Rollspel utan våld?

[wilper]

Jag håller med. Ett rollspel utan våld och död är knappt ett spel alls.

När vi tvekar vilket spel vi skall spela härnäst brukar vi räkna ut tabell-strids-talet, som är ett rätt finurligt sätt att avgöra hur bra ett spel är.

(Antalet tabeller i stridsreglerna) x (Antalet sidor i stridsreglerna) x (Antalet bilder på vapen i spelet)

...

...

...

Eller tja. Välj en genre, har den genren våld och död i sig så skall nog spelet ha med det också, annars kommer det att kännas som det glappar någonstans. Och alla konflikter måste inte vara i form av fysiskt våld, det går att spela oerhört spännande saker även utan att insatsen är att någon får en kniv i buken, kanske till och med mer spännande eftersom den besegrade kan fortsätta att vara en del av berättelsen.

Men jag har spelat spel helt utan regler för våld och död med god behållning. Tex Itras By, som är ett helt fantastiskt spel.

Jag har spelat spel med stridsregler, men där genren egentligen inte innehåller strid och där vi helt enkelt aldrig använt de reglerna, med god behållning. Tex Witch Quest, ett spel om 13-åriga häxor och deras katter.

Jag har själv skrivit en del spel där våld egentligen inte blir en så central faktor, även om det kan förekomma i förbigående i narrativet, Medan världen går under, OKULT och Ökenros, tex.

 

[Troberg]

Fast, egentligen, behöver våld och död vara det ultimata hotet? Jag tänker på sådana klassiker som Gökboet, Processen, I Robot osv. Sure, det finns död i dem, men inte i form av strid.

 

[Gurgeh]

Rollspelen utvecklades ju ur krigsspel, och därför har strid alltid varit ett stort och viktigt inslag i dem. Det är inte självklart att det skulle vara så. Jag kan föreställa mig en värld där det första rollspelet var en utveckling av Cluedo istället, eller någon form av sagoberättande där barnet får bestämma vad huvudpersonen gör.

Jag kan mycket väl tänka mig att spela rollspel helt utan strid (men har gjort det väldigt sällan). Och om det ska vara strider vill jag gärna att de är betydelsefulla. Slumpmässiga rum med ett par goblins, som bara leder till att vi rullar tärningar i 20 minuter innan äventyret fortsätter, kan jag leva helt utan.

 

[Zire]

Fast, egentligen, behöver våld och död vara det ultimata hotet? Jag tänker på sådana klassiker som Gökboet, Processen, I Robot osv. Sure, det finns död i dem, men inte i form av strid.

Att dö är ju olika jobbigt i olika spel också. När vi körde Järn-kampanjen hade det varit superjobbigt om någon rollperson hade dött eftersom de hade varit med så länge och så pass mycket av storyn hängde på dem, nu när vi kör OSR/Whitehack är det mycket RP död, och hotet finns där hela tiden utan att det är så traumatiskt.

 

[Rickard]

Vad tycker ni idén att spela rollspel utan våld och död?

Det är kul och underhållande, precis som våld kan vara. Strid är en osäkerhetsfaktor, men det finns så många andra sätt att skapa osäkerhetsfaktorer utan att använda sig av slumpbaserad mekanik.

Det finns en uppsjö av samberättarrollspel som inte fokuserar på just strid, utan på att få skapa och uppleva en historia tillsammans. Det finns spel där man bygger världar tillsammans. Det finns spel där man utforskar en känsla eller ögonblick. Jag har skrivit två kortare sådana spel själv. Ärligt talat visste jag faktiskt inte vad som skulle vara kul med dem förrän jag testade dem själv och lärde mig hur man uppskattade dem.

 

[Dr_Dängrot]

Har spelat flera rollspel utan våld eller död .

Tex ur varselklotet , där spelade jag i en kampanj utan en enda strid och där är det dessutom regeltekniskt inte möjligt att dö .

Jag sätter inte mitt roliga i likhetstecken med strid , jag tycker mer om att interagera med och utforska spelvärlden och främja och pusha min karaktärs personliga agenda.

Strid är i min mening ganska tråkigt om det inte är i samband med något som driver storyn eller min karaktärs agenda framåt .

Långa trista strider ala DnD är nått av det värsta jag vet.

 

[Genesis]

Tror ni kunna ni skulle kunna bli sugna på att spela ett spel där våld inte alls var en komponent av spelet?

Det finns ju ganska många spel där våld inte är en komponent i spelet, så det är ju inte som att det är ett teoretiskt argument. Jag har spelat ett gäng. En del är bra, en del är dåliga, precis som spel med våld i. På rak arm:

• Prosopopée: Det finns inget som explicit förbjuder våld, men reglerna behandlar det inte, och enda sättet att lösa problem är att använda reglerna. Så du kan säga att du slår någon på käften, om du vill det, men du kommer liksom ingen vart med det.
• Imagine: Jag har aldrig riktigt grokkat Rickards impressionist-spel, men det har väldigt lite med våld att göra.
• Psychodrame: Någon gång har det väl hänt att någon har slagit någon annan på käften när jag spelat detta, men det är ganska ovanligt. Når någon faktiskt dör har det alltid varit som konsekvens av en olycka eller sjukdom, och då oftast innan spelet börjar.
• Happy Together: Så långt ifrån ett våldsamt spel man kan komma. Att ha med våld i detta skulle gå emot hela konceptet.
• Gastkammaren: Jag kan tänka mig en miljö där våld blir ett inslag i detta spel, men det skulle kännas som att man slösar lite tid på sidospår istället för vad spelet handlar om: Sociala maktspel och självbedrägeri.
• A flower for Mara: Jag har inte spelat det, men hela spelet är en begravning, så jag har svårt att tänka mig att det är så mycket våld.
• Follow kan definitivt innehålla våld, men också gärna spelas helt utan våld. Beror på vad man har som setting. Jag misstänker att gänget som spelade Fiskadvokater på förra LinCon inte var så våldsamma.
• Samma sak med Kingdom. Vi spelade en tidningsredaktion med ekonomiska bekymmer. Det stora fallet handlade om finansiellt bedrägeri. Inte så mycket som en smocka i sikte.
• Montsegur 1244 utspelar sig visserligen under en belägring, men jag har nog inte varit med om våld on-screen. EDIT: Första scenen är ju ett mord. Stryk det.
• Liknande med Witch: Road to Lindisfarne, Fall of Magic, med mera. Våld skulle kunna inträffa, men det är knappast förväntat, och oftast finns det inte med.
• Best Friends, såklart. Spela tjejkompisar som rivaliserar om skolans snyggaste kille. Inte (fysiskt) våldsamt.
• Golden Sky Stories. Jag kan aldrig bli klar med det här inlägget, för jag kommer hela tiden på fler exempel.
• It's Complicated. Jag har spelat det som ett insnöat swingjazzband i en stuga i Finland, samt en grupp vänner på semester tillsammans. Noll våld.

Och så vidare. Jag tycker att frågan är jättekonstigt ställd. Liksom, det finns hundratals spel utan våld och folk spelar dem hela tiden.

 

[Conan]

Det finns ju ganska många spel där våld inte är en komponent i spelet, så det är ju inte som att det är ett teoretiskt argument. Jag har spelat ett gäng. En del är bra, en del är dåliga, precis som spel med våld i. På rak arm:

• Prosopopée: Det finns inget som explicit förbjuder våld, men reglerna behandlar det inte, och enda sättet att lösa problem är att använda reglerna. Så du kan säga att du slår någon på käften, om du vill det, men du kommer liksom ingen vart med det.
• Imagine: Jag har aldrig riktigt grokkat Rickards impressionist-spel, men det har väldigt lite med våld att göra.
• Psychodrame: Någon gång har det väl hänt att någon har slagit någon annan på käften när jag spelat detta, men det är ganska ovanligt. Når någon faktiskt dör har det alltid varit som konsekvens av en olycka eller sjukdom, och då oftast innan spelet börjar.
• Happy Together: Så långt ifrån ett våldsamt spel man kan komma. Att ha med våld i detta skulle gå emot hela konceptet.
• Gastkammaren: Jag kan tänka mig en miljö där våld blir ett inslag i detta spel, men det skulle kännas som att man slösar lite tid på sidospår istället för vad spelet handlar om: Sociala maktspel och självbedrägeri.
• A flower for Mara: Jag har inte spelat det, men hela spelet är en begravning, så jag har svårt att tänka mig att det är så mycket våld.
• Follow kan definitivt innehålla våld, men också gärna spelas helt utan våld. Beror på vad man har som setting. Jag misstänker att gänget som spelade Fiskadvokater på förra LinCon inte var så våldsamma.
• Samma sak med Kingdom. Vi spelade en tidningsredaktion med ekonomiska bekymmer. Det stora fallet handlade om finansiellt bedrägeri. Inte så mycket som en smocka i sikte.
• Montsegur 1244 utspelar sig visserligen under en belägring, men jag har nog inte varit med om våld on-screen. EDIT: Första scenen är ju ett mord. Stryk det.
• Liknande med Witch: Road to Lindisfarne, Fall of Magic, med mera. Våld skulle kunna inträffa, men det är knappast förväntat, och oftast finns det inte med.
• Best Friends, såklart. Spela tjejkompisar som rivaliserar om skolans snyggaste kille. Inte (fysiskt) våldsamt.
• Golden Sky Stories. Jag kan aldrig bli klar med det här inlägget, för jag kommer hela tiden på fler exempel.
• It's Complicated. Jag har spelat det som ett insnöat swingjazzband i en stuga i Finland, samt en grupp vänner på semester tillsammans. Noll våld.

Och så vidare. Jag tycker att frågan är jättekonstigt ställd. Liksom, det finns hundratals spel utan våld och folk spelar dem hela tiden.

Vad tycker du är konstigt? Jag har aldrig spelat ett spel utan stridsregler, och känner mig spontant inte särskilt sugen på ett sånt spel heller.

 

[Nässe]

Jag tycker det roligaste är när strid nästan inte sker--men när det sker så är det inte taktiskt eller förutsägbart. Vi brukar rulla en tärning var och jämföra. Och på typ en 6a har man fått skallen bortblåst--hur mycket soldat man än är. Det gör det väldigt läskigt med strid. Och det blir en häftig kaoskänsla.

 

[Anarchclown]

Den svåraste grejen att få bort tycker jag är "slutstriden". Jag är väldigt anti-förtjust i slutstrider själv, de är i princip alltid tråkiga och otillfredsställande sätt att avsluta på. Men det är ofta klurigt att hitta på bättre alternativ – lite märkligt, givet att det utanför rena actionfilmer sällan är så att berättelser nödvändigtvis slutar med att man "slåss mot en slutboss". Jag tänker att ett alternativ är att man helt enkelt får den skyldige arresterad, eller att man avbryter ritualen så att den på något roligt och spektakulärt sätt slår tillbaks på de som ville genomföra den.

Du kan få action och en avslutande "spännande sekvens" utan att det blir till en bossfight. Om skurken istället flyr, som den ofta gör i TV-serier inom deckargenren, så får man jaga henom så att hen inte kommer undan. Tyvärr har de flesta spelen sämre mekanik för att förfölja folk än den har för att slåss, men det går nog att fundera ut hur man gör det spännande ändå?

 

[Genesis]

Vad tycker du är konstigt? Jag har aldrig spelat ett spel utan stridsregler, och känner mig spontant inte särskilt sugen på ett sånt spel heller.

Nä, du har rätt, det är kanske inte så konstigt. Om jag tolkar frågan som ”Vad tycker ni om rollspel utan strid? Spelar ni dem? Gillar ni dem?” så är det en vettig fråga. Jag läste det lite som ”Tror ni att man skulle kunna ha rollspel utan våld? Skulle någon kunna tänka sig att spela ett sådant spel?”. Och då är det en lite konstig fråga, i och med att det finns högar av våldsfria rollspel och massor av folk som spelar dem. Lite som att fråga ”Vad tror ni om rollspel som inte är fantasy? Skulle det kunna vara kul?”.

 

[Björn Wärmedal]

Jag är mest förvånad över att det finns så få rollspel för barn utan våldselement.

 

[Björn Wärmedal]

Jag är mest förvånad över att det finns så få rollspel för barn utan våldselement.

Eller, att jag inte hittat några, snarare

 

[wilper]

Eller, att jag inte hittat några, snarare

Happy birthday, Robot!

 

[Genesis]

Jag vet inte om Golden Sky Stories är specifikt riktat till barn, men det är definitivt både barnvänligt och våldslöst. Och Muminspelet, såklart!

 

[entomophobiac]

Jag har egentligen inget emot våld, men jag tycker heller inte att det är där rollspel blir som mest intressanta. Ofta blir det bara långsamt och regelkrångligt. Inzoomat på handen som håller svärdet istället för det som står på spel på grund av våldet.

Västerländskt historieberättande bygger ju på konflikter för det mesta, och våld är ju på något plan den mest primitiva formen av konflikt. Men det är egentligen också allt det är. Intriger, dold information, karaktärsspel om tjänster/gentjänster, eller paranoia kring vad som är sant eller falskt (eller vem som vet vad)--den sortens konflikter tycker jag personligen alltid mer om än våld. Rollspel, likt datorspel, representerar generellt konflikter bara i primitiva former.

Jag kan gilla strid när det händer saker som är lite otippade eller dynamiken blir mer intressant än "jag slår, du slår, jag slår". En sak jag brukar orera om är våldstrappan, som kan representeras såhär:

1. Argumentation. Det här är “men du då”-delen av en konflikt. Nedvärderande kommentarer och försök att överträffa den andra sidan. Med rätt ord kan konflikten avvärjas helt, eller trappas upp.
2. Konflikt. Verbala hot, arga utrop, och knutna nävar. Innebär ofta att avståndet kortas ned, så bråkstakarna står väldigt nära varandra.
3. Våld. Slag, spark, eller knuff. Fysiskt våld utan någon större risk för dödlig utgång men ändå en tydlig eskalering.
4. Tillhygge. Dra kniv. Ta fram en knölpåk. Dra pistol från ett hölster. Avsikten blir genast uppenbar.
5. Vapen. Att faktiskt använda sitt vapen, även om det till att börja med kan vara ett varningsskott eller ett halvhjärtat utfall.
6. Mord. Anfall med dödlig avsikt, oavsett om det sker med tillhyggen eller ej.

För individer (eller grupper) i stríden rullar du 2T6. Det första representerar hur långt parten är beredd att gå, det andra hur mycket den är villig att utstå innan flykt eller underkastelse blir deras taktik.

Det här kan skapa en intressant dynamik, där en fiende med 4-2 (Tillhygge-Konflikt) kommer dra sin kniv och vara väldigt hotfull mot rollpersonerna, men backa så fort rollpersonerna tar till våld.

För jag föredrar överhuvudtaget när allt inte måste vara mörda eller mördas...

 

[Zire]

Jag tycker också att våldstrappan är väldigt användbara, framför allt när spelarna försöker avläsa hur långt en SLP är beredd att gå, och också att det säger någonting om SLPns situation (vilket är användbar information när man försöker lägga pusslet).

RP försöker få information från Werner, en misslyckad småkriminell om var Ari, en uppkomling som verkar i hans krets håller hus, och berättar att de utreder ett mord kring honom. Den oauktoriserade utfrågningen spårar ur och leder till att Werner drar kniv och verkar vara beredd att använda den för att få RP att lämna honom ifred. Varför så kraftig reaktion? Ari anlitade Werner för att utföra mordet.

De konfronterar Stella som arbetar på en restaurang åt Ari, RP har också luskat reda på en del om hennes pojkväns smutsiga affärer. De vet att Stella har dömts för misshandel flera gånger tidigare och har ett rejält temperament. De är beredda på att det kan bli bråkigt och svårt för dem att agera, framför allt som de konfronterar henne bakom restaurangen där det rör sig en del folk. Men Stella är lugn som en filbunke, nästan lite hjälpsam, och när de pressar henne om Ari så blir hon irriterad och förnekar att hon vet någonting, men går inte längre än så. Vad RP inte vet är att hon har en flygbiljett bokad, hon tänker resa hem till sin mamma, lämna pojkvännen och aldrig tänkt att återvända.

 

[lupmet]

Jag tycker strid i rollspel är helt underlägset hotet om strid.

Traditionellt finns strid med i rollspel (och mycket litteratur och film) för att det ger känslan av spänning och "nu händer det något". Jag har alltid varit fascinerad av Rolemaster just för att den sämste gatupojken kan få in en lyckoträff och sedan är min rollpersons saga all. Jag gillar känslan av att gå in i en strid och veta att jag kan bli av min rollperson, men då är det inte striden som jag kittlas av utan förlusten. Jag skulle vilja formulera om din utsaga till hotet om att förlora sin rollperson. Det kan ske genom att denne får noll KP, men det kan också vara att denne har sett för mycket hemskt eller så utskämd vid hovet att denne aldrig mer kan visa sig bland sina gelikar.

"Vad är syftet med striden?" och "vad riskerar jag?" är två relevanta frågor i min mening. Om jag inte riskerar något, t.ex. det värsta som händer är att jag blir medvetslös och inte kan vara med i striden längre, men studsar upp med ett spoiiiinnng när den är över, låter ointressant. Det jag kan riskera behöver inte vara min rollperosn. Till exempel kan det vara så att Gollum just snodde ringen ifrån Frodo (och lyckades med sitt SMI-slag), om Sam nu inte lyckas sätta Sting i Gollum kommer allt vara förgäves. Misslyckas jag med striden riskerar jag allt vad vi kämpat för i 50-11 spelmöten.

Strider som intensivt tärningsrullande som avbrott emot allt problemlösande eller strider som sker för att det var 31 minuter och 47 sekunder sedan vi hade senaste striden blir bara hemska. De fyller inget syfte annat än att dölja ett tråkigt äventyr. Men en strid mellan några flyende rollpersoner och de efterföljande orcherna, en strid som måste ske mycket snabbt och tyst för att inte larma de andra sökpatrullerna, det kan vara ett rimligt syfte – för vi riskerar mycket i och med striden.

 

[Genesis]

Är det inte lite udda att "strid" är såpass vanligt i rollspel , med tanke på att …

1. strid är det rollspel gör sämst, och …
2. rollspel är det sämsta mediet för att gestalta strid?

 

[Zire]

Är det inte lite udda att "strid" är såpass vanligt i rollspel , med tanke på att …

1. strid är det rollspel gör sämst, och …
2. rollspel är det sämsta mediet för att gestalta strid?

Om det är udda, kan det vara någon av premisserna som är fel?