Det är 15% chans, ganska högt för något som du är helt otränad i (man kan tycka att en riddare borde vara tränad i armborst men iaf).
Jag tror en annan syn är att en spelare inte försöker få över SL på sin sida utan försöker istället förstå hur en spelledaren applicerar spelvärldens logik på utfall eller bedömningar av hur chans att lyckas med saker påverkas. Det är inte beskrivningen i sig som värderas av spelledaren utan det är de fakta som beskrivningen lämnar över till spelledaren och hur de klickar i vad denne vet om spelvärlden. Du beskriver hur du kletar in dig i lera och plottar en kurs över berget ner mot samhället fem km bort, du vill dit för att reka samhället och se om de vekrar ha förnödenheter, du studerar terrängen på kartan och hur du vill röra dig över berget och vilken skogslinje du vill nyttja för att studera samhället. Jag som spelledare bedömer utifrån detta chanserna att du springer på en patrull spekare från samhället eller någon best som lever i skogarna. Kanske bedömmer jag att faktum att du smetade in dig med lera gör att risken att någon best skall finna dig är 0 kanske gör jag det inte och du påpekar att du gjorde detta för att inte utsöndra någon lukt öht. Jag kanske missat det? Eller så kanske bestarna på berget helt följer vibrationerna i marken och saknar luktsinne?
Jag tar Drakar och Demoner 1987 som exempel. Alla versioner av Drakar och Demoner eller Mutant jag sett har samma problem, eller värre.Det är 15% chans, ganska högt för något som du är helt otränad i (man kan tycka att en riddare borde vara tränad i armborst men iaf).
Jag ser inte hur det är mindre problematiskt att sparka upp en dörr i gammel-DnD(1T6+STY-bonus vs. 6 ) eftersom jag i teorin kan ha slagit fram en karaktär som har -1 i STY-bonus och alltså har 0% chans att lyckas - och som dessutom regelmässigt aldrig kan förbättra den chansen
Det här är aldrig ett problem i praktiken. Någon karaktär i gruppen är bäst lämpad att sparka in dörrar och får göra det. Det är liksom inget privilegium, tvärt om. Om ingen i gruppen har 9 eller högre i STY, sår har man antagligen en tjuv eller en magiker som kan hitta en annan lösning. Eller så får man ta en annan väg.Jag ser inte hur det är mindre problematiskt att sparka upp en dörr i gammel-DnD(1T6+STY-bonus vs. 6 ) eftersom jag i teorin kan ha slagit fram en karaktär som har -1 i STY-bonus och alltså har 0% chans att lyckas - och som dessutom regelmässigt aldrig kan förbättra den chansen
Ja, jag tror att det ligger en stor skillnad i hur man behandlar interaktionen vid spelbordet. Vissa tycks framför allt se den här sortens interaktion som övertalning -- man försöker få spelledaren att göra så att de går bra för en, och argumenterar för varför så borde vara fallet. Man kan här anta att spelledaren får ta rollen som antagonist, som den som kommer med argument för varför det inte skulle gå bra eller liknande. Jag skulle nog betrakta det här som ett misslyckat speltillstånd när man eftersträvar spelarskicklighet. Spelaren ska inte vara en antagonist man ska överbevisa, utan en opartisk domare som försöker avgöra vad som egentligen skulle bli följderna av ens plan -- huruvida detta är framgång eller misslyckande beror helt på. Ibland kan spelledaren låta slumpen avgöra, för det är ett av många verktyg hen har i sin arsenal. Men om spelet utmynnar i att man försöker övertyga en motsträvig spelledare om varför det ena eller andra skulle hända så har man nog halkat fel någonstans i hur den kampanjens sociala dynamik har utvecklat sig.
<3
Och här menar du då i OSR-spel att SL sätter odds/gränser baserat på situationen som den är?
Jo visst, DoD är ett helt brutet system, det tycker jag också. Men om vi mer allmänt håller oss till sakfrågan huruvida färdigheter är kass och förstör player skill så tycker jag inte alltid att det stämmer. Abilities är, som jag ser det, också färdigheter, om än väldigt få och väldigt breda.
Man ska aldrig säga aldrig! (eller alltid - så jag håller med)
Jag tycker att detta är rollspel 101, tillsammans med @Christoffer post ovan. Jag tror att för att man ska kunna peka på Player Skill så är det att det i det närmaste krävs i vissa spel. Du kan inte slå smyga, baka bullar eller laga bilen. Du får berätta hur du gör. Och om du ska berätta för mig hur du lagar bilen så kommer jag köpa allt, för jag vet typ vad är en ratt är, resten är magi. Men om du berättar något som jag har rätt bra koll på så kanske jag säger att "neh, så kan man ju inte göra". Och då tycker iaf jag att det kan vara rätt bekvämt att säga att "ok, men jag har ju Motorer 14 så jag gör något som min gubbe fattar, men inte jag"
När vi spelar exempelvis Kopparhavets hjältar så funkar det rätt exakt så. Inte för att jag påstår att spelet är perfekt balanserat, men om någon säger att "jag borde veta lite om Kandras heraldik eftersom jag kommer därifrån, och dessutom har [insert lämplig färdighet] så säger jag "absolut!"
Jag tror vi måste konstatera att våra rollspelskampanjer främst handlar om en berättelse som alla runt bordet köper, och inte så mycket om detalj-realism.
Fast är det inte SL-skill i så fall? För att ta heraldik som exempel är det antagligen en rätt knepig kunskap att ta till sig i ett förmodent samhälle, speciellt på en nivå där man kan dra slutsatser av vad man kan. Samtidigt kan vem som helst känna igen ett vapen de sett tidigare. Jag har inte stött på en regeltext som tar höjd för det förhållandet på ett trovärdigt och lätthanterligt vis. Men SL kan lätt göra det genom att säga "Ok, du är ju från Kandra, slå mot INTx2%". Det betyder inte att färdigheten Heraldik är mer eller mindre användbar, den täcker fortfarande in chansen att känna igen vilket vapen som helst. (Sen om man vill ha så smala färdigheter i sitt spel är en annan fråga.)
Punkt ett till tre känns snarast som bra SL:ande. Om man använder slag för att klara allt bör såklart baschanserna var höga, men jag tänker att om man spelleder efter principen "say yes or roll dice" så introducerar man playerskill i alla system.
Enl. mig är player skill spelarens förmåga att lösa problem som uppstår i spelet genom sina egna och inte RP:s färdigheter. Det består huvudsakligen av två saker: 1) konkreta problem som spelaren/spelarna får att lösa av spelledaren, t.ex. gåtor, pussel etc. 2) Spelarens färdighet att komma på kreativa lösningar på problem som RP står inför, t.ex. "hur ska vi ta oss in i borgen?" "Vänta - det här är det medeltida Ungern - då gällde X som vi kan använda oss av". Spelledaren känner inte till X men låter spelarna lyckas utan slag för att det var en kul och kreativ lösning.
Se ovan.
Det stora problemet är sannolikt att vissa spelare kan dominera spelet, pga. erfarenhet eller social dominans. Kalleboll kan ju helt enkelt undvikas genom att spelledaren ändå är den som har sista ordet.
Att det är kul att lösa problem och inte acceptera tärningsrullningar som utfall på resolutioner. Det blir helt enkelt mer engagerande för spelarna, och premierar deras förmåga att tänka.
Ja, baserat på situationen och hur rollpersonerna agerar. I bästa fall är spelarna så listiga att rollpersonerna lyckas utan att några tärningsslag är inblandade. I sämsta fall misslyckas rollpersonerna automatiskt. Däremellan har vi olika varianter där slumpen får avgöra. Det handlar väl ofta om att rulla tärning mot någon grundegenskap.
1. Förmågan att gestalta sin karaktär på ett så trovärdigt sett som möjligt. Antingen genom en rollgestaltning eller genom att illustrera rent verbalt hur ens karaktär agerar genom spelets gång.
