Under sig såg Neela hur marken sjönk nedåt i ett allt högre snabbare tempo. Hon svor över hur sakta hon steg.
Några intensiva sekunder kändes som minuter för Neela då hon svävade i ovisshet om sitt eget öde.
Sjunkhålet bildade ett enormt svalg som slukade havsvattnet ovanför det. Vattenmassorna som drogs
ned dit Vattenmassornas kraft var starkare än dykardräkternas motorer och Neela sögs obönhörligt nedåt mot sjunkhålet. Hon skrek i panik och försökte tvinga dykardräkten uppåt. Att skyddsföreskrifterna instruerade dykarna att aldrig överhetta motorerna var inte något Neela tänkte alls på nu. Istället pressade hon och pressade dykardräktens motorer till det yttersta i en desperat kamp för att inte slukas av det svarta svalget under henne.
Motorernas hostade till då de brände ut sin sista energi. Motorerna tjöt och hostrade till. Sedan dog de. Neelas desperata kamp mot strömmen hade inte bara dödat motorerna, utan även de flesta andra systemen. Endast nödsystemen hade energi kvar. Nela kunde se havsdjupsmätaren djupmätaren ticka nedåt i takt med att hon sjönk.
4 200 meters djup.
Hjälplöst kunde hon bara sjunka ned i mörkret utan att göra något emot det. Neela svor över sin
dumhet, men det var inte mycket att göra åt det nu. Istället tog hon ett djupt andetag och försökte lugna
sig. Konservera energi. Spara syre. Panik hjälpte aldrig under några omständigheter till. Det hade
hennes mor Rebecca lärt henne.
Strömmen drog Neela djupare vidare nedåt, men den var inte lika stark nu. Troligen sjunkhålet nått sin botten och därmed hade sugkraften börjat att mattas.
4 500 meters djup.
Frågan var bara hur långt ned det var till botten. Nu var de flesta sjunkhål var inte bottenlösa som
Laudersdjupet, men de kunde sträcka sig flera hundra, ja ibland tusentals, meter ned.
Neela stirrade oroligt på mätaren. Dykardräkten var inte designad för sådana här djup egentligen. Det
fanns vissa dräkter som hade klarat djup ned till 5 000 meter, men det var nivåer som man aldrig ville ta
sig ned till utan säkerhetsnät och sådana saknade Neela.
4 7000 meters djup.
Nu började Neela höra ljudet av dykardräkten ansättas hörde Neela ljudet av havets fruktansvärda tryck på dykardräkten. Ljudet var obehagligt och det metalliska gnisslandet Ett mettaliskt gnissel som skar ända in i hennes själ. Det var som döden knackade på dörren innan han skulle hämta henne.
Neela var helt utlämnad åt ödet. Det fanns så mycket kvar i livet hon ville göra. Hon hade skjutit så
mycket på framtiden för att fokusera sig på sitt jobb – och så mycket hon inte vågat göra för att sticka
ut. Det var nog vad som Neela ångrade mest. Hennes rädsla för att visa sina ambitioner. Att verkligen
bli sedd. Nu var hon osynlig för alla.
Fötterna slog ned i marken, men det tog inte stopp där. Plötsligt tog fötterna mark. Men det tog inte stopp där, hon Neela fortsatte pressas fortsatte pressas nedåt av trycket
ytterligare. Hon kände hur kroppen sjönk djupare ned Kroppen trycktes ned i dyn och hur den som snart begravde henne helt och hållet. När Neela hon till slut stannade visade mätaren att hon befann sig på 4 908 meters djup. Neela försökte röra sig men insåg snart att hon satt fast i dyn. Trycket underlättade inte heller hennes rörelsemöjligheter. Det var dock inte hennes största bekymmer. Syret skulle inte räcka i all evighet och när hon var begravd under all dy skulle hon inte vara lätt att finna.
Det skulle vara så lätt att låta paniken ta över, men Neela gjorde sitt bästa för att ta kontroll över
rädslan. Hon var glad att hennes mor gett henne de verktyg som krävdes för att vara i kontakt med hela
sitt känsloregister. Rädslan var ingen fiende, utan en allierad. I alla fall om man kunde kontrollera den.
Neela var fånge på havsbottnen. Vildmarken hade henne i sitt våld. Hon ville inte dö i panik. Hon log för sig själv Andades ut och lutade sig tillbaka i dykardräkten. Kanske var det så här det skulle sluta? Begravd av i dy på havets botten för att finnas av någon arkeolog i framtiden? Neela släppte det krampaktiga taget hon hade om styrspakarna och förde en hand till sin personliga kommunikationsutrustningen. [hon kunde väl inte röra sig?] Det vore passande att lämna ett meddelande. Hon startade aktivverade ljudinspelningen och började sedan att ta farväl.
”Mitt namn är Neela Lauder, dotter till Rebecca Lauder. Jag föddes i den engelska staden Rustoncrowe
och det här är min historia...”
Så jag fick leta i mina gamla gömmor istället.
