En filosofisk dialog om belöningar:
Som spelare uppskattar man väl alla belöningar oavsett art
Det var en gång, i det soliga Kretapolis, då den unge spelledaren vandrade genom olivlundarna med läromästaren Rising; och de tvenne talte om dess senaste spelmöte.
"Du rollgestaltade så roligt idag, Rising, att jag tänker göra din karaktär odödlig nästa spelmöte!"
"Va? Alltså... tack för att du gillade min rollgestaltning - jag hade själv skitroligt - men jag tror inte det där är så lyckat."
"Vadårå? Du uppskattar väl alla belöningar oavsett art?"
"Nä. Alltså; även om det vore en väldigt generös belöning åt min
rollperson så är det faktiskt inte en belöning åt
mig."
"Vadå? Det är väl samma sak?"
"Nej. Vad
jag vill är ju att det ska vara spännande och roligt att spela. Och om jag blir odödlig försvinner ju mycket av spänningen."
"Okej. Inte
helt odödlig; men vi säger att du får sju extraliv. Är det bra?"
"Det är inte fråga om att göra belöningen stor eller liten. Vad som är fel i en liten belöning blir bara tydligare när man förstorar den."
"Men... Jag förstår inte vad jag gör för fel! Själv tycker jag nämligen om XP och levling."
"Det är en helt annan sak. Tanken med olika levlar är att strategiska utmaningar skall göras varierande och ombytliga. När man får nya förmågor så öppnas nya strategiska möjligheter åt en, och man kan ge sig i kast med nya monster som inte bara är starkare varianter av de monster man dödade på lägre nivåer, utan som har nya trick vilka i sin tur kräver nya tankegångar."
"Ja! Ja! Precis så där är det! Så varför fungerar inte belöningar åt rollgestaltande?! Du säger ju emot dig själv!"
"Nä. Det finns nämligen två anledningar till att belöningar för rollgestaltande
bryter mot ovanstående.
1. Dels får man ju inte belöningen för att man använder sig av de nya strategiska förmågorna eller för att man överkommer de nya strategiska monstren. Så om belöningen blir stor så tar du bort udden av det varierande spel som borde vara den
egentliga belöningen.
2. Eftersom du belönar en enskild rollperson så sabbar du balansen inom gruppen. Om du håller utmaningarna på de lägre rollpersonernas nivå så blir det för enkelt för mig. Och även om min
rollperson säkert tycker det är skönt när allt är enkelt så gör ju inte
jag det.
Och om du istället skulle lägga utmaningarna på den högre nivån så skulle min 'belöning' i praktiken bara innebära att du höjde svårighetsgraden för alla andra utom mig. Visst gillar vi spelare när utmaningarna är tuffa och svåra, men vi blir bara uppgivna när de blir
för svåra."
"Men... Så här har inte jag upplevt det."
"Ni delar förmodligen inte ut så stora belöningar."
"Så med mindre belöningar - då funkar det!"
"Varför skall jag som spelare känna mig belönad av att få belöningar som inte märks? Inte vill man väl som arbetare få löneförhöjningar som inte märks?"
"Hur ska jag belöna spelarna, då?"
"Ge oss upplägg där vi får det utrymme vi behöver för att rollgestalta, så kommer det lösa sig av sig själv. Som sagt; vi
gillar ju att rollgestalta. Det är inget jobbigt som vi uthärdar oss igenom bara för att få belöningspoäng från dig - utan vi gör det för att vi själva tycker det är kul!"
"Ja, det låter ju vettigt. Men hur ger man spelarna detta utrymme du talar om?"
"Svårt. Även jag kan vara försiktig inför att ta detta utrymme runt bordet. Det är därför vi har pratat om olika regler för ändamålet i tråden. Inte för att vi vill reglefiera rollgestaltandet - det vill vi givetvis inte - utan bara för att visa för samtliga runt bordet att det här utrymmet för spelarna att ta för sig av berättelsen finns där som en konkret resurs som det
förväntas av dem att använda."
"Holy shit, du har övertygat mig! Och hur gör jag med XP?"
"Försök fördela dem på så vis över gruppen att var och en upplever sig få lika stora möjligheter att vara välbalanserade mot de nya strategiska utmaningar de plötsligt blivit duktiga nog att anta."
"Ja! Du är bäst, Rising."
"He he... Om jag hade en krona för varje gång någon sagt det där..."
"Inräknat dig själv?"
"Nej"
"Så... försöker du säga att du behöver pengar?"
"Yeah, det är tungt nu. Har du en tjuga, eller två tjugor?"
"..."
