Nekromanti Rollspelsföretagens väg till onskefulla imperier

[Vindhand]

På senaste tiden har detta dykt upp ganska flitigt på olika håll i forumet. Det finns ett mönster som verkar upprepas om och om igen på rollspelsmarknaden vad gäller folks attityder till spelföretag.
1: När ett lovande spel dyker upp är folk positiva och uppmuntrande. Spelföretaget är en modig nykomling på en hård marknad och drivs nog av riktiga entusiaster som gör detta av kärlek till hobbyn o.s.v.
2: Spelet ökar i populäritet, fler och fler testar det och kundkretsen ökar. Företaget är ett bra företag som ger en kul saker att leka med.
3: Spelet är enormt (relativt sett), de flesta känner till eller har testat det... men företaget ses nu med ökande skepsis. De verkar sträva efter lönsamhet och agerar försäljningstaktiskt. Saker i spelet verkar dyka upp av kommersiella skäl snarare än för att de är det spelet behöver kvalitativt. Företaget har nu blivit ett onskefullt imperium.

(om min beskrivning ovan vantolkar någon, påpeka det gärna...

Varför händer detta?

Är det företaget som ändras eller är det konsumenterna?

Är det företaget som ändras men konsumenterna som nostalgiskt sitter fast i det gamla?

Är det företaget som inte kan förnya sig och konsumenterna som kräver en utveckling som inte dyker upp?

Är det företaget som skadas av sin framgång och konsumenterna som är skarpa nog att se detta?

Är det kanske rentav så att detta mönster _inte_ är ett mönster utan en övertolkning av några isolerade händelser? De flesta företag kommer ju knappast förbi steg ett, än mindre steg två...

Andra kommentarer?

 

[Troberg]

Jag tror att deras slutgiltiga mål är att ta över världen, för att sedan med hjälp av orbital mind control lasers tvinga hela mänskligheten att köpa deras grejor. De är också i konspiration med rymdvarelserna som kidnappade Elvis för att göra honom till sin kung och som hjälpte Nixon att lönnmörda kennedysarna.

Men det kan ju bero på att jag är road av konspirationsteorier.

 

[Krille]

"Varför händer detta? Är det företaget som ändras eller är det konsumenterna?"

Det kan till och med vara båda två samtidigt. Om konsumenter och företag ändras åt samma håll eller inte alls så händer ingenting, men detta tillhör nog undantagen. Det krävs en vision som man håller sig trogen och som inte ändras, och för det krävs nästan något utomstående. Chaosium och Call of Cthulhu är väl det närmaste jag kan tänka mig. Cthulhu är Cthulhu, normen sattes av H P Lovecraft och formulerades till spel av Sandy Peterseon. Sedan dess har konsumenter som företag hållit sig trogna till den normen. Det enda som har hänt är att när spelmarknaden har mognat så har rollspelet mognat i samma takt. I den mån som konsument och företag har ändrats så är det åt samma håll, eftersom de har en utomstående norm att rikta sig efter.

Utvecklar man något eget så kommer det att uppstå en skillnad, eftersom producenten utvecklas i takt med sitt spel och konsumenten inte nödvändigtvis utvecklas åt samma håll. Jag märker det själv i Västmark, som började som ett "sagofantasyrollspel med historiainslag" (dvs fantasy med folksageväsen istället för alver och dvärgar i en värld som påminner rätt mycket om medeltida Europa) och mer och mer går över till "historiskt äventyrsrollspel med sago- och fantasyinslag" (dvs glada äventyr i en saxisk kultur i en värld som påminner väldigt mycket om medeltida Europa med folksageväsen). En del av de som spelar spelet gillar den utvecklingen, och jag tror mig fånga upp mer och mer av de som är intresserade av mer trovärdiga medeltida spelvärldar i kundkretsen. Å andra sidan tappar jag de som ville ha ett annorlunda och snabbt men trovärdigt fantasyrollspel. Jag kan tänka mig att de senare ser förändringen i Västmark som rent profittänkande, speciellt nu som jag planerar inför trycket. "Vafan tvingar han oss att betala för sin numera kommersiella smörja? Jävla kapitalist!"

Jag blev faktiskt rätt förvånad när jag fick den kritiken, speciellt som jag aldrig någonsin har tjänat några pengar på Västmark (tvärtom) och förmodligen aldrig kommer göra det...

 

[Nightowl]

Är det kanske rentav så att detta mönster _inte_ är ett mönster utan en övertolkning av några isolerade händelser? De flesta företag kommer ju knappast förbi steg ett, än mindre steg två...

De företag som inte agerar som företag kommer definitivt aldrig förbi steg två. Sådana företag brukar heller aldrig råka ut för den här kritiken. Risken att de bektraktas som onda kapitalister är ju minimal...

Det är i alla fall tämligen små imperier. Hindrar inte att de kan ses som mycket besvärliga om det finns en liten marknad att dominera, och det gör det.

Erik

 

[Nightowl]

Jag blev faktiskt rätt förvånad när jag fick den kritiken, speciellt som jag aldrig någonsin har tjänat några pengar på Västmark (tvärtom) och förmodligen aldrig kommer göra det...

Det är Bamses fel. Alla svenska barn har ju fått lära sig om onda kapitalister när de var små...

Mer seriöst, det har upprepade gånger konstaterats att den där diffusa 'genomsnitsspelaren' ser företag som företag, och inte vet hur små (i ditt fall praktiskt non-existenta) de är. Vid en debatt på rpg.net tyckte någon förståsigpåare att det inte borde vara så svårt att öka vinsten för Atlas Games; det vara bara att skära ned på den personal som utförde 'non-skilled jobs' (kontorsarbete etc.). Atlas Games' ägare påpekade att han aldrig hyrt eller anställt någon (och det är ändå ett vinstdrivande företag som ägaren John Tynes lever på) för att göra något sådant; han tömde askkoppar och kopierade papper och kokade kaffe till kunderna SJÄLV, och han kunde liksom inte minska utgifterna genom att minska den lön han i princip inte tog ut... han hade frilansare, men de var anställda för att skriva spel, och han kunde ju inte avskeda dem får då hade han liksom inga spel att sälja...

Folk antar helt enkelt att företagen är mycket större än de är.

Erik

 

[Azagthoth]

Jag har ytterligare en teori. Den förekommer inom musikbranschen, så varför inte rollspelsbranschen?

Undet ditt steg två så händer någonting, de som anser sig ha hittat spelet först under steg ett börjar se med viss skepsis på den nya skaran spelare, som spelar "deras" spel. Man anser sig äga rätten att spela spelet, det är mycket "coolare" att spela ett spel som inte så många andra spelar, helst skall de inte ens känna till spelet i fråga. Detta leder till en grupp belackare som börjar driva upp den dåliga stämningen och får till slut, lagom till att spelet är på väg in i fas tre, konspirationstankarna att nå ut till den stora massan köpare som ser företaget som elakt och som försöker lura kunderna för att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Tycker min finna belägg för detta på en del av forumen, orkar dock inte leta reda på dem...

 

[PAX]

Till stor del tror jag att det beror på att företaget växer och i vissa kretasr uppfattas detta som något negativt vilket borde vara tvärtom. Chansen att just ditt rollspel överlever till nästa år är ju mycket större än att fåmansföretaget överlever med sina produkter. Sen när det gäller vilka produkter som släpps ut till marknaden är naturligtvis styrt av vad konsumenten är beredd att betala för. Vissa produkter säljer som smör och andra lite mindre. Vissa blir floppar och liknande produkter kommer inte ut på länge. Exempelvis stadsböckerna i till Vampire som jag själv uppfattade som bra. Problemet var att de sålde dåligt (enligt WW själva) och det tog därför lång tid innan New York- modulen dök upp. Ett annat problem med just stadsmodulerna var att WW dränkte marknaden med dem. Chicago, Washington, New Orleans, Los Angelse samt kanske någon mer stad som avverkades i rask takt.

Ett företag som växer sig stora måste ha nyheter att lansera och gärna ofta. Inte undra på att man kanske drar ner på "kvaliteten" i produkterna och gärna spyr ur sig något som på ytan ser bra ut. Men en sådan marknadsföring brukar slå tillbaka som ett nackskott. Dvs köparen tröttnar, slutar köpa och börjar med stor sannolikhet att gnälla. Jag har själv gjort det flera gånger. Anledningen till medelmåttiga produkter tror jag beror mycket på en hård "deadline" vilken måste finnas för att ett företag med många anställda skall gå runt. Motsvarande "deadline" i mindre företag (läs ensmansbolag) verkar inte finnas och dödslinjen är tämligen rörlig. Kanske vi skall vara tacksam i båda fallen.

Sen en liten urspårning / metaphor kring ämnet - för det slog mig att många personer har just samma tankar kring just musikartister/grupper. I början finns det ett litet garageband som spelar för sina "fans" (dvs föräldrarna, den irriterade grannen, vännerna och kanske någon gång på "Pop i Sommar" (Nässjöfenomen). Därefter växer bandet och blir småkända och har en skara trogna fans. Man ger ut en CD och säljer den hårt på "Festivalsommar i Sverige" i samband med sitt uppträdande där. Slutligen hamnar gruppens låtar i radio och P3 som mördar varje låt genom att spela den minst 2 gånger per timme. Då kommer gnället - "Gruppen var bättre förr innan de blev kommersiella." Bullshit! För det var hit gruppen verkligen ville komma och de lyckades och de kan förhoppningsvis glädja många fler personer med sin musik framöver. Sen är det ju inte säkert att alla gillar samtliga låtar på en CD-skiva som ges ut. Det tror jag ingen gör...

 

[Troberg]

Sen en liten urspårning / metaphor kring ämnet - för det slog mig att många personer har just samma tankar kring just musikartister/grupper.

Liknelsen haltar, då rollspel är till för att uppskattas av mottagaren. Det är en konsumtionsartikel.

Musik är konst och har inget sådant krav på sig. Den är det den är och sen är det upp till lyssnaren att avgöra vad han tycker. Problemet som uppstår är att vissa grupper (skulle kunna fylla en lång lista här) säljer ut genom att förändra (läs mainstreama) sin musik i avsikt att sälja mer, och därmed berövar den en del (ofta allt) av det konstnärliga värdet.

Sen är det ju inte säkert att alla gillar samtliga låtar på en CD-skiva som ges ut. Det tror jag ingen gör...

Inte ofta, men jag har nog ett halvdussin sådana skivor.

 

[Nightowl]

Man anser sig äga rätten att spela spelet, det är mycket "coolare" att spela ett spel som inte så många andra spelar, helst skall de inte ens känna till spelet i fråga.

Jo, jag känner igen syndromet från de av mina vänner som bryr sig mycket om musik och film. Jag skulle också kunna gå in på Pierre Bourdieus sociala teorier, men vi skall bespara forumet detta...

Till detta hör väl följande: i vilken utsträckning är det den teoretiske genomsnittlige spelaren som hyser konspirationstankar, och i vilken utsträckning är det oss odöda (saknar liv) forumnördar som är 'insatta' i saken?

Erik

 

[Troberg]

Det är Bamses fel. Alla svenska barn har ju fått lära sig om onda kapitalister när de var små...

Jag kommer ihåg hur Bamse förklarade hur reklam var ett sätt att lura folk att köpa saker de egentligen inte vill ha.

Nu är Bamse uppköpt av Disney och gör reklam för Clock...

Ibland tror jag nästan på konspirationsteorier.

 

[Krille]

"Liknelsen haltar, då rollspel är till för att uppskattas av mottagaren. Det är en konsumtionsartikel."

Heh.

"Musik är konst och har inget sådant krav på sig."

Fniss.

Till att börja med, med undantag av ett svenskt rollspel (Eon) så tror jag inte att det finns en enda rollspelsskapare som gör rollspel med åsikten att det ska sälja i Sverige. De flesta gör det för att de brinner för hobbyn, och säljargumentet är sekundärt. Med andra ord: rollspel är, ur producentens synvinkel, till för att uppskattas av producenten. Resten spelar föga eller underordnad roll. Således ligger det ett mått av konstnärlig integritet i rollspel i sig.

Musik, å andra sidan, är till stor del en industri. Även om det finns mängder med artister som gör musik för att de brinner för musiken så finns det ett producentled som låter artisterna göra musik för att producenterna ska tjäna pengar på det.

 

[PAX]

Hmm! Bekräftar du nu inte i princip allt det jag har skrivit om...

Varför gör inte alla rollspelföretag då produkter till D20 systemet. (Nu påstår jag dock inte att rollspel är en konstform även om det finns ett författarskap bakom.)

Musik är visserligen konst men fråga även då musikbolagen om vad som säljer...

Jag tror nog att kompromisser görs i båda fallen och liknelsen haltar inte speciellt mycket...

 

[Magnus Seter]

Stora företag och kvalitet

Intressant inlägg och intressant diskussion.

Vad som fascinerar mig är att det verkar finnas en uppfattning om att en hög utgivningstakt automatisk innebär sämre kvalitet i de produkter som ges ut. Till exempel anklagas ofta White Wolf och WotC för detta.

Jag kan absolut förstå att högre utgivningstakt och fler moduler innebär större risk för sämre kvalitet, men det sker inte med automatik.

White Wolf kan jag inte uttala mig om, då jag inte spelar deras spel. Det är möjligt att deras kvalitet fluktuerar (att döma av recensioner jag läst gör de det).

WotC däremot, deras produkter känner jag till. Och teorin om onda företag spelar in i hur detta diskuteras på fora dedikerade till D&D och d20.

WotC anklagas ju ofta för att prångla ut dålig böcker och dåliga regler för att sko sig på sina fans. Om man då tar denna "sanning" och tittar på vilka böcker WotC släppt de senaste åren, ser man att de flesta av dessa i genomsnitt får höga eller mycket höga betyg av sansade recensenter (även de som inte är fanatstiska D&D-spelare). Några får medelbetyg, och väldigt, väldigt få (typ Sword and Fist) får låga betyg.

Så trots att WotC håller en kvalitet som åtminstone recensenterna är mycket nöjda med och som kunderna uppenbart är nöjda med (det säljer ju), finns det en utbredd uppfattning att deras utgivningstakt är för hög och att det leder till sämre kvalitet. I min mening en paradox, och en minimanifestation av "stora företag är onda"-fenomenet.

Om man istället jämför med d20-företag i stort, så har jag i min bokhylla några riktiga juveler. Några av de troligen sämsta äventyr som nånsin sett i tryck. Och alla dessa kommer från små, små företag. Små företag som hyllas som konstruktion, där man har skaparglädjen kvar, där alla är idealister och allt som görs är bättre än det som WotC gör.

Men jag har också några riktigt bra grejer, som också de kommer från små företag... men de bästa kommer oftast från WotC (som är stort) och Sword & Sorcery (som är White Wolf, förresten slår det mig nu). Förutom de som kommer från Atlas Games, förstås. Och Malhavoc Press. Och Necormancer Games. Som är små men som gör jättebra grejer.

Sen finns ju Fast Forward Games, som är ganska stora, väldigt etablerade och fruktansvärt dåliga. Där är det verkligen fråga om att kvaliteten direkt dålig för att de snabbt vill få ut produkterna.

Men tyvärr finns det ju en viss sanning i det du säger, att hög utgivningstakt kan leda till sämre kvalitet. Inte per automatik.

Magnus

(obs ändrade slutkommentaren för att få den lite tydligare)

 

[Nightowl]

Jag kommer ihåg när Bamse var bra. Sedan blev det Sveriges största barnserietidning (tror Kalle Anka gått om den nu) och Rune Andreasson slutade göra den själv, utan etablerade en liten tecknar- och manusfabrik som arbetade åt honom.

Under en lång tid fick inte tecknare och författare sina namn utsatta i Bamse-tidningen, utan alla serier signerades 'Rune A.', precis som fabror Walt gjorde mycket länge. Vid tillfrågan tyckte han att det där var väl inte så viktigt.

Själv tycker jag det är ganska lattjo att en som gjort sig känd som anti-rasist har en etnisk maffia som huvudmotståndare till sin seriehjälte...

Nightowl, som tycker det var tuffare när Krösus inte bara var Roffarkapitalismens Nobilis utan mera en sork-Kingpin

 

[Troberg]

Till att börja med, med undantag av ett svenskt rollspel (Eon) så tror jag inte att det finns en enda rollspelsskapare som gör rollspel med åsikten att det ska sälja i Sverige. De flesta gör det för att de brinner för hobbyn, och säljargumentet är sekundärt. Med andra ord: rollspel är, ur producentens synvinkel, till för att uppskattas av producenten. Resten spelar föga eller underordnad roll. Således ligger det ett mått av konstnärlig integritet i rollspel i sig.

Kanhända, men det är inte spelets primära funktion. Jag kan hålla med om att det finns en viss kreativitet, men det är som att jämföra en illustration med konst. Att göra omslag till en film kan vara väldigt kompetenskrävande och det kan göras väldigt skickligt, men det är inte konst. Det är en beställd illustration.

De program jag gör på jobbet där jag måste ta hänsyn till användare och försäljning och sånt är inte konst, det är konsumtionsprodukter. De jag gör hemma, de som saknar sådan styrning och som jag gör bara för att de är vackra är konst.

Musik, å andra sidan, är till stor del en industri. Även om det finns mängder med artister som gör musik för att de brinner för musiken så finns det ett producentled som låter artisterna göra musik för att producenterna ska tjäna pengar på det.

Men den kreativa, nyskapande musiken ligger praktiskt taget uteslutande utanför de stora bolagen. Det som de stora skivbolagen framställer är lika lite konst som mjölkpaketen är litteratur.

Hur tror ni Picasso hade målat om han varit tvungen att tillfredställa den breda massan. Gråtande barn? Konsten får inte vara styrd, då stagnerar den.

 

[Magnus Seter]

90%

Det är siffran av folk som spelar rollspel och som inte bryr sig om vilka företag som är onda eller god. Det är de som har gjort sitt val, och de flesta har valt D&D. Och jag misstänker att de flesta rollspelare inte ens vet om att det finns andra rollspel än D&D. Så för de spelar ingen konspirationsteori nån roll, för de bryr sig inte om företaget, utan om spelet. Och de köper det så länge det är kul, och sen går de på bio. Eller nått sånt.

Strange, but true. I Amerika alltså.

I Sverige tror jag att medvetenheten om att det finns andra rollspel är betydligt större. Men så är vi desto färre också.

Magnus

 

[Nightowl]

Re: Stora företag och kvalitet

Så tyvärr finns det ju sanning i det du säger, att hög utgivningstakt ofta leder till sämre kvalitet.

Erh... va? Jag tappade bort ditt resonemang någonstans där.

Låg utgivningstakt är inte bra heller. Columbia Games är kanske en av de värsta syndarna, och brukar få skit för det. Titta bara på Neotech Offensiv, Arizona till Western eller *hosthost* Gondicas Bestiarium.

Annat exempel: Om spelföretaget Colourless Canine ger ut spelet Wererug: The shedding och kommer med urton moduler, så gnäller folk som fan på att de bara är ute efter att kränga spel. Om CC istället ger ut pulp-spelet Excitement! och tillkännager att det bara kommer en bok, regelboken, ha så kul, så är de återigen en jävvla kapitalister.

Erik

 

[Magnus Seter]

Öööh, jo

Men det där gäller väl rollspel också? Om man vill göra ett rollspel som konst så kan man göra det. Vill man göra musik som konsumtionsvara kan man göra det. Vill man göra rollspel som konsumtionsvara kan man göra det. Vill man göra musik som konst kan man göra det.

Jag förstår inte varför det skulle vara olika för rollspel och musik?

Magnus

 

[Nightowl]

Re: 90%

I Sverige tror jag att medvetenheten om att det finns andra rollspel är betydligt större. Men så är vi desto färre också.

Hm. Fullt möjligt. Att medvetenheten är större, dvs.
Någon som vet hur fasen man kunde testa det empiriskt?

Erik

 

[Troberg]

Varför gör inte alla rollspelföretag då produkter till D20 systemet.

Jag tror inte jag kan besvara den frågan utan att dra igång en oönskad debatt, så jag nöjer mig med att konstatera att det inte nödvändigtvis är ekonomiskt klokt eller passar företagets linje.

SJG har ju exempelvis ingen anledning, då de har ett eget fullgott system osm de vill pusha för.

Musik är visserligen konst men fråga även då musikbolagen om vad som säljer...

Den breda massan är tyvärr för obildad för att uppskatta konst. De vill ha en dansvänlig basgång och lättihågkommen refräng.

Korsfäst mig på anti-elitismens altare, men så är det.

Jag tror nog att kompromisser görs i båda fallen och liknelsen haltar inte speciellt mycket...

Låt mig säga så här, den kanske inte behöver kryckor, men ena skon är nog tre nummer för liten.