Nekromanti Rymdvarelser i rollspel

[Rymdhamster]

När det kommer till rymdvarelser i rollspel har jag alltid tyckt att det finns två vettiga vägar att gå (under förutsättning att ett "tillräckligt stort" område har utforskats):

1 Vi är ensamma. Det finns helt enkelt inget annat där ute ( i alla fall har vi inte stött på nått än, annat än möjligen nån slags encelliga organismer som inte är av någon större vikt).

2 Det finns hur mycket utomjordiskt liv som helst (både intelligent och ointelligent). Det grundläggande tankegången här är att finns den en finns det flera, som svampar i marken. Möjligen är man ännu bara i första faserna av kontakt och har än så länge inte upptäckt så många andra bebodda världar, men de finns där ute.

Och båda är lika acceptabla alternativ (beroende lite på resten av stämmningen i ett rollspel) i min smak.

Vad tycker ni andra om rymdvarelser och deras plats i rollspel? Skall det vara allt eller inget, eller föredrar ni om det är några få rymdvarelser med? Vad skulle ni helst se i ett sci-firollspel? Finns det några särskilda vilkor som dikterar ifall det är passande med rymdvarelser (för er)?

Och när vi ändå är inne och nosar på ämnet:
Vad tycker ni om människoskapade "raser och arter"? Genmodiferade djur och växter (och människor) som modellerats för att passa in i vissa nicher. Bu eller Bä?

 

[krank]

Jag måste väl erkänna att jag är för allt möjligt. Inga, få, några, massor... För mig handlar det nog mest om vilken grad av "rymdopera" man vill ha.

Mest rymdopera är det såklart att ha massor. Star Trek, Star Wars... Alla de stora science-fantasy-berättelserna formligen frossar i allt från humanoider i taffliga gummimasker till insektoida eller aquatoida saker. Ju mer dess bättre, och det finns inte en chans att katalogisera allihop (för rollspel: Spelaren får friheten att själv definiera en helt egen ras till sin rollperson, kanske också skriva ihop en kultur etc... kan bli hemskt roligt, sähger jag av egen erfarenhet).

Minst rymdopera blir det med "inga". Människan är ensam. Det ser jag gärna i just en "hård-SF"- kampanj där rymdresor är långsamma och farliga, där tekniken förklaras i informationsrutor med referenser till obskyra fysiker, och där "teknikens trovärdighet" sätts i första rummet. Det gillar jag, eftersom man då kan utforska idéer om vad människan gör när man får möjlighet att komma ut därute, ostoppade...

Nånstans mittemellan har man två-tre utomjordiska varelser. En lite lagom medelväg sådär mellan hård-SF och rymdopera. Har själv funderat på något sådant...



Det går inte att säga "vad som passar sig i Sci-Fi". Om Star Trek och Star Wars tillåts kallas SF så blir definitionen av SF ungefär att "det utspelar sig i framtiden" (vilket också, enligt min erfarenhet, är vad de flesta associerar till genren - snarare än "vetenskaplig fiktion", som i fiktion med vetenskap som sträckts längs den nuvarande axeln några extra varv för att tydliggöra något, ofta en politisk poäng eller så - vilket är min grunduppfattning). Sålunda blir SF ett så sjukt brett fält att det nästan inte går att uttala sig om.

 

[Ymir]

Om Star Trek och Star Wars tillåts kallas SF så blir definitionen av SF ungefär att "det utspelar sig i framtiden"

Fast det där håller inte. Star Wars utspelar sig i dåtiden ju.

- Ymir, påpekar

 

[Genesis]

Om Star Trek och Star Wars tillåts kallas SF så blir definitionen av SF ungefär att "det utspelar sig i framtiden"

Ah, som i "A long time ago, in a galaxy far, far away ... "?

I övrigt håller jag med dig. Alla alternativ är fullt godtagbara, beroende på stämning. Det finns väl flera intressanta varianter som jag tycker inte utforskats tillräckligt (i enighet med "allt eller inget"-principen).

* Det finns två utomjordiska raser, och de är i interstellärt krig med varandra. Ingen av dem verkar bry sig om mänskligheten särskilt mycket alls, utan människorna försöker göra vad de kan för att få tag på deras teknologi och bli något att räkna med (samtidigt som man är orolig för att detta skulle få båda de utomjordiska raserna att vända sig mot oss).

* Starship Troopers. Det finns en utomjordisk ras, och den vill döda oss såinihelvete.

* Äh, blä, jag tänkte skriva mer, men jag är för trött.

 

[Cybot]

Överlag så fungerar ju det mesta, beroende på vilken stämmning man vill ha och på vilket sätt man vill närma sig Sci-fi.

I det sci-fi rollspelet som jag håller på att snickra på (till exempel*) så finns det nästan bara människor. De rymdvarelser som finns är antingen extremet sällsynta eller lever i områden som endast mycket sällan besöks av människor (p.g.a olika metabolismer, metoder för kommunikation och tankesätt).
Det finns egentligen bara två undantag, och båda arterna är ganska stigmatiserade av att de har ofta samröre med Teknomagikerna, och därmed inte stöder Kunskaparnas program (nästan alla mänskliga områden är lojala till Kunskaparna, en politisk-filosofisk falang som är direkt fientliga till Teknomagikerna).

Däremot så finns det ganska många arkeologiska lämningar efter icke-mänskliga raser då Människan har spridit ut sig i galaxen efter en teknologisk-kommersiell kollaps (Kunskaparnas agenda nummer ett är att undvika att mänskligheten kollapsar på ett liknande sätt. Teknomagikerna anser att det bara är del i en naturlig cykel och vägrar anpassa sig till Kunskaparnas normer, vilket är orsaken till fientligheten mellan de två faktionerna).


*:Skamlös marketing/förhandsvisning/teaser

 

[Gordeg]

Om man vill ha med rymdvarelser som spelbara raser tycker jag att det jag brukar kalla "TV-aliens" är bäst, dvs människor med konstiga huvuden. Det funkar i Star trek, Babylon 5 mfl.
Rymdvarelser som icke spelbara raser kan gott få vara sant xenomorfa, typ psioniska kaniner, intelligenta kristaller, energifält och sånt. Men jag får sällan den rätta känslan med en sådan varelse i gruppen.

Gordeg

 

[Cybot]

Det omöjliga i det omänskliga

Har samma erfarenhet själv.
Det är svårt nog att spela en varelse med omänskliga förmågor (typ odödlighet eller superskarpt luktsinne), men att spela någonting som inte är mänskligt överhuvudtaget är nästan stört omöjligt.
Att få en sådan varelse att dessutom vara interaktiv och intressant är nästan gudalikt.

 

[LeJonklev]

Själv är jag ett stort fan av att köra skräck i rymden. Och då med "hård" S-F som bas med endast en eller några få extraterrestiala (är det ens ett ord?) varelser/fenomen.
Dessa är då mer eller mindre obegripliga för människor och tillför på det sättet ytterligare en dimension till skräck. Exempel på inspirationskällor är Alien, Event horizon, Sphere och Rama (kanske inte skräck men illusterar den obegripliga utomjordingen ganska väl).

Så få utomjordingar tycker jag själv är den vettigaste vägen att gå.

Och beträffande de genmodifierade varelserna så tycker jag att det är en ren självklarhet. Jag menar det gör vi ju idag. Om man ska befolka en planet med höga/låga temperaturer så är genmodifierade växter som tål detta det naturliga valet. Samma sak med djur.

/Johan

 

[Troberg]

Dessa är då mer eller mindre obegripliga för människor och tillför på det sättet ytterligare en dimension till skräck. Exempel på inspirationskällor är Alien, Event horizon, Sphere och Rama (kanske inte skräck men illusterar den obegripliga utomjordingen ganska väl).

Glöm inte Solaris! Den är ju hela starten på "obegripliga aliens"-grejan.

 

[krank]

Fast det där håller inte.

Spelar ingen roll när Star Wars påstår sig utspela sig - i praktiken använder man "framtidsteknologi".

Om du vill kan man iofs ytterligare späda ut uttrycket SF så att det blir "antingen i rymden, eller i framtiden, eller båda". Jag är fortfarande emot en såpass bred definition, eftersom den blir i stort sett menlös.

 

[LeJonklev]

Har faktiskt inte sett den ursprungliga. Bara "Georg Clooney visar rumpan"-versionen.

/Johan

 

[Troberg]

Har faktiskt inte sett den ursprungliga. Bara "Georg Clooney visar rumpan"-versionen.

Originalet är bättre, men svårare att övertala flickvänner att se...

 

[krank]

Originalet är bättre

Själv tycker jag att båda är rätt bra, men boken är (som vanligt) bättre än båda. Originalet är vackert och långsamt, men den nya versionen är på sina håll snyggare. Ingen av dem håller sig till boken till 100%.

 

[Targon]

Av någon anledning gillar jag inte rymdvarelser. Det beror nog i första hand på att de ofta är på tok för humanoida, både till utseende, beteende och språk. Filmer, tv-serier och annat med sci-fi-tema anser jag tappa något av sin tjusning så fort en xenoform pryl dyker upp och säger: "Goddag, kapten. Hur förhåller det sig med megahyperflexibilikatorn?" Det är svårt att behålla en cool sci-fi stämning när sådana rymdvarelser är i farten. Och vad det gäller rollspel tror jag bestämt att jag skulle tappa lusten att spela om en rymdvarelse plötsligt dök upp och började snacka. Det är framför allt av den anledningen jag aldrig riktigt gillat Star Trek, Babylon 5 eller liknande.

Det finns dock två fall där faktiskt rymdvarelser faktiskt passerar. För att exemplifiera använder jag mig av populärkulturen.

1) Alien och Predator-filmerna. Dessa varelser är endast vagt humanoida, föga snackvänliga och fullkomligt livsfarliga. Alltså varelser som knappast funkar som medäventyrare i sci-fi-scenarier utan som i stället är fokuserade på blott en enda sak, nämligen att döda.

2) Liftarens guide till Galaxen. Humanoida rymdvarelser som snackar jordingspråk hör enbart hemma i humorns och ironins värld. Det spelar ingen roll hur många huvuden de har. Talar något av dessa huvuden mänskligt språk så bör de definitivt säga något kul, annars vill inte jag vara med.

 

[krank]

Predator-filmerna

Fast Predator lider väl ändå ganska svårt av kille-med-gummimaskproblemet?

 

[Wilmer]

Människor med smink i pannan

Om det inte ska vara medvetet pulpigt eller parodiskt så avskyr jag folk med konstiga pannor eller humanoida varelser. Jag har länge känt mig sugen på att spela en värld som är bunden till underljushastighetsfärd och underljushastighetskommunitkation (även om man redan nu kan skicka information snabbare än ljuset) vilket kommer leda till att människan obönhörligt tappar kontakten med kolonierna långt bort. Låt expansionen ske i några tiotuseltals år och vips har du en galax fylld av civilisationer med helt olika teknologinivåer, kulturer och om man väntar tillräckligt länge i en tillräckligt konstig miljö helt främmande utseenden tack vare evolution. Plus att färdas blir bra mycket ballare när man kan säga "tiotusen år senare är ni framme".

 

[Jonas Ferry]

Re: Människor med smink i pannan

"tiotusen år senare är ni framme"

"... så nu slår vi på slumptabellen för att se hur era rollpersoners ättlingar ser ut."

 

[Jonas Ferry]

Glöm inte Solaris! Den är ju hela starten på "obegripliga aliens"-grejan.

Eller Kubricks 2001 som kom fyra år tidigare än Solaris. Där snackar vi obegripliga aliens: "Dags för mänskligheten att levla igen, skicka den svarta monoliten!"

 

[Dante]

Eller Kubricks 2001 som kom fyra år tidigare än Solaris.

HPL:s berättelse »The Colour Out of Space« som publicerades 1927 har en väldigt obegriplig alien – och är ännu tidigare.

 

[Rymdhamster]

Re: Människor med smink i pannan

Så det förklarar hur du känner inför "mänskliga motsvarigheter från bortom stjärnorna". Men allt utomjordisk liv behöver ju inte vara av den typen.

Växter och djur och insekter och baciller. Vad är dina åsikter om andra planeter som rymmer sånt liv?