Hoppfull och pessimistisk
Nu svarar jag innan jag läst något av resten av tråden... den är så lång och jag är så lat
Jag tror att hobbyn i sig har en god chans. Fler och fler människor jag träffar tycker "rollspel, det låter kul" och vill gärna testa någon gång. Jag tror att minst 10% av sveriges befolkning skulle tycka rollspel var kul nog att syssla med OM det presenterades för dem på rätt sätt. Mer än så om man räknar datorstödda multiplayerspel med rollspelsmöjligheter (nevervinter), men det gör jag inte
Jag tror också att hobbyn som den ser ut nu är i en återvändsgränd. Rollspel görs för (mindre och mindre delmängder av) rollspelare. Det är lika omöjligt att upprätthålla i längden som vilken perpetum mobile som helst. Utan ett stadigt influx av nytt folk kommer hobbyn sakta förtorka och dö. Visst kommer vi finnas kvar men det är inte levande i biologisk mening (kan föröka sig). Egentligen är vi redan där.
Jag tror inte att ens 1% av sveriges befolkning förstår tjusningen med att köpa bok efter bok med påhittade fakta om en påhittad värld eller med än mäktigare regelmässiga konstruktioner. Jag vet att jag inte fattar det och jag är ändå trägen rollspelare sedan 10-20 år.
Det hobbyn behöver för att bli levande igen är minst ett spel som _inte_ satsar på att på något sätt locka en del av rollspelarna till sig utan istället satsar på att vara tillgängligt för sådana som _inte_ spelar rollspel. Att ha en ny spännande tärningsmekanik och en värld där alverna är en slags svamp snarare än däggdjur kanske kan locka rollspelare till att åtminstone införliva det i sina samlingar. För en person som inte redan är involverad i hobbyn är det dock poänglöst.
Rollspel är egentligen sällskapsspel. Det är den sociala biten som höjer dem över datorspel och fia med knuff. Hela det här med att "spela en roll" är egentligen bara en social lek. Reglerna, världen, äventyret o.s.v. finns där enbart som ett substrat att utöva den här sociala leken på. Diplomacy skulle vara ett rollspel om man gavs personlighetsdrag man skulle gestalta. Monopol skulle vara ett rollspel om man fick en beskrivning på sitt företags hemliga policy och uppmanades att försöka följa den någorlunda.
Dagens rollspel utnyttjar därför bara ett försvinnande litet fragment av det enorma område som det egentligen skulle kunna utgöra. Därför är det heller inte så konstigt att dess publik är så försvinnande liten.
Nu svarar jag innan jag läst något av resten av tråden... den är så lång och jag är så lat
Jag tror att hobbyn i sig har en god chans. Fler och fler människor jag träffar tycker "rollspel, det låter kul" och vill gärna testa någon gång. Jag tror att minst 10% av sveriges befolkning skulle tycka rollspel var kul nog att syssla med OM det presenterades för dem på rätt sätt. Mer än så om man räknar datorstödda multiplayerspel med rollspelsmöjligheter (nevervinter), men det gör jag inte
Jag tror också att hobbyn som den ser ut nu är i en återvändsgränd. Rollspel görs för (mindre och mindre delmängder av) rollspelare. Det är lika omöjligt att upprätthålla i längden som vilken perpetum mobile som helst. Utan ett stadigt influx av nytt folk kommer hobbyn sakta förtorka och dö. Visst kommer vi finnas kvar men det är inte levande i biologisk mening (kan föröka sig). Egentligen är vi redan där.
Jag tror inte att ens 1% av sveriges befolkning förstår tjusningen med att köpa bok efter bok med påhittade fakta om en påhittad värld eller med än mäktigare regelmässiga konstruktioner. Jag vet att jag inte fattar det och jag är ändå trägen rollspelare sedan 10-20 år.
Det hobbyn behöver för att bli levande igen är minst ett spel som _inte_ satsar på att på något sätt locka en del av rollspelarna till sig utan istället satsar på att vara tillgängligt för sådana som _inte_ spelar rollspel. Att ha en ny spännande tärningsmekanik och en värld där alverna är en slags svamp snarare än däggdjur kanske kan locka rollspelare till att åtminstone införliva det i sina samlingar. För en person som inte redan är involverad i hobbyn är det dock poänglöst.
Rollspel är egentligen sällskapsspel. Det är den sociala biten som höjer dem över datorspel och fia med knuff. Hela det här med att "spela en roll" är egentligen bara en social lek. Reglerna, världen, äventyret o.s.v. finns där enbart som ett substrat att utöva den här sociala leken på. Diplomacy skulle vara ett rollspel om man gavs personlighetsdrag man skulle gestalta. Monopol skulle vara ett rollspel om man fick en beskrivning på sitt företags hemliga policy och uppmanades att försöka följa den någorlunda.
Dagens rollspel utnyttjar därför bara ett försvinnande litet fragment av det enorma område som det egentligen skulle kunna utgöra. Därför är det heller inte så konstigt att dess publik är så försvinnande liten.