I många kulturer, förr i tiden verkar man inte ha brytt sig nämnvärt om bebisar. Man tog väl hand om dem så väl man kunde, men dödligheten var så pass hög att det liksom inte var värt att lägga allt för mycket energi på dem, se dem som faktiska personer eller ens ge dem några namn förrän de nått en viss ålder (ett år eller två, har jag för mig). Man virade mest bara in dem ordentligt i en filt eller lindor och slängde dem i en spjälsäng eller i en korg på ryggen tills de var "klara".
Väldigt mycket sernare, men det där reflekteras även i dagens svenska, utan att vi är medvetna om det. Kanske har det nämnts redan (har inte läst igenom alla sidor än), men en liten språklektion:
Som vi vet har vi två genus på ord i svenskan: utrum (en, den), och neutrum (ett, det). Utrum var ursprungligen han och hon, men det sammanslogs för ganska länge sedan till "den". Det enda som är "hon" kvar i dagligt tal i svenskan idag är klockan och i viss mån båten. Vi har kvar det dialektalt, och perifert intressant är att solen i germanskan är en HON, medan hon i latinet är en han. En del forskare som har ylat om att solen är så typiskt manlig och månen så typiskt kvinnlig, får smäll på fingrarna av alla germaner, för vi har det tvärtom.
Nå.
Generellt gäller att han och hon, som senare blev den, lades på ord som är på något vis levande, och "det" sattes på prylar som inte var levande. Vi har fina exempel på att det heter en gris, men ett svin, en ko men ett nöt, en höna men ett höns. De senare orden är slaktorden, det man säger/sa när djuret skulle gå till slakt. En gris levde, men ett svin var bara en pryl. Vi är inte riktigt medvetna om den här distinktionen, men vi kan den i ändå i bakhuvudet. Det var därför det skrattades så mycket på ett möte på Mangakai för många år sedan, när vi diskuterade pluralformen av det inlånade ordet "otaku" (nörd på japanska). Någon föreslog noll-plural, alltså "flera otaku", varpå någon protesterade att nollplural i stort sett bara förekommer för neutra ord. Vadå, ska det heta "ett otaku", då, varpå alla började asgarva. "En otaku" lät som i alla fall en männika, men "ett otaku" lät som om det var något stackars offer som knappt hade mänskligheten kvar.
Hur som helst. Man kan dilla lite i det där med en och ett; det är inte vattentätt eftersom det har slutat ha betydelse, men tendenserna finns kvar: Alla djur är "en" (utom själva ordet "djur" som är "ett") och det underliga undantaget "lejon", som är ett, mest för att det bär efterleden "-on", som för oss betyder/har betytt frukt eller bär (lingon, hjortron, plommon, päron), som alla är "ett". Men det mest uppseendeväckande är att "barn" är "ett".
Ett barn är alltså inte levande. Och själv ordet "barn" är en form av verbet "bära", och betyder "det som blir buret". Ett barn är alltså för oss bara en pryl man bär omkring på, men vi vågar inte förmänskliga det med att kalla det för "en" förrän den går, och blir till "en unge".
Vet inte om det berikar någons rollspel, men eventuellt.
EDIT: Ser nu att det senare i tråden lades fram belägg som talar emot klacksparksinställningen till småbarn. Det låter jag vara osagt; jag är inte historiker. De språkliga indicierna är dock kvar, och lär vara ganska gamla.
EDIT 2: Lite mer perifert om "en" och "ett" är att när jag var ung, var alla TV-spelsmaskiner "en", men någon gång på 2000-talet började folk säga "ett Nintendo" eller "ett playstation", och jag tyckte att världen hade blivit tokig. (För övrigt är ngefär 80% av våra substantiv utra)
