Nekromanti Skräckkampen: KULT vs Vampire

[EchonCique]

En högst subjektiv fråga berör vad skräck är och mer i detalj vad som gör skräck bra, med fokus på rollspel och skräckelement. Två spel kommer då upp i mitt stilla sinne, nämligen KULT och Vampire. Det förstnämnda är svenskproducerat och har sin mytologi grundad i en mixad blandning av fem nutida mytologibildningar som funnits en längre tid var och en av dem, samt då Vampire som bygger på gothromantiken omvandlad till amerikansk popversion med fördummande drag samt glad ignorans av samtida referenser och objekt.

Redan nu kan ni nog ana vilket spel jag tycker fängslar just skräckelementet bäst. Är det skillnad på om det som en fiktiv, litterär värld bygger på är baserat på verkligheten eller inte? I mitt fall så beror det helt och hållet på vad det är för sorts känsla man vill förmedla och hur man vill att det hela skall uppfattas. Det senare anser jag vara viktigast i dessa fall och min högst subjektiva uppfattning är att båda vill relatera till vår samtid på ett mer seriöst sätt, samtidigt som de båda också vill ta avstamp och sätta sina egna personliga präglingar på det hela. Vilken produkt lyckas då bäst? Jo det gör den produkt som fångar mystiken, den täta stämningen och det skräckinjagade som tillsammans med andra element bygger upp skräcken.

Vampire är i sin nuvarande form, Vampire: The Masquerade Revised Edition, ett skämt gentemot den värld som vi alla lever i just här och nu. Jag har en del vänner som studerat konsthistoria, litteraturhistoria samt arkitektur och när jag bett dem kolla igenom några moduler och/eller regelboken till Vampire så börjar samtliga hånskratta och fundera vilka idioter som dels har skrivit smörjan, bestämt bildernas motiv samt vilka som spelar denna skräpprodukt. Detta är också det fack som jag tillhör, trots att jag spelar spelet och njuter av det från och till. Nej, jag är inte femton år gammal med existentiella kval och svart kajal samt ögonskugga. Ej heller har jag ett antal misslyckade suicidalförsök bakom mig. Det är ungefär så som mina vänner beskriver den målgrupp som Vampire: the Masquerade försöker nå med sin historierevisionism och sina patetiska bilder.

KULT däremot fångade mig från första början med sin då, nyskapade världsbild och mytologi som fångade mig och mina dåvarande spelgrupp med hull och hår. Likväl som jag har en del ur en kulturell elit i min vänskapskrets, har jag också ett antal som bekänner sig till någon av de mytologibildningar som KULT är baserat på. Dessa har å andra sidan inte studerat ett flertal år på universitet, men deras åsikter räknas ändå tämligen mycket då de studerat just sin mytologi noga och länge. Dessa säger att KULT har fångat och återgivit deras bild av det hela på ett bra sätt. På den punkten finns det därmed inget tvivel om vilket spel som därmed passar mig bäst.

Det är detta jag har som utgångspunkt när jag sedan skall bedöma det innehåll av skräck som dessa spel innehåller.

Jag har spelat otaliga kampanjer och otaliga år av både KULT och Vampire: The Masquerade. Kortfattat kan jag säga att båda har påverkat mig där och då när vi spelat, men det är bara ett spel som påverkat mig långt efter spelmötet. Det finns bara ett av dessa två spel som påverkat mig som person, av hur jag uppfattar andra och hur jag beter mig gentemot andra människor. När skräcken sitter i efter spelmötet, när man känner kalla ilningar utmed ryggraden veckor och månader efter spelmötet då har det varit enormt fängslande och haft en väldigt hög skräckfaktor. Idag kan jag glatt återkoppla till dessa spelmöten och minnas dem med fröjd och ett leende på läpparna ty de var så enastående och gav ett sådant välbefinnande trots sin lite beska eftersmak.

Vampires skräck har jag mycket svårare att koppla till gentemot den skräck som återfinns i KULT. Det är för mig enklare att knyta an till mänskliga känslor, med mänskliga argument och i en värld som jag känner mig hemma vid. Dessutom är skräckfundamenten i KULT enklare att använda sig av än de som finns i Vampire, ty jag har lättare spela ut en skräckfull situation mellan två människor med enbart känslor som faktorer. Mycket svårare att agera ut en situation där jag är en odöd varelse som vandrat på jordens yta i flertalet år och slaktat människor utan minsta eftertanke eller ångest. Jag har ingen återkoppling till detta, känner inte igen mig i en dylik situation och har ingen länk till scenariot eller kunskapskälla jag kan tömma resurser ifrån.

Visst beskriver båda spelen hur man skall gestalta skräcken, men det mått av personlig skräck som finns i Vampire överstiger inte det mått av skräck som jag finner i KULT. Dessutom är det som jag beskrivit ovan lättare ta sig till och sätta sig in i den skräck som förmedlas i KULT. Visst kan White Wolf konsten att beskriva olika situationer, föremål och arketyper som framstår som elaka, hemska och skräckinjagade eller bär på jättepositiva drag men som har beteenden, drag eller hemligheter bakom sig som gör de skräckinjagande och hemska för ens karaktär och mig som spelare att bemöta. Problemet blir att den mix som de bygger hela sin skapelse på finner ingen boplats i mitt inre, den passerar inte mitt inre nålsöga gällande kvalité och därför faller det mesta som kommer ut från deras värld platt i mina ögon och i mitt sinne. KULT däremot köper jag, deras värld faller på plats och dess till viss del morbida drag som genomsyrar produkten är ingenting i jämförelse med den splatpopkultur som White Wolf fyllt Vampire med. För min del så finner jag en kvinna med en död fetus i sina händer mer skräckinjagande än en varulv som argt står på sina bakben och fräser åt min karaktär.

Den krypande skräckfaktorn är även den högre i KULT än i Vampire, då jag återigen kan återkoppla mer till KULT än till Vampire. Rädslan att dö, rädslan att bli invalid eller att få begränsad frihet är långt större i KULT än vad den är i Vampire. Det är helt enkelt en mer mänsklig form av skräck med övernaturliga drag som lockar mig, än en helt övernaturlig skräck där de vill att man brukar mänskliga känslor för att skapa skräcken av. Helt enkelt finns det olika sorters skräck och jag återkopplar och uppskattar den 'verkliga' skräcken som jag personligen kan identifiera mig med än den 'fiktiva' skräck som de odlar i Vampire: The Masquerade.

Nåväl, det är ju en ytterligare anledning till att jag skissar på ett helt psykosocialt & socialrealistiskt rollspel utan tärningar samt med Gymnasiets psykologikurs i sig som påverkar min högst subjektiva åsikt i fallet.

Skräckkampen mellan KULT och Vampire är avgjord, KULT vinner på knockout i andra ronden.

 

[Gurgeh]

Det här är precis vad jag tycker saknades på det här forumet: en tråd som handlar om huruvida Vampire är skräck eller inte!

Själv tycker jag att Kult och Vampire är ganska likvärdiga som rollspel. Båda tar vår egen värld som utgångspunkt, båda reviderar historien för att passa sina syften, båda rymmer ett antal onda jättemäktiga varelser som styr vårt samhälle i hemlighet, båda känns som om de tar i för mycket: i Vampires fel med ångest ända hit upp, och i Kults fall med så mycket rostiga kedjor, motorsågar, blod och garnityrer blottade av någon sorts bondage-utrustning att man håller på att somna. Så istället för att argumentera för eller emot något vill jag ställa ett par frågor:

Vampire är i sin nuvarande form, Vampire: The Masquerade Revised Edition, ett skämt gentemot den värld som vi alla lever i just här och nu. Jag har en del vänner som studerat konsthistoria, litteraturhistoria samt arkitektur och när jag bett dem kolla igenom några moduler och/eller regelboken till Vampire så börjar samtliga hånskratta och fundera vilka idioter som dels har skrivit smörjan, bestämt bildernas motiv samt vilka som spelar denna skräpprodukt.

Vad menar du med att Vampire är ett skämt gentemot den värld vi lever i? Vad är det i Vampireböckerna som får dina vänner att hånskratta? Vad har arkitekturutbildning för relevans när man ska bedöma rollspel?*

KULT däremot fångade mig från första början med sin då, nyskapade världsbild och mytologi som fångade mig och mina dåvarande spelgrupp med hull och hår. Likväl som jag har en del ur en kulturell elit i min vänskapskrets, har jag också ett antal som bekänner sig till någon av de mytologibildningar som KULT är baserat på. Dessa har å andra sidan inte studerat ett flertal år på universitet, men deras åsikter räknas ändå tämligen mycket då de studerat just sin mytologi noga och länge. Dessa säger att KULT har fångat och återgivit deras bild av det hela på ett bra sätt.

Hur var det? Har Kult en nyskapande världsbild och mytologi eller har det bara tagit existerande mytologi och återskapat den på ett bra sätt?

*Den enda arkitekt jag känner till som haft några åsikter om rollspel är Allan Rubin. Han tyckte inte Kult var speciellt bra kan man säga.

/tobias, som personligen blev lite besviken när Kult kom, eftersom det visade sig att bakgrundshistorien var exakt densamma som den som återfinns på sidan fyra i Bibeln, med skillnaden att man säger att Gud är dum när han gör något dumt.

 

[Troberg]

Själv tycker jag att Kult och Vampire är ganska likvärdiga som rollspel. Båda tar vår egen värld som utgångspunkt, båda reviderar historien för att passa sina syften

Insinuerar du att Kult inte är på riktigt? Hur skev världsbild har du?!?!?

 

[Gurgeh]

Insinuerar du att Kult inte är på riktigt? Hur skev världsbild har du?!?!?

Metropolis, liktorerna och arkonterna är på riktigt. Nynazisterna däremot är påhittade. Det inser ju vem som helst att ingen kan tro på en så korkad ideologi!

/tobias

 

[Havoc]

Jag tycker nog också att Kult är bättre än Vampire, men är lite tveksam till dina argument. Precis som Gurgeh undrar jag varför studenter av konsthistoria, litteraturhistoria och arkitektur kallades in som experter på Vampire. Och vad sa de isåfall om Kult? Är konsten i spelet "bättre" och arkitekturen i Metropolis mer realistisk?

Den stora grejjen är ju att inget av de två spelen utspelas i vår värld. I alla fall i Vampire nämns det explicit att WoD skiljer sig från vår värld på många sätt, och då inte bara att där finns vampyrer och dyligt. Om det är bra eller dåligt är en debatt för sig. Själv tycker jag att det kan vara befriande att slippa se till så att allt stämmer med det verkliga.

 

[EchonCique]

Jag skrev:

Jag har en del vänner som studerat konsthistoria, litteraturhistoria samt arkitektur och när jag bett dem kolla igenom några moduler och/eller regelboken till Vampire så börjar samtliga hånskratta och fundera vilka idioter som dels har skrivit smörjan, bestämt bildernas motiv samt vilka som spelar denna skräpprodukt.

Du och Gurgeh undrade ungefär:

Precis som Gurgeh undrar jag varför studenter av konsthistoria, litteraturhistoria och arkitektur kallades in som experter på Vampire.

Inga studenter. Folk som försörjer sig på att tycka, skriva och undervisa inom dessa ämnesområden. De har inte kollat på KULT, men jag kan be dem kolla in även KULT. Dock försöker inte KULT tillskriva sig en hel massa egenskaper som det sedan förvanskar och reviderar så som Vampire gör.

Den stora grejjen är ju att inget av de två spelen utspelas i vår värld. I alla fall i Vampire nämns det explicit att WoD skiljer sig från vår värld på många sätt, och då inte bara att där finns vampyrer och dyligt. Om det är bra eller dåligt är en debatt för sig. Själv tycker jag att det kan vara befriande att slippa se till så att allt stämmer med det verkliga.

Ja, men huvudfrågan var vilket som var bäst skräckrollspel. Det var den jag berörde, inte vilket spel som var bäst eller så.

 

[Havoc]

Det viktiga var väl inte om de var studenter eller professorer inom sitt område. Det var relevensen av deras åsiker som ifrågasattes. Vad var det de kollade på i Vampire? Vad var det som inte stämde? Och vad är det WW tillskriver sig själv? På vilket sätt gör detta spelet sämre?

Ja, frågan var vilket spel som gav bäst skräck. Varför drog du då in dessa personer?

 

[Rising]

Vampire är i sin nuvarande form, Vampire: The Masquerade Revised Edition, ett skämt gentemot den värld som vi alla lever i just här och nu. Jag har en del vänner som studerat konsthistoria, litteraturhistoria samt arkitektur och när jag bett dem kolla igenom några moduler och/eller regelboken till Vampire så börjar samtliga hånskratta och fundera vilka idioter som dels har skrivit smörjan

Hi hi. Det var kul skrivet, men om dessa "experter" å andra sidan tycker att Kults värld är vuxet och korrekt uppbyggd så måste jag dessvärre ifrågasätta deras kompetens. Kult's värld är nämligen också ett rent popkulturellt mischmasch där reinkarnation, skärseld och gnosis blandas hej vilt och förses med balla företrädare såsom Heatseeker, leksaksversioner av undre världen-representanter (alla som faktiskt har träffat en riktig fixare någon gång kan intyga att de inte har samma pajasjargong som i kultreglerna), fjortiskulter, actionförmågor i drömvärlden och låt oss inte glömma koboldmonstret Cairath, som mer än något annat påminner om den koboldmonstret 1A (=något stort och fult som äter allt som rör sig).

Och då har jag inte nämnt storstadssamurajen...

Här kommer också något viktigt att ta i beräkning: Vampires illustrationer märks inte när man väl spelar spelet. Om någon råkat rita något knasigt på en sida så är det inte mer med det. Det märks inte när man väl lirar. Däremot kan man inte undkomma Kults problem såsom att våld är en väldigt bra konfliktlösningsmetod när det gäller att bekämpa de flesta av spelets badguys, och att resterande badguys väldigt enkelt kan undanröja rollpersonerna på enkla, odramatiska och totalt oläskiga sätt. Det är inbakat i reglerna, världen och hela spelet.

Vampire är smartare där; det är enklare att skapa hotbilder som är precis lagom utmanande, och där utmaningen kan vara av sådan art att den måste rollspelas förbi. Att fly från ett monster eller att öppna eld mot det, det är rätt fattig skräck. Ytlig skräck. Att däremot få interagera med en hotfull fiende är något mycket hemskare; det är en skräck som kryper inunder huden på en.

Nå, nu låter det som att jag dissar Kult. Inget kunde vara längre från sanningen. Kult är mitt favvospel. Jag har med tiden kommit att lära mig att både använda dess tillgångar och att arbeta mig förbi dess brister och tillkortakommanden. Men jag är medveten om vilka svagheter som ändå finns där. Vampire är ett annat spel som har många svagheter, men som man ändå kan nå fantastiska höjder med om man väl lär sig att tänka lite annorlunda. Vampire är inte bara CoC med superförmågor. Då har man inte begripit det. Det är ett helt eget spel med sitt eget unika sätt att skrämmas på. Ett perfekt Chockäventyr kan upplevas utan problem om man istället spelar CoC. Frågan är om inte också ett perfekt CoC-äventyr kan upplevas om man istället använder Kult. CoC är nämligen ett rätt fattigt skräckrollspel. Men ett perfekt Vampireäventyr kan inte upplevas med lätthet om man istället använder något annat rollspel. Det är helt enkelt annorlunda.

Sämre eller bättre, det tycker jag inte är så relevant. Det är annorlunda och därför fyller det en viktig funktion.

 

[Troberg]

OK, då är jag med [ANT]

Och det värsta är att det kommer inte att dröja länge innan folk ser på nazismen som något som bara finns på film och som inte funnits på riktigt...

 

[Gurgeh]

Argumentation

Inga studenter. Folk som försörjer sig på att tycka, skriva och undervisa inom dessa ämnesområden.

Frågan kvarstår dock: Vad är det dessa människor (oavsett vilka meriter de råkar ha) ogillar med Vampire? Du säger bara att de tycker det är skrattretande, inte VAD det är som är skrattretande eller VARFÖR.
Åsikterna verkar ju rätt viktiga eftersom du efter att ha redogjort för dem skriver:

Det är detta jag har som utgångspunkt när jag sedan skall bedöma det innehåll av skräck som dessa spel innehåller.

"För att mina kompisar tycker så" är inget speciellt stabilt argument, speciellt inte när kompisarnas kompetens i ena fallet är studier av diverse humanistiska discipliner vars relevans inte är helt uppenbar, och i andra fallet är att de tror på de religioner som ligger till grund för spelet.

Dock försöker inte KULT tillskriva sig en hel massa egenskaper som det sedan förvanskar och reviderar så som Vampire gör.

Ytterligare ett uttalande som skulle må bra av lite förtydligande. Vilka är dessa egenskaper som Vampire tillskriver sig och sedan förvanskar?

/tobias

 

[Ioltabaoth]

Skräckkampen: KULT vs Marvel Super Heroes

Hej.

Jeg skriver på dansk, men jeg håber, at folk kan følge mit indlæg alligevel.

For mit vedkommende er der ingen konkurrence mellem KULT og Vampire: ikke nok med, at KULT er mere uhyggeligt, det er også et bedre rollespil. Ja, ja, jeg ved det, det er en højst subjektiv holdning og romerne sagde også, at man ikke kunne diskutere farve og smag (indsæt selv tusind andre klichéer).
Grunden til, at KULT er bedre end Vampire er ikke, at KULT er et specielt godt rollespil; det er derimod, fordi Vampire er et så frygteligt (fruktansvart) latterligt rollespil, der er MTV-udgaven af et før så skræmmende monster: vampyren.
Jeg har altid interesseret mig meget for folkloristikken omkring vampyren, og jeg har også beskæftiget mig med skikkelsen i forbindelse med mit arbejde på Københavns Universitet.
WoD-vampyren er en over-romantiseret, Anne Rice-wannabe, falmet udgave af den ægte vrykolakas eller nosferatu (og ikke klanen Nosferatu; endnu en skændsel mod østeuropæernes fantastiske myteunivers).
WoD vampyrer er ikke skræmmende, fordi de er alle de ting usikre rollespillere gerne vil være: mørke, mystiske, tiltrækkende, magtfulde, erotisk æggende. Alle de ting, 15-årige tabere gerne vil være, fordi de ikke får nok respekt eller nok sex, og altid får tæsk af Bosse i skolegården. Vampire bliver derfor ren eskapisme og ikke rædsel. Vampyrerne er overhovedet ikke uhyggelige, fordi de opfylder teenagefantasier om sex og magt.
De kommer til at repræsentere smålummer soft core porno, og ikke frygten for sygdom og død og invasion af hjemmet, som de oprindeligt repræsenterede for middelalderens menneske.
Vampyrer er levende lig, der står op af deres grave for at fortære de levende. Men ser de sådan ud i Anne Rice/Vampire/Buffy? Nej, de er selvfølgelig sexede og attråværdige, på trods af, at de er døde mennesker.

*Dyb indånding*

Den anden ting, der gør Vampire til et ret inferiørt horror-rollespil er, at det ret hurtigt degenerer til en omgang Spiderman vs. Wolverine Marvel Special Edition. Vampyrerne er læssede med forskellige Super Powers, så det minder mere om at spille Gothic Super Heroes end vampyrer. Selvfølgelig har vampyrer forskellige egenskaber i folkloristikken, men netop kræfter, der reflekterer, at de er genfærd: immunitet overfor det meste fysiske vold, udødelighed, etc., ikke psykiske kræfter, levitation og andet bavl direkte ud af The Lost Boys (vistnok den dårligste vampyrfilm nogensinde).
Et andet aspekt af diskutionen om mægtige spilpersoner er, om det overhovedet er en god idé i et skrækrollespil, at man selv spiller vampyrerne. Er vampyrer mørkerædde? Jeg tror det ikke. Det er vampyrerne, der indjager skræk; hvad skulle de så blive bange for? "Andre vampyrer, selvfølgelig!", råber Vampire-entusiasterne forudsigeligt. Det er åbenbart meningen, at det skal være uhyggeligt, at vampyrer jager andre vampyrer. Måske har jeg bare ikke fattet pointen med Vampire, men det mister jeg altså ikke søvn over. Jeg tænker ikke med rædsel på alle de gamle vampyrer, der skånselsløst jager de andre vampyrer.
Derimod finder jeg tanken om sindssygehospitaler, gamle, forladte forlystelsesparker, misbrug, tortur, seksuelle overgreb og personlige purgatorier meget uhyggeligt. Nej, KULT er ikke et perfekt rollespil, men det tør i det mindste at tage fat på nogle ting, der også er uhyggelige i virkeligheden, tilført en transcendent dimension, istedet for bare at falde tilbage på udkørte, trætte New Age vampyrklichéer.

 

[Selly]

Re: Skräckkampen: KULT vs Marvel Super Heroes

Jag vill redan nu påpeka att jag är urusel på att läsa danska. Så, då var det sagt, mot själva inlägget nudå...

"(...) de er alle de ting usikre rollespillere gerne vil være: mørke, mystiske, tiltrækkende, magtfulde, erotisk æggende. Alle de ting, 15-årige tabere gerne vil være, fordi de ikke får nok respekt eller nok sex, og altid får tæsk af Bosse i skolegården."

Ungefär som, säg, storstadssamurajen? Jag har spelat närmast oförskämt lite Kult, men jag tyckte mig inte kunna se någon direkt brist på potentiellt super(anti)hjältematerial. Om man verkligen försöker så kan man förstöra vilket spel som helst, både Kult och Vampire.

"Men ser de sådan ud i Anne Rice/Vampire/Buffy? Nej, de er selvfølgelig sexede og attråværdige, på trods af, at de er døde mennesker."

För det första, alla vampyrer i Vampire är inte sexiga. För det andra, erm...jaha? Måste saker och ting vara fula för att kunna vara läskiga? Personligen tycker jag att någon som ser hyfsat mänsklig ut, och kanske rentav även är tilldragande, har mycket större potential att vara läskig än random vasstandat monster.

"Den anden ting, der gør Vampire til et ret inferiørt horror-rollespil er, at det ret hurtigt degenerer til en omgang Spiderman vs. Wolverine Marvel Special Edition. Vampyrerne er læssede med forskellige Super Powers, så det minder mere om at spille Gothic Super Heroes end vampyrer. Selvfølgelig har vampyrer forskellige egenskaber i folkloristikken, men netop kræfter, der reflekterer, at de er genfærd: immunitet overfor det meste fysiske vold, udødelighed, etc., ikke psykiske kræfter, levitation og andet bavl direkte ud af The Lost Boys (vistnok den dårligste vampyrfilm nogensinde)."

Ursäkta, men vad är det du vill komma till? Nej, vampyrerna i Vampire stämmer inte alltid överens till 100% med de vampyrer man finner i gammal folklore och dylikt. Jaha? Är det ett kriterium för att kunna göra ett bra skräckrollspel? Får man inte hitta på nåt nytt? Dessutom, du skriver att spelomgångarna degenrerar till superhjältespel. I så fall hävdar jag att ni spelar dåligt, helt enkelt.

(Disclaimer: självklart får man spela ett rollspel precis hur man vill, men om man spelar det på ett sätt på vilket det inte är avsett att spelas, och då känner att man inte har roligt, då tycker jag inte att det är att gå för långt att påstå att man kunnat spela det bättre. Dessutom påstår jag alltså inte att ni är dåliga rollspelare, utan enbart att ni spelat just detta spel på ett underligt sätt.)

"Måske har jeg bare ikke fattet pointen med Vampire, men det mister jeg altså ikke søvn over."

Jag tror inte att någon önskar dig dålig nattsömn för det, faktiskt. Men om du nu själv erkänner att du missat poängen så är det väl bara att konstatera att "nej, jag hajade aldrig poängen med Vampire, och det verkar inte vara min kopp te", istället för att göra ett utlägg om varför det är ett sånt dåligt spel; det brukar ju liksom hjälpa om man har något att komma med när man kritiserar.

 

[Rising]

Re: Skräckkampen: KULT vs Marvel Super Heroes

Jeg har altid interesseret mig meget for folkloristikken omkring vampyren, og jeg har også beskæftiget mig med skikkelsen i forbindelse med mit arbejde på Københavns Universitet.

Fast det där är å andra sidan ett rätt tråkigt argument: "De här vampyrerna är ju inga bra, de är ju inte som vampyrer i vår mänskliga berättelsetradition." Det finns liknande åsikter inom fantasy varje gång någon rollspelsmakare försöker göra en nytolkning på dvärgar, alver eller troll.

Det är tråkiga åsikter, tycker jag. De dödar fantasin. Dessutom känns det inte helt relevant i det här fallet; även Kult har ju varit fantasifull med sina förlagor. Du kan gärna visa mig det parti i den judiska kabbalan där nefariter och razider huserar i helvetet annars.

(Och ja, precis som Vampire lånar av Anne Rice så lånar Kult av Clive Barker, kan du ärligt säga att den ene är så förfärligt mycket sämre än den andre?)

Skräckrollspel måste först och främst kännas angelägna, och det gör de när de på något vis kan kommentera vår samtid. Mytologiska vampyrer är hämtade från en väldigt annorlunda tid än vår, och alla som spelat Chock vet att det är svårt att få dessa gamla skräckreliker att kännas riktigt påtagliga idag. Det blir mest ytlig skräck; kitsch, av det hela.

Vampires vampyrer anspelar skickligt på de känslor som många ungdomar (spelets målgrupp) upplever idag; att vara utstött, att vara missförstådd, att inte höra hemma bland allmänheten och att inte dela deras korkade åsikter, begär och ambitioner. Vem har inte någon gång under sin uppväxt varit en nosferatu? Vem har inte varit en brujah? Vem har inte inordnat sig i en helt ny hierarki med likasinnade där det funnits både ventrues och malkavians?

Svaret på ovanstående frågor är: Gamlingar, brackor och nördar.

Är man för gammal så växte man helt enkelt inte upp i en tid som påminner om den som finns idag ((?) eller åtminstone när jag gick i högstadiet-gymnasiet). Är man en bracka så har man bara varit nöjd och självbelåten under sina uppväxtår och för upptagen med att, vad vet jag, hånskratta åt uteliggare på MUF-möten, kanske, och kolla på text-TV för att se hur det går med aktierna i de miljöföraktande oljebolag som är tänkta att säkra ens pension, måhända, för att kunna relatera till den lidelse och självförakt som dominerar Vampire. Är man slutligen en nörd så har man knappt vuxit upp i verkligheten överhuvudtaget, utan har enklare att relatera till mytologiska vampyrer än Vampires symboliska blodsugare.

Där är slutpoängen. Är man en nörd så kan man inte relatera till Vampire, utan då resonerar man nog mer så som du (och trådstartaren) gör: Man förmår inte se förbi förmågorna och illustrationerna och önskar sig ett mer nördigt rollspel istället. Exempelvis ett med "mytologiskt korrekta" vampyrer (Bara genom att skriva det där så kände jag nästan hur mitt hår blev flottigare, hur finnar var på väg att blossa upp på min nästipp och hur mina byxor drogs upp högre och högre upp mot magen).

Är man däremot en kuf (jag vet inte om ni har en motsvarighet på danska, men på engelska skulle man väl kunna säga "freak", "oddball", "misfit" eller "weirdo") så kan man enkelt känna igen sig i den värld som Vampire målar upp. Den blir skrämmande påtaglig, och de olika vampyrförmågorna (samt de olika klanernas karaktärsdrag) fungerar som katalysatorer som förstärker och lyfter fram de olika roller som deltagarna känner igen så väl från sina vardagliga liv. Då blir plötsligt spelet mycket angeläget och inlevelsefullt, och det blir en utmärkt utgångspunkt för att spela skräckfyllda spelsessioner.

Så... om man gillar Vampire är man förmodligen en kuf.
Gillar man det inte är man förmodligen en nörd (eller; en gamling/bracka, men sådana har vi inte så många av i hobbyn).

Enkelt.

 

[Krille]

Fåkk jå, ässhål!

Jag säger inte att du har fel, men jag tror du har fel. Eller åtminstone så missar du målet.

Vad är det för skillnad mellan en storstadssamuraj och en brujah?

Storstadssamurajen lämnar bara sugmärken på de halsar han gnager på.

Det stora problemet med Kult och Vampire är inte identifikation, kufar, nördar eller whatnot. Problemet är att Kult och Vampire är coola rollspel. Storstadssamurajer och brujah being the case in point - de är coola arketyper. Vi identifierar oss inte med dem för att vi är såna, utan för att vi vill vara sådana: cyniska buttkickers som har eller tar sig rätt att lösa alla problem med våld utan några som helst betänkligheter och/eller konsekvenser. För erkänn, visst vore livet enklare om intelligens mättes i pistolkalibrar? Det är ju den attityden som brujah respektive storstadssamurajen står för.

Och den här attityden tror jag är det största problemet med Kults och Vampires skräckpotential. Ju mer pistoler, desto större är risken att man skjuter sig i foten. Visst, Kult och Vampire har ett antal coola arketyper. Problemet är att arketyperna har attityd. Det är samma sorts attityd som Ahnold visar när han lovar att inte döda någon och sekunden senare skjuter en vakt i knäna med orden "han överlever". Det är samma sorts attityd som Hicks visar när han plockar fram sin hagelbrakare - "jag vill ha den här redo, för närkontakter". Det är attityden hos John McClane som väser "yippie-kie-yeah, morsrunkare" i walkie-talkien. Det är helt enkelt attityden hos "fåkk jå, ässhål"-generationen. Generation X.

Vilket för mig till en ganska intressant iakttagelse. Det har funnits hur många debatter som helst om huruvida Vampire är skräck. Det har funnits ett par om huruvida Kult är skräck, men inte lika många. Men kan någon påminna sig om huruvida det någonsin har funnits en enda debatt om huruvida Cthulhu är skräck?

Nä, just det.

Jag undrar om det är på grund av avsaknaden av "fåkk jå, ässhål"-attityden, eller snarare, att Cthulhu genomsyras av "oh en hemsk massmördare i huset, jag tror jag tar en dusch"-attityden istället? Sett ur den här synvinkeln så ter sig hela elitismen inom skräckrollspelen rätt fånig. För "oh en hemsk massmördare i huset, jag tror jag tar en dusch"-attityden är precis lika pubertal, ointelligent och korkat som "fåkk jå, ässhål"-attityden.

Det finns en skillnad till mellan Cthulhu, Vampire och Kult. Vampire och Kult säljer. Cthulhu får hela tiden hanka sig fram på knäna. I grunden beror det på det enkla faktum att "fåkk jå, ässhål"-attityden säljer.

Se bara på Matrix.

 

[Jarl]

Re: Fåkk jå, ässhål!

Inte för att vara sån, men är "Storstadssamurajen" verkligen emblematisk för Kult? När jag tänker på Kult så är storstadssamurajer det sista som dyker upp. Visst, man läste arketypen och tänkte "coolt". Men ytterst få av de jag spelade med baserade sina rollpersoner på den arketypen. Jag tror att de flesta insåg att liksom "hämnaren" så var den inte så intressant att faktiskt spela. Kult är mycket mer den mörka sanningen bortom verkligheten, groteska perversa varelser och konspirationer än någon cool john woo-pistol-skjutande samuraj.

Förutom den arketypen tycker jag inte heller att reglerna genomsyras av en "sparka rumpa"-attityd. Visst, många officiella äventyr innehöll strider, men oftast var det desperata kamper mot en övermäktig varelse, inte en möjlighet för coola snubbar att blåsa bort henchmen.

Kanske "samurajen" utstrålar yippe-kay-ey, men eftersom resten av spelet, imho, inte gör det så kan man låta den populistiska detaljen passera.

 

[Krille]

Re: Fåkk jå, ässhål!

"Kult är mycket mer den mörka sanningen bortom verkligheten, groteska perversa varelser och konspirationer än någon cool john woo-pistol-skjutande samuraj."

Och Vampire är mer inre ångest och fasa över sin monstruösa natur än bilkastande och svarta skinnrockar. Sägs det.

Fast ändå hittar jag trådar om minst antal disciplines som krävs för att ta över världen i Vampire och önskemål om mer gatling i Kult.

"Visst, många officiella äventyr innehöll strider, men oftast var det desperata kamper mot en övermäktig varelse, inte en möjlighet för coola snubbar att blåsa bort henchmen."

* minns Svarta Madonnan *

 

[Jarl]

Re: Fåkk jå, ässhål!

Och Vampire är mer inre ångest och fasa över sin monstruösa natur än bilkastande och svarta skinnrockar. Sägs det.

Ja så var det för oss. Om vi var avvikande vet jag inte, tyvärr så kan jag bara tala av egen erfarenhet, från människor jag pratat med. Och inga där (vad jag märkte) såg Kult som balla skjuta-spelet. Så det verkar inte nödvändigtvis vara så att folk spelar det som cool-spelet allan. Tvärtom tenderade folk att köra Kult väldigt seriöst eftersom det, i jämförelse med DoD, kändes mer "vuxet" (vi var runt 15-16 vid den tiden).

* minns Svarta Madonnan *

Jo jag har hört många människor klaga på det äventyrets "stridspittighet". Vår spelgrupp måste ha fumlat vår genomläsning där, för vi hade inte så värst mycket slagsmål (men en hel del bra och underhållande rollspelande).

 

[Ymir]

Bredd, inte ren skräckfaktor.

Eller så kan man ta en titt på mer seriösa sätt att spela Vampire på. Ångestvältrandet är där, förstås, och senast jag kollade var eskapism just vad rollspel gick ut på - jag förstår inte varför det automagiskt skulle ta bort skräckpotential. Likfullt tycker jag att Vampire uppmuntrar till en uppsjö av olika spelstilar - och den pubertetseskapism du nämner är inte ens en av dem.

Vampire är inget jättebra skräckrollspel. Problemet är att precis det samma gäller för Kult. Förutsättningarna är nämnligen givna i båda spelen, spelare som kan dem vet precis vad de har att vänta sig - "aha, en nefarit". Visst, det vore metagaming, man spelar ju inte så, men innerst inne vet man vad skräckkällorna är, och det tar bort en hel del av det läskiga.

Och just därför är friform eller en 'gömd' setting (vi spelar Kult/Vampire, fast spelarna vet inte om det) det bästa för skräckrollspel - och visst, ju mer jordnära setting, desto lättare är det att relatera till det hela, och desto läskigare kan det lätt bli. Men att påstå att Vampire inte kan spelas jordnära är långsökt - ta en titt på referatet jag länkade till ovan. Den kampanjen handlade om stora ting, enormt stora ting, men också djupt mänskliga och personliga problem, och en ung flickas enkla tankar och drömmar som grusades helt när hon blev vampyr, och vaknade till en ny, skrämmande tillvaro. Är inte det skräck så vet jag inte vad.

Kult är lite mer jordnära än Vampire - oftast. Men gör det det nödvändigtvis till ett särskilt bra skräckrollspel? Som sagt, jag vill framhålla att inga skräckrollspel egentligen är bra enbart på grund av sin skräckfaktor - den slits ut så lätt när man som spelare känner till spelvärldens kosmologi, och skräckkällornas natur. Och bortser man från den rena skräckfaktorn, som egentligen är det enda Kult bygger på, har Vampire oerhört många fler dimensioner att komma med i jämförelse. Och därför är Vampire ett bättre rollspel.

- Ymir, tycker till

 

[Havoc]

Re: Fåkk jå, ässhål!

Fast ändå hittar jag trådar om minst antal disciplines som krävs för att ta över världen i Vampire och önskemål om mer gatling i Kult.

Ahh... jag minns den gamla goda tiden, då det sällan tog mer än ett par spelmöten innan någon i gruppen hade en gatling och man aldrig gick ut på stan utan heltäckande kevlarrustning.

Det var riktigt kasst men vi hade roligt i alla fall. Det spelar ingen roll hur spelet är, man kan spela hur fångit som helst ändå. Som tur är växer de flesta i från det och de som inte gör det (här kunde jag sagt något nedlåtande om D&D) får väl ha kul på sitt sätt.

 

[Rising]

Re: Fåkk jå, ässhål!

Hmm, jag provar igen... (har postat det här tidigare, men det åts upp av forumstrollet)

En av de största ikonerna för den moderna skräckgenren tror jag är Sarah Connor i den första terminatorfilmen. Det finns hur många repliker som helst som handlar om hur svårt hon har för att acceptera att hon skall avgöra världens öde, hon som är en alldaglig medelsvensson som knappt ens kan klara av sitt jobb eller få ordning på sitt liv. Det finns något lockande i att få betyda något, även om man då också blir måltavla för ett hot som ter sig överväldigande och outröttligt. Det är den skräckförtjusningen som får oss att bli engagerade i Sarahs öde. Det är inte svårt att dra likhetstecken mellan fröken Connor och en typisk Vampire- eller Kultrollperson. Att vara blodsugare och att ha en mörk hemlighet fungerar ofta på samma sätt som att ha en terminator efter sig.

Men det kan också vara som i den andra terminatorfilmen:

Det är attityden hos John McClane som väser "yippie-kie-yeah, morsrunkare" i walkie-talkien. Det är helt enkelt attityden hos "fåkk jå, ässhål"-generationen. Generation X.

Ja, i den andra filmen är plötsligt Sarah Connor bitter, verklighetsfrånvänd, härdad, tuff och redo att skjuta tillbaka mot allt som kan komma att resa tillbaka i tiden för att terminera henne. Plötsligt har det blivit action istället. I mina ögon är inte T2 särskilt mycket skräck överhuvudtaget, men om man tittar på en annan filmserie som genomgått samma förvandling; Alien-filmerna, så tycker jag nog ändå att det finns lite skräck kvar även när Ripley har blivit tuff och när de kan konfrontera alienvarelserna med massor av fräcka vapen.

Actionskräck. Jag tycker faktiskt inte att man ska fnysa åt det. Det var så jag började lira skräcksessioner, och jag tycker fortfarande att det kan bli rejält intensivt mellan varven. Det är en spelform som har väldigt låg status i hobbyn (endast dungeonbashing och oseriösa flabborgier har lägre anseende), men det skiter jag i. Skräckaction fungerar, och det kan faktiskt bli skitaläbbigt.

Dessutom är det ett väldigt bra sätt för nybörjare att inleda skräckspelandet.

Så... även om jag vill vara noga med att påpeka att den attityden du pekar på blott är en del av Kult och Vampire (hos en klassisk toreador eller en nosferatu hittar man ju inte den sortens ballhet, och inte heller hos studenten eller muckrakern i Kult), så tror jag ändå att det är bra att de finns där. Underlättar för spelledare att börja skriva sina första äventyr. Jag personligen behövde det inte riktigt (jag hade redan spelat mycket actionskräck i Mutant) men eftersom jag inte störs av det när jag undviker dessa delar, så behöver jag inte direkt bry mig.

På ett sätt tycker jag det är bra. Rätt många Kulttrådar här på forumet startas av typiska nybörjare som verkar lira mest actionskräck. Dessa trådar snappar jag gärna upp och ofta har det sedan lett till att intressanta diskussioner kunnat uppstå.

Jämför med CoC: Till att börja med så händer det nästan aldrig att någon som försvarar CoC från kritik nämner själva regelbokens fördelar (det är typ bara du som gör det), utan vanligtvis så viftas det med HP's böcker i luften. Inte konstigt, utan dem så framstår CoC som ett av världens mest enkelspåriga spel: Du pratade om att attityden hos rollpersonerna skulle kunna vara barnsligt "fåkk jå, ässhål!"-mässig i spel som Kult och Vampire. Man kan säga att attityden hos hoten i CoC är lika barnsliga. Det är mest stora, fula saker som äter/dödar alla människor som rör sig. Regelboken ger inte ens några vettiga alternativ åt de spelledare som söker efter mer subtila skräckingredienser. Det var först när jag läste Countdown till Delta Green som jag äntligen förstod hur man kunde skrämmas med Hounds of Tindalos, till exempel. Själva regelboken är inte till någon hjälp överhuvudtaget, och senare har jag förstått att den hjälp som gavs i Countdown var mer eller mindre exakt samma scenario som det som utmålades i Belknap's bok "The Hounds of Tindalos", så det verkar helt enkelt ha tagits för givet att man skulle ha läst denna innan man började spela CoC. Fantasilöst och slappt, tycker jag. Vampire och Kult har iaf alternativ åt den som inte vill spela actionskräck. Ska man få ut något av CoC så behöver man tilläggsböcker, och då pratar jag först och främst om själva skräckliteraturen i sig. Det blir rätt mycket extraläsning, det. Vampire lägger iaf kontentan i dess regelbok. Somliga av oss har inga andra splatböcker, men älskar spelet ändå.

CoC är alltså ett väldigt svårt spel att börja spela för en nybörjare som inte är van vid HP's böcker. Och det är ju rätt samtidsfrånvänt att läsa HP idag. CoC är således ett spel för riktiga ärkedweebar, och sådana är kungar över rollspelshobbyn. De är som Trekkies och Tolkiensällskapet; de är hur töntiga som helst egentligen, men här i rollspelshobbyn så är de okrossbara regenter. Det går helt enkelt inte att komma åt dem eller att ifrågasätta deras omdömen.

Därför så tar alla för givet att CoC (och andra liknande dweeb-spel, såsom Khelataar) är jättebra, medan Vampire och DoD suger.