Ingen aning. Jag bryr mig inte om vem som gör det, bara någon gör det... edit: Har du ett tema, så tycker jag du skall köra på det.Rymdhamster said:Jag vill bara dubbelkolla: är det jag eller Vimes som ska sätta tema? Listan säger Vimes, men jag är inte säker på om Vimes anser sig vara på ett långtidsuppehåll (med enstaka undantag) eller inte.
Efter att fått undan mycket som samlats på hög efter Leviathan-crowdfundingen är jag nu ikapp. Jag spanade in din text nu och sitter efteråt och funderar lite på den, trots att den är kort.Vimes said:Yay!solvebring said:Kör hårt!
Tema - vildmark
Det blev inte riktigt som jag tänkte mig, men någon form av kortnovell hur som helst. Den ligger på Google Drive och om man vill kan man kommentera direkt i dokumentet.
Nej, det är ju inte alls meningen. Får se över inledningen och leta efter en bättre ingång då.Vimes said:<ul style="list-style-type: disc">[*]Jag tycker inte att inledningen fungerar riktigt. [...] Som läsare blir jag distanserad från de mörka haven av inledningen, och det är ju inte så lyckat.
Jag minns att du sagt det och det var en av de bästa kommentarerna jag fått. Samtidigt tycker jag att jag tänker på det, men uppenbarligen lyckas jag ändå inte dra ned på det. Finner jag bara hur det går tillväga kommer det nog vara nyckeln till att få en bra, flytande stämningstext. Frågan är bara hur - förutom att nöta, nöta, nöta förstås.Vimes said:[*]Jag tycker, som jag tyckt med dina tidigare texter (för ett år sedan ) att du borde lita mer på din stil och gå fram med rödpennan. Det finns en tendens till att förklara lite för mycket, vilket hamnar i vägen för textens rapphet. Har jag tid imorgon ska jag göra några exempel på vad jag tycker kan strykas.
Egentligen ingenting alls. Det här är en liten blinkning till Bortom-äventyret Anakronismer där modern är en av de spelbara karaktärerna. Efter det äventyret kommer hon föda en dotter som blir vår kvinnliga protagonist. Det är ingalunda bärande för storyn, utan bara en liten blinkning. Stryker det.Vimes said:[*]Är det så att man ska känna till huvudpersonens mor från någon annan text när man läser den här? [...] Vad är det tänkt att jag som läsare ska ha för förkunskap?
Det här är en good note! Med slutet menar du sista styckena ellr menar du att nedräkningen sträcker sig över för lång tid och blir utdragen?Vimes said:[*]Jag tror man kan göra mer dramatik av slutet genom att ta bort eller drastiskt klippa ner vissa sekvenser.[/list]
Tack! Jag arbetr på det. Det är inte så att jag är rädd för att redigera. Det verkar snarare som om jag inte har fingertoppskänsla för vad som ska bort. XDVimes said:Sen ska sägas att du, som tidigare, är rätt lättläst som författare, även om jag tror att den här texten kan må bra av en del redigering.
Frakkin' jävla bra tema! Av med hatten för det temat!Rymdhamster said:Japp, ett till lite så där småkonstigt tema.
Livet efter...
...ja vaddå? Jag tänkte att det borde vara tillräckligt öppet för att kunna passa in precis vad som helst. Lycka till!
Jag klipper in slutet här och gör de strykningar som jag skulle göra, mina tillägg i kursiv stil:Robert Jonsson said:Det här är en good note! Med slutet menar du sista styckena ellr menar du att nedräkningen sträcker sig över för lång tid och blir utdragen?
Något sådant. Jag tycker att ditt originalslut blir lite för babbligt för att bli så dramatiskt som det borde vara, sedan är det inte självklart att mina ändringar är de rätta.Under sig såg Neela hur marken sjönk nedåt i ett allthögresnabbare tempo. Hon svor över hur sakta hon steg.
Några intensiva sekunder kändes som minuter för Neela då hon svävade i ovisshet om sitt eget öde.
Sjunkhålet bildade ett enormt svalg som slukade havsvattnet ovanför det.Vattenmassorna som drogsVattenmassornas kraft var starkare än dykardräkternas motorer och Neela sögs obönhörligt nedåt
ned ditmot sjunkhålet. Hon skrek i panikoch försökte tvinga dykardräkten uppåt. Att skyddsföreskrifterna instruerade dykarna att aldrig överhetta motorerna var inte något Neela tänkte alls på nu. Istället pressade honoch pressade dykardräktens motorer till det yttersta i en desperat kamp för att inte slukas av det svarta svalget under henne.
Motorernas hostade till då de brände ut sin sista energi.Motorerna tjöt och hostrade till. Sedan dog de. Neelas desperata kamp mot strömmen hade inte bara dödat motorerna, utan även de flesta andra systemen. Endast nödsystemen hade energi kvar. Nela kunde sehavsdjupsmätarendjupmätaren ticka nedåt i takt med att hon sjönk.
4 200 meters djup.
Hjälplöst kunde hon bara sjunka ned i mörkret utan att göra något emot det. Neela svor över sin
dumhet, men det var inte mycket att göra åt det nu. Istället tog hon ett djupt andetag och försökte lugna
sig. Konservera energi. Spara syre.Panik hjälpte aldrig under några omständigheter till. Det hade
hennes mor Rebecca lärt henne.
Strömmen drog Neeladjuparevidare nedåt, men den var inte lika stark nu. Troligen sjunkhålet nått sin botten ochdärmed hadesugkraften börjatattmattas.
4 500 meters djup.
Frågan var bara hur långt ned det var till botten.Nu varde flesta sjunkhål var inte bottenlösa som
Laudersdjupet, men de kunde sträcka sig flera hundra,jaibland tusentals, meter ned.
Neela stirrade oroligt på mätaren. Dykardräkten var inte designad för sådana här djupegentligen. Det
fannsvissadräkter som hade klarat djup ned till 5 000 meter, men det var nivåer som man aldrig ville ta
sig ned till utan säkerhetsnät och sådana saknade Neela.
4 7000 meters djup.
Nubörjade Neela höra ljudet av dykardräkten ansättashörde Neela ljudet av havets fruktansvärda tryck på dykardräkten.Ljudet var obehagligt och det metalliska gnisslandetEtt mettaliskt gnissel som skar ända in i hennes själ. Det var som döden knackade pådörren innan han skulle hämta henne.
Neela var helt utlämnad åt ödet.Det fanns så mycket kvar i livet hon ville göra. Hon hade skjutit så
mycket på framtiden för att fokusera sig på sitt jobb – och så mycket hon inte vågat göra för att sticka
ut. Det var nog vad som Neela ångrade mest. Hennes rädsla för att visa sina ambitioner. Att verkligen
bli sedd. Nu var hon osynlig för alla.
Fötterna slog ned i marken, men det tog inte stopp där.Plötsligt tog fötterna mark. Men det tog inte stopp där, honNeela fortsatte pressasfortsatte pressas nedåt av trycket
ytterligare.Hon kände hur kroppen sjönk djupare nedKroppen trycktes ned i dynoch hur densom snart begravde henne helt och hållet. NärNeelahon till slut stannade visade mätaren att hon befann sig på 4 908 meters djup. Neela försökte röra sig men insåg snart att hon satt fast i dyn.Trycket underlättade inte heller hennes rörelsemöjligheter. Det var dock inte hennes största bekymmer. Syret skulle inte räcka i all evighet och när hon var begravd under all dy skulle hon inte vara lätt att finna.
Det skulle vara så lätt att låta paniken ta över, men Neela gjorde sitt bästa för att ta kontroll över
rädslan.Hon var glad att hennes mor gett henne de verktyg som krävdes för att vara i kontakt med helaHon ville inte dö i panik.
sitt känsloregister. Rädslan var ingen fiende, utan en allierad. I alla fall om man kunde kontrollera den.
Neela var fånge på havsbottnen. Vildmarken hade henne i sitt våld.Hon log för sig självAndades ut och lutade sig tillbaka i dykardräkten. Kanske var det så här det skulle sluta? Begravdavi dy på havets botten för att finnas av någon arkeolog i framtiden?Neela släppte det krampaktiga taget hon hade om styrspakarna och förde en hand till sin personliga kommunikationsutrustningen.[hon kunde väl inte röra sig?] Det vore passande att lämna ett meddelande. Honstartadeaktivverade ljudinspelningen och började sedan att ta farväl.
”Mitt namn är Neela Lauder, dotter till Rebecca Lauder. Jag föddes i den engelska staden Rustoncrowe
och det här är min historia...”
Tack för dina kommentarer (och era, Cissi och Ulfgeir)!Robert Jonsson said:Jag spanade in din text nu och sitter efteråt och funderar lite på den, trots att den är kort.
/.../
Sedan känns avslutningen lite flum-filosofisk. Alltså, det ska finnas en poäng där men den är lite så där lagom diffus.
Överlag gillar jag idén för berättelsen mer än själva berättelsen i sig.
VILDMARK
Det följande är sant.
September, två år sedan. Kantarellsäsongen innan skogsmossan täcks av gula björklöv. Sen, men solig eftermiddag. Svampkniv från WWF i handen. Svampkorg. Höstkängor. Ensam i skogen. Någonstans hörs en hackspett.
Händerna plockar. Kniven skär av de jordiga fötterna. Vänd. Borsten rengör hatten. I huvudet går fitiva samtal på repeat. Samtal som inte har varit, men som borde varit, samtal som tänks bli. Tankar kläs i närstående och bekantas röster och ansikten. Så spenderas en höstdag.
Plötsligt ändras scenen när framtid och dåtid byts mot ett invarderande nu. Två vildsvin, i ormbunkarna. Bara tio tjugo meter bort. Svampskogen är borta, ersatt med vildmark. Handen knyts hårdare runt knivskaftet, pulsen ökar, pupillerna vidgas. Nunärvaro.
Jag hinner tänka att jag har en nära naturen-uppelvelse. Jag upplever inte bara höstskogens upptrampade stigar och bekanta svampställen. Jag uppelver naturen så som den är. En främmande vildmark. Men också helt bekant. Upplevelsen av naturens råhet är en spegel av adrenalinnärvaron. Jag hinner tänka att en nära naturen-uppelvelse handlar om en plötslig närhet till naturen, vildmarken, i en själv.
Jag hinner tänka på hur jag skulle klä en sådan upplevelse i ord. Hur den skulle formuleras i samtal eller text. Jag hinner tänka på isbjörnen på Tallinns zoo. Som rastlöst vandrade i en cirkel i sin bur. Jag tänker att när vi mötte blickar, isbjörnen och jag, borde jag ha känt hur vildmarken i mig svarade mot vildmarken i björnens blick. Hur vildmark innanför galler kanske är en bättre analogi än två vildsvin (varför är de två?) i en svensk höstskog.
Men isbjörnens blick gav mig bara en kort rysning. Och dessutom är djurparksdjuret i sin bur en överanvänd bild. Är ens idéen om en inre vildmark det som söks? Jag tittar ner på mina händer och undrar om svamp kan vara en passande bild för något. Nej. Svampen läggs i korgen och jag går vidare.
Ja, du... Det där blev mycket, mycket bättre. Varför skrev jag inte så från början?Vimes said:Något sådant. Jag tycker att ditt originalslut blir lite för babbligt för att bli så dramatiskt som det borde vara, sedan är det inte självklart att mina ändringar är de rätta.
Så här i efterhand känns det ju som man borde förstått det, men nej. Jag reflekterade inte ens över den möjligheten då jag läste texten. Tyvärr.Vimes said:När jag läser era kommentarer så slår det mig att ingen tycks ha "förstått" texten (så som jag avsett den), vilket är intressant.
Oh noes! Jättetråkigt. Farväl (för evigt?) kära Rymdhamster. Det har varit en ära att få läsa saker skrivda av dig och du lämnar en tomhet i våra hjärtan när vi inte långre får några mutanter eller manicker!Rymdhamster said:Jag måste meddela att jag nu tar en (troligtvis) längre paus från skrivarcirkeln.