Igår såg jag Drive, som jag velat se i princip sedan den kom ut (på rekomendation av en kompis). Det är en film som handlar om... en snubbe som kör bil. Han är ett geni bakom ratten, men i övrigt så är han väldigt tystlåten. Han försörjer sig på att jobba i en verkstad och att köra bil i stuntfilmer. Ibland kör han flyktbil vid stötar. Hans chef och en kontakt till chefen investerar i en bil för att försöka få in föraren i en biltävling.
En dag springer han in i granntjejen och... de får lite kontakt. Någon dag senare hjälper han henne med hennes bil, som brutit ihop vid affären. Början på en romans som kan vara slutet på vår tystlåtne huvudpersons liv i isolation avbryts dock av att kvinnans make muckar från fängelset. Denne försöker lämna sitt kriminella liv bakom sig vilket försvåras rejält av att han fortfarande är skyldig sina gamla kontakter pengar. Huvudpersonen bestämmer sig för att försöka hjälpa maken.
Drive är en lågmäld film som främst kör på devisen less is more. Det är rätt lite repliker och replikerna är inte särskilt uppseendeväckande i sig. Istället så jobbas det mycket med utdragna konstpauser för att säga det som inte sägs med ord. Vilket inte blir outhärdligt eftersom skådespelet är minimalistiskt - man får gott om tid att märka och ta in de subtila detaljerna. Tillsammans med musiken ger det här en väldigt fin nerv hela filmen igenom. Särskilt nervigt blir det när flimen väl växlar tempo med ett par rejäla actionscener.
I och med det lågmälda skådespeleriet och sparsamma replikerna så lyckas historien med att kännas trovärdig och realistisk, några spektakulära scener till trots. På grund av detta så blir den också spännande filmen igenom - det känns som en film där hjälten faktiskt kan dö.
Allt som allt så ger jag filmen 4 av 5, med snudd på femma.
Übereil
Hudfärgerna bryr jag mig ett dugg om.
