[Rollspelsbokcirkel]: Oktoberlandet

[entomophobiac]

Vi körde det i en samberättande stil men struntade ändå helt i att skapa tillfälliga aspekter - det kändes mest som en begränsning att vara kreativ på det specifika viset.

Fate, men med endast Compels och inga Invokes! Tycker det blir ännu roligare när spelarna kommer igång och börja Compel:a varandra. Men det är ju för att jag tycker gruppkonflikter är de bästa konflikterna.

 

[Bifur]

men med endast Compels och inga Invokes!

Ingen aningen om vad detta betyder

 

[entomophobiac]

Ingen aningen om vad detta betyder

Compel -> att aktivera någons Aspect och ge denne en Fate point. Kan ju göras spelare till spelare eller spelledare till spelare.

Invoke -> att använda en Fate point för att aktivera och/eller introducera en tillfällig Aspect.

Så det ni gjorde.

 

[Bifur]

Compel -> att aktivera någons Aspect och ge denne en Fate point. Kan ju göras spelare till spelare eller spelledare till spelare.

Invoke -> att använda en Fate point för att aktivera och/eller introducera en tillfällig Aspect.

Så det ni gjorde.

Ungefär ja. Fast spelarna invokade ju sina förmågor i så fall, så inte bara. OT, men i flera av de AP jag tittade på satt även SL och satte aspekter titt som tätt på saker och SLP utan att de några poäng var inblandade. Jag blev aldrig klar över hur de är tänkta att användas i spel. De får ju ändå ingen effekt förrän någon använder en poäng... Lite som några av aspekterna som anges för vapnen i Oktoberlandet. Min oförmåga att greppa syftet med det var ett av skälen till att vi struntade i den delen.

 

[entomophobiac]

i flera av de AP jag tittade på satt även SL och satte aspekter titt som tätt på saker och SLP utan att de några poäng var inblandade

Blir nog lite som moves, att det inte alltid är självklart för att ramarna är lite lösare. Men jag brukar vara mer ekonomisk. Det kan sättas Aspects för en scen, typ "Folktäta gator" eller "Huset brinner!", eller rentav för ett scenario som helhet. "Jagade av maffian". Men generellt brukar jag låta skapandet av Aspects tillhöra spelarna.

Spelare: "Jag vill svinga mig ut till båten innan den glider iväg utom räckhåll! Typ med en kran?"
SL: "Cool! Båtvinsch i kajkanten"

Brukar skriva sånt på lappar och lägga på bordet som en påminnelse i stunden.

 

[Bifur]

Det kan sättas Aspects för en scen, typ "Folktäta gator" eller "Huset brinner!", eller rentav för ett scenario som helhet

Det jag inte fattar är när och hur de ska användas. Om spelarna vill utnyttja "Folktäta gatorr" måste de väl betala poäng och samma för SL? Då kan väl aspekten lika väl definieras när den behövs? För mig framstår det som mest ett onödigt formaliserat sätt att rama in spelet.

 

[entomophobiac]

Det jag inte fattar är när och hur de ska användas. Om spelarna vill utnyttja "Folktäta gatorr" måste de väl betala poäng och samma för SL? Då kan väl aspekten lika väl definieras när den behövs? För mig framstår det som mest ett onödigt formaliserat sätt att rama in spelet.

Jag brukar beskriva saker som vanligt och helt enkelt lägga fram lappar som en sorts shorthand. Det följer samtalet väldigt naturligt. Egentligen handlar det mest om att peka på vad som är "viktigt" nog att bli en regel, men det finns inget som tvingar någon att spel på det istället för att etablera nya saker.

Tycker det funkar väldigt bra i spel när en väl kommer över den initiala tröskeln. Det kopplar saker på ett snyggt sätt till samtalet och gör att handlingar inte sker lika mycket i ett vakuum som kan bli fallet annars.

 

[entomophobiac]

En bra grej med det är att du kan snegla på bordet och få lite inspiration.

 

[krank]

Med förbehåll för att jag inte spelat Fate med någon som förstått systemet, så har jag nog tänkt på aspekternas fördel som att de formaliserar "modifiera slaget beroende på omständigheterna" och gör det lättare att komma ihåg just de omständigheterna. Jag tänker att det i vanliga traddspel lätt blir "platta"; omodifierade tärningsslag för det mesta – man tänker inte, eller jag tänker iaf inte, alltid på hur man kan utnyttja miljön och så vidare. Om det ligger en lapp med en aspekt på bordet så blir det ju väldigt lätt för mig att komma ihåg att knyta an till den.

Sen vet jag ju inte hur bra det skulle funka för mig i praktiken, men jag tyckte det verkade bra när jag läste det iaf =)

 

[Rickard]

Sedan hade jag velat att du gav lite fler exempel på luddigheten. Jag tycker inte regelsystemet är speciellt luddigt,

...sedan läser jag spelledarkapitlet och ... det är rätt luddigt. Jag gillar när spelledarrollen beskrivs som en person som får besöka alla möjliga händelseutvecklingar innan de ägt rum. Tycker det är en intressant beskrivning av vad skriva äventyr kan handla om. Sedan beskrivs ingenting konkret i detta kapitel. Om jag jämför med första versionen, så hur man skriver äventyr kunde jag tolka helt annorlunda beroende på vilken ingång jag som läsare hade till äventyrsskrivande. Jag kunde läsa in en linjär struktur, en fisktank, en sandbox. Jag blev lite chockad över hur genialt författaren, på bara någon sida, får mig att skapa min eget sätt att skriva äventyr, baserat på min tidigare erfarenhet.

Jag fattade aldrig hur man skulle använda världsinformationen i första versionen. Tror fler har fått detta om bakfoten. Så istället försöker andra versionen av Oktoberlandet korrigera för detta och de gör det för mycket. Det finns flera olika sätt att skriva äventyr på. Det finns ingen värld, utan det ska gruppen själv komma på. Får mig att tänka mig Oktoberlandet är spelmöten som mer är diskussion kring premisserna av spelet.

 

[Brödbane]

Tror fler har fått detta om bakfoten. Så istället försöker andra versionen av Oktoberlandet korrigera för detta och de gör det för mycket. Det finns flera olika sätt att skriva äventyr på. Det finns ingen värld, utan det ska gruppen själv komma på. Får mig att tänka mig Oktoberlandet är spelmöten som mer är diskussion kring premisserna av spelet.

Tror det här kanske är det huvudsakliga skälet till att Oktoberlandet inte har något officiellt content. Det blir typ kontraproduktivt om man tänker sig att spelmötet typ är en diskussion om premisserna.

 

[Svarte Faraonen]

Tror det här kanske är det huvudsakliga skälet till att Oktoberlandet inte har något officiellt content. Det blir typ kontraproduktivt om man tänker sig att spelmötet typ är en diskussion om premisserna.

Den sista najaden tycker jag väl visserligen är ett väldigt straightforward äventyr som nog skulle gå att porta till många olika system och spelvärldar. Med vissa kosmetiska modifikationer hade det passat lika bra i Mutant: UA.

 

[McKatla]

Jag uppskattade Oktoberlandet redan i sin första utgåva, inte minst för att det var så välskrivet. Den andra utgåvan hakade jag på redan i Kickstartern, och har inte ångrat mig. Boken är bland de snyggaste jag sett bland utgivna rollspel. Och spelvärldstexterna älskar jag! Men systemet... FATE hade jag ingen koll på, och ser väl fortfarande inte storheten i det efter att ha läst reglerna eller ens efter att ha spelat några kvällar. Men vissa detaljer är kul, inte minst de ordspråksbaserade förmågorna. Och till skillnad från många andra i tråden gillade jag att boken erbjöd olika sätt att slå slagen, likaså de metakommentarer om reglerna som finns i boken. Men jag har aldrig gillat system med poäng som kan förtjänas och spenderas. Aldrig någonsin. Men det förtar inte att detta ändå är en liten juvel i rollspelssamlingen.

Synd att inte fler produkter kom ut till spelet; det hat hintats om att det fanns mer i pipen, och detta material hade jag gärna fått sätta tänderna i!

 

[Rickard]

Får mig att tänka mig Oktoberlandet är spelmöten som mer är diskussion kring premisserna av spelet.

Projekt Mir - världskapitlet
Något jag verkligen ogillar i rollspel är allt, för mig, onödigt arbete som jag behöver lägga ned. Jag behöver läsa allting, jag behöver lära mig en värld och regler och sedan måste jag sitta och pussla ihop hur jag ska göra för att skapa ett äventyr. Oktoberlandet tar detta ett steg längre och tvingar mig först pussla ihop världen. Alltså, jag köper principen om att det jag läser formar mina tankegångar inför spelmötet och jag kan väl förstå att jag mest är van vid hur setting ska bli presenterad för mig som läsare (eller snarare: blir presenterad felaktig). Medan jag läser kan jag dock inte sluta hålla tanken i huvudet "Varför läser jag det här?".

Världskapitlet är rejält välskrivet och är en intressant metakommentar i hur läsaren börjar förstå rollspelet. Medan jag läste insåg jag vad de tidigare vaxrullarna, exempelvis obduktionsrapporten av alven, innebar för själva historien som målas upp. Ger det mig tillräckligt stöd för att känna att jag ska kunna spelleda? Själv känner jag att jag mest kan vagt skymta världen genom gränsdimmorna.

Jag sitter och funderar på om spelet inte hade fungerat bättre som samberättande. Man sätter ett tema med några grundläggande saker i världen och så kör man utifrån det. Vad folk hittar på om världen allt eftersom är hur världen fungerar. Det står i boken att det inte är vad spelet är till för, men allting pekar mot att samberättarstrukturen hade passat bäst till hur det är tänkt att man ska samskapa världen tillsammans.

Nu är det bara introduktionsäventyret kvar, vilket är i princip de sista 40 sidorna av en drygt 200-sidig bok.

 

[McKatla]

Tänk vad olika en kan uppleva saker! Tvärtemot Rickard så älskade jag det vaga, detta att jag själv fick pussla ihop världen. Då blir den ju min, inte bara en färdig värld vars regler, historia och andra givna betingelser jag skall underkasta mig. Visst, det är lite jobb, men det är ett kärt jobb – att skapa världar är kul! Och när det är så välskrivet som i Oktoberlandet så är det en njutning att ta sig igenom spelvärldstexterna.

 

[Dimfrost]

Jag sitter och funderar på om spelet inte hade fungerat bättre som samberättande.

Är inte Fate ett slags formaliserat samberättande, då? (Utan att gå alltför långt in i definitionsdiskussionen. Men jag tycker den här lite utspridda auktoriteten som Fate medför passar bra in i världens vaghet.)

 

[Khan]

Jag gillar Fate. Jag ser inte problemen många andra verkar göra med implementeringen här heller, i ärlighetens namn. Jag tycker nog till och med det blev tydligare här än av att läsa Fate Accelerated som jag gjorde för ett tag sedan. Dels svenska, dels konkret exempel på värld. Men det var ju ett tag sedan jag läste Fate också, så jag kanske tar tillbaka det när jag läser om det.

Jag är rätt pepp på att man måste bygga in sina förmågor och så vidare i fiktionen och världen. Världsbygge via rollpersoner. Det känns som ett bra sätt att förankra även i den egna fiktionen runt bordet. Alla kan ha en relation till gangsterbossen Glissnov någonstans bland statsen, tex.

Finns många bra idéer här.

 

[Khan]

Jag är däremot inte lika pepp på bilderna som många andra är. Dels är de för få, dels är de lite spretiga. Men framför allt är de för få.

Manipulerade foton + de stilrena kartorna hade varit bättre än att blanda in målade bilder också, tror jag. Det skär sig på något sätt. Jag tror jag hellre haft fler bilder på folkmassor, rörelse och tåg dessutom. Nu känns världsbilderna rätt statiska och ensamma och tomma. Det förmedlar inte det jag känner i texten.

 

[Khan]

Insikt vid läsning också. Hur mycket om vår värld kan man kräva att en läsare ska kunna?

Massor av världsspecifika termer beskrivs riktigt snyggt via fiktionen. Att avstånd mäts i verst och steg, att stora pengar är rubel och små är kopek och massor annat. Men mitt problem blir att det ibland förväntas att man som läsare ska kunna en del om Ryssland och ryska termer. Hur mycket ingår i allmänbildningen? Ska man veta vad en bojar är, tex, innan man börjar läsa?

Dessutom förvirras jag lite av att det finns Uralberg, en Kaspiska Sjön och ett Novgorod och så vidare. Är det vår värld eller inte?

Diskutera i smågrupper. Eller på Jitsi 30/7.

 

[Svarte Faraonen]

Massor av världsspecifika termer beskrivs riktigt snyggt via fiktionen. Att avstånd mäts i verst och steg, att stora pengar är rubel och små är kopek och massor annat. Men mitt problem blir att det ibland förväntas att man som läsare ska kunna en del om Ryssland och ryska termer. Hur mycket ingår i allmänbildningen? Ska man veta vad en bojar är, tex, innan man börjar läsa?

Jag tycker att det är sådant man har rätt att begära att en läsare antingen ska kunna, eller kolla upp på egen hand. Människor idag har oceaner av information närmare tillgängligt än någonsin tidigare, så att kunna kolla upp lite termer som knappast hör till överkursen i rysk historia tycker jag man kan förvänta sig av en läsare.