EchonCique
Hero
- Joined
- 22 May 2000
- Messages
- 1,779
En högst subjektiv fråga berör vad skräck är och mer i detalj vad som gör skräck bra, med fokus på rollspel och skräckelement. Två spel kommer då upp i mitt stilla sinne, nämligen KULT och Vampire. Det förstnämnda är svenskproducerat och har sin mytologi grundad i en mixad blandning av fem nutida mytologibildningar som funnits en längre tid var och en av dem, samt då Vampire som bygger på gothromantiken omvandlad till amerikansk popversion med fördummande drag samt glad ignorans av samtida referenser och objekt.
Redan nu kan ni nog ana vilket spel jag tycker fängslar just skräckelementet bäst. Är det skillnad på om det som en fiktiv, litterär värld bygger på är baserat på verkligheten eller inte? I mitt fall så beror det helt och hållet på vad det är för sorts känsla man vill förmedla och hur man vill att det hela skall uppfattas. Det senare anser jag vara viktigast i dessa fall och min högst subjektiva uppfattning är att båda vill relatera till vår samtid på ett mer seriöst sätt, samtidigt som de båda också vill ta avstamp och sätta sina egna personliga präglingar på det hela. Vilken produkt lyckas då bäst? Jo det gör den produkt som fångar mystiken, den täta stämningen och det skräckinjagade som tillsammans med andra element bygger upp skräcken.
Vampire är i sin nuvarande form, Vampire: The Masquerade Revised Edition, ett skämt gentemot den värld som vi alla lever i just här och nu. Jag har en del vänner som studerat konsthistoria, litteraturhistoria samt arkitektur och när jag bett dem kolla igenom några moduler och/eller regelboken till Vampire så börjar samtliga hånskratta och fundera vilka idioter som dels har skrivit smörjan, bestämt bildernas motiv samt vilka som spelar denna skräpprodukt. Detta är också det fack som jag tillhör, trots att jag spelar spelet och njuter av det från och till. Nej, jag är inte femton år gammal med existentiella kval och svart kajal samt ögonskugga. Ej heller har jag ett antal misslyckade suicidalförsök bakom mig. Det är ungefär så som mina vänner beskriver den målgrupp som Vampire: the Masquerade försöker nå med sin historierevisionism och sina patetiska bilder.
KULT däremot fångade mig från första början med sin då, nyskapade världsbild och mytologi som fångade mig och mina dåvarande spelgrupp med hull och hår. Likväl som jag har en del ur en kulturell elit i min vänskapskrets, har jag också ett antal som bekänner sig till någon av de mytologibildningar som KULT är baserat på. Dessa har å andra sidan inte studerat ett flertal år på universitet, men deras åsikter räknas ändå tämligen mycket då de studerat just sin mytologi noga och länge. Dessa säger att KULT har fångat och återgivit deras bild av det hela på ett bra sätt. På den punkten finns det därmed inget tvivel om vilket spel som därmed passar mig bäst.
Det är detta jag har som utgångspunkt när jag sedan skall bedöma det innehåll av skräck som dessa spel innehåller.
Jag har spelat otaliga kampanjer och otaliga år av både KULT och Vampire: The Masquerade. Kortfattat kan jag säga att båda har påverkat mig där och då när vi spelat, men det är bara ett spel som påverkat mig långt efter spelmötet. Det finns bara ett av dessa två spel som påverkat mig som person, av hur jag uppfattar andra och hur jag beter mig gentemot andra människor. När skräcken sitter i efter spelmötet, när man känner kalla ilningar utmed ryggraden veckor och månader efter spelmötet då har det varit enormt fängslande och haft en väldigt hög skräckfaktor. Idag kan jag glatt återkoppla till dessa spelmöten och minnas dem med fröjd och ett leende på läpparna ty de var så enastående och gav ett sådant välbefinnande trots sin lite beska eftersmak.
Vampires skräck har jag mycket svårare att koppla till gentemot den skräck som återfinns i KULT. Det är för mig enklare att knyta an till mänskliga känslor, med mänskliga argument och i en värld som jag känner mig hemma vid. Dessutom är skräckfundamenten i KULT enklare att använda sig av än de som finns i Vampire, ty jag har lättare spela ut en skräckfull situation mellan två människor med enbart känslor som faktorer. Mycket svårare att agera ut en situation där jag är en odöd varelse som vandrat på jordens yta i flertalet år och slaktat människor utan minsta eftertanke eller ångest. Jag har ingen återkoppling till detta, känner inte igen mig i en dylik situation och har ingen länk till scenariot eller kunskapskälla jag kan tömma resurser ifrån.
Visst beskriver båda spelen hur man skall gestalta skräcken, men det mått av personlig skräck som finns i Vampire överstiger inte det mått av skräck som jag finner i KULT. Dessutom är det som jag beskrivit ovan lättare ta sig till och sätta sig in i den skräck som förmedlas i KULT. Visst kan White Wolf konsten att beskriva olika situationer, föremål och arketyper som framstår som elaka, hemska och skräckinjagade eller bär på jättepositiva drag men som har beteenden, drag eller hemligheter bakom sig som gör de skräckinjagande och hemska för ens karaktär och mig som spelare att bemöta. Problemet blir att den mix som de bygger hela sin skapelse på finner ingen boplats i mitt inre, den passerar inte mitt inre nålsöga gällande kvalité och därför faller det mesta som kommer ut från deras värld platt i mina ögon och i mitt sinne. KULT däremot köper jag, deras värld faller på plats och dess till viss del morbida drag som genomsyrar produkten är ingenting i jämförelse med den splatpopkultur som White Wolf fyllt Vampire med. För min del så finner jag en kvinna med en död fetus i sina händer mer skräckinjagande än en varulv som argt står på sina bakben och fräser åt min karaktär.
Den krypande skräckfaktorn är även den högre i KULT än i Vampire, då jag återigen kan återkoppla mer till KULT än till Vampire. Rädslan att dö, rädslan att bli invalid eller att få begränsad frihet är långt större i KULT än vad den är i Vampire. Det är helt enkelt en mer mänsklig form av skräck med övernaturliga drag som lockar mig, än en helt övernaturlig skräck där de vill att man brukar mänskliga känslor för att skapa skräcken av. Helt enkelt finns det olika sorters skräck och jag återkopplar och uppskattar den 'verkliga' skräcken som jag personligen kan identifiera mig med än den 'fiktiva' skräck som de odlar i Vampire: The Masquerade.
Nåväl, det är ju en ytterligare anledning till att jag skissar på ett helt psykosocialt & socialrealistiskt rollspel utan tärningar samt med Gymnasiets psykologikurs i sig som påverkar min högst subjektiva åsikt i fallet.
Skräckkampen mellan KULT och Vampire är avgjord, KULT vinner på knockout i andra ronden.
Redan nu kan ni nog ana vilket spel jag tycker fängslar just skräckelementet bäst. Är det skillnad på om det som en fiktiv, litterär värld bygger på är baserat på verkligheten eller inte? I mitt fall så beror det helt och hållet på vad det är för sorts känsla man vill förmedla och hur man vill att det hela skall uppfattas. Det senare anser jag vara viktigast i dessa fall och min högst subjektiva uppfattning är att båda vill relatera till vår samtid på ett mer seriöst sätt, samtidigt som de båda också vill ta avstamp och sätta sina egna personliga präglingar på det hela. Vilken produkt lyckas då bäst? Jo det gör den produkt som fångar mystiken, den täta stämningen och det skräckinjagade som tillsammans med andra element bygger upp skräcken.
Vampire är i sin nuvarande form, Vampire: The Masquerade Revised Edition, ett skämt gentemot den värld som vi alla lever i just här och nu. Jag har en del vänner som studerat konsthistoria, litteraturhistoria samt arkitektur och när jag bett dem kolla igenom några moduler och/eller regelboken till Vampire så börjar samtliga hånskratta och fundera vilka idioter som dels har skrivit smörjan, bestämt bildernas motiv samt vilka som spelar denna skräpprodukt. Detta är också det fack som jag tillhör, trots att jag spelar spelet och njuter av det från och till. Nej, jag är inte femton år gammal med existentiella kval och svart kajal samt ögonskugga. Ej heller har jag ett antal misslyckade suicidalförsök bakom mig. Det är ungefär så som mina vänner beskriver den målgrupp som Vampire: the Masquerade försöker nå med sin historierevisionism och sina patetiska bilder.
KULT däremot fångade mig från första början med sin då, nyskapade världsbild och mytologi som fångade mig och mina dåvarande spelgrupp med hull och hår. Likväl som jag har en del ur en kulturell elit i min vänskapskrets, har jag också ett antal som bekänner sig till någon av de mytologibildningar som KULT är baserat på. Dessa har å andra sidan inte studerat ett flertal år på universitet, men deras åsikter räknas ändå tämligen mycket då de studerat just sin mytologi noga och länge. Dessa säger att KULT har fångat och återgivit deras bild av det hela på ett bra sätt. På den punkten finns det därmed inget tvivel om vilket spel som därmed passar mig bäst.
Det är detta jag har som utgångspunkt när jag sedan skall bedöma det innehåll av skräck som dessa spel innehåller.
Jag har spelat otaliga kampanjer och otaliga år av både KULT och Vampire: The Masquerade. Kortfattat kan jag säga att båda har påverkat mig där och då när vi spelat, men det är bara ett spel som påverkat mig långt efter spelmötet. Det finns bara ett av dessa två spel som påverkat mig som person, av hur jag uppfattar andra och hur jag beter mig gentemot andra människor. När skräcken sitter i efter spelmötet, när man känner kalla ilningar utmed ryggraden veckor och månader efter spelmötet då har det varit enormt fängslande och haft en väldigt hög skräckfaktor. Idag kan jag glatt återkoppla till dessa spelmöten och minnas dem med fröjd och ett leende på läpparna ty de var så enastående och gav ett sådant välbefinnande trots sin lite beska eftersmak.
Vampires skräck har jag mycket svårare att koppla till gentemot den skräck som återfinns i KULT. Det är för mig enklare att knyta an till mänskliga känslor, med mänskliga argument och i en värld som jag känner mig hemma vid. Dessutom är skräckfundamenten i KULT enklare att använda sig av än de som finns i Vampire, ty jag har lättare spela ut en skräckfull situation mellan två människor med enbart känslor som faktorer. Mycket svårare att agera ut en situation där jag är en odöd varelse som vandrat på jordens yta i flertalet år och slaktat människor utan minsta eftertanke eller ångest. Jag har ingen återkoppling till detta, känner inte igen mig i en dylik situation och har ingen länk till scenariot eller kunskapskälla jag kan tömma resurser ifrån.
Visst beskriver båda spelen hur man skall gestalta skräcken, men det mått av personlig skräck som finns i Vampire överstiger inte det mått av skräck som jag finner i KULT. Dessutom är det som jag beskrivit ovan lättare ta sig till och sätta sig in i den skräck som förmedlas i KULT. Visst kan White Wolf konsten att beskriva olika situationer, föremål och arketyper som framstår som elaka, hemska och skräckinjagade eller bär på jättepositiva drag men som har beteenden, drag eller hemligheter bakom sig som gör de skräckinjagande och hemska för ens karaktär och mig som spelare att bemöta. Problemet blir att den mix som de bygger hela sin skapelse på finner ingen boplats i mitt inre, den passerar inte mitt inre nålsöga gällande kvalité och därför faller det mesta som kommer ut från deras värld platt i mina ögon och i mitt sinne. KULT däremot köper jag, deras värld faller på plats och dess till viss del morbida drag som genomsyrar produkten är ingenting i jämförelse med den splatpopkultur som White Wolf fyllt Vampire med. För min del så finner jag en kvinna med en död fetus i sina händer mer skräckinjagande än en varulv som argt står på sina bakben och fräser åt min karaktär.
Den krypande skräckfaktorn är även den högre i KULT än i Vampire, då jag återigen kan återkoppla mer till KULT än till Vampire. Rädslan att dö, rädslan att bli invalid eller att få begränsad frihet är långt större i KULT än vad den är i Vampire. Det är helt enkelt en mer mänsklig form av skräck med övernaturliga drag som lockar mig, än en helt övernaturlig skräck där de vill att man brukar mänskliga känslor för att skapa skräcken av. Helt enkelt finns det olika sorters skräck och jag återkopplar och uppskattar den 'verkliga' skräcken som jag personligen kan identifiera mig med än den 'fiktiva' skräck som de odlar i Vampire: The Masquerade.
Nåväl, det är ju en ytterligare anledning till att jag skissar på ett helt psykosocialt & socialrealistiskt rollspel utan tärningar samt med Gymnasiets psykologikurs i sig som påverkar min högst subjektiva åsikt i fallet.
Skräckkampen mellan KULT och Vampire är avgjord, KULT vinner på knockout i andra ronden.