men som inte ville bli sammanknippade med den nördigare rollspelskulturen i övrigt. Kort sagt, man gjorde något som passade en ny kundkrets än något nytt för en gammal kundkrets.
Jag kan ju dra till med det mest kreativa och nyskapande rollspelet som jag någonsin har sett: "Baron Münchhausen" från Hogshead. Det är så kreativt att faen vet om det ens är ett rollspel. Hur många har spelat det? Annat exempel: "Psychosis" från Chameleon Eclectic. Handen upp ni som faktiskt har spelat det?
"Kan det inte vara tvärtom – Nytänkande är ju ett kraftfullt konkurrensmedel."
Talislanta har försökt skapa sig en image som det nytänkande fantasyrollspelet, det utan alver, dvärgar etc. Det är vad jag menar ett typexempel på "rollspelet som alla har hört talas om men ingen har spelat".
"Vad jag efterlyser är fler ”coola monster” och ”grymma besvärjelser”…"
Det gör inte jag. Jag efterlyser personligen mer genomtänkta spelvärldar där saker och ting har en plats, men problemet är att kunderna inte gör det. De vill (till stor del) inte ha ett genomtänkt monster, de vill ha ett coolt monster.
Återigen, ta feedbacken som Lancelot fick angående Khelataar - kunderna ville ha en "riktig" fantasyvärld i stil med Ereb Altor. Eller ta Eons kunder - de vill ha mer normal stridsmagi.
"-De jag syftar på är de sk proffesionella konstruktörerna, inte ALLA…"
Kruxet är att "de s k professionella konstruktörernas" löner betalas av "alla". Så ska den professionella konstruktören få mat på bordet, eller ens ett bord att ha mat på, så måste han skriva saker som "alla" vill konsumera.
Kunden är gud.
"Men, hur veta vad spelarna vill ha?"
Genom marknadsundersökningar, samt att man tittar på vad som faktiskt säljer.
"Som det låter på dig Krille (?) så har rollspelmediet kört in i en slags återvändsgränd där det bara är en viss typ av fantasy som gäller."
Mer eller mindre. De försök som har gjorts att förnya genren (ur rollspelssynpunkt) har kvaddat eller slutat som "det där rollspelet som alla har hört talas om men ingen spelar".
"Än en gång måste jag drämma till med Vampire. Var inte det ett exempel på nytänkande och kreativitet då det utgavs?"
Nej, inte riktigt. Den stora orsaken till att Vampire slog tror jag var att det riktade sig mot en ungdomskultur som var synnerligen kreativa, och som snuddat vid rollspelskulturen, men som inte ville bli sammanknippade med den nördigare rollspelskulturen i övrigt. Kort sagt, man gjorde något som passade en ny kundkrets än något nytt för en gammal kundkrets.
Jag kan ju dra till med det mest kreativa och nyskapande rollspelet som jag någonsin har sett: "Baron Münchhausen" från Hogshead. Det är så kreativt att faen vet om det ens är ett rollspel. Hur många har spelat det? Annat exempel: "Psychosis" från Chameleon Eclectic. Handen upp ni som faktiskt har spelat det?
"Kan det inte vara tvärtom – Nytänkande är ju ett kraftfullt konkurrensmedel."
Talislanta har försökt skapa sig en image som det nytänkande fantasyrollspelet, det utan alver, dvärgar etc. Det är vad jag menar ett typexempel på "rollspelet som alla har hört talas om men ingen har spelat".
"Vad jag efterlyser är fler ”coola monster” och ”grymma besvärjelser”…"
Det gör inte jag. Jag efterlyser personligen mer genomtänkta spelvärldar där saker och ting har en plats, men problemet är att kunderna inte gör det. De vill (till stor del) inte ha ett genomtänkt monster, de vill ha ett coolt monster.
Återigen, ta feedbacken som Lancelot fick angående Khelataar - kunderna ville ha en "riktig" fantasyvärld i stil med Ereb Altor. Eller ta Eons kunder - de vill ha mer normal stridsmagi.
Rosen
Myrmidon
Re: Åldersfunderingar
Gör vi det? Det vore intressant och veta hur många av dem som spelade rollspel i tonåren även gör det efter de fyllt 25.
Få. Det finns flera ålderströsklar där det sker stora avtroppningar, och den kring 25 är rätt tung (fast rätt diskret, för många av dem som lägger av då har ingen som helst avsikt att sluta; det blir bara liksom inte av att spela mer, och det kan dröja åratal efter den sista spelsessionen innan de slutar betrakta sig som aktiva rollspelare). Den brukar orsakas av att de får jobb och partner; när de sedan får barn blir bara några få fanatiker kvar. Av de jämnåriga som jag kände i svängen när jag började, är det såvitt jag vet inte en enda som fortfarande lirar.
Jag märkte fö av ett rätt markant åldersskifte i 90-talets början, när 25-åriga pre-DoD-spelare började dra sig ur det aktiva gamerlivet i stora skaror och DoD-generationen började bli gammal nog att vara aktiv istället; på konventen sjönk medelåldern abrupt och fokuset svängde bort från brädspel och AD&D på några få år.
Vi gör såhär: den som tror att han/hon möjligtvis kan vara yngst eller äldst kan väl rapportera in sin ålder.
36 åetthalvt. (-:
--
Åke
Gör vi det? Det vore intressant och veta hur många av dem som spelade rollspel i tonåren även gör det efter de fyllt 25.
Få. Det finns flera ålderströsklar där det sker stora avtroppningar, och den kring 25 är rätt tung (fast rätt diskret, för många av dem som lägger av då har ingen som helst avsikt att sluta; det blir bara liksom inte av att spela mer, och det kan dröja åratal efter den sista spelsessionen innan de slutar betrakta sig som aktiva rollspelare). Den brukar orsakas av att de får jobb och partner; när de sedan får barn blir bara några få fanatiker kvar. Av de jämnåriga som jag kände i svängen när jag började, är det såvitt jag vet inte en enda som fortfarande lirar.
Jag märkte fö av ett rätt markant åldersskifte i 90-talets början, när 25-åriga pre-DoD-spelare började dra sig ur det aktiva gamerlivet i stora skaror och DoD-generationen började bli gammal nog att vara aktiv istället; på konventen sjönk medelåldern abrupt och fokuset svängde bort från brädspel och AD&D på några få år.
Vi gör såhär: den som tror att han/hon möjligtvis kan vara yngst eller äldst kan väl rapportera in sin ålder.
36 åetthalvt. (-:
--
Åke
NU FÅR DET FAAN VARA NOG!
Har läst både denna tråd och den på skräckforumet ett tag nu och bara blivit mer och mer arg på den upprörande elitism som visar sitt äckliga tryne!
Till att börja med så är väl knappast ALL eller ens en majoritet av alla böcker speciellt nyskapande heller, skillnaden ligger väl snarare i att det skrivs kanske en miljon (eller mer) nya böcker varje år varav man bara ser "toppen på isberget" emedans det på sin höjd görs ett par dussin nya rollspel.
Sedan så tycker jag att ni är väl pessimistiska i er inställning, nog är väl (bara för att ta ett ex) Eon ett bra mycket mer sofistikerat rollspel än vad DoD Expert var? Avsaknaden av revolutionerande nyheter innebär ju inte automatiskt frånvaron av utveckling.
Sedan så tycker jag att hela tråden andas det gamla vanliga svenska (ja jag tror att det är vanligare här iaf) föraktet för massornas "kommersiella" kultur. Ni är säkert sådana där som upprörs över att folk lyssnar på Britney Spears eller Spice Girls också? Jag tycker att det vittnar om en mycket otrevlig mäniskosyn om man tillåter sig att nedvärdera andras tycke och smak och därmed anse sig själv som "överlägsen"
Sedan så skulle jag också vilja säga att poängen med rollspel är ju inte att man skall hänföras av spelkreatörens produkt utan den skall ju bara kunna fungera som en tummelplats för den historia spelarna skapar, och det är ju i detta själva skapandet som tillfredställelsen ligger IMHO. Altså blir jämförelsen Bok contra rollspel lite som att jämföra en färdig produkt med ett "halvfabrikat".
/Bjorn
Har läst både denna tråd och den på skräckforumet ett tag nu och bara blivit mer och mer arg på den upprörande elitism som visar sitt äckliga tryne!
Till att börja med så är väl knappast ALL eller ens en majoritet av alla böcker speciellt nyskapande heller, skillnaden ligger väl snarare i att det skrivs kanske en miljon (eller mer) nya böcker varje år varav man bara ser "toppen på isberget" emedans det på sin höjd görs ett par dussin nya rollspel.
Sedan så tycker jag att ni är väl pessimistiska i er inställning, nog är väl (bara för att ta ett ex) Eon ett bra mycket mer sofistikerat rollspel än vad DoD Expert var? Avsaknaden av revolutionerande nyheter innebär ju inte automatiskt frånvaron av utveckling.
Sedan så tycker jag att hela tråden andas det gamla vanliga svenska (ja jag tror att det är vanligare här iaf) föraktet för massornas "kommersiella" kultur. Ni är säkert sådana där som upprörs över att folk lyssnar på Britney Spears eller Spice Girls också? Jag tycker att det vittnar om en mycket otrevlig mäniskosyn om man tillåter sig att nedvärdera andras tycke och smak och därmed anse sig själv som "överlägsen"
Sedan så skulle jag också vilja säga att poängen med rollspel är ju inte att man skall hänföras av spelkreatörens produkt utan den skall ju bara kunna fungera som en tummelplats för den historia spelarna skapar, och det är ju i detta själva skapandet som tillfredställelsen ligger IMHO. Altså blir jämförelsen Bok contra rollspel lite som att jämföra en färdig produkt med ett "halvfabrikat".
/Bjorn
Rising
Vila i frid
En vacker hyllning till Kult! [läs och njut]
Alltså, nej, det här var kväkande från okunnighetens träsk, så jag replikerar lite, för att Kult ska återfå något av sin forna heder:
Okej, det är inte särskilt nydanande; kabbalan känner alla till (med alla arkonter och dödsänglar), och Limbo m.m. är ju gammalt. Nefariter fanns att skjuta på redan i Ondske-Mutants värld, osv...
-Men, hallå, INGEN bra idé är ju nyskapande om man ser det så! Förutsättningen för att en värld ska vara BRA är ju att vi kan relatera till den, alltså MÅSTE en bra idé vara byggd på referensmaterial som folk känner till. (I en värld utan kapitalism hade aldrig cyberpunk varit intressant) Inte hade Kultvärlden blivit "mer" originell om de hittat på EGNA arkonter och dödsänglar, om de döpt om Limbo till "Pimbo" och bytt ut Astaroth mot "Axl Rose" osv!?!? Fullkomligt befängda anklagelser.
Det intressanta när vi diskuterar rollspel är ju ändå hur nydanande det är i förhållande till ANDRA rollspel, och då särskilt i själva spelstämningen. Om man dungeoncrawlar och slåss mot goblins, eller laboratoriecrawlar och skjuter ned mutanter är ju inte intressant, det är ju samma gamla skåpmat oavsett i vilken värld man kör. Det intressanta med Kult är ju inte att det finns dödsänglar, inferno, lupider och knark, det är ju själva FÖRUTSÄTTNINGARNA för äventyrskonstruktionen. Jag tar upp de tre viktigaste punkterna här:
#1 - De "bästa" människorna är de som ser igenom illusionen.
Det är grundläggande i gnosticism-läran och (om man ser det i det stora perspektivet) i rollspelet Kult. Vilka är det då som ser igenom illusionerna? Är det testosteron-Conan med tvåhandssvärd och höftskynke? Är det den pepsodentsmajlande Flash Gordon? Överdjävulska übermagikern Gandalf? Nix, det är de desillusionerade, utslagna, drogpåverkade och sinnessjuka. I gnosticismläran , som vi känner den, premieras insikt i form av meditation och andra typiskt andliga aktiviteter, medans Petersén och Johnsson valde att gå en annan väg. De gjorde de människor som dagligen bespottas och föraktas vara de viktigaste spelpjäserna i kampen om mänsklighetens frihet. Ganska häftigt initiativ, mao.
En amerika-hatare som jag tycker förstås att det är extra roligt att "the american dream" med vitmålade trästaket och med småstadsidylligt förnöjt leverne i konsumtionens tecken och efter kristna ideal utgöra den absoluta mest förfallna människogruppen av oss alla. Om alla vore loosers som dem skulle inga liktorer behövas, och nefariterna skulle vara nöjda, de med. Det här tycker jag är genialiskt. Ni andra måste hålla med om att det är rätt nyskapande. Försök bevisa att de snott den här spelingrediensen från någon gnosticismlärobok, om ni kan.
#2 - Rollpersonerna är inte "äventyrare" per defenition.
I Chock var man medlemmar i SAVE som utredde paranormala händelser. I CoC finns det liknande organisationer, och spelarna gestaltar "investigators" som är de initiativtagande personerna i händelserna. I Kult är man bara offer. Du kan visserligen slå tillbaka, du kan vända din livssituation och börja spela ut arkonterna mot varandra, bli en drömmare eller försöka erövra kvarter i Metropolis, visst, men du är alltid, ALLTID ett offer.
Hittils hade man valt att ha rollpersoner som utredare för att underlätta äventyrsskrivning (ett incitament (=nyfikenhet) duger för alla rollpersoner i alla äventyr), men i Kult vägrade man att kompromissa, vägrade att slätstryka och ge med sig. Därför är Kult det läskigaste rollspelet som finns, i min mening. Man behöver inte hålla med om det, men man måste erkänna att det är nyskapande.
#3 - Den "bästa" platsen att äventyra på, är den farligaste för ditt liv.
Illusionen rämnar oftare i storstäder. Oftast i nedgångna slumkvarter. Det är lätt att tänka sig spelare som, likt Cypher i Matrix, vill göra deals med väktarna och be om att få leva nöjda liv utan några bekymmer. Flyttar du ut på landsbygden och slutar att försöka avslöja några arkonters fina illusioner så har du framtiden räddad.... -Men du måste ju bara in och röra om i grytan, visst? I vanliga rollspel går man ner i grottor för att hämta skatter, eller in i förbjudna zoner för att få tag på balla vapen. I Kult (när det spelas ordentligt) beger man sig in i situationer som innebär en direkt livsfara för ens rollpersons liv, bara för att få VETA. Gnosis betyder "insikt", det är hela poängen. Men den här förhållningen till övergripande hemligheter är unik i rollspelsvärlden. Kult är unikt. Det ÄR nyskapande.
Ta bara en sån sak som att vårt ursprungliga mänskliga paradis beskrivs som "mörkt och vackert."
- En amerikan hade skrivit "ljust och vackert".
...
Kult är för bra för att vara skrivet av amerikaner. Om hur många rollspel kan man säga det?
...
/Rys-ing
Alltså, nej, det här var kväkande från okunnighetens träsk, så jag replikerar lite, för att Kult ska återfå något av sin forna heder:
Okej, det är inte särskilt nydanande; kabbalan känner alla till (med alla arkonter och dödsänglar), och Limbo m.m. är ju gammalt. Nefariter fanns att skjuta på redan i Ondske-Mutants värld, osv...
-Men, hallå, INGEN bra idé är ju nyskapande om man ser det så! Förutsättningen för att en värld ska vara BRA är ju att vi kan relatera till den, alltså MÅSTE en bra idé vara byggd på referensmaterial som folk känner till. (I en värld utan kapitalism hade aldrig cyberpunk varit intressant) Inte hade Kultvärlden blivit "mer" originell om de hittat på EGNA arkonter och dödsänglar, om de döpt om Limbo till "Pimbo" och bytt ut Astaroth mot "Axl Rose" osv!?!? Fullkomligt befängda anklagelser.
Det intressanta när vi diskuterar rollspel är ju ändå hur nydanande det är i förhållande till ANDRA rollspel, och då särskilt i själva spelstämningen. Om man dungeoncrawlar och slåss mot goblins, eller laboratoriecrawlar och skjuter ned mutanter är ju inte intressant, det är ju samma gamla skåpmat oavsett i vilken värld man kör. Det intressanta med Kult är ju inte att det finns dödsänglar, inferno, lupider och knark, det är ju själva FÖRUTSÄTTNINGARNA för äventyrskonstruktionen. Jag tar upp de tre viktigaste punkterna här:
#1 - De "bästa" människorna är de som ser igenom illusionen.
Det är grundläggande i gnosticism-läran och (om man ser det i det stora perspektivet) i rollspelet Kult. Vilka är det då som ser igenom illusionerna? Är det testosteron-Conan med tvåhandssvärd och höftskynke? Är det den pepsodentsmajlande Flash Gordon? Överdjävulska übermagikern Gandalf? Nix, det är de desillusionerade, utslagna, drogpåverkade och sinnessjuka. I gnosticismläran , som vi känner den, premieras insikt i form av meditation och andra typiskt andliga aktiviteter, medans Petersén och Johnsson valde att gå en annan väg. De gjorde de människor som dagligen bespottas och föraktas vara de viktigaste spelpjäserna i kampen om mänsklighetens frihet. Ganska häftigt initiativ, mao.
En amerika-hatare som jag tycker förstås att det är extra roligt att "the american dream" med vitmålade trästaket och med småstadsidylligt förnöjt leverne i konsumtionens tecken och efter kristna ideal utgöra den absoluta mest förfallna människogruppen av oss alla. Om alla vore loosers som dem skulle inga liktorer behövas, och nefariterna skulle vara nöjda, de med. Det här tycker jag är genialiskt. Ni andra måste hålla med om att det är rätt nyskapande. Försök bevisa att de snott den här spelingrediensen från någon gnosticismlärobok, om ni kan.
#2 - Rollpersonerna är inte "äventyrare" per defenition.
I Chock var man medlemmar i SAVE som utredde paranormala händelser. I CoC finns det liknande organisationer, och spelarna gestaltar "investigators" som är de initiativtagande personerna i händelserna. I Kult är man bara offer. Du kan visserligen slå tillbaka, du kan vända din livssituation och börja spela ut arkonterna mot varandra, bli en drömmare eller försöka erövra kvarter i Metropolis, visst, men du är alltid, ALLTID ett offer.
Hittils hade man valt att ha rollpersoner som utredare för att underlätta äventyrsskrivning (ett incitament (=nyfikenhet) duger för alla rollpersoner i alla äventyr), men i Kult vägrade man att kompromissa, vägrade att slätstryka och ge med sig. Därför är Kult det läskigaste rollspelet som finns, i min mening. Man behöver inte hålla med om det, men man måste erkänna att det är nyskapande.
#3 - Den "bästa" platsen att äventyra på, är den farligaste för ditt liv.
Illusionen rämnar oftare i storstäder. Oftast i nedgångna slumkvarter. Det är lätt att tänka sig spelare som, likt Cypher i Matrix, vill göra deals med väktarna och be om att få leva nöjda liv utan några bekymmer. Flyttar du ut på landsbygden och slutar att försöka avslöja några arkonters fina illusioner så har du framtiden räddad.... -Men du måste ju bara in och röra om i grytan, visst? I vanliga rollspel går man ner i grottor för att hämta skatter, eller in i förbjudna zoner för att få tag på balla vapen. I Kult (när det spelas ordentligt) beger man sig in i situationer som innebär en direkt livsfara för ens rollpersons liv, bara för att få VETA. Gnosis betyder "insikt", det är hela poängen. Men den här förhållningen till övergripande hemligheter är unik i rollspelsvärlden. Kult är unikt. Det ÄR nyskapande.
Ta bara en sån sak som att vårt ursprungliga mänskliga paradis beskrivs som "mörkt och vackert."
- En amerikan hade skrivit "ljust och vackert".
...
Kult är för bra för att vara skrivet av amerikaner. Om hur många rollspel kan man säga det?
...
/Rys-ing
Sabelkatten
Swordsman
Err... Av all litteratur jag läst (böcker och rollspel) så är min ranking på intressanta världar:
Ryeteleth (Bazil Broketail, fantasybok)
Mundana (Eon, rollspel)
Inner sphere (Battletech/Mechwarrior, brädspel/rollspel)
Deverry (Kerr's fantasyböcker)
Gurps Fantasy
Flera av D&D-världarna
Star wars (Efter att ha läst ett antal böcker och supplement till spelet - filmerna ger inte mycket)
Både Kult och Vampire faller under "Deprimerade mörka hjältar", vilket i mitt tycke vart gammalt redan när Marvel började med sina "realistiska " (mao. psykfall) hjältar på 80-talet. Vill jag ha fram en intressant värld plockar jag nog fram Mundana som första bok.
/Henrik
Ryeteleth (Bazil Broketail, fantasybok)
Mundana (Eon, rollspel)
Inner sphere (Battletech/Mechwarrior, brädspel/rollspel)
Deverry (Kerr's fantasyböcker)
Gurps Fantasy
Flera av D&D-världarna
Star wars (Efter att ha läst ett antal böcker och supplement till spelet - filmerna ger inte mycket)
Både Kult och Vampire faller under "Deprimerade mörka hjältar", vilket i mitt tycke vart gammalt redan när Marvel började med sina "realistiska " (mao. psykfall) hjältar på 80-talet. Vill jag ha fram en intressant värld plockar jag nog fram Mundana som första bok.
/Henrik
Krille
Super Moderator
Re: En vacker hyllning till Kult! [läs och njut]
"De gjorde de människor som dagligen bespottas och föraktas vara de viktigaste spelpjäserna i kampen om mänsklighetens frihet. Ganska häftigt initiativ, mao."
I dina ögon. Själv tycker jag inte att det är särskilt häftigt, vare sig som initiativ eller koncept. Den gången jag spelade en av de där bespottade människorna - en person som led av schizofreni - så skrämde jag skiten ur spelledaren. Schizofreni är en sjukdom, inte ett häftigt attribut.
"I CoC finns det liknande organisationer, och spelarna gestaltar "investigators" som är de initiativtagande personerna i händelserna."
Medan vi ändå talar om okunnighetens träsk...
Poängen med Cthulhu är att universum, och framförallt de Äldre Gudarna, skiter i om du tar initiativ eller inte. Du är totalt oväsentlig. Du är inte ens ett offer. Du är på sin höjd en myra som antingen har insett att den är en myra, eller inte har insett det.
"Den "bästa" platsen att äventyra på, är den farligaste för ditt liv."
Och det skiljer sig från alla andra rollspel på så sätt att...?
"I Kult (när det spelas ordentligt) beger man sig in i situationer som innebär en direkt livsfara för ens rollpersons liv, bara för att få VETA."
Samma sak som i Cthulhu, med den skillnaden att insikten är något som det mänskliga förnuftet inte klarar av.
"De gjorde de människor som dagligen bespottas och föraktas vara de viktigaste spelpjäserna i kampen om mänsklighetens frihet. Ganska häftigt initiativ, mao."
I dina ögon. Själv tycker jag inte att det är särskilt häftigt, vare sig som initiativ eller koncept. Den gången jag spelade en av de där bespottade människorna - en person som led av schizofreni - så skrämde jag skiten ur spelledaren. Schizofreni är en sjukdom, inte ett häftigt attribut.
"I CoC finns det liknande organisationer, och spelarna gestaltar "investigators" som är de initiativtagande personerna i händelserna."
Medan vi ändå talar om okunnighetens träsk...
Poängen med Cthulhu är att universum, och framförallt de Äldre Gudarna, skiter i om du tar initiativ eller inte. Du är totalt oväsentlig. Du är inte ens ett offer. Du är på sin höjd en myra som antingen har insett att den är en myra, eller inte har insett det.
"Den "bästa" platsen att äventyra på, är den farligaste för ditt liv."
Och det skiljer sig från alla andra rollspel på så sätt att...?
"I Kult (när det spelas ordentligt) beger man sig in i situationer som innebär en direkt livsfara för ens rollpersons liv, bara för att få VETA."
Samma sak som i Cthulhu, med den skillnaden att insikten är något som det mänskliga förnuftet inte klarar av.
Re: Åldersfunderingar och synsätt
Usch, är det inte hemskt hur min mor har lyckats trycka in min ryggmärg (för i mitt medvetande finns det inte längre) att rollspel är något barn sysslar med när jag läser nedanstående inlägg och spontant råkar tänka ''Vad skönt, jag är inte äldst - eller ens näst äldst''? jag hoppas det inte är någon som slutar med spel för att de blir s.k. vuxna (alltså åldersbetingat, inte upptagetbetingat)?
Usch, är det inte hemskt hur min mor har lyckats trycka in min ryggmärg (för i mitt medvetande finns det inte längre) att rollspel är något barn sysslar med när jag läser nedanstående inlägg och spontant råkar tänka ''Vad skönt, jag är inte äldst - eller ens näst äldst''? jag hoppas det inte är någon som slutar med spel för att de blir s.k. vuxna (alltså åldersbetingat, inte upptagetbetingat)?
Två små saker
1. I alla fall jag sa aldrig att Kult inte var bra. Jag gillar det, ganska mycket faktiskt. Men vidhåller att det inte är vare sig unikt originellt eller skapelsens krona.2. Det där med "för bra för att vara skrivet av amerikaner...", det förstod inte jag? Poängen är...?MVHMagnus
1. I alla fall jag sa aldrig att Kult inte var bra. Jag gillar det, ganska mycket faktiskt. Men vidhåller att det inte är vare sig unikt originellt eller skapelsens krona.2. Det där med "för bra för att vara skrivet av amerikaner...", det förstod inte jag? Poängen är...?MVHMagnus
Rising
Vila i frid
Kulturelitism är faktiskt bra [jätte - OT]
Sedan så tycker jag att hela tråden andas det gamla vanliga svenska (ja jag tror att det är vanligare här iaf) föraktet för massornas "kommersiella" kultur. Ni är säkert sådana där som upprörs över att folk lyssnar på Britney Spears eller Spice Girls också? Jag tycker att det vittnar om en mycket otrevlig mäniskosyn om man tillåter sig att nedvärdera andras tycke och smak och därmed anse sig själv som "överlägsen"
Jupp, du beskrev just mig. Grejen är att jag tycker att "idioternas" åsikter om oss "kulturelitister" är ännu sorgerligare än vårat förakt mot dem. Jamenar, jag tror faktiskt inte att många av dem som lyssnar på Ledin och reklamradio istället för The Strokes och P3, tittar på dokusåpor och Jenny Jones istället för The Sopranos och Kobra, går och ser American Pie 2 och Scary Movie 2 istället för Memento och "Ett rum i våra hjärtan" gör det för att de verkligen tycker att det är bättre, utan för att de inte vet om de bra grejerna.
Det kräver helt enkelt mer tid att gå in och leta efter en obskyr skiva av Silverbullit än det är att bara snappa upp Smokies greatest hits från utbudet i den lokala bensinmacken.
En del av skitkulturen är rätt anspråkslös och kul. Ibland vill man bara ha kul. Jag är ingen idiot som sitter med svart polotröja och rödtjut och fnyser åt alla som inte hänger med i albansk avant-garde-filmkonst eller liknande. Jag tycker Kalle Anka är kul, ibland. Destinys Child svänger ibland. Men jag tycker förstås att The Plan är "bättre" -för det är de.
Det VERKLIGA problemet i världen är ju att alla idioter börjar förakta finkultur, och liksom hålla sig till amerikanska skitfilmer och som obstinata galningar hävda att de är minsann "bättre" än obegripligt kulturonani från Roy Anderson. Sådant skrämmer mig. För det betyder att vi kommer ha dokusåpor för alltid, vi kommer se allt yngre tjejer fostras till lockande navelexponerande lolitor som sjunger sånger med sexuella undertoner och vi kommer för alltid se larviga dumskallefilmer göra succé, om de bara gör tillräckligt feta reklamkampanjer.
På samma sätt kommer vi alltid få spela korkade rollspel med dungeonbashing, om jag tillåts göra en sådan återkoppling till rollspeltemat.
Jag tycker kulturelitism (i små doser) är rätt bra, även om det kanske låter konstigt. Men om man bara föraktar alla dumskallar som dregglar framför "baren" och istället pekar på BRA tv, så ökar faktiskt chansen att de tar det till sig. Jag har texempel blivit utsatt för en massa elaka kommentarer om min litteratursmak genom åren, men efter att ha fått läsa lite bra böcker så har jag förstås ändrat min syn på många som kallas "svåra" författare, typ Kafka och Proust. Att läsa en rysk författare, hade jag aldrig drömt om i högstadiet, men sedan jag blev påtvingad "Mästaren och Margarita" i gymnasiet håller jag den fortfarande som min favvo-bok.
Hade det inte varit för dem hade jag bara läst svenska polisthrillers än i dag. Nu kan jag bredda smaken.
...
Samma sak bör ske med rollspel. Människor som säger att dungeoncrawling är "rätt" sorts rollspel och fnyser åt varje försök att spela rollspel "bra" tycker jag är idioter. Ibland är fulrollspel kul. Men det är ju ganska ointressant att vidareutveckla den rollspelsinriktningen, det är ju som att efterlysa fler bajsskämt i amerikanska komedier. Man måste alltid eftersträva det som är "bra". Alltid. Fastän det är kul med "fulkultur" ibland.
Vi måste motarbeta det här djävla konsumtionssamhället.
/Rising
Sedan så tycker jag att hela tråden andas det gamla vanliga svenska (ja jag tror att det är vanligare här iaf) föraktet för massornas "kommersiella" kultur. Ni är säkert sådana där som upprörs över att folk lyssnar på Britney Spears eller Spice Girls också? Jag tycker att det vittnar om en mycket otrevlig mäniskosyn om man tillåter sig att nedvärdera andras tycke och smak och därmed anse sig själv som "överlägsen"
Jupp, du beskrev just mig. Grejen är att jag tycker att "idioternas" åsikter om oss "kulturelitister" är ännu sorgerligare än vårat förakt mot dem. Jamenar, jag tror faktiskt inte att många av dem som lyssnar på Ledin och reklamradio istället för The Strokes och P3, tittar på dokusåpor och Jenny Jones istället för The Sopranos och Kobra, går och ser American Pie 2 och Scary Movie 2 istället för Memento och "Ett rum i våra hjärtan" gör det för att de verkligen tycker att det är bättre, utan för att de inte vet om de bra grejerna.
Det kräver helt enkelt mer tid att gå in och leta efter en obskyr skiva av Silverbullit än det är att bara snappa upp Smokies greatest hits från utbudet i den lokala bensinmacken.
En del av skitkulturen är rätt anspråkslös och kul. Ibland vill man bara ha kul. Jag är ingen idiot som sitter med svart polotröja och rödtjut och fnyser åt alla som inte hänger med i albansk avant-garde-filmkonst eller liknande. Jag tycker Kalle Anka är kul, ibland. Destinys Child svänger ibland. Men jag tycker förstås att The Plan är "bättre" -för det är de.
Det VERKLIGA problemet i världen är ju att alla idioter börjar förakta finkultur, och liksom hålla sig till amerikanska skitfilmer och som obstinata galningar hävda att de är minsann "bättre" än obegripligt kulturonani från Roy Anderson. Sådant skrämmer mig. För det betyder att vi kommer ha dokusåpor för alltid, vi kommer se allt yngre tjejer fostras till lockande navelexponerande lolitor som sjunger sånger med sexuella undertoner och vi kommer för alltid se larviga dumskallefilmer göra succé, om de bara gör tillräckligt feta reklamkampanjer.
På samma sätt kommer vi alltid få spela korkade rollspel med dungeonbashing, om jag tillåts göra en sådan återkoppling till rollspeltemat.
Jag tycker kulturelitism (i små doser) är rätt bra, även om det kanske låter konstigt. Men om man bara föraktar alla dumskallar som dregglar framför "baren" och istället pekar på BRA tv, så ökar faktiskt chansen att de tar det till sig. Jag har texempel blivit utsatt för en massa elaka kommentarer om min litteratursmak genom åren, men efter att ha fått läsa lite bra böcker så har jag förstås ändrat min syn på många som kallas "svåra" författare, typ Kafka och Proust. Att läsa en rysk författare, hade jag aldrig drömt om i högstadiet, men sedan jag blev påtvingad "Mästaren och Margarita" i gymnasiet håller jag den fortfarande som min favvo-bok.
Hade det inte varit för dem hade jag bara läst svenska polisthrillers än i dag. Nu kan jag bredda smaken.
...
Samma sak bör ske med rollspel. Människor som säger att dungeoncrawling är "rätt" sorts rollspel och fnyser åt varje försök att spela rollspel "bra" tycker jag är idioter. Ibland är fulrollspel kul. Men det är ju ganska ointressant att vidareutveckla den rollspelsinriktningen, det är ju som att efterlysa fler bajsskämt i amerikanska komedier. Man måste alltid eftersträva det som är "bra". Alltid. Fastän det är kul med "fulkultur" ibland.
Vi måste motarbeta det här djävla konsumtionssamhället.
/Rising